Stockholmstyper förr och nu/En reformator
En reformator.
Baltzar Engelin, vår talangfulle målare, vår
utmärkte konstnär, vår fräjdade landsman, har
återkommit från ett längre uppehåll — tre
månader och tre dagar — i Paris. Han skall nu
här i staden leda konsten in på rätta stråten,
frälsa henne från akademiens förvillelser och icke
släppa henne förr än han krossat perukstockarne
vid Röda bodarne, grusat tyrannernas redan förut
fallfärdiga näste och bygt ett ståtligt, glänsande
palats af idel bländande ”impressionism.”
Det är Baltzar Engelins uppgift.
Han är den uppgiften naturligtvis vuxen. Hvar och en som läst senaste halfårets tidningar har reda på hans utomordentliga förmåga. Då han kom till Paris, var han ännu en klen konstlärling, hvilken ett par år för tidigt lemnat lärorummet i Stockholm, där han rakt af icke kunde stå ut. Det var honom för kvaft. Hans fria ande kände sig på ett nesligt sätt fjättrad.
”Bort!” utropade han och kom äfven bort, kom ända till Boulevard Raspail, där han i hörnet hos krögarn — marchand de vins förstås — hyrde en liten skrubb ofvanpå krogrummet, då och då begagnad till cabinet particulier, efter Baltzars inflyttning upphöjd till rang af atelier.
Artiste-peintre stod det på dörren, skrifvet med krita. Det är konstnärligt.
Redan morgonen efter sin ankomst började Baltzar ”studera” i Paris, det vill säga, att han bjöd några af sina forne akademikamrater, äldre och mera försigkomna kanske, på frukost hos sin ”marchand de vins.”
”Skrif upp altihop på mig”, anmodade han krögarn med en nådig nick och på dålig franska.
Nu var isen bruten. Baltzar ströfvade omkring i Paris och ”studerade”, rökte caporal i små, små ”trutbrännare”, tittade någon gång upp i Louvre, besökte äfven Luxembourg, men gick icke på någon mästares atelier, tog ingen undervisning, utan höll mest till på ”De oförståddas” utställning uppe på Montmartre.
”Snillrikt!” sade Baltzar. ”Att inte förstås, det är just bevis på den sanna konstnärligheten.”
Själf sökte han göra sina målningar så obegripliga som möjligt. Det lyckades. Hans rykte steg — bland de sju vännerna som utgjorde hans dagliga sällskap. Öfriga konstidkande landsmän, styfve arbetare, personer med framtid, kände ej till Baltzar Engelin. De hade icke tid att taga kännedom om honom.
”Apskallar!” sade Baltzar. ”De måla som alla andra. Det är ingen af dem som är nog originel att vara oförstådd.”
Men en som brukade skrifva bref hem till slägt och vänner förstod honom, han som ingen annan, det vill säga, att brefskrifvaren förstod, att Baltzar vore alldeles obegriplig. Därför beundrade han honom och lade sin beundran i brefomslag med 25 centimes’ frimärke.
De som mottogo brefven skyndade hvarje gång till tidningarna, och dessa, som alla äro fosterländska och aldrig glömma att tala om de bedrifter landsmän utföra i främmande land, förkunnade Baltzars lof i högstämda ordalag.
På det sättet vardt han ”vår talangfulle målare”, sedan ”vår utmärkte konstnär” och slutligen ”vår fräjdade landsman.”
Tidningarna täflade också om att få tillfälle att berätta enskilda, mycket enskilda tillfällen ur den fräjdade landsmannens lif. Hans tunga läroår i Stockholm skildrades, sedan man först i raska drag tecknat den tid, då han sprang barfotad och öppnade grindar i Kronobärgs län, och så beskref man hans vandringsår vid Järlasjöns strand och i granskapet af Nacka kvarnar.
Därpå följde några mycket hänförda skildringar af vår fräjdade landsmans atelier i Paris, huru han där mottog besök, icke af krögaren som kräfde honom på betalning för mat och husrum, petits-verres och åtskilliga ”utlägg” — sådant lämpade sig icke för en atelierhistoria — utan besök af ryske furstar och amerikanske millionärer som naturligtvis öfverhopade den fräjdade med dyrbara beställningar.
Så kom Baltzar åter hem efter de tre månadernas och de tre dagarnes förlopp. Tidningarna underläto icke att för en konstälskande värld förkunna denna för fosterlandet lyckliga tilldragelse.
”Alt är som förr!” utropade Baltzar.
”Blott jag är annorlunda”, tillade han med en själfkänslans tacksamhetssuck. Han var stor.
Och så började han omskapa den fosterländska konsten.
”Bort med professorerna! Död åt agréerne!”
Det var första vilkoret för omskapandet.
