Stadens stämma/Bara en persika

←  Pendeln

Stadens stämma av O. Henry Översättare: Hugo Hultenberg Bara en persika

De förhäxade limporna  →

Bara en persika

Smekmånaden stod i sin fulla blom. De hade en lägenhet med de rödaste nya mattor, fransprydda draperier framför dörrarna samt sex lerkrus med pläterlock på en hylla ovanför panelen i matsalen. Allting syntes dem ännu så underbart. Ingen av dem hade sett en “gullviva vid randen av en flod”. Men om deras ögon skådat en sådan syn nu, skulle det ha tyckts dem — ja, de skulle ha sett allt det en poet väntar sig att de rätta människorna skola se, förutom en gullviva.

Bruden satt i gungstolen med fötterna vilande på världen. Hon var försänkt i rosenröda drömmar och insvept i en kimono av samma färg. Hon undrade vad människorna på Grönland och Tasmania och i Belutschistan sade till varandra angående hennes giftermål med Putte McGarry. Inte för att det betydde någonting. Det fanns ingen brottare mellan London och södra korset, som kunde stå upp emot hennes man i fyra timmar — nej, fyra omgångar. Och han hade varit hennes i tre veckor, och med yttersta leden av sitt lillfinger kunde hon behärska honom bättre än vilken 142-pundare som helst med knytnäven.

Kärlek, då det gäller oss, är ett annat namn på självförnekelse och uppoffring. Då det rör människorna tvärs över förstugan, är det liktydigt med övermod och inbilskhet.

Bruden lade benen i kors och såg tankfullt upp på limfärgsamorinerna i taket.

— Älskade, sade hon med Kleopatras min, då denna bad Antonius om Rom inslaget i silkespapper och fritt hemburet, jag tror jag skulle vilja ha en persika.

Putte McGarry steg upp och satte på sig hatt och rock. Han var en allvarlig, slätrakad, sentimental och rörlig ung man.

— Gärna det, sade han så kallt, som om han endast samtyckte till att slåss med den engelske mästerskapsbrottaren. Jag ska gå ner och skaffa en.

— Var inte borta länge, sade hustrun. Jag är så ensam utan min stygge gosse. Skaffa mig en grann, mogen en.

Efter en serie avskedstaganden, som skulle ha anstått en viktig resa till främmande länder, begav sig Putte ned på gatan.

Här stannade han tvekande och ej utan skäl, ty det var ännu tidigt på våren, och det tycktes vara små utsikter att någonstans från dessa kalla gator och butiker kunna framtvinga den önskade läckra högsommarfrukten.

Vid ett fruktstånd i hörnet tillhörande en italienare stannade han och kastade en föraktfull blick på upptravade i papper inslagna apelsiner, glänsande äpplen samt bleka, solhungriga bananer.

— Har ni persikor? frågade Putte på det språk som är Dantes, älskaren bland älskare.

— Ack nej, suckade frukthandlaren. Inte på en månad komma persika. För tidigt. Har micket vacker apelsin. Tycka om apelsin?

Föraktfullt gick Putte vidare på sin upptäcktsfärd. Han trädde in i sin vän och beundrare Justus O'Callahans kombinerade restaurang, kafé och bowlingsalong, som var öppen hela natten. O'Callahan gick omkring och inspekterade sin institution.

— Jag går rakt på sak, sade Putte åt honom. Gumman har fått för sig, att hon vill ha en persika. Har du nu en persika, Cal, så fram med den fort. Jag vill ha den och flera likadana, om du har dem i pluralis.

— Huset är ditt, sade O'Callahan. Men det finns ingen persika här. Det är för tidigt. Jag tror inte ens du skulle kunna få tag i en på Broadwaykrogarna. Det är verkligen synd. Då ett fruntimmer inriktar sig på en viss frukt, så duger ingenting annat. Det är för sent nu, för att någon av de stora fruktaffärerna skulle kunna vara öppen. Men om du tror, att gumman din skulle tycka om ett par härliga apelsiner, så har jag just fått in en låda riktigt vackra, som hon —

— Tack, Cal. Men det är endast och allenast fråga om persikor. Jag ska försöka på annat håll.

