Stadens stämma/Vårens ljuva tid

←  Mammon och Amor

Stadens stämma av O. Henry Översättare: Hugo Hultenberg Vårens ljuva tid

Den gröna dörren  →

Vårens ljuva tid

Det var en dag i mars. Börja aldrig, aldrig på det sättet, ifall ni ämnar skriva en novell. Man kan inte tänka sig en sämre början. Den är fantasilös, fadd, torr och troligtvis bara tomt prat. Men i detta fall är den tillåtlig. Ty följande mening, som annars skulle ha inlett berättelsen, är alltför besynnerlig och orimlig för att oförberett slungas i ansiktet på läsaren.

Sarah grät över sin matsedel.

Att tänka sig en New Yorkflicka, som fäller tårar över en meny!

För att kunna begripa detta står det er fritt att gissa att hummern hade tagit slut eller att hon hade svurit på att inte äta glass på hela våren eller att hon hade beställt lök eller just kommit från en Hackettmatiné. Och sedan tillåter ni kanske att historien fortsätter — eftersom alla dessa antaganden äro oriktiga.

Den herre som förkunnade att världen var ett ostron, som han skulle öppna med sitt svärd, träffade prick bättre än han hade förtjänat. Det är inte svårt att öppna ett ostron med ett svärd. Men har ni någonsin sett en enda människa försöka bända upp livets hårda skal med en skrivmaskin? Kanske ni skulle vilja slå er ned och vänta på ett dussin öppnade på detta sätt?

Sarah hade med sitt otympliga verktyg fått isär skalen så pass mycket att hon hunnit smaka på en liten bit av den kalla och slemmiga världen innanför. Hon kunde inte mer stenografi än en handelsskoleelev, som just släppts ut i livet med betyg i detta ämne. Och eftersom hon inte kunde stenografera, kunde hon inte komma in bland kontorstalangernas strålande stjärneskara. Hon var “maskinskriverska med egen maskin” och hade sin utkomst av tillfälligt renskrivningsarbete.

Det mest lysande och segerrika resultatet av Sarahs nappatag med världen var den överenskommelse hon slöt med Schulenburgs Matservering i hemmiljö. Matserveringen fanns i huset bredvid den gamla röda tegelbyggnad, där hon hade sitt rum med bekvämligheter. En kväll, sedan Sarah ätit Schulenburgs fyrticentsmiddag med fem assietter (serverad lika snabbt som man kastar de fem basebollarna mot den kolorerade måltavlan) tog hon matsedeln med sig hem. Den var nästan oläslig, språket var varken engelska eller tyska och uppställningen var sådan att om man inte såg noga efter började man med rispudding och tandpetare och slutade med soppan och veckodagen.

Dagen därpå visade Sarah för Schulenburg ett prydligt kort på vilket menyn var felfritt maskinskriven och rätterna aptitligt ordnade under sina riktiga beteckningar från “hors d'oeuvre” ända till “för ytterplagg och paraplyer ansvaras icke”.

Schulenburg kapitulerade på fläcken. Innan Sarah gick hade han villigt slutit ett fördrag. Hon skulle förse de tjugoen borden i restaurangen med maskinskrivna matsedlar — nya exemplar varje dag till middag och till frukost och lunch så ofta det förekom ändringar eller prydligheten fordrade detta. I gengäld skulle Schulenburg skicka upp tre måltider dagligen till henne — om möjligt med en artig kypare samt varje eftermiddag förse henne med ett blyertsutkast till det som ödet följande dag hade i beredskap för Schulenburgs gäster.

Resultatet var till ömsesidig belåtenhet. Nu visste Schulenburgs kunder åtminstone vad rätterna som de åto hade för namn om än konsistensen ibland satte myror i huvudet på dem. Och Sarah hade mat för en hel kall och ledsam vinter, vilket var huvudsaken för henne.

Och så ljög almanackan och sade att våren hade kommit. Våren kommer när den kommer. Januaris hårdfrusna snö låg ännu och glittrade på sidogatorna. Positiven spelade fortfarande “I den sköna sommartid” med sin decemberlivlighet och uttrycksfullhet. Folk började göra upp månadsbudget med tanke på nya kläder till påsk. Portvakterna minskade på värmen i elementen. Och när sådant händer och sker vet man minsann att staden alltjämt befinner sig i vinterns klor.

En eftermiddag satt Sarah och huttrade i sitt eleganta rum; “värmeledning, garanterat propert, alla bekvämligheter, omtyckt”. Hon hade inget annat arbete än Schulenburgs matsedlar. Hon satt i sin knarrande gungstol och såg ut genom fönstret. Väggkalendern ropade oavbrutet till henne: Våren är här, Sarah — våren är här, hör du inte det? Titta på mig, Sarah, det syns på mitt utseende! Du har själv ett riktigt nätt utseende, Sarah — ett nätt vårutseende — varför tittar du så sorgset ut genom fönstret?

