Stadens stämma/Jimmy Hayes och Muriel

←  Caballerons hämnd

Stadens stämma av O. Henry Översättare: Hugo Hultenberg Jimmy Hayes och Muriel

Isis i lotusblomman  →

Jimmy Hayes och Muriel

I.

Kvällsvarden var undanstökad och över lägret hade sänkt sig den tystnad, som åtföljer cigarrettrullandet. “Tobaken” bestod av majshylsor. Vattengropen lyste ur den mörka jorden likt ett stycke nedfallen himmel. Prärievargarna skällde. Dova dunsar förtäljde om de tjudrade ponnyernas gunghästliknande rörelser, då de förflyttade sig till bättre betesmarker. En halvtropp av Texaskavalleriets gränsbataljon var strödd kring elden.

Ett välbekant ljud — buskarnas skrapande mot stigbyglar av trä kom från det tjocka buskaget ovanför lägret. Männen lyssnade uppmärksamt. De hörde en stark och munter stämma lugnande utropa:

— Pigga upp dig nu, Muriel, gumman lilla, vi är nästan där nu! Det har varit en lång ritt för dig, inte sant, du urgamla nypa levande mattnubb. Se så, låt bli att försöka kyssa mig! Häng inte så hårt om halsen på mig — den här kampen är inte så säker på foten, ska jag säga dig. Han kan kasta av oss båda två, om vi inte ser opp.

Efter ett par minuters väntan kom en uttröttad häst i skritt in i lägret. En gänglig yngling på en tjugu vårar dinglade i sadeln. Av Muriel, som han hade talat till, syntes inte ett spår.

— Hej, pojkar, ropade ryttaren muntert. Här är ett brev till löjtnant Manning.

Han steg av, lyfte av sadeln, rullade ut tjuderlinan och lyfte ned fotklampen från sadelknappen. Medan löjtnant Manning, som var befälhavare, läste brevet, skrapade den nykomne omsorgsfullt av litet torkad jord på fotklampen, vilket visade att han bekymrade sig om frambenen på sin häst.

— Pojkar, sade löjtnanten och viftade med händerna åt männen, det här är mr James Hayes. Han är en ny rekryt i kompaniet. Kapten McLain har skickat ned honom från El Paso. Pojkarna ser till att ni får nånting att äta, Hayes, så snart ni tjudrat hästen.

Rekryten blev hjärtligt mottagen av kavalleristerna. Dock gåvo de noga akt på honom och höllo inne med sitt omdöme. Upptagandet av en kamrat uti en gränsbataljon sker med tio gånger mera omsorg och diskretion, än då en flicka väljer sig en fästman. På kamratens nerver, trofasthet, träffsäkerhet och kallblodighet beror ofta ens liv.

Efter en bastant kvällsvard slog Hayes sig ned bland rökarna kring elden. Hans yttre gav icke svar på alla de frågor, som hans nya regementskamrater gjorde sig. De sågo endast en gänglig yngling med solbränt lintotthår och ett brunt frimodigt ansikte, som upplystes av ett skälmskt och godmodigt leende.

— Kamrater, sade den nye ryttaren, jag ska presentera er för en av mina dambekanta. Jag har aldrig hört någon kalla henne en skönhet, men ni måste alla medge, att det finns en hel del skarpa saker hos henne. Kom fram, Muriel!

Han öppnade sin blå flanellskjorta vid halsen, och fram kravlade en taggig ödla. Ett bjärt rött band var sprättigt knutet kring den taggiga halsen. Den kravlade sig ned på sin ägares knä och satt där orörlig.

— Den här Muriel, sade Hayes med en oratorisk gest med handen, har många utmärkta egenskaper. Hon säger aldrig emot, hon stannar alltid hemma, och hon är belåten med samma röda klänning varje dag, till och med om söndagarna.

— Nej men titta på den fördömda lilla insekten! utbrast en av männen med ett grin. Jag har sett åtskilliga taggödlor, men aldrig har jag träffat någon, som haft en till sängkamrat. Kan den fördömda lilla tingesten se skillnad på er och alla andra?

— Flytta henne över dit bort, får ni se, svarade Hayes. Det korta och tjocka lilla djuret, känt under namnet taggödla, är fullkomligt oförargligt. Den äger det förhistoriska odjurs hela fulhet, av vilket den är en förkrympt ättling, men den är blidare än duvan.

