Säg, Flicka! hvarför’ spegeln får
Din tjusningsblick i lifvets vår?
Jo, vet, din själ
Ej blott sin bild i glaset ser,
Men gläds, ett fridens barn, än mer,
Att bo så väl.
Med löjet på din rosenmnnd
Hur’ ljuft att hvarje morgonstund
Sin hyllning ge
Åt detta klara genomsken
Af själens inre verld, så ren:
Ditt anlete!
En hydda, värd en Gud, så glad —
Skönt väfd af ros och liljors blad
Har Psyche fått!
Men — timman har ej slagit än
För ett besök af kärleken
Han väntas blott.
Ack! snart när hans förtrollningsmakt
Din fria själ i bojor lagt
Vid hoppets röst, Hans bild ditt ögas tjusning är
Och spegeln, gömd i djupet, bär
Du i ditt bröst.
Hur’ skön din verld, din hela verld,
Der känslan, ren och oförtärd,
Än spegla får
Ett idéal utaf din själ;
Och Amor gläds, att bo så väl I lifvets vår.
