Stadens stämma/Ett återupprättat anseende

←  Ödets vägar

Stadens stämma av O. Henry Översättare: Hugo Hultenberg Ett återupprättat anseende

Lärostolen i filantropisk matematik  →

Ett återupprättat anseende

En fångvaktare kom in i fängelsets skomakeriverkstad, där Jimmy Valentine var flitigt sysselsatt med att sy ovanläder, och förde honom ned på expeditionen. Där fick Jimmy av direktören sitt fribrev, som samma morgon undertecknats av guvernören. Jimmy tog emot det med likgiltig uppsyn. Han hade avtjänat nära tio månader av de fyra år han dömts till. Han hade inte trott att han skulle behöva stanna mer än högst tre månader. När en man med så många vänner utanför murarna som Jimmy Valentine “åker in”, är det knappt lönt att klippa hans hår.

— Ja, Valentine, sade direktören, nu slipper ni ut till friheten. Låt se nu att det blir en karl av er. Ni är ingen dålig människa i grund och botten. Sluta med att bryta upp kassaskåp och håll er till den rätta vägen!

— Jag? sade Jimmy förvånad. Jag har aldrig i mitt liv brutit upp något kassaskåp.

— Nej visst, skrattade direktören. Naturligtvis inte. Men låt oss se, hur kom det sig att ni råkade fast för den där affären i Springfield? Var det för att ni inte ville bevisa ert alibi av fruktan att kompromettera en person i mycket hög samhällsställning? Eller var det bara en gammal gemen jury som ville komma åt er? Det brukar vara det ena eller det andra, när man har att göra med sådana där oskyldiga offer.

— Jag? sade Jimmy, alltjämt lika absolut dygdig. Jag har aldrig varit i Springfield i mitt liv, direktören.

— För honom tillbaka, Cronin, sade direktören leende, och laga att han får frigivningskläder! Släpp ut honom klockan sju i morgon bittida och skicka ned honom på kontoret. Det vore allt bäst ni tänkte på vad jag sagt, Valentine.

En kvart över sju följande morgon stod Jimmy i direktörens yttre rum. Han hade på sig en omgång av de illasittande, färdiggjorda kläder och ett par av de hårda, knarrande skor som staten skänker sina tvångsgäster när de frigivas.

Bokhållaren lämnade honom en järnvägsbiljett och den femdollarsedel varmed lagen väntade att han skulle rehabilitera sig och bli en god och välsituerad medborgare. Direktören bjöd honom på en cigarr och skakade hand med honom. Valentine, n:r 9762, uppfördes i liggaren såsom “benådad av guvernören”, och mr James Valentine trädde ut i solskenet.

Utan att akta på fågelsången, de susande, gröna träden och blomdoften gick Jimmy raka vägen till en restaurang. Där smakade han frihetens första, ljuva glädje i form av en stekt kyckling och en flaska vitt vin, varpå han kostade på sig en cigarr, något finare än den direktören bjudit honom på. Därifrån flanerade han ned till järnvägsstationen. Han slängde ett silvermynt åt den blinde som satt vid dörren och steg sedan på sitt tåg. Tre timmar senare var han framme i en liten stad nära gränsen. Han gick till ett kafé som innehades av en viss Mike Dolan och skakade hand med Mike, som stod ensam bakom disken.

— Det var tråkigt att det inte kunde gå fortare, käre Jimmy, sade Mike. Men de satte sig emot det i Springfield, ser du, och det var nära att guvernören hade vägrat i vändningen. Nå, hur känner du dig?

— Utmärkt, sade Jimmy. Har du min nyckel?

Han fick sin nyckel, gick uppför trappan och låste upp dörren till ett rum åt gården. Allting var precis som han lämnat det. Där på golvet låg ännu Ben Prices kragknapp, som ryckts loss från denne framstående detektivs skjortlinning, när de hade övermannat Jimmy vid arresteringen.

Jimmy drog ut sin liggsoffa från väggen, öppnade en sorts väggskåp och tog ut en dammig kappsäck. Han låste upp den och kastade ömma blickar på en den finaste uppsättning av inbrottsverktyg som fanns i hela östern. Det var en fullständig uppsättning, gjord av särskilt härdat stål, de senaste modellerna för handborrar, sylar, borrsvängar och skär, bräckjärn, krampor och drillborr jämte ett par tre nyheter som Jimmy själv hittat på och var mycket stolt över. Mer än nio hundra dollar hade det kostat honom att få dem gjorda i X., där de tillverkade sådana saker för branschen.

Om en halvtimme gick Jimmy ned igen och genom kaféet. Han var nu klädd i vackra och välsittande kläder och bar sin avdammade och rengjorda kappsäck i handen.

