Stadens stämma/Den gröna dörren

←  Vårens ljuva tid

Stadens stämma av O. Henry Översättare: Hugo Hultenberg Den gröna dörren

Butiksfrökens bröllopsresa  →

Den gröna dörren

Låt oss förutsätta att ni efter middagen promenerar längs Broadway konsumerande er tiominuterscigarr, medan ni försöker välja mellan en underhållande tragedi och någonting allvarligt, i stil med en revy t. ex. Plötsligt lägges en hand på er arm. Ni vänder er om och ser in i en vacker kvinnas eggande ögon, en underbar kvinna i diamanter och pälsverk. Hon sticker hastigt ett mycket hett kuvertbröd med smör på i handen på er, drar fram en liten sax, knipsar av andra knappen uppifrån i er överrock, säger i menande ton “parallellogram” — bara detta ord — och försvinner snabbt i en tvärgata, kastande en rädd blick bakom sig.

Detta vore rena, rama äventyret. Skulle ni acceptera det? Nej, det skulle ni inte. Ni skulle rodna av förlägenhet; ni skulle valhänt tappa kuvertbrödet och fortsätta er väg längs Broadway, medan ni med osäkra fingrar fumlade efter den saknade knappen. Så skulle ni bära er åt, ifall ni inte vore en av de få utvalda, hos vilka den sanna äventyrsandan ännu inte är utdöd.

Det har aldrig funnits gott om sanna äventyrare. De som nått offentligheten ha för det mesta varit affärsmän med nya metoder. De ha satt sig i sinnet att skaffa sig vad de velat ha — gyllne loppor, den heliga Graal, älskarinnor, skatter, kronor och ryktbarhet. Den sanne äventyraren går utan mål och fri från bitankar sin bana fram, redo att möta och välkomna ett okänt öde. En utmärkt representant för denna kategori var den förlorade sonen — när han beslöt att återvända hem.

Halväventyrarna — förträffliga och oförskräckta människor — ha däremot alltid varit talrika. Från korstågen till blockhusen ha de berikat historien och litteraturen och dem som sysslat med den historiska litteraturen. Men de hade allesammans någonting att vinna, ett mål att nå, en orsak att slipa sin stridsyxa, någonting att kappas om, ett slag att måtta, en gås att plocka, ett namn att göra känt — alltså voro de inte det sanna äventyrets män.

I den stora staden äro de bägge tvillingsystrarna Romantik och Äventyr ständigt ute och leta efter värdiga friare. Medan vi ströva omkring på gatorna, snegla de i hemlighet på oss och utmana oss i tjugo olika skepnader. Utan att veta varför blicka vi plötsligt upp för att i ett fönster få syn på ett ansikte, som förefaller att tillhöra vårt galleri av välbekanta porträtt; i en stilla gränd höra vi ett skrik av fruktan och smärta komma från ett tomt och tillstängt hus; i stället för att sätta av oss vid vårt eget hem stannar droskkusken framför en främmande dörr, som någon med ett småleende öppnar, varefter vi uppmanas att stiga på; en papperslapp, på vilken någonting står skrivet, fladdrar ned från Slumpens fönster högt uppe i höjden och hamnar vid våra fötter; vi växla blickar av plötslig avsky, tillgivenhet och rädsla med främlingar som skynda förbi oss i vimlet; en oväntad regnskur och det kan hända att vårt paraply får erbjuda skydd åt Fullmånens dotter och Planeternas köttsliga kusin; vid varje gathörn falla näsdukar till marken, möta vi besvärjande ögon, göra fingrar hemliga tecken och Äventyrets förlorade, unika, mystiska, farliga, förledande, föränderliga nycklar stickas i vår hand. Men det är blott få av oss, som äro villiga att följa deras maning. Vi ha blivit styva i ryggen av det passandes pekpinne. Vi fortsätta vår väg rakt fram; och så en dag, mot slutet av ett mycket enformigt liv, komma vi underfund med att den romantik vi upplevt har bestått i ett eller två äktenskap, en sidenrosett gömd i kassafacket och en livslång kamp med värmeledningspannan.

