Stadens stämma/Caballerons hämnd

←  De förhäxade limporna

Stadens stämma av O. Henry Översättare: Hugo Hultenberg Cabellerons hämnd

Jimmy Hayes och Muriel  →

Caballerons hämnd

Cisco Putte hade dödat sex män i mer eller mindre ärliga slagsmål, hade mördat dubbelt så många (huvudsakligen mexikanare) och hade märkt ett större antal, som han blygsamt underlät att räkna. En kvinna älskade honom därför.

Putte var tjugufem år och såg ut att vara tjugu. Ett försiktigt livförsäkringsbolag skulle ha beräknat hans frånfälle att inträffa vid, låt oss säga, tjugusex års ålder. Hans uppehållsort var var som helst mellan Frio och Rio Grande. Han dödade för dödandets egen skull — för att han var lättretad för att undgå att bli häktad — för nöjes skull — vilken anledning som helst, som föll honom in, var till fyllest. Han hade undgått att bli tagen, därför att han kunde skjuta fem sjättedels sekund tidigare än någon sheriff eller gränsridare i tjänst, och därför att han red en spräcklig skimmel, som kände till varenda liten boskapsstig bland buskar och kaktus från San Antonio till Matamoros.

Tonia Perez, flickan, som älskade Cisco Putte, var till hälften Carmen, till hälften madonna och för övrigt — ja visst, en kvinna som är till hälften Carmen, till hälften madonna kan alltid vara någonting mer för övrigt, låt oss säga, en kolibri. Hon bodde i en grästäckt jacal^[1] i närheten av ett litet mexikanskt samhälle vid ett vadställe över Frio kallat Ensamma vargen. Hon bodde tillsammans med sin far eller farfar, en ättling till aztekerna i rakt nedstigande led. Han var något under tusen år gammal, hade en hjord på hundra getter och levde i ett slags ständigt drömtillstånd tack vare stora kvantiteter mezcal.^[2] Bakom hyddan trängde sig en väldig skog av kaktus, sex meter hög på sina ställen, ända fram till dörren. Det var genom denna förvillande massa igenvuxna snår, som den spräckliga skimmeln brukade föra Putte till flickan. Och en gång hade han hört Tonia med sitt madonnaansikte, sin Carmenskönhet och sin kolibrisjäl underhandla med sheriffens män och förneka all vetskap om sin gosse på den mjuka mélange av spanska och engelska hon talade, medan hon likt en ödla klängt sig fast vid takåsbjälken högt upp under det spetsiga grästaket.

En dag hade statens generalstabschef, som ex officio var kommendant över gränsridarna, skrivit några sarkastiska rader till kapten Duval vid X-kompaniet, stationerat vid Laredo, rörande det fridfulla och ostörda liv mördare och desperados förde inom sagde kaptens område.

Kaptenen fick tegelstenens färg under solbrännan, och efter att ha bifogat ett par anmärkningar sände han brevet vidare med menige Bill Adamson till löjtnant Sandridge, som med en patrull på fem man låg lägrad vid ett vattningsställe vid Nueces för att upprätthålla lag och ordning.

Löjtnant Sandridge fick en vacker dag couleur de rose i stället för sin vanliga jordgubbshy, stoppade brevet i bakfickan och tuggade av ändan på sin gummiartade mustasch.

Följande morgon sadlade han sin häst och red ensam över till den mexikanska byn invid vadstället över Frio, Ensliga vargen, tjugu mil därifrån.

En och nittiofem lång, blond som en viking, lugn som en diakon, farlig som en kulspruta gick Sandridge omkring bland husen, tålmodigt sökande efter upplysningar rörande Cisco Putte.

Vida mer än lagen fruktade mexikanerna denne ensamme av gränsridaren eftersökte ryttares kalla och säkra hämnd. Det hade varit en av Puttes förströelser att skjuta mexikaner för att få se dem sprattla. Och fordrade han terpsikoreanska konststycken av dem i döende tillstånd bara för nöjes skull, vilket rysligt straff skulle då inte bli följden, om de uppväckte hans vrede! Alla visade de flatsidan av händerna och ryckte på axlarna, medan de fyllde luften med “quien sabe”^[3] och förnekade bekantskapen med Putte.