Sarahs rum låg på baksidan av huset. När hon blickade ut såg hon den fönsterlösa tegelväggen, som utgjorde bakre sidan av lådfabriken vid nästa gata. Men väggen var som klaraste kristall och Sarah såg en sluttande gräsmatta, skuggad av körsbärsträd och almar och kantad av hallonbuskar och cherokeerosor.

Vårens verkliga förebud äro alltför diskreta för att man skall kunna se eller höra dem. Det finns de som måste ha blommande krokus, skogarna fulla av kornellens stjärnblommor och kvittret av tättingar — allt lika kraftiga påminnelser i sitt slag som bovetets och ostronens avskedshälsning när dessa rymma fältet — innan de välkomnande kunna trycka den grönklädda vårflickan till sitt känslolösa bröst. Men gamla moder jords få utvalda få utan mellanhänder varma hälsningar från denna hennes senaste kärlek, hälsningar som säga dem att de inte skola bli styvmoderligt behandlade ifall de inte själva vilja det.

Förra sommaren hade Sarah varit på landet och älskat en lantbrukare.

(Om ni skriver en novell, skall ni aldrig hoppa tillbaka på det där sättet. Det är inte konstnärligt och kommer intresset att slappna. Låt bara handlingen gå framåt, framåt).

Sarah vistades två veckor på Sunnybrooke Farm. Där lärde hon sig hålla av den gamle ägarens son, Walter Franklin. Lantbrukare ha hunnit bli älskade, äktade och tyglade på kortare tid. Men unge Walter var en modern agronom. Han hade telefon i ladugården och kunde på pricken räkna ut vilken verkan nästa års Kanadavete skulle få på potatis som satts då månen stod i nedan.

Det var på den skuggiga och av hallonbuskar kransade ängen som Walter hade friat och fått hennes ja. Och sedan hade de satt sig ned och bundit en krans av maskrosor. Han hade i översvallande ordalag uttalat sig om effekten av de gula blommorna mot hennes bruna hår; och hon hade låtit kransen sitta kvar och vandrat upp mot huset svängande sin halmhatt i handen.

De skulle gifta sig på våren — så fort de allra första vårtecknen visade sig, sade Walter. Och så återvände Sarah till staden för att knacka på sin skrivmaskin.

En knackning på dörren förjagade bilden av den där lyckliga dagen. En kypare hade kommit med Matserveringens utkast till följande dags matsedel, nedraspad med Schulenburgs kantiga stil.

Sarah slog sig ned vid skrivmaskinen och stack ett kort innanför valsen. Hon var fortfärdig. Inom en och en halv timme voro vanligtvis de tjugoen matsedlarna klara.

I dag var det flera ändringar än annars. Sopporna voro lättare, svinköttet hade försvunnit från entréerna och uppträdde nu endast bland kötträtterna tillsammans med ryska rovor. Vårens ande hade satt sin prägel på hela matsedeln. Lamm, som helt nyligen hade skuttat omkring på spädgröna sluttningar, utnyttjades nu med en lämplig sås, som utgjorde en påminnelse om deras glada krumsprång. Ostronens visa var, om inte all, dock diminuendo con amore. Stekpannan tycktes vila i sysslolöshet bakom halstrets hälsosamma galler. Pajförteckningen växte, de mäktigare puddingarna hade försvunnit; korven, iklädd sina tillbehör, dröjde nätt och jämnt kvar i angenäma tankar på förgängelsen i sällskap med bovetet och den söta, men redan till undergång dömda lönnsirapen.

Sarahs fingrar dansade som myggor över en sommarbäck. Hon arbetade sig igenom rätterna och gav med god beräkning var och en dess riktiga plats i förhållande till ordets längd.

Strax ovanför efterrätterna kommo grönsakerna. Morötter och ärter, sparris på rostat bröd, de eviga tomaterna och majs och succotash^[1], limabönor och kål och sedan —

Sarah grät över sin matsedel. Från djupet av ett slags upphöjd förtvivlan stego tårarna till hjärtat och samlade sig i ögonen. Pang, föll huvudet ned på den lilla skrivmaskinens tangenter och klaviaturen rasslade ett torrt ackompanjemang till hennes fuktiga snyftningar.

Ty hon hade inte fått något brev från Walter på två veckor och följande nummer på matsedeln var stuvad maskrosspenat med något slags ägg — men hon gav sjutton i äggen! — maskrosor, med vilkas gyllne blommor Walter hade krönt henne till kärlekens drottning och sin egen brud — maskrosor, vårens budskap, roten till hennes sorg, hennes lidandes krona — påminnelsen om de lyckligaste dagarna i hennes liv.

Le, min fröken, le, till dess ni får gå igenom följande prov: låt de Maréchal Nielrosor Percy gav er den kväll ni skänkte honom ert hjärta serveras som sallad med olja och ättika inför edra ögon vid Schulenburgs table d'hôte. Hade Julia sett sina kärleksbevis undergå en så skymflig behandling skulle hon tidigare ha skaffat sig glömskans örter av den gode apotekaren.

