Som blomman

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Som blomman
av Carl David af Wirsén
"Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader
Som blomman...

Som blomman spirar blyg i lund,
Så spirar sång en lycklig stund
Ur verklighetens egen grund,
Fast, om du litet närmre skådar,
Den har i andevärlden trådar.

Som blomman kräfver dikten ljus,
Hon trår till sol ur mull och grus,
Till sol från himlens fadershus.
Hon lider men, hon tager skada,
Om ej hon får i sol sig bada.

Som blomman sköljd af daggen står,
Behöfver dikten sorgetår
Och glädjetår från evig vår.
Ja, fast vi smärteregn ej önska,
Det gagnar stundom diktens grönska.

Som blomman, när hon bryts i fröjd
Och fästs vid barmens liljehöjd,
Är åt så älskligt grannskap nöjd,
Så säger dikten: flicka, bryt mig
Och vid din barm, ditt hjärta, knyt mig!