Spelarna/Kapitel 2

←  Kapitel 1

Spelarna av Ernst Didring Kapitel 2

Kapitel 3  →

2

Städerskan på Frånbergs kontor hade ännu inte hunnit sluta morgonstädningen i chefens privata rum, när häradshövding Gustav Napoleon Frånberg steg in på kontoret, glad och nymornad. Han skrattade gott åt hennes förskräckelse och slog henne gemytligt i stussen när hon ville göra ursäkter, och så skickade han iväg henne ut, medan hon i förbifarten halkade över stolskarmen med dammtrasan innan hon gled ut genom dörren.

Frånbergs hela varelse sjöd av livskraft. Den lilla knubbiga gestalten spändes av mycken fetma och en bråkdel muskler under den välsittande blå kavajkostymen, och när han slog sig ner vid det amerikanska skrivbordet låste han upp det med en energisk knyck och lät sedan rullhöljet springa upp med en smäll som om han därmed ville visa, att nu kunde leken börja.

De förstkomna kontoristerna, som till att börja med gjort sen entré i yttre rummet utan att misstänka chefens närvaro, lyckades med teckenspråk förklara för de senkommande kamraterna nödvändigheten av att gå tyst, och man tassade kring och viskade och undrade där ute hur det kom sig att chefen redan var i stövlarna, som yngste kontoristen vanvördigt yttrade. Ibland vågade sig också någon på att lyssna utanför chefens dörr men lyckades ingenting uppsnappa. Man hörde bara hur telefonen pinglade nästan oavbrutet där inne och hur ett skrockande skratt trängde ut då och då.

Chefen visade sig inte på hela förmiddagen. Han satt där inne som en fruktad gud. Dagsposten vågade ingen gå in med, eftersom guden inte ringt sina avtalade två signaler, vilket betydde — posten genast.

Bara den långe, tyste kassören fick då och då order inifrån per telefon, varvid han bockade sig artigt över apparaten med ett — ja eller nej häradshövdingen — och försvann in till guden för att komma ut hemlighetsfullare än vanligt och börja gräva i kassaskåpet.

Strax före elva kom Valerius. Han var välbekant för kontorspersonalen och hälsades med förbindliga småleenden, som han tankspritt översåg under det han fortsatte mot chefens dörr.

Frånberg satt med en telefonlur för vardera örat när Valerius trädde in.

"Vad du ser ut!" ropade Frånberg mellan ett par aktiebud. "Sitt!" kommenderade han. Han nickade glatt och trösterikt åt Valerius.

"Hur många har du köpt?" passade han in, medan han fick ledigt från telefonerna.

Valerius pustade till föraktligt.

"Stiger de?" frågade han.

Frånberg svarade inte med detsamma. Han ringde ursinnigt på allmänna och skrek numret 7468 — nej! 7 — 4 — 6 — 8 — — — idioter, tillade han förklarande och log milt.

"De är inte framme än", fortsatte han, "men de kommer snart. Ska du har några? Axelsson bjöd ut tvåhundra nyss till tretusenfyra."

"Hallå", avbröt han, "hallå — är det Oskar — jo det är Frånberg — hur mycket har jag kvar på kreditivet — — — jaså — nitton — tack. — Tar ni mer hypotek — ja — så där en fyra hundra stycken — skönt — räntan då — sju! — judar! — — — Ja, jag återkommer."

Han ringde av.

"Nå ska du ta Axelssons?" frågade Valerius. "Det är hög tid. Klockan ett släpper vi löst ryktet om statsinköpet, och då ska du se att de ränner i höjden."

"Kan inte", svarade Valerius. "Har inga pengar."

"Blanka tills i övermorgon då!" föreslog Frånberg. "Ta Axelssons tvåhundra, så gör du hundratusen till på några timmar."

Valerius blev ännu blekare.

"Varför tar du dem inte själv?" frågade han. Han formligen skälvde där han satt.

"Har redan syltat in mig för nära tusen."

"Du tror således inte?"

"Visst fan tror jag. Uppriktigt sagt törs jag inte. Jag har sålt nära femton hundra redan och visst köpt tvåtusenfem. Man kan börja dra öronen åt sig om jag köper mer. Men du har ju ingenting köpt i dag."

