Svar på H. L. Forssells inträdestal i Svenska Akademien d. 20 Dec. 1881
| På Wikipedia finns en artikel om Hans Forssell. |
Svar på H. L. Forssells inträdestal i Svenska Akademien d. 20 Dec. 1881.
När in han trädde i den vittra ringen,
Den man, hvars lefnad skönt du tecknat har,
Då höjde Frithiofs skald den djerfva vingen,
Franzéns idyll en dufvopost oss bar,
Och, eldad af föryngringens Iduna,
Än Geijer tydde häfdens dunkla runa,
Och sång som forskning till sin ädla fest
Bjöd in Fryxell som en förtrogen gäst.
Se’n dess ha åtta lustrer grytt och stupat
I minnets djupa haf, i vesterled.
Hans lampa brunnit, jemt han sig fördjupat
I stilla mödors helga allvarsfred.
Och verket växte, som i juninätter
Den gyllne skörden gror på svenska slätter,
Tills sist han fick den sällan vunna lott
Att samladt berga hvad hans forskning sått
Och hinna målet för sin trägna flit:
Då var den gamles hjessa silfverhvit.
I hvarje sträfvan skall en irring gömmas
(Fullkomning vet ett jordiskt verk ej af),
Men aldrig dessa första taflor glömmas,
Dem sagotäljarn Sveriges ungdom gaf,
Der, episkt enkel än, berättarn förde
Med liflig skildring, lika klar som from,
De svenska barnen, dem en tjusning rörde.
Till svenska ärans sköna helgedom.
Vi leddes in bak gulblå draperier
I stora, vida hjeltegallerier,
Vi hörde trummors hvirflar, vapens skall,
Vi sågo hjeltebragd och hjeltefall.
Ack, än allt jemt skall i de trefna tjällen,
Hur tider vexla, år förgå på år,
När lampan tänds i mörka vinterqvällen,
En rosig barnaflock med gyllne hår
Hans bilder läsa, andaktsfullt förnimma
Den gamla psalmens ljud i Lützens dimma
Och följa stolt i nattlig, månklar stund
Den elfte Carl på segertåg till Lund.
Då våga barnamunnar knappt att andas,
I lampans skimmer helga syner blandas,
Vid flingans fall, på fält af drifvor hvitt
Man anar hjeltehamnars vålnadsridt;
Men in i rummet tänds en stjernegloria,
Det Sveriges genius är, som oförtänkt
De unga hufvud signar, som sig sänkt
Mot boken om vår härliga historia.
Då, om en ande kan från evig fred
Till jordens dälder åter blicka ned,
Skall forskarn glädjas, att hos Sverige slägte
Hans verk en helig; kärleks flammor väckte.
När till hans plats du går i smakens gille,
Hvad höga minnen hägna dina fjät!
Der satt en gång ett romarvulet snille,
Hvars språk bar senatoriskt majestät.
Det Höpken var. Åt honom Gustaf skänkte
Förutan lottning första stolen här.
Af stora tankar rådsherrns prosa blänkte,
Som stolt sin Tacitanska prägel bär.
Der satt, sublim som Israels profeter,
Vår tempelskald, den väldige Wallin,
Hans sång rann upp ur dolda evigheter
Och himlens åskmoln skuggade hans min.
Han sjöng, och bättre vardt det, vid hans röst,
I tidens djupt beklämda Saulsbröst.
Han steg, en fattig pilt, ur Tunadalen,
Nu bärs hans psalm kring Sverige af koralen.
Så djupa stämmor dig till mötes ljuda,
Så ädla bilder dig sin helsning bjuda,
När i af stora minnen helgadt lag
Du med förtjenstens rätt tar plats i dag.
I mannavärf din själ blef tidigt öfvad,
I höga kall din kraft blef tidigt spord;
Vid rådets bord din skarpblick re’n var pröfvad
Förr’n hit du bjöds till vitterhetens bord.
Så var en gång den höge stiftarns mening:
Hvad staten dugligt egde, konsten skönt,
Här skulle mötas i en fast förening
Och intet värde här bli obelönt.
I skrift och tal med ordets konst förtrogen,
Du har det format så till sköld som pil,
I grekisk tukt du gjorde tidigt mogen
Och flärdfritt fast och klar din vackra stil.
Till hvarje konst, om högt dess mål skall ställas,
Går än, som fordom, vägen öfver Hellas,
Och ljuset, som på bokens sidor föll,
När du som ung en nattlig vaka höll
Vid något tal af din Demosthenes,
Till statens höjder lyst dig sedan dess.
Mins du vår ungdom? Kan de ljud du höra.
Som ofta, ofta dallra i mitt öra
Från Fyris’ stad med silfverklockans ton?
Der var det godt att vara. Ingenstädes
Åt bräckta isars fall vårt öga glädes
Så som det gladdes förr vid Islandsbron;
Så blidt ej solen ler i morgonstunden
Som förr hon lyste öfver Odinslunden.
Ser du, som jag, i minnets stilla ljus
Ej stundom åter Johan Skyttes hus,
Der han sin boning egt och eger än,
Din gamle, ädle lärare och vän?
Mins du hans trädgärd med den gamla linden,
Hvars sus oss smekte förr i aftonvinden?
Mins du det sångförbund, som fordom knöts,
Hvarur af döden mången blomma bröts?
Den skald oss lärde då det skönas regel,
Hvars ädla sång var sjelf det skönas spegel
Och, när Angelika den ljuft begret,
Gaf qvalet adel, smärtan helighet.
Han för de unge tydde idealen.
Men nordens Plato satt i lärosalen
Och talte, klar och djup, naiv och lärd,
Om eviga ideers ljusa verld.
I tidens brus ej släckes eller domnar
Gemensam hågkomst från vår lefnads vår.
Med dennas rätt dig hjertligt här välkomnar
En studievän från flydda ungdomsår.
Man har väl trott, att du i festens timma —
Så har jag tydt vårt ädla samfunds val —
Fast högt du stigit, skulle glad förnimma
Ljud af en stämma från din ungdoms dal.