Stadens stämma/Butiksfrökens bröllopsresa
| ← Den gröna dörren |
|
Medan bilen väntar → |
Butiksfrökens bröllopsresa
Det fanns 3 000 flickor i det stora varuhuset. Masie var en av dem. Hon var aderton år och stod bakom disken i avdelningen för herrhandskar. Här fick hon en ingående kännedom om två arter av människosläktet — det slags herrar, som köper sina handskar i ett varuhus, och det slags damer, som köper handskar åt beklagansvärda herrar. Utom denna vidsträckta kunskap om den mänskliga naturen hade Masie även förvärvat sig en annan sorts kunskap. Hon hade lyssnat till den öppet förkunnade visdomen hos 2999 andra flickor och hade bevarat den i en hjärna lika förtegen och försiktig som en malteserkatts. Måhända hade naturen, som förutsåg att hon skulle komma att sakna kloka rådgivare, parat hennes skönhet med förslagenhet, liksom den har begåvat silverräven, ägaren till det över alla andra åtrådda pälsverket, med extra listighet.
Ty Masie var vacker. Hon var en gyllenblond skönhet med den oberörda hållningen hos en dam som rör till en kakdeg i ett skyltfönster. Hon stod bakom sin disk i varuhuset, och då en kund knöt sin hand för måttagning tänkte han på Hebe, och då han igen såg på henne, undrade han hur det kom sig att hon hade Minervas ögon.
Då inspektören inte såg åt Masies håll tuggade hon på tutti frutti, då han gjorde det blickade hon upp i taket som vore det himmelens skyar och smålog drömmande.
Detta är butiksflickans speciella småleende, och jag råder er att sky det, om ni inte är utrustad med ett väl bepansrat hjärta, karameller och intresse för Kupidos krumsprång. Leendet hörde egentligen till Masies fritid och inte till butiken, men inspektören måste ha sitt. Han är varuhusets Shylock, som fordrar sina tullpengar. Naturligtvis äro inte alla inspektörer sådana. Alldeles nyligen stod det i tidningarna om en butiksinspektör, som var över åttio år.
En dag råkade Irving Carter, målare, miljonär, resenär, poet, bilist, komma in i varuhuset. Det bör nämnas, att hans besök inte var frivilligt. Sonlig pliktkänsla tog honom i kragen och släpade in honom, medan hans mor kastade kärvänliga blickar på brons- och terrakottastatyetterna.
Carter stegade i riktning mot handskdisken i tanke att slå två flugor i en smäll. Han behövde verkligen ett par handskar, eftersom han glömt sina hemma, men det är inte nödvändigt att framleta ursäkter för hans handlingssätt i betraktande av att han aldrig ens hört talas om boddiskflört.
Då han närmade sig den plats, som skulle bli hans öde, tvekade han, plötsligt medveten om denna hittills okända och mindre upphöjda form av Kupidos hantverk. Några stycken ungdomar, klädda i billig elegans, stodo och hängde över disken provande de förmedlande handbetäckningarna, medan fnissande flickor livligt sekunderade dem i deras raska intrång på flörtens utmarker. Carter skulle gärna ha dragit sig tillbaka, men han hade redan gått för långt. Masie stod avvaktande på andra sidan sin disk och betraktade honom med en frågande blick i ett par ögon så kyligt, tjusande och varmt blå som glittret av en solstråle på ett drivande isberg i Södra Ishavet.
Då kände Irving Carter, målare, miljonär etc. en varm blodvåg stiga upp i sitt aristokratiskt bleka ansikte. Men den härrörde inte från blyghet. Hans rodnad var av intellektuellt ursprung. Han förstod blixtsnabbt, att han befann sig i samma båt som de tarvliga ynglingarna, som kurtiserade de fnissande flickorna vid de andra diskarna. Också han lutade sig mot denna en underklass-Kupidos favoriserade mötesplats av ek och åtrådde att vinna en butiksfrökens gunst. Han var inte mera värd än vilken som helst Bill och Jack och Mickey. Och sedan erfor han ett plötsligt överseende med dem och ett nobelt hjältemodigt förakt för de konventionella fördomar han hade vuxit upp i och en fast beslutsamhet att göra denna fullkomliga varelse till sin.
Då handskarna voro betalda och inslagna dröjde Carter kvar ett ögonblick. Groparna invid Masies sammetsmjuka munvinklar fördjupades. Alla herrar som köpte handskar dröjde sig kvar just på det sättet. Hon böjde sin arm, som skymtade fram rund som Psykes genom blusens tyg, och stödde armbågen mot kanten av glasmontern.