Den indirekta frågan besvarades med en skakning på huvudet. Valerius hade vaknat efter den dåliga natten fast besluten att inte köpa, och han inbillade sig själv att det bara var en ren tillfällighet, som kommit honom att ta vägen åt Frånbergs kontor. Men nu hade han redan spelfebern i sig på nytt, och när det i detsamma ringde på telefon och Axelsson förnyade sin fråga till Frånberg och denne i sin tur såg på Valerius, så kunde han inte återhålla ett viskande: "Köp!" Affären var gjord på femton sekunder.

"Bravo, gosse!" skrek Frånberg, "nu stänger vi till klockan ett. Då ska du se på sjutton! Linjefel", skrattade han.

Han stängde av båda telefonerna och gick fram och tryckte Valerius' hand.

"Roligt du kom! Går du med och äter frukost? Vi har två timmar på oss."

"Gärna det", svarade Valerius.

"Jag ska bara ögna genom posten."

Frånberg ringde två gånger och fick in posthögen. Med vant öga tog han ut värdebitarna, kallade in den stenograferande maskinskriverskan och dikterade några svar. Sedan gick de, sedan Frånberg kopplat in telefonerna igen och sagt att han skulle vara tillbaka vid ett-tiden.

Det blev en hejdundrande frukost på Rydberg med smörgåsbord, rysk kaviar i isblock, helan, halvan, tersen och lilla manasse, ostron med Chablis, porterhouse med Chambertin, kaffe och Salignac.

Valerius var under hela frukosten fåordig liksom alltid, när han var i starkt sinnesuppror. Frånberg däremot gick på som en hackelsemaskin och drog världskonjunkturer, finska trämassefabriker, Englands eventuella importstopp och ökade förbindelser med kolonierna, Rysslands exploateringsmöjligheter av svenskar och utträngande av Tysklands mäktiga industri. Han skällde på svensk dådlöshet och slöhet, och han kallade sina kära landsmän med tillmälen, som gatans folktalare skulle baxnat åt. Redan vid den rökta laxen på smörgåsbordet började han med föredrag om den amerikanska mekaniseringen och dess absoluta överlägsenhet på världsmarknaden för att redan vid ostronen och Chablin gå över på näringsproblemets slutliga lösning och sedan vid den saftiga Porterhousen demonstrera det salta sidfläskets betydelse för sågverksarbetarna och timmerkörarna i Norrland. Hans rörliga intelligens fladdrade kring alla tidens problem men alltid kring skalen. På djupet vågade den sig aldrig. Det var en ordets fackeldans, som sprakade och gnistrade men inte värmde. Vid konjaken gav han en riktig avskedssalva åt den svenska efterblivenheten.

"Har du sett stenknackarna utåt Sturevägen med en tunna, ett stycke bastväv, en järnring och en hammare? Har du sett dem stående dag efter dag och knacka makadam inom den där lilla trevliga ringen från början av järnåldern? En stenkross tuggar tjugo gånger sådana där knackares arbete på tiondelen av tiden. Och det har vi råd till? När ödemarken skriker efter mannakraft och vi är det glesast befolkade landet i Europa! Ibland skulle jag vilja sätta ett sprängskott i hela bråten för att få se det gå i luften. Här går vi och sover år efter år och kliar oss i ryggbastet och kikar på stjärnorna och väntar på att de stekta sparvarna ska flyga oss i gapet. Och under tiden går livet, världen ifrån oss. Vaknar vi någon gång, så är det för att skälla på varann och sen somnar vi igen, arga över att ha blivit störda. Han du aldrig märkt vad svensken älskar sömnen, bekvämligheten? Alla gnäller de — bråka inte! Låt mig få vara i fred! När jag inte själv lägger mig i andras affärer vill jag ha mina egna i fred. I fred? Ingen har rätt att få vara i fred. Alla i en nation hänger ihop. Skär man av en led, så dör vi alla. Och det är vi för goda till. Vi har ju kraft, urkraft, som ingen annan nation. Världshistorien har vi gjort, så hela jordaxeln ruskat. Men nu ids vi inte. Ids inte ta hand om oss själva. Vi har ingen vilja, gosse. Vi är ryggbrutna. Och tar vi i, är jag rädd för att vi liksom hästarna, som stått för länge på stall, får korsförlamning. Jag menar inte, att vi ska börja slåss för att leva som nation. Krig är några tjocksskalligheter, men vi ska hävda vår ekonomiska plats i världen. Industrialismen ska behärska jorden — industrialismen — Amerika ser du, där mekaniseringen blivit huyudprincip och där” — — —

I detta ögonblick framträdde en medelålders man till bordet och bockade. Han var undersätsig, i svart jaquette, vattenkammat, mittbenat, ljust hår, små röda borstmustascher och med en appanna, högst två centimeter hög, kluven längs efter av en djup rynka, som tydde på orimliga svårigheter att komma till rätta med livets problem.

