Stadens stämma/Stadens stämma
|
Mammon och Amor → |
Stadens stämma
För tjugofem år sedan brukade skolbarnen mässa sina läxor. Det lät som ett halvsjungande recitativ, något mittemellan en episkopal prästs predikoton och ett ansträngt sågverks brummande. Jag menar därmed inte något nedsättande. Vi behöva timmer och sågspån.
Jag minns en vacker och lärorik liten vers, som härstammade från lektionerna i anatomi. Dess mest anslående rad lydde:
“Sken-benet är det läng-sta benet i den mänsk-liga kropp-en.”
Vilken ovärderlig vinning hade det inte varit, om alla lekamliga och själsliga fakta rörande människan hade på detta melodiska och logiska sätt inpräntats i våra ungdomliga sinnen! Men det vi faktiskt inhämtade i anatomi, musik och filosofi var magert.
Häromdagen kände jag mig osäker om något. Jag behövde upplysning och återvände i mina tankar till min skoltid. Men bland alla de nasala melodier vi gnällde fram på de hårda skolbänkarna kunde jag inte dra mig till minnes en enda, som skulle ha återgett hela den samlade mänsklighetens gemensamma röst.
Med andra ord, det samfällda budskapets toner från människorna i gemen.
Eller med andra ord, storstadens stämma.
Det råder ingen brist på enskilda röster. Vi kunna uppfatta poetens sång, bäckens porlande, mannen som vill låna 5 dollar till nästa måndag, inskrifterna på faraonernas gravmonument, blommornas språk och mjölkflaskornas morgonpreludier kl. 4 f. m. Men vem kan fatta innebörden i stadens stämma?
Jag begav mig ut för att ta reda därpå.
Först frågade jag Aurelia. Hon var klädd i en vit sommarklänning och en hatt med blommor, och lite varstans på hennes person fladdrade rosetter och annat krimskrams.
— Säg mig, sade jag stammande, för jag har själv ingen röst, vad säger den här stora-er-kolossala-er skränande staden? Den måste ha något slags röst. Talar den aldrig till dig? Hur tyder du dess mening? Det är en oerhörd tonmassa, men den måste ha en grundton. Jag inbillar mig att varje stad har sin röst; var och en har någonting att säga till den som förstår att lyssna. Vad säger storstaden till dig?
— Alla städer, sade Aurelia orakelmässigt, säger samma sak. Då de är färdiga med det, kommer det ett eko från Philadelphia. Så de är samstämmiga.
— Här finns 4 miljoner människor, sade jag docerande, sammanträngda på en liten ö, omsluten av Wall Street-vatten. Sammanpressandet av så många individer inom ett så litet utrymme måste leda till en identifikation eller snarare en homogenitet som får sitt hörbara uttryck genom en gemensam kanal. Det är så att säga en samstämmig översättning i ljud av en allmän gemensam tanke som uppenbarar sig i vad man kan kalla stadens röst. Kan du säga mig vad det är för något?
Aurelia gav mig ett underbart småleende. Hon satt på en sluttning. Bladen på en närgången murgrönsranka rörde vid hennes högra öra. En oförsynt månstråle kittlade henne på näsan. Men jag var diamanthård, järnpansrad.
— Jag måste gå och ta reda på, sade jag, vad som är den här stadens stämma. Andra städer har sin stämma. Det är ett journalistuppdrag. Jag måste få tag på den. New York, fortfor jag med höjd stämma, gör klokast i att inte bjuda mig på en cigarr och säga: “Gamle vän, jag kan inte uttala mig för offentligheten.” Ingen annan stad uppför sig på det viset. Chicago säger utan tvekan: “Det skall jag”, Philadelphia säger: “Jag skulle nog”, New Orleans säger: “Jag hade för vana”, Louisville säger: “Gärna för mig”, S:t Louis säger: “Ursäkta mig”, och New York —.
Aurelia log.
— Nå, sade jag, jag måste gå någon annanstans och forska efter det.
Jag gick in på en krog med tegelgolv, kerubprytt tak och på bästa fot med polisen. Jag stödde foten mot spiselgallret och sade till Billy Magnus, den bäste bartendern i distriktet:
— Billy, ni har levat länge i New York — vad för en slagdänga sjunger den här gamla stan för er? Jag menar, är det inte som om dess eviga prat skulle flyta ihop och slå över bardisken likt en våg som återger dess småstadssjäl som en blandning, sammansatt av en aning malört och en nypa —
— Ursäkta mig ett ögonblick, sade Billy, det är någon som ringer på bakdörren.
Han försvann och kom tillbaka med en tom kanna och försvann igen med den fylld, varpå han återkom och sade till mig:
— Det var Mame. Hon ringer alltid två gånger. Hon tycker om ett glas öl till kvällsvarden. Hon och pojken. Ni skulle bara se honom, pojkspolingen, sitta rätt upp i sin höga stol och ta sig sitt glas Men hur var det, vad är det som önskas? Jag blir alltid liksom lite till mig när jag hör de där två ringningarna — var det en baseball score eller en gin fizz det skulle vara?
— Ingefärsdricka, svarade jag.
Jag gick till Broadway. Jag såg en poliskonstapel i ett hörn. Konstaplarna tar ju barnen på armen, kvinnorna vid handen och männen i kragen, allt efter behov. Jag gick alltså fram till honom.