Rudolf Steiner hörde till de sanna äventyrarna. De kvällar voro lätt räknade, då han inte lämnade sitt “enskilda rum med alla bekvämligheter” för att bege sig ut på jakt efter det oväntade och ovanliga. Det intressantaste i världen, tyckte han, borde vara just det som fanns om nästa hörn. Ibland leddes han av sin villighet att fresta ödet in på underliga vägar. Två gånger hade han tillbringat natten på en polisstation; jämt och ständigt föll han offer för snikna och sluga skojare; pengarna och klockan hade en gång utgjort priset för en frestelse som lockade. Men med oförminskad iver tog han upp varje handske, som äventyrens glada flock kastade till honom. En afton vandrade Rudolf längs en större gata i stadens äldre, centrala del. Två olika strömmar av människor uppfyllde trottoarerna de som skyndade hemåt och den rastlösa massa, som överger hemmet för den snarvackra välkomsthälsningen från ett ljusstrålande restaurangbord.

Den unge äventyraren hade ett tilltalande yttre och ett lugnt och uppmärksamt sätt att röra sig. Om dagen var han biträde i ett pianomagasin. Han hade dragit sin slips genom en topasring i stället för att använda kravattnål, och en gång hade han skrivit till redaktören för en tidskrift att “Junies Kärleksprov” av miss Libbey var den bok som haft det största inflytandet på hans liv.

Ett häftigt klapprande av tänder i en skyltlåda vid husväggen drog (med ett visst obehag) hans blickar till en restaurang, utanför vilken den hängde; men vid förnyad granskning fick han syn på en tandläkares neonskylt högt ovanför dörren intill. En jätteneger, fantastiskt klädd i röd, broderad rock, gula byxor och uniformsmössa delade ut kort åt dem som ville ha.

Denna tandläkarreklam var en vanlig syn för Rudolf. Vanligtvis gick han förbi distributören utan att reducera hans lager; men i kväll smög afrikanen så skickligt ett kort i handen på honom att han behöll det med ett litet småleende över den framgångsrika manövern.

Efter några steg såg han likgiltigt på kortet. Överraskad vände han på det och tittade intresserat på det en gång till. Den ena sidan var blank, på den andra stodo tre ord skrivna med bläck: “Den gröna dörren”. Och så såg Rudolf hur en herre tre steg framför honom kastade bort det kort han fått av negern. Rudolf tog upp det. Där stodo tandläkarens namn och adress tryckta samt den vanliga förteckningen över “plomber”, “bryggor” och “kronor” jämte fagra löften om “smärtfri behandling”.

Den äventyrsälskande pianoförsäljaren stannade i hörnet och funderade … Så gick han tvärs över gatan, fortsatte ett kvarter nedåt, gick tillbaka över gatan och slöt sig ånyo till folkströmmen på andra sidan. Utan att låtsas lägga märke till negern då han andra gången passerade honom, tog han vårdslöst emot kortet som stacks i hans hand. Tio steg längre bort undersökte han det. Med samma stil som på det första kortet stod även på detta: “Den gröna dörren”. Tre eller fyra kort lågo på trottoaren bortkastade av människor som passerat både före och efter honom. De hade fallit med den blanka sidan uppåt. Rudolf vände dem rätt. På vartenda ett stod det tryckta meddelandet om tandläkarmottagningen.

Det var sällan Den Store Anden Äventyr två gånger behövde ge ett tecken åt sin trogne anhängare Rudolf Steiner. Men nu hade detta skett, och klotet befann sig i rullning.

Rudolf promenerade långsamt tillbaka till det ställe, där den kolossale negern stod vid utställningsskåpet med de klapprande tänderna. Denna gång fick han inget kort, när han gick förbi. Trots sin iögonfallande och löjliga kostym uppträdde etiopiern med en naturlig barbarisk värdighet där han elegant erbjöd kort åt några, medan han lät andra gå förbi oantastade. Ungefär två gånger i minuten nynnade han hest någonting obegripligt, i stil med busskonduktörernas mummel eller tragisk opera. Och han inte endast lät bli att ge något kort åt Rudolf den här gången, det föreföll rent av som om den massiva och skinande svarta uppenbarelsen sett på honom med en blick av kylig, nästan föraktfull illvilja.

Denna blick stack till i äventyraren. Han läste i den en tyst anklagelse att han inte hade hållit vad han lovat. Vad än de mystiska skrivna orden på korten månde betyda, så hade svartingen två gånger utvalt honom framom alla de andra; och nu tycktes han utdöma honom såsom en person med bristande förstånd och vilja att gripa sig an med gåtans lösning.

Den unge mannen drog sig litet åt sidan på trottoaren och tog en hastig överblick av byggnaden, i vilken han tog för givet att äventyret väntade honom. Den var fem våningar hög. En liten restaurang upptog nedre botten.