Han böjde sig fram mot Frånberg med ett menande, av en god frukost något förstärk leende och viskade frågande: "Stiger dom?"

"Köp!" ropade Frånberg så det skallade i den svagt besatta matsalen.

Appannan bockade leende och drog sig mot utgången.

"Notarien Enman", upplyste Frånberg. "Spekulerar och står naturligtvis på huvudet. Såg du på karlens hjärnkontor? Hasselnöt högst", skrattade Frånberg.

Valerius kände en rysning. Återigen fick han den hemska känslan sedan föregående natt, då Frånberg var hos honom, känslan av att vistas i närheten av en brutal naturkraft, som rullade fram likt ett kägelklot och dammade omkull de primitiva träklossar, som kallades människor.

"Försiktig general, ser du", fortsatte Frånberg beskrivningen, "sitter och påtar med sifferkolumner i något ämbetsverk för tretusen om året men vill ändå ha ett finger med i stora spelvalsen. Haha! Det är bara du och jag som förstår den. Nu går han naturligtvis och funderar på vad jag menade i några dagar, så blir det för sent och så köper han när han hunnit komma över nervskakningen och preventivismen för möjliga risker och får vara med om när bakslaget kommer. Vinsten tar vi. För vi vågar!"

Frånbergs blå ögon glänste av segertro, och vid uppgörelsen slängde han en hundralapp åt kyparen med ett vräkigt: "Det är jämt, Jonson!"

Jonson bugade djupt, och hovmästaren rusade till och slog vördnadsfullt upp dörrarna, när Frånberg och Valerius tågade ut.

"Kommer du inte med upp?" frågade Frånberg, när Valerius gjorde min av att skiljas utanför Rydberg.

"Jag har någonting att uträtta", sade Valerius.

"Julklappar", föreslog Frånberg.

Valerius skakade på huvudet.

"Jag? Vem skulle det vara till? Till dig?"

"Nej, men till fröken Hö-ö-ö-k!”

Frånberg svängde storskrattande handen till avsked och försvann neråt Fredsgatan, innan Valerius hann fråga honom vad han menat.

Han vände och gick långsamt åt andra hållet. Jakobs kyrkklocka visade några minuter över ett, och då mindes han på en gång ryktet, som skulle sättas i fart. Han fick blodsvallningar om huvudet om det nu var spänningen eller Salignacen.

Vad menade Frånberg med Anna Hök och julklappar? Var hade den där besynnerlige, allvetande varelsen snokat rätt på att Valerius var svagare för henne än för andra. De hade visserligen träffats på sista middagen hos iberiska generalkonsuln för några veckor sedan, men där hade ingen människa kunnat spåra något, såvida det inte var det, att Frånberg hörde vid avskedet utanför posten på nattkröken, att Valerius frågade om han fick lov att följa henne.

Det hade varit en ljuvlig promenad. Det hade snöat lätt, och de vita flingorna prydde hennes björnskinnsboa förträffligt. Valerius mindes mycket tydligt hur bedårande frisk och blomstrande hon sett ut, när de passerade lyktorna, och hur han känt tryckningen mot armen av hennes fasta, runda barm.

Hade hon menat något? Hon hade sett rätt underligt på honom, när de skildes utanför hennes port, och han måste dra eld på en tändsticka för att hjälpa henne med portnyckeln, som krånglade i låset. Just när porten hade smällt igen och trappljuset tänts hade hon nickat åt honom genom glasrutan och storskrattat, när han i karikerad vrede vanmäktigt skakade porten efter henne.

Han hade egentligen varit dum. Han skulle ha gått mer bröstgänges till väga, så kunde han åtminstone stulit en kyss.

Ett äventyr till, ett bland de många.