Carter hade aldrig förr stått inför en situation som han inte varit fullt herre över. Men nu befann han sig i ett mycket ofördelaktigare läge än Bill och Jack och Mickey. Han hade ingen möjlighet att träffa denna vackra flicka i sina egna kretsar. Han ansträngde sig att dra sig till minnes vad han läst och hört om butiksflickors natur och vanor. På något sätt hade han fått den föreställningen att de inte alltid höllo så strängt på en formell presentation. Hans hjärta klappade våldsamt vid tanken på att utan vidare ceremonier föreslå denna förtjusande och jungfruliga varelse ett möte. Men hans upprörda känslor gåvo honom samtidigt mod.
Efter ett par hövliga och välvilligt upptagna anmärkningar över allmänna ämnen lade han sitt kort bredvid hennes hand på disken.
— Jag ber er förlåta mig, sade han, om jag förefaller alltför djärv, men jag hoppas av allt hjärta att ni vill tillåta mig att träffa er igen. Detta är mitt namn, jag försäkrar er att det är med den största aktning jag anhåller om att få bli en av era vän bekanta. Vågar jag hoppas på den förmånen?
Masie kände männen — i synnerhet dem som köpa handskar. Utan tvekan såg hon honom småleende rakt i ögonen och svarade:
— Visst. Ni ser ut att vara hygglig. Jag brukar visserligen inte i allmänhet gå ut med främmande herrar. Det är inte passande. När skulle ni vilja träffa mig?
— Så snart som möjligt, sade Carter. Om ni ville tillåta mig att göra visit i ert hem —
Masie skrattade melodiskt. — Bevare mig, nej då, sade hon med eftertryck. Ni skulle bara se vår lägenhet. Vi är fem stycken i tre rum. Jag skulle just vilja se mammas min, om jag tog en herre med mig hem.
— Varsomhelst då, sade den förälskade Carter, där det passar er —
— Jag vet, sade Masie och hennes persikolika ansikte lyste upp som om hon fått en ljus idé, torsdag kväll skulle jag tro passar mig bra. Vad säger ni om att träffas vid hörnet av Åttonde avenyn och Fyrtioåttonde gatan klockan halv åtta, jag bor alldeles i närheten. Men jag måste vara hemma igen klockan elva. Mamma låter mig aldrig vara ute efter elva.
Carter lovade tacksamt att infinna sig på den utsatta mötesplatsen, och skyndade sedan att söka upp sin mor, som såg sig om efter honom för att få hans godkännande av hennes inköp av en Diana i brons.
En försäljerska med små ögon och trubbnäsa drev förbi Masie med ett vänskapligt grin.
— Hade du flax hos noblessen, Masie? frågade hon familjärt.
— Han bad om tillåtelse att göra visit, svarade Masie förnämt, i det hon stack Carters visitkort innanför blusen.
— Tillåtelse att göra visit! upprepade den andra fnittrande. Sa han nånting om middag på Waldorf och en tur i hans bil efteråt?
— Äsch, håll klaffen, sade Masie i trött ton. Du är allt van vid flotta kavaljerer, förstår sej. Du har hållit på att spricka av högfärd ända sen den där varuutköraren tog dig med sig till en kinesisk sylta. Nej, han sa ingenting om Waldorf, men det är en Femteavenyadress på hans kort, och om han bjuder på mat, så kan du slå dig i backen på att det inte blir nån kypare med hårpiska som passar upp på oss.
Då Carter gled bort från varuhuset i sin elektriska bil, tillsammans med sin mor, bet han sig i läpparna med en dov värk i hjärtat. Han visste att kärleken kommit till honom för första gången i hans tjugunioåriga liv, och att hans utvalda var så villig att stämma möte med honom i ett gathörn fyllde honom med onda aningar, även om det innebar ett steg mot uppfyllelsen av hans hjärtas önskan.
Carter kände inte till hur ett butiksbiträde vanligen har det. Han visste inte att hennes hem oftast är antingen ett nästan obeboeligt ensamt kyffe eller en lägenhet till brädden fylld av familjemedlemmar. Gathörnet är hennes vardagsrum, parken hennes salong, avenyn hennes trädgårdsgång, men likväl är hon för det mesta på dessa platser lika mycket sin egen herre som den fina damen i sin ombonade budoar.
En afton i skymningen två veckor efter deras första möte strövade Carter och Masie arm i arm omkring en liten svagt upplyst park. De funno en avsides bänk under ett skuggande träd och satte sig där.