Första våningen, som nu låg mörk, tycktes hysa färdiga kläder och skinnvaror. Att döma av de blinkande elektriska bokstäverna tillhörde andra våningen tandläkaren. Ovanför denna ansträngde sig en babylonisk villervalla av skyltar att utvisa, att här uppehöllo sig spågummor, sömmerskor, musiker och läkare. Ännu högre upp förkunnade draperade gardiner och mjölkflaskor, som lyste vita i fönstren, att detta var hemlivets helgade område.

Då Rudolf slutat sin granskning gick han raskt uppför den höga stentrappan in i huset. Han fortsatte två våningar upp för den mattbelagda trappan; och där stannade han. Avsatsen var svagt upplyst av två bleka gaslågor den ena långt borta till höger, den andra närmare till vänster. Han blickade i denna riktning och såg inom gaslågans otydliga ljuskrets en grön dörr. Ett ögonblick tvekade han, så tyckte han sig se den afrikanske kortkonstnärens hånfulla min; och så gick han rakt fram till den gröna dörren och knackade på.

Det är under sådana ögonblick, medan man väntar att någon skall öppna, som man hör äventyrets snabba andetag. Vad kunde inte döljas bakom dessa gröna bräder? Hasardspelare i full sysselsättning; lömska banditer gillrande sina fällor med infernalisk skicklighet; skönhet dyrkande tapperhet och därför redo att vinnas av den; fara, död, älskog, besvikelse, groteskhet — allt detta kunde komma att utgöra svaret på den oförvägna knackningen.

Det hördes ett svagt prassel innanför, och dörren öppnades långsamt. Där stod, vit i ansiktet och osäker på benen, en knappt tjugoårig flicka. Hon släppte greppet om dörrhandtaget och vacklade till, sökande stöd med ena handen. Rudof fick tag i henne och lade henne på den sjaskiga schäslongen vid väggen. Han stängde dörren och kastade en hastig blick omkring sig i skenet av den fladdrande gaslågan. Rummet vittnade om snygghet men ytterlig fattigdom.

Flickan låg stilla som om hon vore avsvimmad. Rudolf såg sig oroligt omkring efter hjälp men det fanns ingen i närheten. Han började fläkta på henne med sin hatt. Det lyckades bra, ty han slog henne på näsan med brättet så att hon öppnade ögonen. Och då såg den unge mannen att just hennes ansikte var det enda som saknades i hans hjärtas galleri av dyrbara porträtt. De rättframma grå ögonen, den lilla näsan, som helt spotskt pekade uppåt en liten smula, det kastanjebruna håret, som lockade sig likt vildvinets klängen; allt föreföll honom såsom mödans sanna lön och det lyckliga slutet på alla hans äventyr. Men ansiktet var sorgligt magert och blekt. Flickan såg lugnt på honom och smålog.

— Jag svimmade visst, sade hon matt. Ja, vem skulle inte ha gjort det? Försök vara utan mat i tre dagar, så får ni se.

— Ach Gott! utbrast Rudolf och rusade upp. Vänta, jag kommer strax tillbaka!

Han sprang ut genom den gröna dörren och nedför trapporna. Inom tjugo minuter hade han återvänt och gav dörren en spark med foten för att flickan skulle öppna. Med bägge armarna omfamnade han ett urval varor från specerihandlaren och restaurangen i bottenvåningen. Han lade dem på bordet — bröd och smör, kallt kött, kakor, pastejer, pickles, ostron, stekt kyckling, en flaska mjölk och en annan med brännhett te.

— Det är ju löjligt, orerade Rudolf, att gå utan mat så där! Ni får lov att sluta upp med att slå såna originella vad. Middagen är serverad. Han hjälpte henne att sätta sig på en stol vid bordet och frågade: Finns det någon kopp till teet? — På hyllan vid fönstret, svarade hon. När han vände sig om med koppen såg han hur hon med ögonen strålande av förtjusning grep sig an med en stor inlagd gurka, som hon med kvinnans ofelbara instinkt hade petat fram ur paketen. Skrattande tog han den ifrån henne och hällde koppen full med mjölk. — Drick det här först, befallde han, sen skall ni få litet te och sen en kycklingvinge. Om ni är riktigt snäll, får ni en gurka i morgon. Och nu skall vi äta middag, ifall ni tillåter mig att vara er gäst.

