Svensk zoologi/Kapitel 16

[ 11 ]

N:O 16.

TUNGLIK FLUNDRA.

PLEURONECTES Limandes. Dragskädda. Skrubba. På Fr. Limande. på Eng. Dab. På Holl. Grette. På Sard. Lima. På D. Skrubbe. På T. Glahrke. Kleische. Kliesche.

Ögonen sitta på högra sidan. Kroppen är eggformig och slät, med fjäll som i brädden äro taggiga. Sidolinien är båglikt nedåt krökt, och Stjertfenan något rundad.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 3. p. 1251. Cl. 4. Pisces. Ord. 3. Thoracici. — Retz. Faun. Sv. p. 351. — La Cépéde Hist. Nat. des poiss. 4. p. 621. — Bloch Fisch. Deutschl. 2. p. 45. tab. 46. — Pennant Britt. Zool. 3. p. 138. — Quensel i K. Vett. Akad. Handl. 1806. s. 220.

Flundrornas slägte är ett af de mest naturliga och lika så lätt utskildt från alla andra i Fiskarnas klass, samt räknas till den Flocken, hos hvilken bukfenorna sitta midt under bröstfenornas fästen. Jemförda med de närmaste slägten, utmärka sig Flundrorna genom en platt, tunn kropp, på hvars ena sida endast båda ögonen sitta, och genom en bukrymd utan refben och simblåsa, liggande mellan ryggraden och den mot ryggfenan svarande kanten af kroppen. Denna är beklädd med fjäll, olika till form och ställning hos särskilta arter, och mer eller mindre synliga, efter som de äro nedtryckta i huden eller betäckta med en slemhinna. Den öfra eller ögonsidan är vanligen mörkare och ofta fjällig, då deremot den undra, som vändes åt bottnen, är hvit, plattare, slätare och fjällen mindre tydliga. — Men en ifrån hufvudet till stjerten antingen rakt eller bågvis gående så kallad sidolinie märkes på begge, ofta besatt med taggar eller ock bar. Ögonen alltid vettande uppåt, och det ena merendels större, äga blinkhud, och dessas läge på högra eller venstra sidan torde med mera säkerhet bestämma skillnaden arter emellan, än flere auktorer fordom förmodat. Näsborrarne äro dubbla å ömse sidor, och den främre betäckes ofta med en egen flik af huden. På Hufvudet, som är ganska litet, synes munnen sned, trubbig, med käkar, oftast af olika längd, och merendels tandade. Gällocket består af 3 skifvor, och hinnan derunder nf 4 — 7 strålar. Midtpå bröstet, nära strupen, ligger öppningen för ändtarmen emel[ 12 ]lan buk- och gumpfenorna, af hvilka den sednare, äfvensom den på ryggen, intaga större delen af fiskens längd. Strålarnas antal i fenorna är, liksom hos fiskar i allmänhet, mera föränderligt, än att säkra specifika märken kunna deraf hämtas. Bukhinnan är vanligtvis svart på den öfra, och hvit på din undra sidan; och tarmkanalen, ehuru icke lång, gör likväl några krökningar, samt har på yttra sidan ofta flera masklika bihang, nära intill nedra magmunnen. Slutligen ligga hanens sädesblåsor och honans eggstockar, såsom aflånga tunna kroppar, tvenne af hvardera, ofvanföre de öfriga inelfvorna i buken.

Flundrornas rörelse i vattnet är icke hastig. De simma snedt, under det kroppen hålles med sin undra plan i sned ställning emot hafsbottnen, och visar samma vågiga böjningar som ålens, då fenorna på ryggen och vid gumpen såsom styren underhjelpa farten, och de öfriga fenorna rörelsen framåt. De sakna simblåsa, hvarmed andra fiskar lyfta sig från djupet till vattenbrynet, hvarföre flundrorna synas bestämda att mest vistas på hafsbottnen och der grunden är sandig, i hvilken de kanske äfven vid ebbens infallande nedgräfva sig. De simma på bottnen, vanligen i rät linie, och göra härvid en fåra i sanden, som är synlig hela timmen efteråt, om vattnet är stilla. Här finna de sin föda bland vattenkräken, maskar, små snäckor, räkor och kanske fiskungar, men bli äfven i sin ordning rof för råckor, som likaså hålla sig på djupet. Långor sägas icke mindre vara deras fiender, att icke nämna den allfrätande förnämsta varelsen i den skapade naturen.

Flunder-arter finnas i alla verldshafven, och vi räkna ända till 9, som träffas kring Svenska stränder. Den mer och mindre helrunda omkretsen af deras kropp, jemte läget af ögonen, ge utan tvifvel anledning till bästa metoden att åtskilja dem.

