Stångebro

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stångebro
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Stångebro.


Det led allt mer mot Mikaelsdag,
Och snart kom segertimman.
Just då, när Karl bröt upp till sitt slag,
Så vek från Stångån dimman.
Ja, i den stridens hårda lek
Papistisk töckendimma vek
För alltid bort från Sveriges strand,
Det stod som protestantiskt land.

Det var den tiden tryckande svårt
Att staka rätt sin bana;
Låt bli att döma männen för hårdt,
Som följde kungens fana!
Vår tack dock går ur hjärtegrund,
Att slagen här vardt Sigismund:
Var Karl en man af blod och järn,
Han var dock trons och bondens värn.

Vår tack att här sin häl med all makt
Han tryckt på Romas nacke!
I, hakeskyttar, tack för god vakt
På Gumpekulla backe!
Tack, ädla dôm, hvars klockas ljud
Gaf, som det sägs, signal och bud
Åt hertigen af eld och stål
Att rycka fram till segerns mål!

Det skulle blifvit jämmer och sorg,
Om ej den segern vunnits.
Dig tänk, en stund, ett nytt Stegeborg:
Hvar hade Sverige funnits?
Som Polens hejduk kanske då
Det fått i påfviskt träl-ok gå.
Historisk vändpunkts minnen bo
För Sveriges folk vid Stångebro.

Ej annars häfvdens strålande skrift
Dess rykte högt fått bära,
Ej Breitenfelds, ej Lützens bedrift
Oss skulle höljt med ära.
Vår sändning skulle platt förgått,
Som förgångsfolk vi aldrig stått,
Vi skulle söfts i vantrons ro,
Om slag ej stått vid Stångebro,

Vid Stångåns nu så fredliga strand
Vår hyllningsgärd vi bringa
Den starke Karl af Södermanland,
Som kom med segerns klinga.
Vi tacka Gud, som räddas lät
Vår gamla frihets majestät,
Vår evangeliskt sunda tro
I vapenbrak vid Stångebro.