Svensk zoologi/Kapitel 35
| ← Neinögon-slägtet |
|
Perl-mussla → |
N:O 35.
SANDPILL-SLÄNDA.
MYRMELEON Formicarium.
Spröten äro klubblika. Vingarne genomskinliga med mörka nätlika ådror, skiftande; en hvit fläck sitter mot ändan vid yttre kanten af dem.
Larven: Sandpill. Myrlejon. P. F. Kusiljas-Lejona. På Fr. Fourmi-Lion. På T. Ameisen-Raube.
Sexfotad, med stor, eggformig och hårig bälg; smal bål och hufvudet försedt med 2 långa utstående käkar.
Linn Syst. nat. ed. Gmel. 1. 5. P- 2643. Cl. 4. Insecta. Ord. 4. Neuroptera. — Faun. Sv. p. 303. (Hemerobius Formicaleo). — Fabr. Gen. Ins. 107. (Cl. 3. Synistata). — Cuvier Tabl. élém. p. 481. — Valisn. Op. 1. p. 33. t. 2. — Poupart i Hist. de l'Acad. R. des Sc. 1704. p. 319. t. 8. — Réaumur Mém. des Ins. 6. p. 106. t. 32—34. f. 6. Geoffr. Ins. 2. p. 258. — Rœsel. Belust. 3. s. 101. t. 17—20. 21. f. 2. — Schæff. ic. t. 22. f. 1. 2.
Ju sorgfälligare betraktande somliga af naturens mindre
märkbara alster kräfva, ju mer ådraga de sig vår
beundran, då vi hos dem upptäcka egenskaper, hvilka tyckas
öfverträffa natursdriften och dess förmåga. Hvilande med
blicken på några af insekterna, möta oss stundom föremål
icke mindre märkvärdiga för deras seder och skaplynnen,
än för organisationen danad efter deras bestämmelse.
Myrlejonets historia bevisar sanningen häraf, och den har icke
heller undgått de klokares forskningar, fastän det icke är
mycket mer än ett århundrade som egentligen kan
tillegna sig förtjensten af de upptäckter, hvilka, liksom
omklädde i en ny drägt, här blifva upprepade.
Detta kräk hör till Sländornas ordning (Neuroptera), eller till de insekter som, utan tagg i stjerten, hafva 4 nakna och nätådriga vingar[1]. Slägtmärket består i en med 2 käkar och 6 munspröt försedd mun; klubblika spröt, men inga knappar (stemmata) på hufvudet, och nedböjda vingar: kännetecken lämpliga till insekten i dess fullkomnade tillstånd, eller då den blifvit Slända; men som det icke är i denna egenskap den vunnit ryktbarhet, uran såsom larv, så bör en nogare detalj anses lika intressant som märkvärdig.
Albertus Magnus[2] är troligen den förste som omtalat Myrlejonet och gifvit det namn, hvilket han trodde svarande mot det lilla djurets natur att försåtligtvis föda sig på bekostnad af de kring fältet irrande myror och skridfän. Men det var blott larven som kändes, och man kunde under många sekler icke ens gissa till dess efter plundringstiden förestående förvandling, hvilken Valisneri och Poupart med kännares ögon först anmärkt, och hvarom Réaumur och Rœsel sedan lemnat föga öfrigt att tillägga.
Utkläckt ur egget börjar larven efter hand att tilltaga, men likväl långsammare än andra skråpukar. Vid förloppet af 14 dagar är han ännu icke större än en vägglus, men då han fullkomligt utvuxit blir han ungefär 6 lin. lång, och liknar vid hastigt åseende en aflång spinnel. Hufvudet är rundadt och bredt utan mun, men beväpnadt framtill med tvenne gulbruna käkar, hvassa i ändarne och litet inåt böjde (som en kniptång), och från midten till basen något bredare. Vid inre kanten ses tre märkliga uddar eller syllika tänder, med flera kortare emellan dem, äfvensom på yttre sidan. Innantill bildas i hvardera käken en kanal eller balja, som omger ett trådlikt styft rör af lika längd, hvarmed larven liksom pumpande suger vätskorna ur det af hans käkar gripna och qvarhållna rofvet, emedan andra munverktyg alldeles saknas. Tätt jemte käkarne sitta ofvanför 2 korta spröt och bredvid dem 2 svarta fläckar, i hvilka upptäckas 6 glänsande punkter, dem Rœsel håller för ögon. Flera smärre bruna fläckar samt hår äro dessutom öfver allt spridda, också på den bakom hufvudet smalare delen eller bålen, hvilken, småningom bredare, förenar sig med bälgen som har en oval form, mer platt än rund, hopsatt af 10 leder, med dubbla ringar emellan hvar, som åtskilja dem. Grundfärgen är rödbrun och askgrå, men inunder något blekare. Vid sidorna af hvar led sitta tofsar af svarta styfva hår, som äro längst vid den öfversta. Hela ytan är betäckt med korta hår, och 5 rader blekbruna vårtor löpa långsefter ofvanpå bälgen, äfven som på lika sätt och vågvis gående ränder på undra sidan. Tre par blekgula och genomskinliga fötter utgå från sidorna af bålen; det medlersta paret har 4 leder, det första och sista blott 3, likväl är det tredje starkast och gömdt under bälgen. I stället för klor slutas fotspetsarne med syllika uddar.
