Stadens stämma/Dimma i Santone

←  Kalifen och snobben

Stadens stämma av O. Henry Översättare: Hugo Hultenberg Dimma i Santone

Pendeln  →

Dimma i Santone

Apoteksbiträdet betraktar skarpt det vita ansiktet, som till hälften döljes av den uppfällda rockkragen.

— Jag tror inte jag vill expediera er, säger han tveksamt. Jag sålde ett dussin morfintabletter till er för mindre än en timme sen.

Kunden ler matt. — Det är era krångliga gators fel. Jag ämnade inte komma hit en gång till, men jag tappade väl bort mig. Ursäkta mig.

Han drar upp kragen och går långsamt ut. Han stannar under en elektrisk lampa i hörnet och leker tankfullt med tre eller fyra små pappaskar. — Trettiosex, mumlar han för sig själv. Det räcker mer än väl. Ty en grå dimma hade sänkt sig över Santone den kvällen, en ogenomtränglig fasa, som grep alla stadens gäster om strupen. Man beräknade, att tre tusen sjuklingar övervintrade i staden. De hade kommit från när och fjärran, ty här bland dessa smala av floden genomskurna gator hade gudinnan Ozon funnit för gott att slå sig ner.

Renaste luft i världen, min bäste herre! Man skulle kunnat tro, att vi på grund av floden, som flyter genom staden, besvärades av malaria. Visst inte! Upprepade experiment, utförda både av staten och av lokala experter, visa att luften här inte innehåller någonting skadligt — ingenting annat än ozon, ren ozon. Prov med lackmuspapper utefter hela floden visa — men det där kan ni läsa om alltihop i prospekten, eller också kan ni få tag i någon Santonebo, som rabblar upp det för er ord för ord.

Vi kunna förvärva klimat, men väder påtrugas oss, för att tala med Shakespeare. Man kan alltså inte klandra Santone för att denna kalla grå dimma kom och kysste de tre tusens läppar och sedan överlämnade dem till korset. Den kvällen fördubblades tuberkelbacillerna, vilkas härjningar endast hoppet kan stävja. Den bleka dimman behövde icke gå därifrån utan blod på de krökta fingrarna. Många av Ozons friare kapitulerade för fienden den kvällen, i det de vände ansiktet mot väggen i denna stumma, slutna apati, som så förskräcker dem som sitta vid sängkanten. På Hemoptysens röda ström flöto några själar bort och lämnade efter sig patetiska bylten, vita och kalla såsom dimman själv. För ett par tre stycken blev detta atmosfäriska spöke liksom vålnaden av ouppnåeliga fröjder, vilken sänts till dem för att viska om det oerhört löjliga i att dra in luft i lungorna bara för att blåsa ut den igen, och dessa använde vad som var närmast till hands för att vinna befrielse, pistoler, gas eller det välgörande klorsaltet.

Han som köpt morfin vandrar bort i dimman och befinner sig till slut på en av de till ett tjugutal eller fler uppgående små järnbroarna i hjärtat av staden, under vilka den slingrande lilla floden flyter fram. Han lutar sig mot räcket och flämtar, ty här är dimman koncentrerad och ligger som en stråtrövare på lur för att strypa dem av de tre tusen, som förirra sig hit. Stagen på järnbron rassla, då han hostar, ett slags hånfullt, lungsiktigt rassel, som tycks säga till honom: “Klicketi-klack — lite obehagligt kallt — men inte från vår flod. Lackmuspapper hela vägen utefter stränderna och ingenting annat än ozon. Klacketi-klack.”

Mannen från Memfis hämtar sig till slut tillräckligt för att bli varse en annan man i överrock några meter längre bort, som också lutar sig mot relingen och just nu håller på att övervinna ett häftigt hostanfall. Det existerar ett slags frimureri bland de tre tusen, som gör alla formaliteter och presentationer överflödiga. En hostattack är ens visitkort, en blodstörtning ens kreditiv. Memfismannen, som hämtat sig först, talar:

— Goodall, Memfis — lungtuberkulos — sista stadiet troligen.

De tre tusen hushålla med orden. Ord äro liktydiga med andedräkt, och andedräkt behöva de för att kunna skriva ut checker åt läkarna.

— Hurd, flämtar den andre. Hurd från Toledo. Toledo, Ohio, Katarral bronkit. Kronisk, säger doktorn. Kan leva fyra veckor till, om jag — sköter mig, säger han. Har ni fått besked — när ni ska fara ännu?

— Min läkare, svarade Goodall en smula skrytsamt, har gett mig tre månader.