Men det fanns en man vid namn Fink, som hade en handelsbod vid vadstället — en man av en mängd nationaliteter, språk, intressen och tänkesätt.

— Tjänar ingenting till att fråga de där mexikanerna, sade han till Sandridge. De törs inte säja nåt. Den här hombre,^[4] som de kallar Putte Goodall heter han visst — har besökt min bod ett par gånger. Jag tror ni skulle kunna träffa honom vid — nej, jag tror inte jag vill säja't själv. Det tar mig två sekunder längre att dra upp revolvern nu än förr, och det är en skillnad, som är väl värd att tänka på. Men den här Putte har en halvmexikansk flicka nära vadstället, som han brukar hälsa på. Hon bor i den där hyddan en hundra meter nedåt floden alldeles intill kaktusskogen. Kanske hon — nej, hon gör det nog inte, men den där hyddan skulle det nog vara skäl att vakta i alla fall.

Sandridge red ner till Perez' jacal. Solen stod lågt, och den breda skuggan av de väldiga snåren föll redan över den grästäckta hyddan. Getterna voro för natten instängda i en riscorral i närheten. Några stycken killingar gingo ovanpå inhägnaden och betade av några kvarvarande löv. Den gamle mexikanen låg på en filt i gräset redan omtöcknad av mezcal. Kanske drömde han om de kvällar, då han och Pizarro skålade på sina framgångar i Nya världen — så gammal tycktes hans rynkiga ansikte förklara honom vara. Och i dörren till hyddan stod Tonia. Löjtnant Sandridge satt i sadeln och stirrade på henne likt en havssula, som i stum förvåning betraktar en sjöman.

Cisco Putte var som alla betydande och framgångsrika lönnmördare fåfäng av naturen, och helt säkert skulle han ha känt sig obehagligt berörd, om han vetat, att bara ett utbyte av blickar mellan tvenne personer, i vilkas tankevärld han hittills intagit ett stort rum, plötsligt hade kommit dem att (åtminstone för tillfället) alldeles glömma honom.

Aldrig förr hade Tonia sett en man sådan som denne. Han tycktes vara skapad av solsken, blodröd cellvävnad och klart väder. Han tycktes förjaga skuggan av buskaget, då han log, liksom om solen gått upp igen. Männen, som hon hittills känt, hade varit småväxta och svartmuskiga. Till och med Putte var trots sina dåd en puttefnasker inte större än hon själv, med svart, stripigt hår och ett kallt marmoransikte, som kom en att frysa till och med då solen stod högst på himlen.

Vad Tonia beträffar, så låt er fantasi slösa med sin rikedom som en miljonär, om också alla ord bli fattiga som ett fattighushjon. Det blåsvarta håret, som var delat i mitten och alldeles slätkammat, och de stora ögonen, fyllda av de romanska folkens melankoli, gåvo henne utseende av en madonna. Rörelse och hållning talade om förborgad glöd och ett begär att behaga, vilket hon ärvt från den baskiska provinsens gitanas.^[5] Vad arvedelen från kolibrin angick, så fanns den i hennes hjärta. Den kunde man inte se, såvida inte den skarpt röda kjolen och det mörkblå klänningslivet gåvo en symbolisk antydan om den fantastiska lilla fågeln.

Den nyss ankomne solguden bad om litet vatten. Tonia kom med det begärda i en röd kruka, som hängt under risskjulet. Sandridge ansåg det nödvändigt att stiga av för att underlätta hennes besvär.

Jag är inte någon spion, och ej heller förmenar jag mig känna till varje människohjärtas infall, men med krönikeskrivarens rätt fastslår jag, att innan en kvart hade gått, höll Sandridge på att lära henne hur man flätar en sextrådig tjuderlina av läderremmar, och Tonia hade förklarat för honom, att vore det inte för den lilla engelska boken, som en kringvandrande padre hade givit henne och den lilla ofärdiga chivo^[6] som hon uppfödde med flaska, skulle hon känna sig mycket, mycket ensam. Vilket leder till det antagandet, att Puttes inhägnad behövde lagas och att generalstabschefens sarkasm fallit i dålig jord.