Ibland dem som hafva ögonen till höger, hör Dragskäddan, hvilken något sällsyntare än flera andra, fiskas stundom på våra kuster, så väl mot Östersjön som Norrsjön belägne. Hon förekommer emellan 5 — 7 tum i längden, men uppnår någon gång en half aln, och är mer eggformig i omkretsen än cirkelrund. Hufvudet efter vanligheten litet, har en mindre vidgad mun, hvars nästan lika långa käkar äro besatte med korta, täta och hvassa [ 13 ]tänder. Ögonens pupill är svartblå, omgifven med en oval, guldblänkande iris. Under gällocken, som betäckas med små fjäll, synes gälhinnan 6:strålig.

Kroppen, hvit på blindsidan, har en ljust gulbrun färg på den som ögonen sitta, och kännes ända igenom ganska slät i den ställning som de runda eller aflånga, mjuka fjällen ligga, hvilka äfven, då fisken lefver, knappt skönjas, emedan dess yta är öfverdragen med slem. Men föras fingren uppåt mot fjällen, äro de mera kännbara, såsorn framtill tvera och med många fina uddar tandade, hvilka likväl blott med synglaset kunna urskiljas. Här och der äro små mörka och något rödaktiga fläckar strödda på rätsidan, hvilka dock försvinna efter döden eller då fisken i spiritus förvaras. På fenorna hafva vi icke funnit sådana. Sidolinien, som börjar der gällockets med nackens kontur parallelt gående öfre rand slutar, formerar först en båge, hvars konvexa krökning vetter åt ryggen och kröker sig nästan vinkelrätt emot medellinien, som den hinner, och går så vid bröstfenans spets bakåt med en afrundad och något större än en rät vinkel, fortfar derpå rak i medellinien ända till stjertfenan, hvari den förlorar sig. Framför analfenan är en tagg, likväl mindre än hos flera andra arter. Då fenorna betraktas, synes den på ryggen varande börja öfver pupillen i det öfra ögat, och räcker till ett litet stycke från stjertfenans bas, nästan jemnbred, eller liksom omärkligt högre öfver bakdelen af kroppen, samt äger ungefär 70 strålben; och analfenan,som slutar midt under den förra, har 53 sådana. Den är äfven föga bredare midtpå. Andre hafva räknat 66 — 79 strålben i den förra, och i den sednare 60 — 61. Deremot hafva bukfenorna blott 6, och hvar bröstfena 11 strålar, samt stjertfenan omkring 15 — 16. Vid basen är denna sistnämda något fjällig och rundar sig i yttre kanten, utan att rara utskuren eller halfmånelik, som Bloch tecknat och La Cépéde beskrifvit den. Några svårigheter hafva verkligen nött oss vid bestämmandet af denna flundra. Willughby ger sin Dab fläckar på fenorna; La Cépéde anför sin Limande med öfra ögat vid hufvudets ända och med en utskuren stjertfena; hvilket Bloch äfven gör, och har också alldeles uteslutit fläckarna; men möjligtvis härleda dessa skillnader sig från mindre noggranna undersökningar, eller kanske tillhöra de en eller annan artförändring. Ännu mindre finna vi v. Linnés beskrifning kunna jemfö[ 14 ]ras, som ger P. Limanda taggar vid basen af ryggfenans strålar, trubbiga tänder, stort gap och gälöppning samt svart färg, hvilka märken utan tvifvel böra snarare tillegnas någon annan. Vi äro emedlertid öfvertygade från granskandet af originaler i K. V. Akademiens Museum, att den i Museum Adolpho-Frid. anförda, är den närvarande. Hufvudsakligt bör uppmärksamheten fästas vid den krökta sidolinien och de i brädden taggiga fjällen, hvilka ge fisken den sträfhet, som märkes då hans yta i motsatt led vidröres.

Dragskäddan föder sig af små krabbor och andra hafskräk. Hon fångas gemensamt med flera slags flundror, men är icke så allmän som de. Öfverallt anses hon för bättre till smaken, i synnerhet från Febr. till April månad. Hon leker senare än de andra, och sällan förr än vid sommarens början, vid hvilken tid hon blir mycket lösare. — Utomdess mycket fastare i köttet, brukas gemenligen på flera ställen af Holländska och Engelska kusten att torka denna art framför de öfriga, ehuru de kunna finnas större och köttfullare.

Tab. föreställer fisken efter vidsatt skala, tecknad efter naturen — a. genomskärningen — b. fjällen i nat. storlek — c. ett sådant mycket förstoradt.