Så skapad och utrustad väljer larven, redan från sin första ålder, sitt tillhåll i sanden, i hvilken naturen lärde honom att ensam och utan biträde forma ett för hans födkrok passande näste. På sandiga trakter, stundom i skogsbrynet, i synnerhet der solen starkast verkar, upptäcker man här och der en större eller mindre grop af trattlik figur och 1—3 tums tverlinie vid öfversta omkretsen. Dessa äro spår efter larven, och se här de konstgrepp han brukar att förfärdiga dem. För att finna ett passande ställe på ytan af det sandiga fältet, kryper han först temligen vidt omkring eller ock i slingrande riktning, liksom att undersöka om något hinder skulle möta honom. Under detta går han baklänges, aldrig framåt, och alltid med kroppen betäckt af sanden. Passar belägenheten honom, så återkommer han, sedan han gjort en omkrets till stället der han började, och vänder sig derpå inåt, och fortfar beständigt i spiral gång tills han hinner till medelpunkten. Nu är då anläggningen gjord, men som gropen för ändamålet fordrar en skållik skapnad, så måste den sanden som vid de första fårornas formerande qvarblifvit, bortskaffas, och till den ändan begagnar larven sitt breda hufvud och i kors slutna käftar, på hvilka han, under hufvudets hastiga rörelser åt sidorna, samt med tillhjelp af rötterna, än på ena än på andra sidan, upphämtar sanden, och genast som en blixt kastar sig bakåt i höjden och med detsamma slänger sanden ofta qvartersvidt ur gropen. Arbetet fortsattes alltid utifrån inåt, liksom kring basen af en kägla, hvilken beständigt aftager genom den nedskridande sanden och slutligen försvinner, då gropen, uttömd, erhåller det djup och vidd och den jemna sluttning som erfordras. Djupet är vanligt ⅔ af vidden upptill. Midti denna hålighet intager larven om natten sin plats, der merendels en liten upphöjning synes, under hvilken han döljer kroppen, men aktar vaksamt det ögonblicket när olyckan för en myra, en spinnel eller annat ovingadt smådjur till brådstupan, och der förlorande fotfästet i den lösa sanden, tumlar hufvudstupa i de utom sanden utsträckta och öppna käftarne af larven, som ända till skelettet utsuger sitt rof, och strax derpå kastar de liflösa lemningarne utom gropens gräns. Om dagen ligger han något på sidan ned i gropen utan att visa sig; men vid minsta rörelse som märkes på brädden, skyndar han sig till medelpunkten, alltid härmande kräftan i gåendet, och under detta ses sanden yra ur gropen, hvarigenom den dels blir djupare, dels betager den olycklige som infallit, alla utvägar att rädda sig derur.
