Stjernorna (Sommelius)
| ← Till Hildas vålnad |
|
Till Örnen → |
Stjernorna.
O glindrande stjernor!
I lysande tärnor
Högt på den molnfria himmelen blå!
Jag hänryckt er hyllar,
Då ute jag sitter,
I ådrorna spritter
Och hjernan förbryllar
Bland blommorna små.
Den grönklädda våren,
Med sippor i håren
Och glittrande perlor på svällande barm,
Hvar natt I belysen
Med blixtrande strålen.
I leende mysen
Och tjusande målen
I purpur hvar charme,
Som rosorna visa,
Och skalderna prisa
Med sväfvande toner uti hvar sång,
Som höjs till naturens
Ära — och skönast
Ljuder, der furens
Prakt är som grönast,
Bland jublande foglarnes bingelibång.
I gungande vågen
Hur ofta I sågen
Med bländande blickar
En anderik qväll!
Hvar ros på terrassen
Var tjust i sin hog,
Och stum uti vassen
Hvar sjöfogel låg,
Så hänryckt och säll.
Foglarne tystnade,
Vindarna lyssnade,
Aspen var still;
Ej talltrasten slog,
Och glädtig och mild
Hvar vårsippa log.
Älfvorna sutto
Rädda och sprutto
Bak näckrosens blad.
Zephyrus hviftade
På rosor, som skiftade
I doftande rad
Färg för dess flägtar,
Då fullmånans sken
Bröts mot en lilja,
Blygsam och ren;
Och humlan drog nektar,
Och biet med stygn gjorde ängklockan men.
Löjorna simmade,
Aborrar stimmade
På blånande sjön,
Tills I förbrunnen,
Till intet försvunnen
För solen, så skön!