Slottstappning
| ← Brusala |
|
Vandring → |
| Från Hösthorn (1927) |
SLOTTSTAPPNING
I
På terrassen blommar den sköna,
purpurmörka Princesse de Béarn,
och kring henne stå i det gröna
många den galliska Rosas barn.
Men på bordet prunkar en blomma,
vinens drottning från bergen kring Beaune,
och när alla rabatter stå tomma,
glöder hon än för njutningens son.
Låt oss dricka, herr baron!
— Med förtjusning, herr baron! —
Låt oss glömma livets möda, regnens hot och gods och hjon!
Ty vår skörd är redan gjord
på en soligare jord,
och det lyser som rubiner av den solen på vårt bord.
Under tornet, enslig i flygeln,
sitter den stoltaste dam i vårt land,
eller jagar hon, böjd över tygeln,
oåtkomlig, mot skogarnas rand.
Men fördolt bland gångarnas vindlar
har jag ett hov av mörare mör.
Lösa vill jag glatt deras bindlar,
njuta dem alla, innan jag dör.
Låt oss dricka, herr baron!
— Med förtjusning, herr baron! —
Ty den jungfrun utur källarn har de noblaste av ron.
Tjuguårig, varm och sund
vill hon falla till min mund
och förnya, när mig lyster, vårt berusande förbund.
Vajande vildvin, blänk som min fana,
säg med din färg, att grant jag förgår!
Nedåt, ja nedåt lutar min bana
i dessa frälsets yttersta år.
Nedåt till gropen, nedåt till stopen
är dock vägen ljuv och bekväm.
Där vill jag sitta, avskild från hopen,
dricka mig ständigt mera förnäm.
Låt oss dricka, herr baron!
— Med förtjusning, herr baron! —
Det är vinet som gör blodet hos en adelig person
Är man född vid Öresund
eller uppåt Öregrund,
är man lika fullt en telning av den stammen från Burgund.
II
Här i kammarn sov, säger värden,
en av herrarne Königsmarck,
en gång när han ställde färden
söderut till en stor monark.
Sov? säger värden. Tyst för katten,
sprid inte ut, vad jag säger nu!
Tros att han vakat länge på natten,
tjusad av husets unga fru.
Maken var, som läses hos Anrep,
högt bedagad, skröplig och skral.
Tyst för bövelen, inga angrepp
på min sköna stammors moral!
Vet ni, en gång var jag i Celle,
smög i en unken slottskorridor,
tyckte jag gick i den älskogssälle,
drottningbenådade Filips spår.
Där på väggen, ser ni porträttet?
Tycker ni ej det är min profil,
samma jagande blick under brättet,
samma haka och samma smil?
Tyst för hin! Dock är det ej utan
att han gett skriftligt själv därpå.
Sen den natten står här på rutan
ristat: Corde et gladio.
III
I brasans ljushav ger du fritt den vita
och svala armen blickarna till rov.
Jag ser, hur ådrorna i huden rita
ditt blåa anträd ner mot handens lov.
Där sjunger släktens blod den gamla versen,
ett blod som susar ovisst mellanländskt,
en droppe Piper och en droppe Fersen
och möjligtvis en strimma Vasasvenskt.
Jag tänker, när jag ser ditt huvud luta
som lyssnande till rummens andesång,
att du hör bömisk flöjt och flandrisk luta
och irisk harpolek på samma gång.
Hur tryggt att vila i det kända suset,
med örat stängt för livets råa kält,
en bleka minnens kastellan i huset,
en dallring av german och slav och kelt!
Men som du är ett väsen själv, en kvinna,
och skapad till en öm viole d'amour
och vinden springer upp ur löv som brinna
och skälver dånande i moll och dur,
så vill din själ anamma sena vingar
och som en örn fly ut i höst och kväll;
men tonen som din längtan grep förklingar,
och endast halvt får hjärtat ljud: jag äl…
IV
Jag är en präst i Hebrons gäll.
Jag såg, hur du gick ut en kväll,
min nådiga grevinna,
då kökemästarn stängt sitt spjäll
och lampan slutat brinna.
Vart smög du hän
bland höga trän?
Jag såg och hörde, jag förstår
den svarta synd som du begår
vid höstligt sus i nakna snår,
Jag är en svartrock, arm och klen,
jag vill ej harm, jag vill ej men,
min hulda patronessa.
Jag såg dig nästa söndag, len
som vårsälg om din hjässa.
Du böjde knän,
du smälte hän,
Du låg, en ödmjuk undersåt,
vid Herrens bord och drack och åt.
Jag såg din gråt,
ditt hjärtas rop: Förstå, förlåt!
V
Fröken Agnes, fröken Agnes, fasanerna flyga
och kuttra sin blyga,
ungkärliga nöd.
Under aftonens almar galanerna smyga
och edligt betyga
sin härliga glöd.
Fröken Agnes, fröken Agnes, dragonerna rida
nu sida vid sida
till valplatsen ut.
Under stallgårdens popplar kalkonerna strida,
och blixtarna vrida
sina väsande spjut.
Fröken Agnes, fröken Agnes, pistolerna smälla.
Du vet vad de gälla,
de mordiska ljud.
Re'n segraren står vid violernas källa
och väntar den sälla
som han vunnit till brud.
Fröken Agnes, låt rimrika drömmarna fara,
som skyar omfara
de blånande torn.
Det nalkas en bil över strömmarna klara,
och murarna svara
hans jublande horn.
Ty Königsmarcks dråpliga tid är förgången,
och bragden och sången
ha lämnat vårt land.
Dock väntar en guldprins att taga dig fången:
herr Isaskar står på gången
med rosor i hand.