I lägret vid vattningsstället tillkännagav löjtnant Sandridge upprepade gånger sin avsikt att antingen förmå Cisco Putte att bita i den svarta jorden på prärierna kring Frio eller också släpa honom inför domare och jury. Detta lät som karlaord. Två gånger i veckan red han över till vadstället Ensliga vargen vid Frio och hjälpte Tonias smala, svagt citronfärgade fingrar till rätta i en långsamt växande lassos labyrinter. Sextrådig flätning är svår att lära sig och lätt att lära bort.

Löjtnanten visste, att han när som helst vid sina besök kunde finna Putte där. Han hade sina vapen redo och höll noga utkik på snåren och baksidan av hyddan. På så sätt skulle han kanske kunna fälla gladan och kolibrin med samma sten.

Medan den sollockige ornitologen fortsatte sina studier, skötte också Cisco Putte sina professionella plikter. I ett anfall av melankoli sköt han sönder en krog i en liten boskapsby vid Quintanaklyftan, dödade sheriffen (i det han elegant gjorde ett hål mitt i polisbrickan) och red sedan sin väg surmulen och otillfredsställd. Ingen verklig konstnär känner någon tillfredsställelse över att ha skjutit en äldre man, som använt en gammalmodig 38.

På sin färd erfor Putte plötsligt den längtan, som alla människor känna, då en missgärning förlorat sin omedelbara tjusning. Han längtade efter att den kvinna han älskade skulle försäkra honom, att hon trots detta var hans. Han ville, att hon skulle kalla hans blodtörst mod och hans grymhet hängivenhet. Han ville, att Tonia skulle ge honom vatten ur den röda krukan i risskjulet och tala om för honom, hur el chivo redde sig med flaskan.

Putte vände skimmelns huvud i riktning mot den femton kilometer långa kaktusskogen som sträcker sig från Arroyo Hondo till vadstället Ensliga vargen vid Frio. Skimmeln fick bråttom, ty han hade ett sinne för plats och riktning, som påminde om spårvagnshästens. Och han visste, att han snart i ändan på ett femton meter långt tjuderrep skulle beta det rikliga präriegräset; medan Ulysses vilade sitt huvud i Circes grästäckta hydda.

En ritt genom ett kaktusbuskage i Texas är mera hemsk och enslig än en upptäcktsresandes färd utefter Amazonfloden. Den månggestaltade och otäcka kaktusen sträcker med hemsk enformighet och förbluffande omväxling ut sina förvridna lemmar och tjocka, taggiga händer för att stänga ens väg. Denna demoniska växt, som tycks leva utan mylla och regn, rctar den törstande resenären med sin yppiga grå grönska. Tusentals gånger slingrar den sig kring vad som tycks vara öppna och inbjudande stigar endast för att lura ryttaren in i obanade taggomgjordade återvändsgränder, varifrån han får söka sig tillbaka, om han kan, med kompassens alla väderstreck snurrande runt i sitt huvud.

Att tappa bort sig i snåren är nästan som att dö tjuvens död på korset, genomstungen av spikar och med alla djävlarna i groteska hamnar dansande omkring en överallt.

Men så var det inte för Putte och hans häst. Genom krökar, bukter, cirklar följde det goda djuret den mest fantastiska och förvirrade stig, som någonsin trampats upp, och minskade avståndet till vadstället med varje vindling och sväng.

Putte sjöng under färden. Han kände bara till en melodi och sjöng den, liksom han endast kände en lag och levde efter den, och en flicka och älskade henne. Han var en ensidig människa med konventionella idéer. Han hade en röst som en prärievarg med bronkit, men när han ville sjunga sin sång, så sjöng han den. Det var en vanlig sång från lägren och stigarna och började ungefär så här:

Låt du bli min lilla Lulutös,
annars tar dig själva hin —

och så vidare. Skimmeln var van vid det, så honom gjorde det ingenting.

Men även den sämste sångare känner sig efter en stund föranlåten att avstå från att föröka ljuden i världen. Så när Putte hunnit en eller ett par kilometer från Tonias jacal, hade han motvilligt låtit sången dö bort — inte därför, att den vokala prestationen tjusade hans öra mindre än förr utan därför att stämbanden voro uttröttade.

