Striderna vid Artemision och Thermopylä

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Persernas rustningar och Xerxes’ antågande. Grekernas försvarsplan
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Striderna vid Artemision och Thermopylä
Slaget vid Salamis  →


[ 326 ]

4. Striderna vid Artemision och Thermopylä (480 f. Kr.).

271 grekiska fartyg lågo vid Artemision; men vid fiendens annalkande drogo de sig tillbaka till Evripos. Vid underrättelsen om att hafvet var fritt, närmade sig nu den persiska flottan den Maliska viken. Vid denna hamnar saknande kust öfverraskades hon af en storm, som räckte i tre dagar, och hvarigenom mera än 400 krigsfartyg jemte en stor mängd transportfartyg gingo förlorade. Grekerna, som tillskrefvo denna olycka Boreas’ eller Poseidons skydd, återvände nu till Artemision, hvarest 15 persiska skepp föllo i deras händer; men så stor var ännu den fiendtliga flottans öfverlägsenhet i antal, att Xerxes’ befälhafvare ej hade mer än en fruktan, nemligen att den grekiska flottan skulle undkomma dem. Spartanen Evrybiades, som förde befälet öfver förbundshären, och Adeimantos, Korinthernas anförare, ville nemligen draga sig tillbaka. Men Themistokles hade emottagit penningar af Evböerna för att låta flottan qvarstanna i dessa farvatten, tilldess öboarne hunnit sätta sin egendom i säkerhet. Genom att dela dessa mutor med Evrybiades förmådde han honom att stanna. Detta beslut hade knappast blifvit fattadt, då en öfverlöpare kom och berättade, att 200 fartyg begifvit sig i väg för att kringsegla Evböa och innestänga Grekerna, De senare beslöto att förekomma fiendens anfall, seglade honom tillmötes och började en drabbning, under hvilken deras skepp bildade en halfcirkel med förstäfvarne utåt för att ej blifva öfverflyglade af öfvermagten. När mörkret tvungit dem att afbryta striden, förde de med sig i släptåg 30 tagna fartyg. Den följande natten blef ännu olycksdigrare för Perserna. De fartyg, som [ 327 ]skulle kringsegla Evböa, blefvo nemligen denna natt öfverraskade af storm på öppna hafvet, kastade emot klipporna och krossade. De persiske anförarne begynte nu att frukta, att Xerxes skulle draga dem till ansvar för dessa upprepade motgångar. De inledde derför en strid, hvaruti de uppbjödo alla sina krafter. Grekerna förblefvo visserligen äfven nu segrare, men hade dock lidit betydliga förluster och började derför tänka på att draga sig tillbaka. Underrättelsen, att passet vid Thermopylä blifvit intaget, bestämde dem härför.

Då beslutet att försvara Thermopylä hade blifvit fattadt, förestodo de olympiska spelen och den karniske Apollons fest, hvilken i Sparta räckte i nio dagar. Hur hotande faran än var, öfvergåfvo Grekerna likväl icke sina fester. Blott en liten här skickades som ett slags förtrupp till Thermopylä. Den räknade 300 tungt beväpnade Spartaner, 1,000 Tegeater och Mantinéer, 120 man från Orchomenos, 1.000 från det öfriga Arkadien, 400 från Korinth, 200 från Phlius, 80 från Mykenä, 700 Thespier, 400 Thebaner, 1,000 man från Phokis samt de Opuntiske Lokrernas hela styrka, Hvar och en af dessa små skaror hade sina egne befälhafvare, men alla voro underordnade den spartanske konungen Leonidas.

Under fyra dagar smickrade sig Xerxes med det hoppet, att blotta åsynen af hans krigshär skulle förmå Grekerna att gifva sig. Några män från Peloponnesos talade också verkligen om att draga sig tillbaka för att försvara näset vid Korinth; men de fängslades af Leonidas. På femte dagen skickade Xerxes, då Grekerna icke aflägsnade sig. Mederna med befallning att tillföra honom dem lefvande. Sjelf uppsteg han på en för tillfället uppbygd tron för att åse striden och invänta fångarne. Mederna anföllo tappert, men blefvo tillbakaslagne med stor förlust.

Sedan de illa medfarne Mederna dragit sig tillbaka, intogs deras plats af den trupp, som kallades de odödlige, men de lyckades ej bättre. I detta pass tjente det öfverlägsna antalet till föga gagn. Perserna hade dessutom sämre vapen, ty deras pikar voro kortare än Grekernas. Tid efter annan vände sig Spartanerna för att fly, och barbarerna förföljde dem under utstötande af höga rop; men Grekerna vände snart om och nedgjorde ett stort antal fiender. Under denna dag ledo Spartanerna blott ringa förlust.

»Barbarerna trodde, att det, efter en så lång strid, inom den grekiska hären ej fans annat än sårade, hvilka voro ur stånd att vidare föra vapen; de försökte derföre ett nytt anfall den följande dagen, hvilket ej lyckades bättre. Grekerna, som voro uppstälde efter [ 328 ]folkslagen, deltogo turvis i striden med undantag likväl af Phokerna, hvilka voro placerade på berget för att bevaka gångstigen.