Han drog till sig den andra stolen. Teet livade upp flickan och återgav henne litet färg. Hon började äta med ett slags städad glupskhet som ett utsvultet djur. Hon tycktes betrakta den unge mannens närvaro och hans hjälpsamhet som en naturlig sak — inte såsom om hon utan vidare hade ignorerat vanligt skick och bruk, men likt en som befinner sig i så stort betryck att han kan skjuta all förkonstling åt sidan till förmån för det rent mänskliga. Men småningom, med det återvändande välbefinnandet, kom också känslan för de små konventionella ting som höra till. Och så började hon berätta sin lilla historia för honom. Det var en av de tusen som staden varje dag gäspar åt — butiksflickans historia om otillräcklig lön, ytterligare reducerad av “böter”, som skola öka affärens intäkter; om förlorad tid på grund av sjukdom; och sedan förlorad anställning, förlorat hopp och — äventyrets knackning på den gröna dörren.

Men för Rudolf var historien lika storartad som Iliaden eller höjdpunkten i “Junies Kärleksprov".

— Tänk att ha gått igenom allt det där! utbrast han.

— Det var nånting gräsligt, sade flickan högtidligt.

— Och ni har inga släktingar eller vänner här i staden.

— Inga alls.

— Jag är också alldeles ensam i världen, sade Rudolf efter en stunds tystnad.

— Det är jag glad över, sade flickan impulsivt; och den unge mannen tyckte på något sätt om att höra att hon gillade hans övergivna tillstånd.

Alldeles plötsligt föllo hennes ögonlock ihop, och hon uppgav en djup suck.

— Jag är så hemskt sömnig, sade hon, och jag känner mig så bra.

Rudolf steg upp och tog sin hatt.

— Då skall jag säga godnatt. En lång natts sömn kommer att göra er väldigt gott.

Han räckte fram handen och hon tog den och sade “godnatt”. Men hennes ögon frågade någonting, så vältaligt, så rörande rakt på sak, att han måste svara med ord.

— Jag kommer förstås tillbaka i morgon och ser efter hur ni har det. Det går inte så lätt att bli av med mig.

Vid dörren frågade hon sedan, som om det sätt på vilket han kommit hade varit av så mycket mindre betydelse än det faktum att han hade kommit: — Hur kom det sig att ni knackade på min dörr?

Han såg en sekund på henne, kom ihåg korten och kände ett plötsligt sting av svartsjuka. Tänk om de hade hamnat i andra händer, lika äventyrslystna som hans egna! Hastigt beslöt han att hon aldrig skulle få veta sanningen. Han skulle aldrig låta henne förstå att han hade reda på den egendomliga utväg hon gripit till i sitt stora dilemma.

— En av våra pianostämmare bor i det här huset, sade han. Jag knackade på er dörr av misstag.

Det sista han såg innan den gröna dörren stängdes var hennes leende.

Vid övre änden av trappan stannade han och såg sig nyfiket omkring. Och sedan gick han längs avsatsen till andra sidan; och så gick han ned för trappan och fortsatte sin förbryllande undersökning i våningen inunder. Varenda dörr han såg i huset var grönmålad.

Full av förundran steg han ut på trottoaren. Den fantastiske afrikanen stod fortfarande kvar. Rudolf gick fram till honom med sina två kort i handen.

— Säg mig, varför gav ni mig de här korten, och vad är meningen med dem? frågade han.

I ett brett, godmodigt grin gjorde negern en utmärkt reklam för sin arbetsgivares yrke.

— Där är det. Men det är visst lite sent nu för första akten, sade han och pekade nedåt gatan.

Rudolf såg åt det håll han pekade och fick ovanför en teater syn på den gnistrande elektriska skylten, som annonserade det nya stycket: “Den gröna dörren”.

— Det lär vara ett förstklassigt stycke, har jag hört, sade negern. Agenten, som står för det, gav mig en dollar för att jag skulle dela ut några av hans kort tillsammans med doktorns. Kanske får jag ge herrn ett av doktorns kort också?

I hörnet av kvarteret där Rudolf bodde stannade han för att få en sejdel öl och en cigarr. När han kom ut med den tända cigarren knäppte han till rocken, sköt hatten bakåt och sade beslutsamt till lyktstolpen i hörnet:

— Jag tror i alla fall att det var ödet som visade mig var jag skulle finna henne.

Vilken slutsats i betraktande av omständigheterna utan tvivel berättigar Rudolf Steiner till en plats i ledet bland Romantikens och Äventyrets trogna anhängare.