Du är ett fä, Erik, sade han sig själv. Du kan vara nöjd med dem du haft. Flickan är hederlig. Och så kan det bli obehag. Håll dig till dem du har.

Men när Valerius kom fram till Strandvägen vände han och gick tillbaka och tog vägen över Norrbro och fram mot Skeppsbron. Han kunde kanske möta henne.

Grådiset låg surt och decembertungt över Strömmen. Granitsockeln på slottet dröp av väta, och på dykdalben nedanför Gustav III:s staty satt en mås och frös.

Redan åsynen av telegrafhuset gjorde honom glad, ty där hade man redan tänt och där lyste fönstren gula. Han granskade dem noga och gissade bakom vilket hon satt. Som en förälskad skolpojke gick han och drev mellan telegrafhuset och Norrbro och inbillade sig, att hon skulle komma.

Det mörknade mer och mer. Diset tjocknade över Strömmen, lyktorna började tändas, och färjorna tutade melankoliskt och osynliga inne i dimman. Längtan efter henne frös så småningom bort hos honom, och han blev arg på sig själv för att han gick där och förspillde tiden.

Han kunde inte låta bli att tillrättavisa sig själv. Förspillt tiden? Vad hade han att göra? Ingenting. Bara vänta och vänta. Vänta på underverket, som skedde där uppe vid Stortorget bakom kyrkan — — — på börsen.

Om han skulle gå dit upp och titta? Känna på stämningen, känna om det vittrade hausse. Han ville inte synas intresserad, och hela Frånbergs historia var naturligtvis den oerhördaste bluff. Nu var han på allvar ruinerad. Han kunde lika gärna hoppa i Strömmen med detsamma. Alltsammans var ju ett barnsligt gyckel. Tänk, att han återigen låtit sig luras av den där gigantiske humbugen Frånberg! Inte sjutton blev det något statsinköp! Att han verkligen — — — tänk, om bara telefon varit sönder i går kväll, så hade han varit räddad. Nu skulle olyckan klubba till honom ordentligt. Han skulle en gång för alla få sig en näsbränna så han mindes det. Ja, men om han nu hade tur — — — om —?

Valerius fick en riktig svettkörare. Jag har fått feber, sade han sig, förkylt mig. I morgon ligger jag mellan lakan och på juldagen kör man ut mig på stora kyrkogården.

Han inbillade sig redan ligga där ute i sin kista, kände jordtyngden över bröstet och kunde inte andas.

Någon törnade emot honom, och han vaknade till. Han passerade just Norrbro. Riksdagshusets mäktiga massa skymtade fram i töcknet, och så dök statsinköpet upp på nytt genom en naturlig tankeförbindelse.

Jag har spelfeber, det är hela saken. Valerius skrattade till där han gick, skrattade till högt.

Nej, nu ska det min själ vara slut, sade han. Vilket håll det än går ut, så är det nu oåterkalleligt slut med det här fåneriet. I morgon säljer jag, hända vad som hända vill, antingen papperen är uppe eller nere. Annars blir jag galen och åker in på Konradsberg.

Jag säljer absolut i morgon. Jag ska ha frid — frid.

Han kände sig riktigt lugn efter detta vackra beslut. Men när han vek av in på Västerlånggatan ramlade beslutet. Ja, det vill säga, stiger de verkligen i dag kan jag ju hålla dem för att se vart det bär. Det vore ju dumt att sälja just nu, när belöningen efter så många års skräck och ängslan skulle komma.

Och vad ska du sen leva för? Det är just skräcken och ängslan du behöver. Du hör till dem som måste känna spänningen, måste hoppa på nattgammal is som pojkspolingar och känna hur det gungar under fötterna. Du är en äventyrare, min käre Valerius, det är just vad du är det.

Han tog av uppåt Storkyrkan.

När han passerade den tyckte han, att den växte där uppe över hans huvud och lutade sig ut över gatan som om den ville ramla ner över honom till straff för alla hans äventyr.

Han riktigt smög sig förbi kyrkan med ett slags botgörare-skräck i sig. I järnstaketet bortom den stod järngrindarna öppna, och där bakom syntes Börsens festligt upplyst med strålande fönster och en härskara av vilt gestikulerande människor innanför.

Valerius kunde inte återhålla lusten. Han måste närmare. Han gick in genom grinden. På höger sida låg en liten byggnad. Det är visst bårhuset, tänkte han.