»Under det att Xerxes öfvervägde, hvilket beslut han skulle fatta, kom till honom en Malier, vid namn Ephialtes, och underrättade honom, under hopp om en stor belöning, att det öfver berget fans en gångstig, på hvilken man kunde komma bakom Grekernas läger. Konungen befalde genast Hydarnes att med de odödlige följa förrädaren. Perserna uppbröto från lägret vid den tid, då man tänder vakteldarne, och marscherade under hela natten med berget Öta på högra sidan och på den venstra de trachiniska klipporna. Vid morgonrodnadens framträdande hade de uppnått den höjd, på hvilken de tusen Phokerna befunno sig. Desse hade ej kunnat se Perserna bestiga berget, emedan den stora mängd af ekar, som betäckte det, höll dem ur deras åsyn. Då emellertid vädret var lugnt, märkte Phokerna deras annalkande af det buller, som förorsakades af prasslet i de nedtrampade löfven, grepo till vapen och skyndade dem till mötes. Då barbarerna fingo se soldater framför sig, grepos de af förvåning och fruktan, ty de hade ej väntat att finna någon på detta ställe. Hydarnes sjelf fruktade, att han hade med Spartaner att göra, men sedan Ephialtes sagt honom, hvilka de voro, ordnade han sina Perser till strid. Phokerna, som öfveröstes med pilar och kastvapen, flydde till den högsta spetsen af berget, hvarest de beredde sig på att kämpa till sista man. Men i stället för att förfölja dem, skyndade Perserna att nedstiga på andra sidan. Just härunder undersökte siaren Megistias offerdjurens inelfvor och förutsade Spartanerna, att döden väntade dem vid dagens inbrott. Snart anlände öfverlöpare, hvilka omtalade, att Perserna ämnade kringränna dem. Från höjderna nedspringande skyltvakter bekräftade denna nyhet, just som dagen var i annalkande. Grekerna rådslogo om det beslut, de skulle fatta. Somliga voro af den åsigt, att man borde försvara sig, andra rådde till ett skyndsamt återtåg. Man kunde ej komma öfverens. En del bröt upp för att återvända hem, en del beslöt att stanna qvar hos Leonidas. Man påstår emellertid, att Leonidas sjelf gaf uppbrottsorder åt dem, som drogo sig tillbaka, för att rädda dem från en säker död, men tillkännagaf, att det hvarken anstod honom eller Spartanerna att under någon förevändning lemna den post, som de fått i uppdrag att försvara. Thespierna och Thebanerna voro de ende, som derjemte stannade qvar. Thebanerna mot sin vilja, ty Leonidas qvarhöll dem såsom gisslan, men Thespierna frivilligt.

»Emellertid hade Xerxes vid solens uppgång anställt libationer, hvarpå han afvaktade den med Ephialtes aftalade timmen för att [ 329 ]ifrån anfalla Grekerna. Vid Persernas annalkande gingo Grekerna dem till mötes och levererade sin sista drabbning på ett rymligare ställe af passet för att få flere fiender emot sig och sälja sin död så mycket dyrare. En ofantlig mängd barbarer fann döden uti denna träffning. Förutom dem, hvilka dukade under för Grekernas vapen, föllo många, framdrifna med gisselslag utaf sina anförare, i hafvet och drunknade. Andra, och det i kanske ännu större antal, krossades lefvande under fötterna af den utan afbrott framrusande hopen.

»Då Spartanerna genom det myckna dödandet krossat sina pikar, fortsatte de att strida med svärden. Slutligen föll Leonidas. En ursinnig strid uppkom kring hans döda kropp; fyra gånger tillbakastötte Grekerna fienden. De hade ännu i sitt våld detta ärofulla segertecken, då barbarerna under Ephialtes anlände. Vid deras ankomst drogo sig Grekerna tillbaka till den trängre delen af vägen. De gingo tillbaka inom muren och stannade, med undantag af Thebanerna, på en höjd, som är vid ingången till passet och hvarest man nu ser det marmorlejon, som blifvit upprest till Leonidas’ heder. Omringade på alla sidor och efter att ännu ytterligare hafva försvarat sig, en del med de vapen, som ännu funnos qvar, de öfrige med sina händer och sina tänder, föllo alla här under det regn af stenar och kastvapen, hvarmed barbarerna öfverhöljde dem.» (Herodotos).

Grekerna funno nöje i att upprepa, kanhända att försköna åtskilliga händelser i detta storartade skådespel. Före anfallet hade Xerxes skickat en persisk ryttare för att utforska Spartanernas belägenhet. Han fann dem öfvande sig för striden eller kammande sitt långa hår; ingen bevärdigade honom med den minsta uppmärksamhet. Xerxes, förvånad öfver detta lugn, skref till Leonidas: »Om du vill underkasta dig, skall jag gifva dig väldet öfver Grekland.» Konungen svarade: »jag fördrager att dö för mitt fädernesland framför att bringa det i träldom. Ett annat sändebud medförde följande skrifvelse från Xerxes: »Öfverlemna dina vapen!» Leonidas skref derunder: »Kom och tag dem!» Da fienden visade sig, utropade en af Grekerna: »Perserna äro inpå oss.» Han svarade kallt: »Säg hellre, att vi äro inpå dem.» Före den sista striden lät han sina soldater intaga en lätt måltid, sägande: »I afton skola vi spisa hos Pluton.»

Soldaterna liknade sin anförare. En Trachinier sade förskräckt till en af dem: »Persiska hären är så talrik, att dess pilar förmörka solen.» — »Så mycket bättre, vi skola då strida i skuggan.» Leonidas ville rädda två unga Spartaner och gaf åt den ene ett bref, åt den andre ett muntligt uppdrag till ephorerna, — »Vi hafva kommit hit för att strida, ej för att uträtta ärender», svarade de och stannade.

[ 330 ]29,000 Perser hade omkommit och bland dem två söner till Darius. På Grekernas sida öfverlefde ingen enda Spartan, ej heller Thespier; några Thebaner begärde lifvet. Xerxes korsfäste Leonidas’ kropp, men Grekland uppsamlade vördnadsfullt hjeltens ben. På den grafvård, som sedermera upprestes, läste man följande af Simonides inristade ord:

»Vandrare, skyndsamt gå och berätta för folket i Sparta,
»Att vi liggande här lagarne hörsamme dött.»