Den fläckiga skimmeln dansade och piruetterade genom kaktuslabyrinten, som om han befunne sig på en cirkusarena, tills hans herre äntligen genom vissa landmärken såg, att han befann sig i närheten av Ensliga vargen. När buskaget så började tunna av, upptäckte han grästaket på hyddan och det gamla välkända trädet invid vägen. Ett par meter längre fram höll Putte in sin häst och såg uppmärksamt genom den av taggar inramade öppningen. Sedan hoppade han av, lät skimmelns tömmar hänga och fortsatte till fots, böjd och tyst likt en indian. Skimmeln kunde sin roll och stod stilla och fullkomligt tyst.

Putte kröp ljudlöst fram ända till randen av buskaget och rekognoscerade genom bladen på en grupp kaktusar. I skuggan av hyddan tio meter från hans gömställe satt Tonia och flätade lugnt på en lasso av läder. Så till vida skulle hon säkerligen undgå evig fördömelse. Man har tid efter annan hört talas om kvinnor, som sysselsatt sig med mera fördärvbringande saker. Men om hela sanningen skall fram, så måste det tilläggas, att hennes huvud vilade lugnt och bekvämt mot det breda bröstet på en lång rödlätt man, och att hans arm låg böjd kring hennes midja, medan han vägledde hennes behändiga små fingrar, vilka behövde så många lektioner för att lära sig den invecklade sextrådiga flätningen.

Sandridge såg sig hastigt om mot den mörka kaktusmassan, då han hörde ett svagt knarrande ljud, som icke var honom alldeles obekant. Ett pistolhölster låter på det viset, då någon plötsligt griper tag i kolven på revolvern. Men ljudet upprepades inte, och Tonias fingrar krävde ständig uppmärksamhet.

Och så i dödens skugga började de tala om sin kärlek, och i den stilla julikvällen nådde varje deras ord Puttes öron.

— Kom alltså ihåg, sade Tonia, att du inte får komma, förrän jag skickar efter dig. Han är snart här. En vaquero^[7] vid la tienda^[8] sade, att han sett honom vid Guadalupe för tre dagar sen. Då han är så nära, kommer han alltid. Finner han dig då här, så dödar han dig. För min skull får du inte komma, förrän jag sänder bud på dig.

— All right, sade gränsridaren. Och sedan vad?

— Sedan, sade flickan, måste du ta dina män med dig hit och döda honom. Gör du inte det, så dödar han dig.

— Han är inte den man som ger sig, det är då säkert, sade Sandridge. Det betyder att döda eller dödas för den man, som ställer sig framför mr Cisco Putte.

— Han måste dö, sade flickan. Annars får vi ingen ro på jorden, varken du eller jag. Han har dödat många. Låt honom dö på samma sätt. Ta dina män med dig, och låt honom inte få något tillfälle att fly.

— Förr höll du ganska mycket av honom, sade Sandridge.

Tonia släppte lasson, vred på sig och lade en citronfärgad arm kring löjtnantens hals.

— Men då, mumlade hon på sin mjuka spanska, då hade jag inte sett dig, du stora, röda berg till man! Och du är snäll och god, liksom du är stark. Kan någon, som känner dig, välja honom? Låt honom dö, ty jag vill inte dag och natt plågas av fruktan, att han kan göra dig eller mig något illa.

— Hur kan jag veta, när han kommer? frågade Sandridge.

— Då han kommer, sade Tonia, stannar han alltid ett par dagar, ibland tre. Gregorio, gamla Luisas lille son, har en snabb ponny. Jag ska skicka ett brev med honom, till dig och tala om, hur ni bäst kan överraska honom. Brevet kommer genom Gregorio. Och tag många män med dig och var mycket försiktig, min röda älskling, ty skallerormen stinger inte snabbare än “El Chivato”,^[9] som han kallas, sänder en kula ur sin pistola.

— Putte är händig med revolvern, det är sant, medgav Sandridge, men då jag kommer för att träffa honom, kommer jag ensam. Jag ska fånga honom ensam eller också inte alls. Kaptenen skrev ett par saker, som gör, att jag vill styra om det här själv. Låt mig bara få veta, då mr Putte kommer, så ska jag göra resten.

— Jag skickar dig bud genom Gregorio, svarade flickan. Jag visste, att du var modigare än den där lille mördaren, som aldrig ler. Hur har jag någonsin kunnat inbilla mig, att jag tyckte om honom?