Platsen såg verkligen högst besynnerlig ut. På ena sidan reste sig den kolossala kyrkmuren, otillgänglig och utan ett fönster, stigande med mäktiga, breda strävpelare; reste sig hög, stor, väldig upp i det skumma decemberdiset redan fullt av nattaningar och nattfärg; steg karg, ofruktbar, naken, grågrönt kall rätt upp mot himlen för att nå Gud där uppe i den disiga, ofattbara rymden — på andra sidan däremot, några meter därifrån, brann Börshusets frånsida med glada, praktfullt lysande fönster, festlig som till karneval och med alla de fäktande, rödansträngda, larmande och skrikande människorna, vilkas röster trängde ända ut till Valerius i ett förvirrat kaos och studsade mot den livlösa kyrkmuren där utanför, tung, allvarsam och full av mystik —; kyrkan och spelhuset bredvid varann alldeles som i katolsk medeltid; det var bara skökohuset som fattades för att göra liknelsen fullständig; Mäster Olofs kyrka, frigörelsens, reformationens och reningens stora, mäktiga, stolta symbol bredvid pappersskojarnas flämtande och hungriga gyckelspel —. Men så vände också kyrkan ryggen till liksom i förakt för och i förvissning om att de där skrikande små yrfäna vid hennes fötter inte betydde det allra ringaste för det liv, för vilket hon själv utgjorde symbolen.

Själv stod Valerius nästan andlös och såg och lyssnade. Där inne bakom de upplysta fönstren steg eller föll hans öde, och inte bara hans utan hundradens, tusendens, som aldrig fick se galningarna i dårhuset.

Jag är visst galen själv också, sade sig Valerius.

Varför står jag här och fånar? Jag hör ju ingenting klart. Allt är bara ett surr.

Men han tog ändå ett par steg närmare för att höra bättre. Då måtte någon av skrikhalsarna där inne upptäckt honom, för en av dem pekade plötsligt mot fönstret.

Valerius vände skamsen ryggen till och smet ut genom järngrindarna.

Tre herrar i päls strök brådskande tätt förbi honom. De såg onaturligt upphetsade ut, skrattade och pratade i munnen på varann om papper.

Valerius hörde lösryckta ord, men ändå förstod han inte vad som hänt förrän han ett par steg längre fram alldeles framför ingången till börshuset stötte ihop med Axelsson, som tjöt med mistlursröst: "Grängarna fyratusen-fyratusen. Dom är galna, Valerius! Galna!"

I nästa ögonblick slök dimman mistluren och dess ägare.

Valerius tänkte springa efter honom för att begära upplysningar men skämdes. Allt gick också så hastigt. En annan röst ropade ännu mäktigare i hans inre — Vinner! vinner!

Valerius vacklade till. Det gnistrade av pengar för ögonen på honom, och tusenlapparna dansade häxdans. Det knep till i hjärtat så att han måste söka stöd mot pelaren vid trappan. Där stod han en god stund, medan det brusade och susade i huvudet.

Förbigående såg nyfikna på honom.

Jag måste gå, det här duger inte, sade han sig.

Han släppte pelaren och drev viljelöst iväg.

Fyra tusen — fyra tusen! hamrade det inne i huvudet på honom.

Han räknade och kalkylerade och kom till svindlande tal. Två hundrafemtio grängare hade han; femgångertvåhundrafemtio — hundratjugofem tusen på ett bräde.

Du är rik, stormrik! skrek det inom honom.

Det här är ju oanständigt, i allra högsta grad oanständigt. Här går jag på gatan och förtjänar hundratjugofem tusen utan att lägga två strån i kors. Nå, men all ängslan och oro då! Hundratjugofemtusen! Då säljer jag i morgon! Bums.

Han tvärstannade. Han hade fått en ny chock. Han hade alldeles glömt bort de tvåhundra han köpt av Axelsson genom Frånberg för några timmar sedan. De som han blankat som Frånbergs term löd. Då hade han förtjänat hundratusen till.

Valerius skakade till i frossbrytningar och fortsatte gatan framåt. Tvåhundratjugofemtusen alltså — tvåhundratjugofem — en kvarts miljon sedan i går!

Återigen kände han det där stynget i hjärtat.

Jag dör visst, tänkte han, dör av glädje som en gammal kärring som vunnit högsta vinsten på lotteri, faller omkull och dör här mitt på gatan.