— Å, säger mannen från Toledo och fyller upp de stora hålen i sin konversation med väsningar, fan ta skillnaden. Vad betyder månader! Tänker göra min — till en vecka — å sen dö på resande fot. Kommer att bli sorg och veklagan — på krogarna, då jag ger mig av. Har besökt dem ganska flitigt — sen jag började på det här viset. Säj, Goodall från Memfis — om doktorn gett er så liten tid — varför ställer ni inte till med — ett djäkla festande, och går till Hades fort och lätt — som jag gör.

— Festande, säger Goodall med ett tonfall, som om den idén vore alldeles ny för honom. Det har jag aldrig varit med om. Jag funderade på en annan utväg, men —

— Kom och få något att dricka, inbjuder mannen från Ohio. Jag har hållit på — i två dar, men fanstyget — verkar inte, som det gjorde förr. Goodall från Memfis, vad är er andhämtning?

— Tjugufyra.

— Temperatur?

— Trettionio.

— Ni kan göra det på två dar. Mig tar det — en vecka. Upp med ångan, Goodall — ha så mycket roligt, ni hinner med, och så — borta ett, tu, tre, och spar både besvär och kostnader. Så ta mig fan, om det här inte är en kurort! En Londondimma skulle tappa bort sig här på ett par — minuter.

— Ni nämnde något om att dricka, säger Goodall.

Ett par minuter senare slå de sig ned framför en blankpolerad disk och hänga på armstödet. Den blonde, fete och prydlige kyparen serverar dem och märker genast, att han passar upp två av de tre tusen. Han lägger märke till att den ene är en välklädd medelålders man med ett fårat och insjunket ansikte, den andre är bara pojken och består huvudsakligen av ögon och överrock. Utan att röja sin leda vid det ideliga upprepandet börjar spritens väktare att dra Santones gamla hälsovisa. “En smula vått i kväll, mina herrar, för att vara i den här staden. En smula dimma från floden, men ingenting som skadar. Upprepade prov.”

— Fan ta ert lackmuspapper, flämtar Toledo — utan att — mena något personligt förolämpande. Vi har hört alltihop förut. Låt dem bli röda, vita och blå. Vad vi vill ha är upprepade prov på den där — viskyn. Ett par glas till. Jag betalte de sista, Goodall från Memfis.

Flaskan vandrar från den ene till den andre och försvinner inte från disken. Kyparen ser de båda utmärglade sjuklingarna göra över med tillräckligt med sprit för att fälla ett dussin cowboys till marken utan att visa någon annan sinnesrörelse än ett sorgset och begrundande intresse för flaskans vandringar av och an. Han känner sig därför manad att ge uttryck åt en viss oro rörande konsekvenserna.

— Ni kan ge er tusan på, att inte blir vi fulla, svarar Toledo. Vi har blivit — vaccinerade med visky — och — fiskleverolja. Vad som skulle komma er att hamna på polisstation — gör oss bara törstiga. S-s-sätt fram en flaska till.

Det är ett långsamt arbete att söka döden den vägen. Någon genväg måste finnas. De lämna krogen och dyka åter in i dimman. Trottoarerna synas bara som lister utefter husgrunden, gatan är som en kall ravin, vilken dimman fyller likt en flod. Icke långt därifrån ligger det mexikanska kvarteret. Lett liksom på trådar genom den tunga luften kommer ljudet av knäppandet på en gitarr och någon sjungande señoritas demoraliserande röst:

“En las tardes sombrillos del invierro
En el prado a Marar me reclino
Y maldigo mi fausto distino —
Una vida la mas infeliz.”

Orden förstodo de inte, varken Toledo eller Memfis, men ord är det som betyder minst här i livet. Musiken sliter i bröstet på dessa sökare efter glömska och kommer Toledo att utbrista:

— Mina småttingar — jag undrar — vid Gud, mr Goodall från Memfis, vi fick för litet av den där viskyn! Jag vill inte ha någon stilla musik till mitt glas! Då kommer man inte ihåg att glömma.

Hurd från Toledo stannar, tar upp klockan och säger:

— Vilken idiot jag är! Jag hade kommit överens om att åka ut till San Pedrokällorna klockan elva och det har jag glömt bort. En kille från New York och jag och systrarna Castillo vid Rhinegelders varieté. Den där newyorkarn är en lycklig ost — har en hel lunga — räcker ett helt år till. Gott om pengar också. Han betalar för allting. Har inte råd undvara — den festen. Synd ni inte kan följa med. Adjö, Goodall från Memfis.

Han viker om hörnet och hasar sin väg. Som dödsdömda för sed hava, kastar han sålunda lätt av sig bekantskapens band, ty upplösningens stund är den mest självupptagna och egoistiska tidpunkten i en människas liv. Men han vänder sig om och ropar genom dimman till den andre: — Hör på, Goodall från Memfis! Kommer ni dit före mig, så säj dem, att Hurd också kommer. Hurd från Toledo, Ohio.