Det var dags för löjtnanten att återvända till sitt läger vid vattningsstället. Innan han steg upp i sadeln lyfte han till avsked Tonias lilla lätta gestalt högt upp i luften med ena armen. Den kvava sommarluftens sömngivande stillhet låg fortfarande tjock över det drömmande eftermiddagslandskapet. Röken från elden i hyddan, där los frijoles^[10] kokade i en järngryta, steg rak som en lodlina upp ur den med lera översmetade skorstenen. Icke ett ljud eller en rörelse störde friden i kaktussnåren tio meter därifrån.

Då Sandridge försvunnit ur sikte och lät sin stora mörkbruna häst försiktigt gå utför den branta stranden vid vadstället över Frio, kröp Putte tillbaka till sin häst, steg upp i sadeln och red tillbaka samma slingrande stig han hade kommit.

Men inte långt. Han stannade och väntade djupt inne i snåren, tills en halvtimme flytt. Och sedan hörde Tonia de höga, falska tonerna av hans sång komma närmare och närmare, och hon skyndade fram till randen av buskaget för att möta honom.

Putte log sällan. Men nu log han och viftade med hatten, då han upptäckte henne. Han hoppade av hästen, och flickan skyndade i hans armar. Putte betraktade henne ömt. Hans tjocka, svarta hår låg tätt intill huvudet likt en rynkig matta. Mötet kom en svag krusning från någon känslans underström att visa sig på hans slätrakade, mörka ansikte, vilket vanligen var orörligt som en gipsmask.

— Hur mår min lilla flicka? frågade han och tryckte henne tätt intill sig.

— Sjuk av att ha fått vänta på dig så länge, älskade, svarade hon. Mina ögon har blivit skumma av att alltid stirra in i denna djävulens nåldyna, genom vilken du skulle komma. Och jag kan bara se en liten bit in i den också. Men nu är du här, älskade, och jag ska inte gräla. Que mal muchacho!^[11] som inte kommer och ser sitt alma^[12] oftare. Gå in och vila dig, och låt mig vattna hästen och tjudra honom med det långa repet. Det är kallt vatten i krukan där åt dig.

Putte kysste henne lidelsefullt.

— Nej, inte så länge jag vet vad artighet är, låter jag en dam tjudra hästen åt mig, sade han. Men skulle du vilja springa in, chica,^[13] och sätta på en kaffeskvätt, medan jag sköter om el caballo,^[14] så skulle jag vara förfärligt tacksam.

Förutom sin träffsäkerhet hade Putte en annan egenskap, över vilken han var högeligen stolt. Han var muy caballero,^[15] som mexikanarna säga, då det gällde damer. För dem hade han alltid hänsyn och vänliga ord. Han skulle inte ha kunnat säga ett ont ord till en kvinna. Han kunde grymt mörda deras män och bröder, men han skulle inte i vredesmod kunna lägga hand på en kvinna. Av vilken anledning många i denna intressanta grupp av mänskligheten, vilka kommit under hans artighets och uppmärksamhets förtrollande inflytande, förklarade sig icke kunna tro på de historier, som gingo om mr Putte. Man skall inte tro allt, vad man hör, sade de. Då de av sina indignerade manliga anförvanter konfronterades med bevis på caballerons skändliga dåd, sade de, att han blivit driven till det, och att han i varje fall visste hur man skall behandla en dam.

I betraktande av denna Puttes säregna och ytterliga artighet och den stolthet han kände över den, inser man, att lösningen av det problem som presenterade sig för honom på grund av vad han sett och hört från kaktussnåren denna eftermiddag måste (åtminstone vad en av de uppträdande beträffar) ha varit rätt så svår. Och ändå kunde man inte tro, att Putte skulle hysa överseende med dylika småsaker.

Då den korta skymningen efterträtts av mörker, samlades de i hyddan vid skenet från en lykta kring en supé, bestående av frijoles, getstek, konserverade persikor och kaffe. Efteråt rökte den gamle, som hade sin hjord inmotad i corralen, en cigarrett och förvandlades till en mumie insvept i en grå filt. Tonia diskade medan Putte torkade med en handduk gjord av en mjölpåse. Hennes ögon lyste. Utan uppehåll pladdrade hon om allt det obetydliga, som hänt i hennes lilla värld sedan hans sista besök. Det var som alltid, då han kom hem.