För första gången smög sig hans arm sakta kring hennes liv. Hennes bronsgyllene huvud lade sig till ro mot hans skuldra.
— Så där ja! suckade Masie tacksamt. Varför i all världen kunde du inte hitta på det där förr?
— Masie, sade Carter allvarligt, du vet förstås att jag älskar dig. Jag ber dig uppriktigt att gifta dig med mig. Du känner mig väl tillräckligt vid det här laget för att kunna lita på mig … Jag längtar efter dig, och jag måste få dig. Jag frågar inte efter olikheten i vår samhällsställning.
— Vad då för en olikhet? frågade Masie nyfiket.
— Nej, nej det finns inte någon, sade Carter hastigt, utom i cnfaldigt folks inbillning. Det står i min makt att ge dig ett liv i lyx. Min sociala ställning är höjd över all diskussion, och jag har stora inkomster.
— Det säger de alla, anmärkte Masie. Det är vad de alla försöker inbilla en. Jag förmodar att du i själva verket står i butik eller jobbar på något kontor. Jag är inte så grön som jag ser ut.
— Jag kan ge dig alla bevis du vill ha, sade Carter milt. Och jag vill ha dig, Masie. Jag har älskat dig från första stund jag såg dig.
— Det gör de alla, sade Masie med ett roat skratt, om man får tro dem själva. Om jag skulle träffa på en karl som blev tokig i mig tredje gången han såg mig, så tror jag att jag skulle falla för honom.
— Var snäll och säg inte sådana saker, bad Carter. Hör på mig, älskling. Anda sedan jag först såg in i dina ögon har du varit den enda kvinnan för mig.
— Oj, vad du kan hitta på! log Masie. Hur många andra flickor har du sagt det där till?
Men Carter framhärdade. Och till slut lyckades det honom verkligen att röra vid den fladdrande fjärilssjäl som fanns någonstans djupt nere under den intagande ytan. Hans ord trängde fram till ett hjärta, som hade sitt bästa skydd i sin egen flyktighet. Hon blickade upp till honom med ögon som sågo. Och en varm glöd sprang fram på hennes svala kinder. Ängsligt skälvande slöto sig hennes fjärilsvingar, och hon tycktes beredd att slå sig till ro i kärlekens blomkalk. Carter kände förändringen och fördubblade sina ansträngningar.
— Gift dig med mig, Masie, viskade han vekt, och vi skall resa bort från denna fula stad till vackrare ställen. Vi ska glömma arbete och affärer, och livet skall vara en enda lång helgdag. Jag vet vart jag skulle föra dig, jag har ofta varit där. Tänk dig bara en strand där det alltid är sommar, alltid vågskvalp mot den mjuka sanden och där människorna är lyckliga och fria som barn. Vi ska resa till den stranden och stanna där så länge du har lust. I en av dessa fjärran städer finns det ståtliga och vackra palats fulla med sköna tavlor och skulpturer. Stadens gator består av vatten, och man färdas omkring i —
— Jag vet, sade Masie och satte sig plötsligt upp. Gondoler.
— Ja, smålog Carter.
— Jag trodde just det, sade Masie.
— Och sedan, fortfor Carter, ska vi resa vidare och se allt vad vi har lust till i världen. Efter de europeiska städerna ska vi besöka Indien och de urgamla städerna där och rida på elefanter och se de underbara hindutemplen och trädgårdarna i Japan och kamelkaravanerna och stridsvagnstävlingarna i Persien och många andra märkvärdiga saker i främmande land. Tror du inte att du skulle tycka om det, Masie?
Masie steg upp.
— Jag tror att jag ska gå hem nu, sade hon kyligt. Det blir sent.
Carter gjorde henne till viljes. Han hade lärt sig känna hennes ombytliga fjunlätta sinnesstämningar och visste att det inte tjänade något till att söka påverka dem. Men han erfor en viss lycklig känsla av triumf. Han hade för ett ögonblick om ock blott med en silkestråd fasthållit sin vilda Psykes själ, och hans hopp hade vuxit. Hon hade likväl en gång slutit sina vingar, och hennes svala hand hade slutit sig kring hans.
I varuhuset följande dag högg Masies bästa vän, Lulu, tag i henne i ett hörn.
— Hur går det för dig och din gentile vän? frågade hon.
— Å, han, sade Masie och ordnade sina lockar. Honom har jag gett på båten. Kan du tänka dig, Lu, vad han ville att jag skulle göra?
— Gå in vid teatern? gissade Lulu andlöst.
— Inte, det var han för larvig till. Han ville att jag skulle gifta mig med honom och fara ut till Coney Island på bröllopsresa.