— Har du något i kikaren? frågade Mike Dolan med sympati i rösten.

— Jag? sade Jimmy i förvånad ton. Jag förstår inte vad du menar. Jag är representant för Amerikas förenade käx- och rånfabriker.

Mike tyckte detta var så lustigt, att Jimmy genast måste få en seltersvatten och mjölk. Han smakade aldrig “starka drycker”.

En vecka sedan Valentine n:r 9762 blivit frigiven, förövades ett skickligt inbrott i ett kassaskåp i Richmond, Indiana, och man hade ingen spaning på gärningsmannen. Fattiga åtta hundra dollar var allt han fått. Fjorton dagar senare öppnades ett patenterat, förbättrat, dyrkfritt kassaskåp i Logansport helt lätt och ledigt, och femton hundra dollar i guld försvunno, medan värdepapper och silver lämnades orörda. Detta började intressera detektiverna. Sedan råkade ett gammaldags kassaskåp i Jefferson City i verksamhet och utslungade ur sin krater en eruption av sedlar som belöpte sig till 5 000 dollar. Förlusterna voro nu stora nog för att Ben Price skulle kunna befatta sig med spaningen. Genom att jämföra anteckningar konstaterade man en påfallande likhet i de metoder som använts vid inbrotten. Ben Price företog undersökningar på ort och ställe och sade sedan:

— Det är den sprättige Jim Valentine som varit framme. Han har återupptagit verksamheten. Se på den här niten — den är utdragen lika ledigt som man drar upp en rädisa ur våt jord. Han har de enda verktyg som kan göra det. Och se hur fint de här låskolvarna har borrats ut! Jimmy behöver aldrig göra mer än ett hål. Ja, jag skulle allt vilja tala ett litet ord med mr Valentine. Nästa gång får han sitta tiden ut, det kan inte bli tal om nådeansökningar och sådana dumheter.

Ben Price kände till Jimmys vanor. Han hade lärt känna dem då han satte sig in i Springfieldaffären. Långa avstånd, hastiga försvinnanden, inga medhjälpare och smak för gott sällskap — dessa vanor hade gjort att mr Valentine blivit känd som mycket skicklig i att undandraga sig rättvisans hand. Det blev bekant att Ben Price hade börjat följa den svårfångade inbrottstjuvens spår, och andra människor med dyrkfria kassaskåp kände sig lugna.

En eftermiddag klättrade Jimmy Valentine och hans kappsäck ned från en postvagn i Elmore, en liten stad några kilometer från järnvägen nere i dvärgeklandet Arkansas. Jimmy, som såg ut som en atletisk ung student som just kommit hem från universitetet, gick trottoaren framåt mot hotellet.

En ung dam kom gående över gatan, gick förbi honom i hörnet och in genom en dörr, över vilken lästes “Elmorebanken”. Jimmy Valentine såg in i hennes ögon, glömde vad han var och blev en helt annan människa. Hon slog ner ögonen och rodnade lätt. Unga män av Jimmys sort och utseende voro sällsynta i Elmore.

Jimmy fick tag i en pojke, som stod och hängde på banktrappan som om han varit en av aktieägarna, och började göra honom frågor om staden, medan han då och då stack till honom en silverslant. Om en stund kom den unga damen ut igen, såg ut som hon alls inte märkt den unge mannen med kappsäcken och gick sin väg.

— Är inte det där miss Polly Simpson? frågade Jimmy helt listigt.

— Asch inte, sade pojken. Det är Annabel Adams. Hennes pappa rår om den här banken. Vad skall ni göra här i Elmore? Ar den där klockkedjan av guld? Jag skall få en bulldogg. Har ni fler slantar?

Jimmy begav sig till Planters’ Hotel, skrev in sig som Ralph D. Spencer och tog ett rum. Han lutade sig mot skranket och gjorde litet reda för sig för portieren. Han sade att han hade kommit till Elmore för att se om han kunde öppna en affär här. Hur var skobranschen för närvarande här i staden? Han hade funderat på skobranschen. Kunde man slå sig fram i den?

Portieren kände sig imponerad av Jimmys kläder och sätt. Han var själv ett slags modejournal för Elmores svagt förgyllda ungdom, men nu såg han hur mycket som fattades honom. Allt under det han försökte spekulera ut Jimmys sätt att knyta sin halsduk, lämnade han beredvilligt alla upplysningar.

Joo, skobranschen vore nog inte så illa. Det fanns ingen butik på platsen där de handlade med bara skor, utan man fick köpa sådana i manufakturaffärer och hos diversehandlare. Alla sorters affärer gick rätt bra. Hoppades att mr Spencer skulle besluta sig för att slå sig ner i Elmore. Han skulle få se att det var en trevlig stad att bo i, och folket var rätt lätt att bli bekant med.