Mannen tog Muriel från Hayes’ knä och återvände till sin plats på en bunt filtar. Fången vred sig och klöste och kämpade våldsamt i hans hand. Efter att ha hållit den ett par minuter satte mannen ned den på marken. Otympligt men snabbt arbetade djuret med sina fyra egendomligt formade ben, tills det stannade invid Hayes’ fot.

— Så ta mig tusan, utbrast kamraten. Den lilla saten känner er. Jag hade aldrig trott, att de där insekterna skulle ha så mycket vett!

II.

Jimmy Hayes blev en favorit i lägret. Han hade ett ändlöst förråd av godmodighet och en mild, alltid vaken humor, som så väl passar livet i ett läger. Han hade alltid sin taggödla med sig. Innanför skjortan, då han red, på knäet eller axeln i lägret, under filtarna på natten. Det fula lilla djuret lämnade honom aldrig.

Jimmy var en humorist av den typ, som är förhärskande på landsbygden i södern och västern. Han kunde inte hitta på nya sätt att roa och saknade slagfärdig fantasi. Han hade kommit på en komisk idé, och den hängde han sig hängivet fast vid. Jimmy tyckte det var mycket lustigt att ha en tam taggödla med rött band om halsen, med vilken han kunde roa sina vänner. Det var en lycklig idé, varför skulle han inte odla den?

De känslor, som Jimmy och ödlan hyste för varandra, kunna inte exakt fastslås. Odlans förutsättningar för att kunna hysa långvarig tillgivenhet är ett ämne som vi sakna lärda uttalanden om. Det är lättare att gissa sig till Jimmys känslor. Muriel var hans humors chef d'oeuvre, och såsom sådan omhuldade han henne. Han fångade flugor åt henne och skyddade henne mot den oväntade nordan. Hans omsorg var dock till hälften självisk, och då tiden var inne, betalade hon honom igen tusenfalt. Andra Murielor ha på samma sätt överbetalt andra Jimmyars lättvindiga artighetsbetygelser.

Jimmy Hayes blev icke genast helt och oreserverat medlem av kamraternas brödraskap. De tyckte om honom för hans rättframhet och hans lustighet, men ännu förhöllo de sig avvaktande. Att göra lägerlivet glatt är icke en gränsridares hela uppgift. Hästtjuvar ska spåras, desperata brottslingar infångas, banditer bekämpas och jagas ut ur busksnåren. Frid och ordning måste upprätthållas med mynningen av en sexpipig revolver. Jimmy hade “huvudsakligen varit koskötare”, som han sade. I fråga om dylika stridsmetoder var han oerfaren. Därför undrade männen allvarligt och var för sig hur han skulle kläda skott. Ty varje gränskompanis ära och stolthet är ett med dess medlemmars individuella tapperhet.

I två månader var det lugnt utefter gränsen. Männen gingo olustiga och hängde i lägret. Och så — till glädje för de möglande gränsvakterna — gick Sebastiano Saldar, en vittberömd mexikansk desperado och boskapstjuv, över Rio Grande med sitt följe och började härja i gränstrakterna i Texas. Det fanns tecken, som tydde på att Jimmy Hayes snart skulle få tillfälle att visa av vad slags skrot och korn han var. Kavalleristerna patrullerade ivrigt och glatt, men Saldars män voro beridna likt Lochinvar och voro svåra att fånga.

En kväll ungefär vid solnedgången sutto kavalleristerna av efter en lång ritt för att äta kvällsvard. Hästarna stodo och flämtade med sadlarna på. Männen höllo på att steka fläsk och koka kaffe. Plötsligen rusade Sebastiano Saldar med följe ut ur buskarna och kastade sig över dem med knallande revolvrar och gälla rop. Det var en trevlig överraskning. Kavalleristerna svuro en smula förargade och satte sina Winchestergevär i arbete, men anfallet var endast en teatereffekt av äkta mexikanskt slag. Efter den dramatiskt tacksamma scenen galopperade de tjutande vidare ned utefter floden. Kavalleristerna sutto upp och förföljde, men de hade knappast hunnit ett par mil, förrän de uttröttade hästarna arbetade så, att löjtnant Manning gav order om att förföljelsen skulle upphöra, och man återvände till lägret.