Och så överges Goodall av sin frestare. Utan att klaga och utan att bry sig om någonting arbetar sig denne yngling igenom en hostattack, och sedan han hämtat sig igen, vandrar han planlöst utför gatan, vars namn han varken känner eller bryr sig om. På ett ställe upptäcker han ett par svängdörrar, och genom springorna hör han ljudet av blås- och stråkinstrument. Två herrar stiga in från gatan, just då han kommer fram, och han följer efter dem. Där är ett slags förrum fullt av palmer, kaktusar och oleandrar. Vid små med marmorskiva försedda bord sitta några människor, medan snabbfotade uppassare servera öl. Allt är ordentligt, snyggt, melankoliskt, glatt; det tyska sättet att roa sig. På höger hand upptäcker han en trappuppgång. En man, som står där, räcker fram handen. Goodall räcker fram sin, som är full av silvermynt, och mannen utväljer ett av dem. Goodall går upp och ser två balkonger eller gallerier, som sträcka sig utefter var sin sida av en konsertsalong, vilken han nu upptäcker under sig och innanför det förrum, dit han först kommit. Dessa balkonger äro genom avbalkningar uppdelade i loger, vilka med tillhjälp av fördragna spetsgardiner tillförsäkra sina gäster en viss avskildhet.

Utan något mål följer han korridoren, som löper längs med dessa inbjudande och diskreta loger. Han hejdar sig vid åsynen av en ung kvinna i en av dem, ensam och försjunken i tankar. Denna unga dam märker honom komma. Ett leende på hennes läppar kommer honom att stanna, och den inbjudan, som följer, för honom, ehuru tvekande, till den andra stolen i logen. Mellan sig ha de ett litet bord.

Goodall är endast nitton år. Det finns vissa människor, som den fruktansvärde guden Ftisis^[1] gör vackra, då han ämnar förstöra dem, och denne gosse är en av dem. Hans ansikte är som av vax, och de olycksbådande flammorna på hans kinder ge det en fasansfull skönhet. Ögonen skvallra om en överjordisk klarsynthet, född av vissheten om hans öde. Liksom det är människan förmenat att fullt korrekt kunna gissa sig till sitt öde, är det också oundvikligt, att hon måste darra vid det minsta lyftande av slöjan.

Den unga kvinnan är välklädd och besitter en avgjort kvinnlig och vek skönhet, ett Evalikt behag, som knappast tycks vara dömt att försvinna med åren.

Det är oväsentligt genom vilka mått och steg dessa båda uppnå ett visst plan av gott samförstånd, de äro få och enkla, såsom stunden fordrar.

Det tryckes ofta på en knapp i väggen och en uppassare kommer och går lystrande till signalerna.

Den tankfulla sköna vill icke ha något vin. Två tunga flätor av hennes blonda hår nå nästan ned till golvet. Hon är en ättling av Lorelei i rätt nedstigande led. Uppassaren kommer med drycken, bubblande, iskall, grönaktigt guldgul. Orkestern på scenen spelar “O, Rakel”. De båda unga ha hunnit säga varandra en hel del. Hon kallar honom “Walter” och han kallar henne “miss Rosa”.

Goodalls tunga har lossats och han har berättat för henne allt om sig själv, om sitt hem i Tennessee, den gamla pelarprydda herrgården under ekarna, stallen, jakterna, sina vänner där, ända ned till kycklingarna och buxbomsbuskarna på ömse sidor om vägarna. Hur han kom till södern för klimatets skull i hopp om att kunna undslippa familjens arvfiende. Allt om sina tre månader på ranchen, hjortjakterna, skallerormarna och allt det roliga i cowboylägren. Sedan om sin ankomst till Santone, där han av en berömd specialist indirekt fått veta, att hans livs almanacka troligen endast innehöll två blad till. Och till slut hur denna dödsvita, kvävande kväll kommit och strypt all hans kraft och sänt honom ut att söka en hamn i detta hav av förtvivlan.

— Brevet hemifrån, som jag brukar få varje vecka, hade inte kommit, berättade han för henne, och jag var riktigt nedstämd. Jag visste, att jag måste gå bort inom kort, och jag tröttnade på att vänta. Jag gick ut och köpte morfin på varje apotek, där de ville sälja några tabletter till mig. Jag fick ihop trettiosex stycken och var på väg tillbaka till mina rum för att ta in dem, då jag på en av broarna träffade en egendomlig människa, som hade en ny idé.

Goodall kastar vårdslöst fram en liten pappask på bordet. — Jag stoppade dem alla i den där.