Mr Spencer tänkte stanna i stan några dagar och se sig omkring. Nej, portieren behövde inte ringa på pojken. Han skulle bära upp sin kappsäck själv. Den var rätt tung.

Mr Ralph Spencer, den Fågel Fenix som uppsteg ur Jimmy Valentines aska — en aska som härrörde från en häftigt uppkommen kärlekseld — stannade i Elmore och slog sig bra fram. Han öppnade skoaffär och fick många kunder. I socialt avseende hade han icke mindre framgång och fick många vänner. Och han förverkligade sitt hjärtas önskan. Han blev bekant med miss Annabel Adams och fängslades mer och mer av hennes behag.

När ett år gått, var mr Ralph Spencers situation denna: han hade tillvunnit sig allmänt anseende i samhället; hans skoaffär gick förträffligt, och han och Annabel voro förlovade och skulle gifta sig om fjorton dagar. Mr Adams, den typiske, beskäftige småstadsbankdirektören, gillade Spencer. Annabel var nästan lika stolt över honom som hon var kär i honom, och han var lika hemmastadd i mr Adams’ och i Annabels gifta systers hem, som om han redan hört till släkten.

En vacker dag satte sig Jimmy ned på sitt rum och skrev detta brev, som han under överenskommen adress avsände till en av sina gamla vänner i S:t Louis:

Hedersknyffel!

Jag vill be dig komma till Sullivans i Little Rock om onsdag kväll klockan nio. Jag vill att du skall klara upp några småsaker åt mig. Och så vill jag också presenta dig mina små grejor. Jag vet att du gärna tar emot dem — du kan inte få maken till uppsättning för tusen dollar. Ser du, Billy, jag har lämnat den gamla rörelsen — för ett år sen. Jag har satt upp en fin affär, försörjer mig på hederligt sätt och skall gifta mig om fjorton dagar med den stiligaste flicka på jorden. Det är det enda liv som är värt att leva, ser du Billy — det hederliga. Inte för en miljon skulle jag vilja röra en enda dollar av en annans pengar nu. När jag har gift mig, tänker jag sälja affären och flytta till västern, där det är mindre risk att det skall komma några efterräkningar för mig. Vet du, Bill, hon är en ängel. Hon tror på mig, och inte för allt i världen skulle jag vilja göra något orätt hädanefter. Kom säkert till Sullys, jag måste träffa dig. Grejorna tar jag med mig.

Din gamle vän
 Jimmy.

På aftonen, första måndagen efter den dag Jimmy skrivit detta brev, kom Ben Price helt obemärkt skramlande in i Elmore i en åkardroska. Han strövade omkring i staden på sitt stilla och tysta sätt, tills han fått reda på vad han önskade veta. Från apoteket mitt emot Spencers skobutik kunde han hålla god utkik på Ralph D. Spencer.

— Jaså, du tänker gifta dig med bankirens dotter, käre Jimmy, sade Ben helt sakta för sig själv. Nåja, varför inte?

Dagen därpå åt Jimmy frukost hos Adams’. Han skulle resa till Little Rock den dagen för att beställa bröllopskläder och köpa någonting vackert åt Annabel. Det var första gången han lämnade Elmore, sedan han kommit dit. Ett år hade nu förflutit, sedan han sista gången utövade sitt egentliga yrke, och han trodde att han utan risk kunde våga sig ut på en liten resa.

Efter frukosten vandrade hela familjen tillsammans nedåt staden — mr Adams, Annabel, Jimmy och Annabels gifta syster med sina två små flickor, fem och nio år. När de kommo till det hotell där Jimmy ännu bodde, sprang han upp på sitt rum efter sin kappsäck. Sedan gingo de vidare till banken. Där stod Jimmys häst och trilla och Dolph Gibson, som skulle köra honom ned till stationen.

Alla gingo innanför det höga, snidade ekskranket — Jimmy också, ty mr Adams’ blivande måg var välkommen överallt. Banktjänstemännen tyckte det var roligt att skaka hand med den vackre, behaglige unge mannen som skulle gifta sig med miss Annabel. Jimmy satte ifrån sig sin kappsäck. Annabel, som sprudlade av lycka och ungdomsglädje, satte på sig Jimmys hatt och tog hans kappsäck i handen.

— Skulle jag inte göra mig bra som provryttare? sade Annabel. Men kära Ralph, vad den är tung! Den känns som om den vore full av guldtackor.

— Jag har ett parti skohorn av nickel i den, sade Jimmy kallblodigt. Jag skall lämna igen dem, och jag tyckte jag kunde spara frakten och ta dem med mig själv. Jag håller på att bli väldigt ekonomisk, ser du.