Réaumur och Rœsel hafva ofta sett dessa uppträden förnyade af larver, som de länge bevarade i lådor fyllda med sand. Vid brist af färska och lefvande näringsmedel svälter larven hellre, och man har sett honom ännu efter flera månader bibehållen vid lifvet, utan minsta åtnjuten föda, ehuru då mycket sammankrumpen. Under anställande af flera rön med kräket, var Bonnet hågad att erfara till hvad grad af verksamhet det kunde bringas på oländigare ställen, der sanden var grofvare eller blandad med små stenar, hvilka det icke förmådde att på vanligt sätt med hufvudet uppkasta. Han fann då att Myrlejonet i sådant fall framkommer alldeles obetäckt, och bakvänd mot den lilla stenen, för gumpen under densamma och med successif rörelse af bälgens leder upplyfter den på sin rygg, och söker att baklänges föra bördan uppför den redan gjorda branten. Men oaktadt han bemödar sig hålla jemnvigten genom afpassad höjning och sänkning af lederna, händer det att den förloras och stenen åter nedfaller, hvarvid Bonnet såg att denna Sisyphi like hade tålamod nog att flera gånger göra samma försök och ge nya bevis af sin styrka och tilltagsenhet.
Sedan Myrlejonet om sommaren eller hösten börjat sin lefnad, förblir det i sitt larvtillstånd åtminstone hela det första året, och kanske i tvenne innan det undergår sin förvandling, hvilken derjemte icke kan inträffa på samma gång för alla, i anseende till storlek och den olika tid då de framkommit. Allmännast sker det i början af Juni. Emedlertid när tiden dertill nalkas, aftager djurets verksamhet. Nu gör det sig ingen vidare möda att hålla gropen öppen, änskönt den skulle igenfalla, utan ligger stilla under sanden, fastande och obekymrad om allt som förut retade dess rofbegär. Ingen orenlighet afgår hvarken nu eller under hela lefnaden, och man har äfven icke kunnat upptäcka något afloppsställe på kroppen, utan det öfverflödiga bortgår troligen genom utdunstningen. Kroppen utsträckes icke vidare, meh kröker sig båglikt tillsammans, så att hufvudet ligger på buken och käkarne röra bakdelen. I denna ställning börjar larven att bygga sitt hus. Vid yttersta ändan af bälgen ses ett smalt trindt utskott förlänga sig, hvilket under böjning åt alla sidor söker att nåka sanden, hvaraf det ena kornet efter det andra i ögonblicket förenas genom ett spinnelväflikt ämne som utkommer ur larvens kropp, och af flera liksom af sanden sammansatta trådar, formera sig slutligen omkring larven en kula af en 2lödig blykulas storlek, skroflig på ytan och af sandens färg, men ini slät och skinande som hvitt silke. I en sådan sandkula, vanligt fästad vid någon sten eller trädrot, ligger larven oförändrad några dagar, men efter ett par veckor finner man en puppa tillskapad, samt larvens hud hopvecklad jemte henne. Inom de följande 14 dagar är puppan fullgången, då hon med hufvudet genombryter sitt sandhus och uttränger ända till bröstet, hvarvid genast pupphuden brister och den nya varelsen framkommer, som lemnande sin svepning i sanden, söker en beqväm plats och en upprätt ställning, för att fritt kunna utveckla kropp och vingar, med hvilka, efter förloppet af en half timma, densamma svingar sig upp i luftrymden bland trollsländor och fjärilar. Denna förklarade insekt har nu icke den minsta likhet med hvad den förut varit. Ett mindre aktsamt öga skulle misstaga den for en trollslända, men naturkännaren finner snart dess åtskillnad.
Hufvudet som liknar några af de smärre Trollsländornas, är trubbigt, svart, skinande och med nedåt framstående mun, hvars öfre läpp är rundad, bred, tver och urnupen. De yttre käkarne (mandibulæ) äro hornaktiga och hvassa; de inre (maxillæ) hvilande på den något längre undra läppen, sammantryckte och inåt fint tandade. Tre munspröt (palpi) sitta på hvar sida, hvaraf de bakresta och längsta fästas under nedra läppen och bestå af 4 leder, af hvilka de främre äro länga och klubblika, men den yttersta spetsig. Tvenne andra sitta vid käkarne, äfven med 4 leder, men trådlika; och ändtligen tvenne vid undra läppens sidor, korta, hvassa, käklika och innantill ränlade. Ögonen äro klotrunda, stora, utstående, glänsande och skiftande i rödt och blått, och emellan dem sitta spröten, blekgula vid fästet, för öfrigt svarta, framåt ändan tjockare, nästan klubblika, men icke rundade utan platta. Något krökta, äro de ungefär af bålens längd och bestå af tätt förenade finhåriga leder. Kring ögonen, bakom hufvudet och vid bålens början löper en blekgul rand. Bålen är kort och knölig samt svartbrun äfvensom bälgen, hvilken, likt sländornas, är lång utdragen och cylindrisk med 10 finhåriga leder och en blekgul tverrand på de yttersta. Låren äga ofvantill liksom benpiporna samma färg. De åt sidorna nedböjda vingarne äro ganska tunna, helt genomskinliga och vattenklara, men skiftande i grönt och violett, och sirade med mycket fina och nätlikt utbredda svarta ådror, af hvilka ett par tydligare löpa närmare den yttre kanten, och förenas inemot ändan, der en hvit aflång fläck lyser i sjelfva brädden af vingarne. Under synglaset äro alla dessa ådror finhåriga.
