Småplock på vers/68
| ← Den olycklige vandrarens sång |
|
Ett ord i bedröfvelsen → |
SÅNGEN.
En engel är sången, ett klingande bud
Mellan menskan och Gud.
Till smägtande systern i menniskans bröst
Bär han himmelens tröst:
Det ljusnar allt mera, när engelen talar,
Kring berg och kring dalar.
Ty fanns ej ibland den hugsvalande sång,
Vore dagen väl lång;
Och tvang han ej smärtan att lägga sig lugnt,
Blefve lifvet väl tungt;
Men sången försonande sitter hos anden
Och lättar på banden.
Och stjernor af minnen och stjernor af hopp
Gå i tidsnatten opp,
Då Anima lyss i det grus, der hon bor,
På sin himmelska bror.
Hvart moln som bar åskor, hvar plåga, hvar smärta
Försvann ur dess hjerta.
När engelen vinkar, för Animas syn
Skymtar hemmet i skyn.
I jordlifvets vinter, när guldharpan slår,
Då bar Anima vår.
Så ler hon mot ödet, hur mörkt det sig röjer,
Blott engelen dröjer.