Elmorebanken hade just låtit inrätta ett nytt kassavalv med skåp. Mr Adams var mycket stolt över det och ville att alla skulle se det. Valvet var helt litet, men det hade en ny patentdörr. Den stängdes med tre starka stålreglar, som skötos för samtidigt med ett enda handtag och var försedd med tidlås. Mr Adams förklarade med belåten min mekanismen för mr Spencer, som visade ett artigt men inte alltför sakförståndigt intresse. De båda barnen, May och Agatha, voro förtjusta över den blänkande metallen och de lustiga knapparna och klockan.

Medan de voro upptagna med detta, kom Ben Price helt tyst och stilla in på banken, ställde sig med armbågarna mot disken och kastade då och då en blick innanför skranket. Han sade till kassören att han inte önskade någonting, bara väntade på en bekant.

Plötsligt hördes skrik från damerna, och det blev en uppståndelse. Utan att de äldre lagt märke till det hade May, den nioåriga flickan, på lek stängt in Agatha i valvet. Hon hade sedan skjutit för reglarna och vridit om ratten till kombinationslåset, såsom hon sett mr Adams göra.

Den gamle bankdirektören sprang fram till handtaget och drog i det ett ögonblick.

— Dörren kan inte öppnas, stönade han. Klockan är inte uppdragen och låset är inte inställt.

Agathas mor lät åter höra ett hysteriskt skrik.

— Hysch, sade mr Adams och höjde sin darrande hand. Var tysta ett ögonblick allesammans!… Agatha! ropade han så högt han kunde. Hör vad jag säger!

Under den följande tystnaden kunde de med knapp nöd höra barnets förtvivlade skrik inne i det mörka valvet.

— Min egen älskling, jämrade modern. Hon dör av skrämsel. Öppna dörren! Bryt upp den! Kan inte ni karlar göra någonting?

— Det finns inte någon på närmare håll än Little Rock som kan öppna den dörren, sade mr Adams med en darrning på rösten. Herre Gud, Spencer, vad ska vi ta oss till? Flickan kan inte hålla ut där länge. Luften tar slut, och dessutom får hon konvulsioner av förskräckelse.

Agathas mor, som nu var fullkomligt från förståndet, bultade med händerna på dörren till kassavalvet. Någon föreslog rent av dynamit. Annabel gick fram till Jimmy. Hennes stora ögon voro djupt oroliga, men ännu icke förtvivlade. En kvinna tror icke att någonting är alldeles omöjligt för den man hon älskar.

— Kan inte du göra något, Ralph? — Försök så är du snäll!

Han såg på henne med ett egendomligt leende på sina läppar och i sina intelligenta ögon.

— Annabel, sade han, vill du ge mig den där rosen du bär vid ditt bröst?

Annabel visste inte riktigt om hon hört rätt, men hon lossade rosenknoppen från sin klänning och lade den i hans hand. Jimmy stoppade ned den i sin västficka, kastade av sig rocken och kavlade upp skjortärmarna. I detsamma försvann Ralph D. Spencer, och Jimmy Valentine trädde i hans ställe.

— Gå bort ifrån dörren allesammans! befallde han i kort ton.

Han ställde sin kappsäck på bordet, låste upp den och fällde ut den. Från detta ögonblick tycktes han vara omedveten om att någon annan var närvarande. Han tog hastigt fram de blänkande, besynnerliga verktygen och lade dem i en viss ordning, visslande tyst för sig själv, som han alltid gjorde när han arbetade. Under djup tystnad och oroliga, liksom förtrollade, stodo de andra och sågo på.

Om en minut höll Jimmys favoritborr på att fint äta sig in i ståldörren. Efter tio minuter — han slog sitt eget rekord som inbrottstjuv — drog han tillbaka reglarna och öppnade dörren.

Den nästan vanmäktiga, men oskadda Agatha föll i sin mors armar.

Jimmy Valentine tog på sig sin rock, trädde utanför skranket och gick bort till dörren. Han tyckte därunder att han hörde en avlägsen stämma som han en gång känt ropa: “Ralph!” Men han tvekade inte.

Vid utgångsdörren stod en stor karl litet i vägen för honom.

— Hallå Ben, sade Jimmy med ett sällsamt leende. Jaså, ni har hittat hit till slut. Nå, låt oss då gå. Det kan göra just detsamma nu.

Då uppförde sig Ben Price mycket besynnerligt.

— Ni tar allt miste, mr Spencer, sade han. Tro inte att jag känner igen er. Er trilla står visst och väntar på er?

Och Ben Price vände om och gick sakta nedför gatan.