Senare gungade Tonia därute i en hängmatta av flätat gräs, medan hon till gitarren sjöng melankoliska conciones de amor.^[16]

— Älskar du mig lika mycket som förr, flickan min? frågade Putte, medan han letade efter sina cigarrettpapper.

— Lika mycket, raringen, svarade Tonia, medan hennes blick sökte hans.

— Jag måste gå till Finks och hämta lite tobak, sade Putte och steg upp. Jag trodde jag hade en påse till i rocken. Jag är tillbaka om en kvart.

— Skynda dig, sade Tonia, och tala om för mig — hur länge jag får kalla dig min egen den här gången? Ger du dig av igen i morgon och lämnar mig ensam med sorgen, eller stannar du längre hos din Tonia?

— Å, jag kanske stannar ett par tre dar den här gången, svarade Putte och gäspade. Jag har måst hålla mig undan en månad nu och skulle gärna vilja vila mig.

Han var borta en halvtimme efter tobaken. Då han kom tillbaka, låg Tonia fortfarande i hängmattan.

— Jag känner mig så egendomlig, sade Putte. Det är som om det låge någon bakom varje träd och buske för att skjuta mig. Jag har aldrig känt något sådant förut. Kanske är det ett varsel. Jag funderar nästan på att ge mig av i morgon före dagningen. Guadalupelandet är eld och lågor över den där gubbstuten, jag knäppte därnere.

— Inte är du rädd — ingen skulle kunna skrämma min modige gosse.

— Nåja, jag har ju inte ansetts vara någon hare precis, då det gällt att slåss. Men jag vill inte ha några snokar, som röker ut mig, medan jag befinner mig i din jacal. Någon kunde bli skadad, som inte borde det.

— Stanna hos din Tonia. Ingen kommer att finna dig här.

Putte såg skarpt in i skuggorna upp och ner utefter flodbädden och mot de skumma ljusen i den mexikanska byn.

— Får se hur det tar sig ut senare, avgjorde han.

Vid midnattstid red en ryttare in i gränsridarnas läger och tillkännagav sina fredliga avsikter genom skallande “hallån”. Ryttaren förklarade sig vara Domingo Sales från vadstället Ensliga vargen. Han hade med sig ett brev till señor Sandridge. Gamla Luisa, la lavandera,^[17] hade bett honom ta det med sig, emedan sonen Gregorio var så febersjuk, att han inte kunde sitta på en hästrygg.

Sandridge tände lägrets lykta och läste brevet. Det löd sålunda:

“Älskade! Han har kommit. Du hade knappast hunnit rida bort, förrän han kom fram ur snårskogen. Först sade han, att han skulle stanna tre dar eller kanske fler. Men senare på dagen blev han lik en varg eller en räv och vandrade rastlöst av och an och lyssnade och spejade. Så sade han, att han måste fara före dagbräckningen, då det var mörkt och som lugnast. Och sedan tycktes han misstänka, att jag var honom otrogen. Han såg så egendomligt på mig, att jag känner mig rädd. Jag svor, att jag älskade honom, att jag var hans egen Tonia. Till sist sade han, att jag måste bevisa, att jag är honom trogen. Han tror, att t. o. m. nu män ligger på lur för att döda honom, då han rider härifrån. För att kunna fly, säger han, skall han klä sig i mina kläder, min röda kjol och det blå livet jag brukar använda och med den bruna mantillan kring huvudet, och på så sätt ämnar han rida härifrån. Men dessförinnan, säger han, måste jag sätta på mig hans kläder, hans pantalones och camissa^[18] och hatt och rida så långt som till stora vägen på andra sidan vadstället och så tillbaka igen till hyddan. Detta skall jag göra innan han går, så att han kan se om jag är trogen eller inte och om män ligger på lur för att skjuta honom. Det är rysligt. En timme före dagbräckningen skall det ske. Kom, älskade, och döda denne man och hämta din egen Tonia. Försök inte ta honom levande, utan döda honom genast. När du nu vet allt, så skall du göra det. Du måste komma långt före den bestämda tiden och gömma dig i det lilla skjulet nära hyddan, där vagnen och sadlarna förvaras. Det är mörkt därinne. Han kommer att vara klädd i min röda kjol, mitt blå klänningsliv och min bruna mantilla. Jag sänder dig hundra kyssar. Kom säkert och skjut raskt och med stadig hand.