Då upptäcktes det, att Jimmy Hayes saknades. Någon erinrade sig ha sett honom skynda fram till sin häst, då anfallet började, men sedan dess hade ingen sett honom. Morgonen kom men ingen Jimmy. Kamraterna genomsökte trakten runt omkring i tanke att han blivit dödad eller sårad, men utan resultat. Sedan satte de efter Saldars följe, men det tycktes ha försvunnit. Manning drog den slutsatsen, att den sluge mexikanen gått över floden efter sitt dramatiska avsked. Och några plundringar av honom och hans följe inrapporterades ej heller vidare.

Detta gav kavalleristerna tid att begrunda och reta upp sig över den fläck, som satts på deras ära. Det har nämnts, att ett gränskompanis ära och stolhet är ett med dess medlemmars individuella tapperhet. Och nu trodde de, att Jimmy Hayes tappat modet, då de mexikanska kulorna börjat vina. Det var den enda slutledning de kunde dra. Buck Davis påpekade, att inte ett enda skott från Saldars följe hade fallit, sedan man sett Jimmy skynda fram till sin häst. Det fanns ingen möjlighet, att han hade blivit skjuten. Nej, han hade flytt från sin första strid, och sedan ville han inte komma tillbaka, då han visste, att kamraternas förakt skulle vara värre att uthärda än flera gevärsmynningar.

Mannings avdelning av McLeans kompani, Gränsbataljonen, var följaktligen nedstämd. Det var den första fläcken på dess vapensköld. Aldrig förr i avdelningens historia hade en av dess män visat sig vara en pultron. Alla hade tyckt om Jimmy Hayes, och detta gjorde saken värre.

Dagar, veckor och månader gingo, och alltjämt hängde detta lilla moln av aldrig glömd feghet över lägret.

III.

Nära ett år senare — efter att ha slagit läger på en mängd platser och efter att ha vaktat och försvarat många hundratals mil — sändes löjtnant Manning med nästan samma avdelning män till en punkt endast några kilometer nedanför deras gamla läger vid floden för att förhindra smuggling där. En eftermiddag på väg över en slätt bevuxen med tätt buskage kommo de till ett öppet stycke böljande prärie. Där redo de rakt på en scen av oskriven tragedi.

I en djup sänka lågo skeletten efter tre mexikaner. Endast genom kläderna kunde man identifiera dem. Den störste av dem hade en gång varit Sebastiano Saldar. Hans bredskyggiga, dyrbara och av guldornament tunga sombrero — en hatt berömd längs hela Rio Grande — låg där genomborrad av tre kulor. Utefter kanten av sänkan lågo mexikanernas rostiga Winchestergevär — alla pekande i samma riktning.

Ryttarna redo ungefär femtio meter åt det hållet. Där i en liten fördjupning i marken med geväret fortfarande riktat mot de tre låg ännu ett skelett. Det hade varit ett utrotningskrig. Det fanns ingenting, som kunde identifiera den ensamme försvararen. Hans kläder — i vad elementen lämnat kvar av dessa — tycktes vara av det slag, som vilken farmare eller cowboy som helst kunde ha haft.

— Någon cowboy, som de påträffat ensam, sade Manning. Duktig pojke! Han kämpade tappert, innan de knäppte honom. Det är alltså därför vi inte hört något vidare från don Sebastiano!

Då krälade fram under den döde mannens väderslitna trasor en taggödla med ett urblekt rött band kring halsen och satte sig på sin för länge sedan bortgångne herres axel. Tyst berättade den historien om den oerfarne ynglingen och hans snabba häst hur de hade hunnit långt framom alla kamraterna den dagen, då man förföljde de mexikanska marodörerna, och hur pojken hade gått under, medan han upprätthöll kompaniets ära.

Den lilla truppen slöt sig samman, och ett enstämmigt vilt tjut bröt fram över deras läppar. Utbrottet var på en gång ett sorgekväde, en ursäkt, en minnesruna och ett triumfskri. Ett egendomligt requiem vid en fallen kamrats döda kropp, kanske du säger. Men hade Jimmy Hayes kunnat höra det, skulle han ha förstått.