Det var nära midnatt, då Putte gick utför Västra avenyen. Helt få butiker voro öppna, och innehavarna av dessa hånskrattade nästan åt idén att få tag i en persika nu.

Men uppe i sin varma lägenhet satt bruden och väntade förtroendefullt på sin persiska frukt. En mästerskapsbrottare skulle inte kunna få tag i en persika? — skulle inte kunna stiga triumferande över årstiderna, zodiaken och almanackan och skaffa en Amsdens junipersika eller en Georgia åt sin endaste egen?

Putte fick syn på ett upplyst fönster, prunkande i naturens mest bedårande färger. Ljuset slocknade plötsligt. Putte satte full fart och hann just fram, då frukthandlaren skulle låsa dörren.

— Persikor? frågade han med utstuderat lugn.

— Nej, tyvärr inte. Inte på tre eller fyra veckor ännu. Har inte minsta föreställning om, var ni skulle kunna få tag i några. Det skulle kunna finnas några i stan uppdrivna i växthus, men de är svåra att få tag i. Kanske på något av de finare hotellen — någonstans, där man har gott om pengar att kasta bort. Jag har emellertid en del härliga apelsiner — från en skeppslast, som kom in idag.

Putte stannade en stund tveksamt i hörnet och begav sig sedan hastigt i väg mot ett par gröna lyktor på ömse sidor om trappan till ett hus, beläget vid en mörk sidogata.

— Är kaptenen någonstans i närheten? frågade han den vakthavande överkonstapeln på polisstationen.

I samma ögonblick kom kaptenen hastigt ut från ett inre rum. Han var civilklädd och såg ut att ha bråttom.

— Se god dag, Putte, sade han till brottaren. Jag trodde du var på bröllopsresa.

— Kom tillbaka i går. Jag är en stadig medborgare nu. Tänkte jag skulle intressera mig lite för kommunala angelägenheter. Hur skulle det passa er, kapten, att komma in till Denver Dick i kväll?

— Slutarrangerad affär, svarade kaptenen vridande sina mustascher. Denver slog igen för två månader sen.

— Rätt, sade Putte. Rafferty jagade bort honom från Fyrtiotredje gatan. Han har sitt tillhåll inom ert distrikt nu, och han driver affären i större skala än någonsin. Jag gillar inte de här spelhelvetena. Jag kan visa er på honom.

— Inom mitt distrikt, brummade kaptenen. Är du säker på det, Putte? Jag skulle betrakta det som en tjänst. Har du lösenordet? Hur skall det gå till?

— Yxor, svarade Putte. De har inte hunnit järnbeslå dörrarna ännu. Ni behöver tie män. Nej, man släpper inte in mig. Denver har försökt skada mig. Han tror det är jag, som angav honom förra gången. Men det gjorde jag inte. Ni måste skynda er. Jag måste hem igen. Huset ligger bara ett par kvarter härifrån.

Innan tio minuter hade förflutit, smög sig kaptenen och ett dussin män tillsammans med sin vägvisare in i förstugan till ett mörkt och efter det yttre att döma anständigt hus, där en mängd firmor under dagens lopp hade sin verksamhet.

— Tredje våningen längst in, sade Putte sakta. Jag ska gå före.

Två med yxor utrustade män placerade sig framför dörren han utpekade för dem.

— Allt tycks vara lugnt, sade kaptenen tveksamt. Är du säker på, att vi är på rätt spår?

— Hugg bara! svarade Putte. Jag står risken.

Yxorna brakade tvärs igenom den ännu icke beslagna dörren. Massor av ljus strömmade ut genom hålen. Dörren föll, och männen rusade in med revolvrarna i hand.

Det stora rummet var pråligt elegant i enlighet med Denver Dicks idéer från “Vilda västern”. Spel pågick vid åtskilliga välbesatta bord. Ett femtiotal män, som befunno sig i rummet, rusade emot polisen i hopp om att kunna bryta sig igenom och försvinna. Detektiverna fingo lov att använda sina klubbor en smula. Mer än hälften av gästerna undsluppo dock.