— Om det är tillåtet, sade jag, så skulle jag vilja göra en fråga. Ni har tillfälle att höra New York under alla dygnets timmar. Det är er och era ämbetsbröders uppgift att sköta om stadens akustik. Staden måste ha en röst som är fattbar för er. Under era ensliga nattronder måste ni ha hört den. Vad är kontentan av allt dess larm och oväsen? Vad är det staden säger till er?
— Kamrat, sade poliskonstapeln och svängde sin batong, den säger ingenting. Jag får mina order från en kille som är över mig. Hör nu, jag antar att jag kan lita på er. Stå här ett ögonblick och håll utkik efter inspektörn.
Konstapeln uppslukades av mörkret i en tvärgata. Inom tio minuter var han tillbaka.
— Gifte mig förra tisdan, muttrade han. Ni vet hurdana de är. Hon kommer klockan nie varje afton till det där hörnet för en — för att hälsa på mig. Jag brukar för det mesta kunna ställa om att jag är där. Hörnu, vad var det ni frågade mig om — vart man kan gå och roa sig här i stan? Tja, det finns visst en nyöppnad takrestaurang tolv kvarter härifrån.
Jag trasslade mig genom gatutrafikens nätverk och befann mig vid ingången till en skuggig park. En Diana-staty, förgylld, med heroisk hållning och vindomsusad, glimmade i det klara ljuset från sin namne uppe i skyn. Där kom poeten skyndande, med bredbrättad hatt och svallande hårman, utstötande daktyler och spondéer. Jag grep honom i flykten.
— Bill, sade jag (i veckopressen kallar han sig Kleon), ge mig ett handtag. Jag har fått i uppdrag att ta reda på stadens stämma. Det är ett specialuppdrag som du förstår. I vanliga fall skulle en enkät innehållande Henry Clews’, John L. Sullivans, May Irwins och Charles Schwabs åsikter räcka till. Men detta är något alldeles extra. Vi vill ha en bred, poetisk-mystisk tonmålning av stadens själ. Du är just den rätte att ge mig ett tips. För några år sedan lyckades en man fastställa Niagarafallens tonhöjd. Den låg ungefär två streck under det lägsta G:et på tonskalan. Det går väl inte att sammanfatta New York i en enda ton, men ge mig en idé om vad staden skulle säga, om den kunde tala. Det är givetvis något mäktigt och vittbärande. För att få tag i det måste man ta dagtrafikens våldsamma disharmonier, nattlivets skratt och musik, dr Parkhursts högtidliga tonfall, jazzen, gråten, droskhjulens sakta spinnande, tidningspojkarnas skrän, springbrunnarnas sorl i takträdgårdarna, glassförsäljarnas rop och de älskande parens viskningar i parkerna — alla dessa ljud måste man återfinna i stadens stämma — inte sammansmälta, utan blandade om varandra, och så ta kvintessensen av blandningen, och av kvintessensen ytterligare ett extrakt — ett hörbart extrakt, varav en droppe utgör det vi söker.
— Kommer du ihåg, sade poeten med ett kluckande skratt, den där flickan från Kalifornien som vi träffade i Stivers ateljé i förra veckan? Jaha, jag är på väg till henne. Hon läste upp min dikt Vårens tribut utantill. Hon är den snyggaste jäntan i den här stan just nu. Säg, hur ser den här jäkla slipsen ut? Jag gjorde kål på fyra stycken, innan jag fick en att sitta hyggligt.
— Och vad säger du om rösten jag frågade dig om? vidhöll jag.
— Å, hon sjunger inte, sade Klcon. Men du borde höra henne recitera min Vindens ängel.
Jag fortsatte. Jag stötte på en tidningspojke och han viftade åt mig med profetiska ljusröda tidningsblad, som föregrepo händelsernas gång med åtminstone två varv av timvisaren.
— Unge vän, sade jag medan jag låtsades söka efter en slant i min ficka, förefaller det inte dig ibland som om staden borde kunna tala? Alla de skiftande öden och besynnerliga och märkvärdiga historier som den är vittne till varje dag — vad skulle den säga om allt det tror du, om den kunde tala?
— Äh, sluta opp med det där snacket, sade pojken. Vad för tidning ska det va? Jag har ingen tid att kasta bort. De ä Mags födelsedag, och jag behöver tretti cent till en present åt henne.
Han var uppenbarligen ingen uttolkare av stadens röst. Jag köpte en tidning och överlämnade dess ouppgjorda fördrag, obegångna mord och outkämpade strider åt en soplår.
Åter tog jag min tillflykt till parken och satt där i månens sken. Jag grundade och grundade och undrade hur det kom sig att ingen kunde tala om för mig det jag ville veta.
Och så plötsligt som ett stjärnskott föll svaret mig in. Jag reste mig och skyndade — skyndade som så många andra tänkare måst göra tillbaka till min utgångspunkt. Jag visste svaret, och jag bevarade det omsorgsfullt dolt i mitt hjärta av fruktan för att någon skulle hejda mig och avfordra mig min hemlighet.
Aurelia satt fortfarande på sluttningen. Månen stod högre på himlen, och skuggan från murgrönan föll djupare. Jag satte mig bredvid henne, och vi betraktade tillsammans ett litet moln, som gick till anfall mot den vandrande månen och därpå upplöste sig helt blekt och bragt ur fattningen.
Och sedan, under över alla under och härlighet över all härlighet, möttes våra händer på något vis, och våra fingrar slöto sig om varandra och skildes inte mera åt.
Efter en halvtimme sade Aurelia med sitt speciella lilla leende:
— Vet du av, att du inte sagt ett ord sen du kom tillbaka!
— Ja, sade jag och nickade vist, och just det är stadens stämma.