Din egen Tonia.”

Sandridge förklarade hastigt den officiella delen av detta brev för sina män. Dessa protesterade mot att han gick ensam.

— Jag knäpper honom lätt, sade löjtnanten. Flickan har fått honom i fällan. Och jag tror inte ens, att han får tillfälle att sikta på mig.

Sandridge sadlade sin häst och red över till vadstället. Han band hästen vid en samling buskar utefter stranden, tog fram sitt Winchestergevär ur hölstret och närmade sig försiktigt Perez’ hydda. Söndertrasade mjölkvita moln jagade fram över hälften av en måne högt uppe på himlen.

Vagnsskjulet var ett ypperligt ställe för bakhåll, och gränsridaren uppnådde det lyckligt. I den svarta skuggan från risskjulet framför hyddan upptäckte han en häst, som stod bunden, och hörde honom otåligt skrapa i den hårdtrampade marken.

Han hade väntat nära en timme, då tvenne gestalter trädde ut ur hyddan. Den ena, iförd en mans kläder, satte sig skyndsamt upp på hästen och galopperade förbi vagnsskjulet fram mot vadstället och byn. Den andra gestalten, klädd i kjol och blusliv samt med en brun mantilla över huvudet, steg sedan fram i det svaga månljuset och såg efter ryttaren. Sandridge tänkte han skulle begagna tillfället, innan Tonia kom tillbaka. Han föreställde sig, att hon inte skulle hysa någon åstundan att se slutet.

— Upp med händerna, befallde han högt och steg ut ur vagnsskjulet med geväret vid axeln. Gestalten vände sig hastigt om men gjorde intet tecken till att vilja lyda. Alltså tryckte Sandridge av skotten — ett — två — tre — och så två till, ty man kunde inte vara nog säker, att det verkligen var slut med Cisco Putte. Det var ingen fara för att han ens i det svaga månljuset skulle bomma på tio stegs avstånd.

Gamlingen, som låg och sov inrullad i sin filt, väcktes av skotten. Sedan hörde han ett vilt skrik, som om en man befunne sig i dödsfara eller vore utom sig av förtvivlan. Han steg upp, muttrade över moderna människors störande sätt och seder.

Det långa, röda spöket av en man störtade in i hyddan och sträckte ut en hand, vilken darrade som ett vasstrå för vinden, efter lyktan, som hängde på sin spik. Med den andra slätade han ut ett brev på bordet.

— Se på det här brevet, Perez, ropade mannen. Vem har skrivit det?

— A, Dios! det är señor Sandridge, mumlade den gamle och närmade sig. Pues,^[19] señor, det brevet skrev 'El Chivato', som han kallas — Tonias fästman. Det sägs, att han är en stygg människa. Inte vet jag. Medan Tonia sov, skrev han brevet och skickade det med mig till Domingo Sales, som skulle rida till er med det. Är det något fel med brevet? Jag är mycket gammal och visste ingenting. Valgame Dios,^[20] det är en mycket dum värld, och ingenting finns det att dricka i huset — ingenting att dricka.

Allt vad Sandridge i det ögonblicket kunde finna på att göra var att gå ut och kasta sig ned med ansiktet mot marken bredvid sin kolibri, på vilken inte en fjäder rörde sig. Han var inte någon caballero av instinkt, och därför kunde han inte uppskatta hämndens finesser.

Ryttaren, som passerat förbi vagnsskjulet, stämde en mil längre bort upp en sträv och föga melodisk sång, som började:

Låt du bli min lilla Lulutös,
annars tar dig själva hin —

1. Rörhydda.
2. Starkt mexikanskt berusningsmedel.
3. Vem vet det?
4. Mannen
5. Zigenerskor.
6. Killing.
7. Cowboy.
8. Handelsboden.
9. Chivato = killing.
10. Bönorna.
11. Vilken stygg gosse.
12. Hjärta.
13. Flicka.
14. Häst.
15. Mycket chevaleresk.
16. Kärlekssånger.
17. Tvätterskan.
18. Skjorta.
19. Vanligt utropsord.
20. Vid Gud.