Miss Rosa måste såsom varande kvinna lyfta på locket och hon ryste lätt vid åsynen av tabletterna, som sågo så ofarliga ut. — Otäcka tingestar! Men de där små vita bitarna — inte kan de döda en!

Men det kunde de. Det visste Walter. Ett halvt gram morfin! Hälften skulle gott ha räckt!

Miss Rosa vill höra berättas om mr Hurd från Toledo och får historien till livs. Hon skrattar som ett förtjust barn. — Vilken lustig kurrc! Men tala om för mig om ert hem och era systrar, Walter. Jag vet tillräckligt om Texas och tarantelspindlar och cowboys.

Ämnet passar just nu hans sinnesstämning och han levandegör för henne alla de enkla detaljer som skapa ett verkligt hem, och de band och de kära minnen, som så fylla landsflyktingens hjärta. Av hans systrar är det en, Alice, som förser honom med ett ämne han älskar att uppehålla sig vid.

— Hon liknar er, miss Rosa, säger han. Kanske inte fullt så vacker, men lika rar och god och —

— Så, Walter! säger miss Rosa skarpt, tala nu om något annat.

Men en skugga faller på väggen utanför och efterföljes av en storväxt och välklädd man, som går med tysta steg. Han stannar ett ögonblick framför draperierna och fortsätter sedan. Strax därpå kommer uppassaren med ett bud: — Mr Rolfe säger —

— Säg åt Rolfe, att jag är upptagen.

— Jag vet inte hur det kommer sig, säger Goodall från Memfis, men jag känner mig inte så dålig, som jag gjorde nyss. För en timme sedan ville jag dö, men sedan jag träffat er, miss Rosa, vill jag så gärna leva.

Den unga kvinnan går runt bordet, lägger armen om hans hals och kysser honom på kinden.

— Det måste ni, pojken min, säger hon. Jag vet, vad det var för fel med er. Det är den rysliga dimman, som gjort er nedstämd, och mig också — en smula. Men titta nu, och hon drar ifrån draperierna. Ett fönster finns i väggen mitt emot, och se! Dimman har försvunnit. Den milda månen är åter ute och vandrar på fästet. Tak, balkongräck och kyrktorn lysa svagt som av pärlemor. Två, tre gånger återkastar ån himlavalvets ljus mellan husen. En frisk, strålande, härlig dag skall randas.

— Tala om döden, då världen är så vacker! säger miss Rosa och lägger handen på hans axel. Gör någonting för min skull, Walter. Gå hem till er och säg: “Jag ämnar bli frisk”, och bli det.

— Om ni ber mig, svarar ynglingen med ett leende, så skall jag det.

Uppassaren kommer in med fulla glas. Hade man ringt? Nej, men det gör detsamma. Han kan gå. En avskedsbägare. Miss Rosa säger: — För ert tillfrisknande, Walter. Han svarar: — För vårt nästa möte.

Hans ögon blicka icke längre ut i det tomma intet utan betrakta själva motsatsen till döden. Hans fot har beträtt ett oupptäckt land i kväll. Han lyder och är färdig att gå. — God natt, säger hon.

— Jag har aldrig kysst en flicka förr, bekänner han, utom mina systrar.

— Det gjorde ni inte heller den här gången, skrattar hon, jag kysste er — god natt.

— När får jag träffa er igen? envisas han.

— Ni har lovat mig att gå hem och bli frisk, säger hon med rynkade ögonbryn. Kanske träffas vi snart igen. God natt. Han står tvekande med hatten i hand. Hon ler ljust och kysser honom åter på pannan. Hon följer honom med blicken till slutet av korridoren och slår sig så åter ned vid bordet.

Skuggan faller än en gång på väggen. Denna gång drar den storväxte, tystgående mannen draperierna åt sidan och tittar in. Miss Rosas ögon möta hans, och en halv minut förbliva de så, tysta, utkämpande en strid med det främsta av vapen. Så låter mannen draperierna falla och går vidare.

Orkestern slutar plötsligt att spela, och man hör en viktig röst högljutt tala i en av logerna vid bortre ändan av gången. Det är alldeles säkert någon santonare, som underhåller en främling i staden, och miss Rosa lutar sig tillbaka i stolen och ler åt en del ord, som hon uppsnappar:

— Renaste luft i världen — i världen — lackmuspapper hela vägen — ingenting skadligt — vår stad — ingenting annat än rena ozonen.

Uppassaren kommer tillbaka för att hämta brickan och glasen. Som han kommer in, kramar flickan ihop en liten tom pappask och kastar den i ett hörn. Hon rör om någonting i sitt glas med en hattnål.

— Nej men, miss Rosa, säger uppassaren med den artiga förtrolighet han använder gent emot henne, lägger ni salt i glaset så här tidigt på kvällen!

1. Lungtuberkulos.