Var är jag?

Han såg sig omkring. Han hade utan att veta det åter kommit ner på Västerlånggatan bland en brådskande hop av människor, många med julpaket, jäktande och oroliga. En liten grabb kom emot honom, släpande med bara, rödfrusna händer på en stor julgran alldeles begraven bland grenarna och seglande i kölvattnet på en tjock matrona i plyschkappa och muff. Hon var röd i ansiktet av kyla och iver och vände sig oupphörligen om och jäktade pojken, som knogade tappert för att hinna med.

Valerius såg sig själv som kryddbodpojke, släpande på korgar och lådor till jularna.

Trösta dig pojke, tänkte han. Om tjugo år tjänar kanske du också tvåhundratusen på ett par timmar i stället för tjugofemöringen du får av den där tjocka madaskan.

Valerius stannade då och då framför butiksfönstren. Han såg men visste inte vad. Han ville spela likgiltig julklappsköpare för att lura sig själv och andra, och när ensamhetskanslan trots allt kom över honom klev han in i en leksaksaffär och gnuggade sig bland pigga småttingar, vilkas ögon tindrade inför allt glitter och detta världens himmelrike av dockskåp, tennsoldater, vidunderliga djur, som skrek om man klämde dem på magen, hemska masker med långa skägg, trummor, läggspel, pickelhuvor med guldbeslag, gipskyrkor med upplysta fönster, sprattelgubbar, kälkar, dockspisar, askar med lokomotiv och vagnar, regnbågsskimrande snurror, dansöser som kunde svänga runt, och trollgubbar med stort vitt hår, som for upp med en smäll ur dosan när man knäppte upp locket.

Alldeles innanför dörren stod två blåfrusna, fattiga ungar, som inte vågade ge sig längre in.

Valerius blev helt varm om hjärtat, och han önskade att han hade haft en av de vunna tusenlapparna för att låta ungarna få vad de ville. Nu lyckades han verkligen få fatt i en tvåkrona i en av västfickorna och stack åt dem, innan han gick. Ungarna trodde inte sina ögon.

Om han nu lurar mig, tänkte Valerius. Han menade Frånhergs tvåhundra blankade grängare.

Han gick in i en cigarrbod och ringde upp till Polcirkeln.

Frånberg var redan gången. Valerius frågade så likgiltigt han kunde hur grängarna stod.

Fyratusen.

Tack — — — var det inget annat? — Nej.

När Valerius kom fram till Gustav Adolfs torg mötte han de första tidningspojkarna, som skrek ut haussen. Valerius köpte ett nummer och läste det i lyktskenet. Då förstod han att det var sanning, att han på en gång var en rik man.

Han funderade över vad han skulle gå och äta middag, men så erinrade han dig lyckligtvis att han inte hade mer än några ören kvar. Han kunde inte låta bli att le åt sig själv. Om han åtminstone hade sparat den där tvåkronan, som han skänkt ungarna nyss.

På samma gång gjorde det honom gott att äga så mycket och ändå ingenting äga. Det spände fantasin och gav vingar åt stundens fattigdom.

Han gick hem till bostaden och höll på att skrämma slag på Eva med att ta henne i famn och säga att hon skulle ställa till en hejdundrade middag, för nu var de rika, stormrika.

Eva, som var en förståndig gammal bitvarg, satte fram stekt strömming och potatis och sade att det var allt vad "herrns pengar räckt till".

Valerius brydde sig inte om att bråka. I verkligheten var det ju också detsamma vad han åt i dag. I morgon kunde han smörja kråset om han ville.

Livet hade vänt den ljusa sidan till på allvar efter att ha visat sig fult och grinigt i trettio år. Nu gällde det att värma sig, sola sig.

Underligt nog kände han sig inte helt glad.

Han strövade fram och tillbaka i våningen hela eftermiddagen. Hans tankeverksamhet visade betänkliga förlamningsymptom, och han malde egentligen endast ett enda ofrånkomligt tema vad skulle han göra med alla sina pengar?

Först framåt kvällssidan gick han ut, träffade bekanta, lånade en hundralapp, drack sig onykter och fick fatt i en kvinna på hemvägen framåt morgonsidan.

Men det var varken Anna Hök eller någon av alla de andra han drömt om.