Men vilka trollkonster kan inte våren! En hälsning måste sändas till den stora, kalla staden av sten och järn. Det finns ingen annan som kan frambefordra den än fältens lilla oförvägna kurir med sin grova gröna rock och sitt anspråkslösa uppträdande. Han är en verklig lyckobringare, denna dent-de-lion — lejontand, som de franska kockarna kalla honom. I full blom bispringer han älskande vid deras kärlekskutter, kransande skön jungfruns nötbruna hår. Ung och oerfaren, ännu inte utslagen i blom finner han vägen till kastrullen och framför sålunda sin höga härskarinnas budskap.

Så småningom tvingade Sarah tillbaka tårarna. Korten måste skrivas. Men ännu en liten stund framåt dvaldes hon i det blekgyllne återskenet av sin maskrosdröm och fingrade frånvarande på tangenterna, medan hjärtat och tankarna voro därborta på grässluttningen hos hennes lantbrukare. Men snart återvände hon resolut till Manhattans stenbelagda gränder och skrivmaskinen började hoppa och knattra som en strejkbrytares motor.

Klockan sex kom kyparen med middagen och tog med sig de maskinskrivna matsedlarna. Sarah åt, men sköt med en suck åt sidan fatet med den äggprydda maskrosspenaten. Så som denna mörka massa förvandlats från en kärleksinspirerande blomma till en föraktlig grönsak, så hade sommarens hela hopp förbleknat och svunnit hän. Må så vara att kärleken, som Shakespeare säger, “när sig själv”; men Sarah kunde inte förmå sig att äta upp maskrosorna, som hade utgjort dekorationerna vid den första fest som hennes hjärta firat i ömhet och hänryckning.

Klockan halv åtta började paret i rummet bredvid gräla; herrn i rummet ovanför försökte finna A på sin flöjt; gaslågan mattades ett grand; tre kollass började lassa av — det enda ljud grammofonen möjligen kan avundas; kattorna på bakgårdsstaketet slogo långsamt till reträtt. Dessa tecken sade Sarah att det var tid på att börja läsa. Hon tog fram “Klostret och den egna härden”, månadens bästa icke-framgångsrika bok, satte sig ned med fötterna mot sin koffert och började vandringen med Gerard.

Dörrklockan ringde. Värdinnan gick och öppnade. Sarah lämnade Gerard och Denys i trädet, dit de klättrat för att komma undan en björn, och lyssnade. Ja, det skulle ni också ha gjort, precis som hon!

Och så hördes en kraftig stämma i nedre hallen, och Sarah rusade på dörren, lämnade boken på golvet och björnen att utan vidare ta hem första ronden.

Ja ni har väl redan gissat det. Hon hade just hunnit fram till trappan när lantbrukaren kom upp med tre steg i taget och kramade och omfamnade henne så att hon miste andan.

— Varför — varför har du inte skrivit? skrek Sarah.

— New York är en tämligen stor stad, sade Walter Franklin. Jag kom in för en vecka sen och gick till din gamla adress. Där fick jag veta att du hade flyttat på en torsdag. Det var ju i viss mån trösterikt, för då behövde man inte räkna med att fredagen är en olycksdag. Men det hindrar inte att jag ända sen dess har jagat efter dig med polis och blodhundar.

— Men jag skrev ju, sade Sarah häftigt. — Men hur hittade du mig då?

— Det brevet fick jag aldrig!

Den unge lantbrukaren log ett vårleende.

— Jag råkade gå in på den där matserveringen här bredvid, sade han. Jag tycker det är gott med nånting grönt den här tiden på året och så tittade jag efter på deras prydliga, maskinskrivna matsedel, ifall det fanns nånting i den stilen. När jag såg vad som stod under kålen vände jag mig på stolen och tjöt att jag ville tala med ägaren. Han sa var du bodde.

— Å, suckade Sarah lycklig, jag kommer ihåg att det var maskrosor efter kålen.

— Jag skulle var som helst kunna känna igen det där sneda stora W'et som din skrivmaskin gör, sade Franklin.

— Vad menar du? Inte finns det något W i maskrosor, sade Sarah förundrad.

Den unge mannen drog upp en matsedel ur fickan och pekade.

Sarah kände igen det första kortet hon hade skrivit denna eftermiddag. Det fanns alltjämt kvar en fläck i högra hörnet där en tår hade fallit. Men på det ställe där man borde ha läst namnet på ängsväxten, hade det kvardröjande minnet av de gyllne blommorna kommit hennes fingrar att slå ned högst märkliga tangenter.

Mellan rödkålen och den fyllda gröna pepparn stod en rätt som kallades

KÄRASTE WALTER MED HÄRDKOKT ÄGG.

1. Majs och gröna bönor kokta tillsammans. (Ö. a.)