Denver Dick hade gjort sällskapet den äran att själv vara med den kvällen. Han satte sig i spetsen för anfallet, som var avsett att sopa undan den lilla skaran inkräktare. Men då han upptäckte Putte, blev hans sätt personligt. Tillhörande tungviktsklassen kastade han sig gladeligen över sin spensligare fiende, och i varandras armar rullade de båda utför trappan. I förstugan skildes de åt och reste sig upp, och nu var Putte i tillfälle att begagna sig av sin professionella teknik, vilken han haft föga användning för, medan han befann sig i armarna på en upprörd jätte, som höll på att förlora egendom för 20 000 dollars.

Efter att ha övervunnit sin motståndare skyndade Putte upp igen och genom spelsalen in i ett inre rum, som genom en välvd dörr stod i förbindelse med det yttre.

Här fanns ett långt bord dukat med det utsöktaste porslin och silver och dignande under rätter av det dyrbara och dekorativa slag, i vilket yrkesspelets anhängare anses vara särskilt förtjusta. Här gjorde sig åter den extravaganta och utstuderade smaken hos mannen med en stad till förnamn gällande.

En lacksko n:r 42 stack fram några centimeter under bordduken. Putte grep tag i den och släpade fram en man i vit halsduk och för övrigt företeende en kypares skepnad.

— Stig upp! befallde Putte. Är det ni, som har hand om det här smörgåsbordet?

— Ja, det är jag. Har dom kommit på oss nu igen, säj?

— Det ser så ut. Hör på vad jag säger. Finns det några persikor på det här stället? Om inte, så måste jag ge mig.

— Det fanns tre dussin, då spelarna började i kväll, men jag tänker mig att herrarna ätit upp allihop. Skulle min herre vilja ha några utsökta apelsiner, så kan jag skaffa det?

— Skynda er och tag fram vad ni har i persikeväg, annars tar fan er, befallde Putte bistert. Om någon mer kommer stickande méd apelsiner i kväll, så får han på skallen.

Upptäcktsfärden genom Denver Dicks dyrbara och rikliga supé bragte i dagen en enda sista persika, som hade undsluppit lyckojägarnas epikureiska käkar. Ned i Puttes ficka försvann den, och denne outtröttlige proviantör avlägsnade sig ögonblickligen med sitt byte. Utan att knappast ägna en blick åt scenen på trottoaren därnere, där detektiverna höllo på att lasta sina fångar på polisvagnar, styrde han hemåt med långa, hastiga steg.

Hans hjärta var lätt, där han gick. Så redo riddarna tillbaka till Camelot, sedan de utstått faror och uträttat stora dåd för sin dams skull. Puttes dam hade befallt, och han hade lytt. Det är sant, det var endast en persika hon begärde, men det är inte småsaker att vid midnattstid kunna plocka en persika i en stad, där februarisnön ligger hård som järn. Hon hade begärt en persika, hon var hans maka. I fickan värmdes persikan av hans hand, som höll fast den av fruktan att den skulle kunna falla ut och gå förlorad.

Under vägen gick Putte in på ett apotek, som hade öppet hela natten, och sade till det glasögonförsedda biträdet:

— Hör, var vänlig och titta på det här revbenet och se om det är knäckt. Jag har varit med i ett litet slagsmål och trillade nedför ett par trappor.

Farmaceuten gjorde den önskade undersökningen.

— Det är inte knäckt, löd hans diagnos, men ni har en kontusion där, som ser ut som om ni trillat ned från en skyskrapa.

— Det är bra, sade Putte. Var snäll och låna mig en klädesborste.

Bruden väntade i det rosenröda skenet från lampkupan. Underverkens tid var icke helt förbi. Genom att bara andas en önskan om någon obetydlig sak — en blomma, ett granatäpple, en — ja visst, en persika — kunde hon sända sin man ut i natten, ut i världen, som inte kunde motstå honom, och han utförde hennes befallning.

Och nu stod han vid hennes stol och lade persikan i hennes hand.

— Stygga pojken där, sade hon ömt. Sa jag verkligen en persika? Jag tror nästan jag hellre skulle velat ha en apelsin.

Välsignade vare de nygifta.