De gamle darrade. Somliga sprungo hem och gömde sig bakom sina vinterlandskap som de målat i rötmånaden. Andra kröpo bakom de guldglänsande uniformer som de porträtterat på beställning af stater och kårer, och några satte sina mannequins att vakta dörrarne mot fiendtligt öfverfall. De hade aldrig sett andra historiska figurer. Nu satte de svärd i deras ledhänder, hängde rustningar på deras böjliga kroppar och tyckte att de bäst kunde försvara den fosterländska konsten.
”Hvilken skulle göra det bättre?” sade de och drogo sig därefter tillbaka till det innersta af sina iden, där de funderade på nya prisämnen ur bibliska historien.
Men Baltzar märkte, huru de gamle darrade för den annalkande omstörtningen. Det öfverraskade honom icke. Ingenting öfverraskar den som är viss om segern. Och han gick omkring och talade stolta och afgörande ord om konstens framtid.
På lediga stunder målade han några småsaker, men han hade få sådana stunder. Hans värf som ombildare tog nästan hela hans tid i anspråk. Det lilla han hann måla var dock alldeles tillräckligt för att göra honom oförstådd.
Första gången en af hans taflor satt i ett boklådsfönster — att utställa i konstföreningen eller i Blanchs salong kunde aldrig komma i fråga — skockade sig skådelystna konstälskare på gångbanan.
”Cha-armant!” hette det i hopen. ”Det är af Baltzar Engelin, vår fräjdade landsman.”
”Men hvad skall det egentligen föreställa?”
”Det är en solnedgång på hafvet”, förklarade en åskådare.
”En morgon i fjällen”, menade en annan.
”En ung kvinna vid sin toalett”, sade en tredje.
”Må vara hvad som hälst”, sade en riktig kännare som beundrade färgfläckarne, ”så är det en utmärkt kolorit och en ovanligt rask penselföring.”
Men ingen ville köpa taflan.
”Ingen begriper henne”, sade Baltzar. ”Det är just hvad jag önskat.”
”Hvar har du din atelier?” frågade en af hans beundrare som icke förstod honom.
”Än i någon af gränderna vid Österlånggatan”, svarade den oförstådde, ”än här, än där men aldrig inom fyra väggar. Min atelier är hela Stockholm.”
”Han är galen”, sade en af de oförbätterlige gamle. ”Jag tror vi göra honom till agréé.”
”Om vi skulle ta honom till ledamot?” föreslog en annan. ”Sådant har förut hjälpt.”
”Oförskämdt!” utropade Baltzar, då han fick höra talas om en så våldsam kur, och han aflade en dyr ed att hämnas.
Och när de gamle erforo detta, läste de väl igen om sig och målade flitigt på sina ateliertaflor.
”Ren natur!” hette det.
”Människokroppen är naturens skönaste verk”, sade de och draperade sina leddockor. Naturen ville de visst icke underkänna.
”Säljer du något?” tillspordes Baltzar af sina vänner och mycket få beundrare.
”Aldrig en smul”, förklarade han som så nyss förut var vår ”fräjdade landsman”, men som nu tycktes vara glömd, utom af en och annan trogen ungdomsvän.
”Skall grosshandlaren inte köpa en tafla af Engelin?” sade en af dessa till den store köpmannen Väkslander.
”Köpa!” utropade denne. ”Kommer aldrig i fråga, men jag skall bjuda honom på middag. Jag ser gärna konstnärer i mitt hus.”
Detsamma sade fabrikör Tullin och direktör Flohmeyer.
De herrarne räknas bland våra förnämsta konstälskare och erlägga hvar och en icke mindre än 15 kronor om året i Sverges allmänna konstförening. På deras bjudningar går det fint till. Baltzar Engelin mådde som pärla i guld, tyckte han, då han satt framför tryfferade rapphöns, midt emellan fröken Altmeyer och unga fru Barenius, konsulns firade hustru, och betjänterna oupphörligt fylde glasen, mumlande Château Lafitte, Johannisberger, Röderer, Constantia och så vidare.
”Konstnärer ä’ just mitt folk”, brukade grosshandlaren säga och drack med Baltzar Engelin samt bad honom betrakta sig som barn i huset.
Så förgick ett år eller par. Baltzar vardt alt mer oförstådd. Men de gamle, som man så väl förstod, sålde icke häller något af sina arbeten. De magasinerade dem till de fått ett eller annat dussin. Då stälde de till lotteri på sitt konstnärskap, och det är inbringande. Lotter köpas af alla människor.
Slutligen sattes hela fosterländska konsten på lotteri. Men då hade Baltzar försvunnit. Ingen viste hvart han tagit vägen. Han hade således öfvergifvit den fosterländska konstens omskapande.
En dag kom en landsman hem från en utflygt till Paris och berättade, att han träffat Engelin, men det var alldeles händelsevis. Den store reformatorn hade alldeles dragit sig från umgänget med landsmän.
”Nå, hvad gör han?”
”Han lär sig måla.”
”Det var förståndigt af honom.”
——♦——