Så danad ar den Sandpill-slända som finnes i Sverige[3]. Den kan dock icke räknas bland de allmännare insekter, ehuru den då och då förekommer. På Ölands och Gottlands sandiga trakter och släta sandfält träffas i synnerhet larven deraf i större mängd.
Hanen är något mindre än honan, som också synes litet tjockare. Hos den förre finnes under yttersta ändan af bälgen en liten köttig parningsdel och nedanför densamma 2 små trinda utskott eller vårtor (längre och trådlika på de större arterna), hvarmed sannolikt makan omfattas som hos Trollsländorna. Hittills har man icke kunnat upptäcka parningssättet. Rœsel såg hos de af honom öppnade honor små aflånga egg, litet tjockare åt ena ändan och rödaktiga till färgen. Hvar de läggas är ännu obekant; men det är säkert att de ge ursprung åt Myrlejonet, som skyndar att bittida öfva sin konst och sina illbragder, tills det efter naturens ordning under Sländans gestalt skall sluta sin bana.
Ehuru sländan stundom visar sig om dagen, lätt känd aF sin dallrande flygt, torde, som Rœsel äfven anmärker, nattens lugn snarare gynna hennes rörelser. Att sluta från de slags näringsverktyg hvarmed hennes mun är försedd, skulle man räkna henne bland Insekternas Hökar[4]. Det är så mycket möjligare som många insekter, särdeles fjällvingar, sväfva omkring i luften under den skumma tiden af dygnet. Emedlertid felar oss ännu bevis på sådan roflystnad. Hvarken Rœsel eller Réaumur kunde utforska det. Men den sednare ägde erfarenhet att en Sandpill-Slända med synbart begär ofta mottog stycken af plommon som bödos henne, och hvaraf han slutade att, åtminstone någon del af dessa djurens föda måste hämtas ur vextriket, under den korta tid som är öfrig för dem till att paras och dö.
Tab. — fig. 1. föreställer en grop, hvari larven synes
liggande med öppna käftar utom sanden. 2. sättet huru
denita grop formeras, (efter Réaumurs och Rœsels figg.).
— 3. Larven i naturlig storlek. —4. densamma större
gjord och sedd ifrån undra sidan. — 5. en af käftarne
särskilt, med det deri inneslutna pumpröret; mycket
förstoradt. — 6. ett bo, eller sandkula. — 7. detsamma sett ini
samt puppans läge. — 8. sättet huru puppan utkryper. —
9. Sländan eller en hane fullkomnad, sittande i hvilande
ställning. — 10. en hona flygande; begge efter naturen
tecknade. — * ett stycke af en vinge, förstoradt. — 11.
hufvudet, med synglaset betraktadt, för att visa
mundelarne. — a. ett af de längsta munspröten. — b. ett af de
medlersta. — c. de båda innersta samt undra käftarne
hvilande på undra läppen. — 12. ett egg i nat. storlek. —
13. ett sådant förstoradt.
- ↑ Fabricii 3:dje klass, kallad Synistata, hvilken (undantagande Libellulæ slägte hörande till en särskilt, Unogata) innefattar så väl de Linnéiska Neuroptera, som Mymenoptera och flera slägten af Aptera.
- ↑ Han lefde i 15:de seklet och var ganska liten till vexten, men fick sannolikt sitt tillnamn i anledning af sin, för tiden, ovanliga lärdom. Han dog 1280, 87 år gammal, orh lemnade 21 vol. i fol. af egna arbeten efter sig. Om Myrlejonet (Μυρμηχολειν, Formicaleo) säger han: Insidiatur Formicis animal Erucæ parvæ simile, in sabulo foveam sibi fingens hemisphærii forma, in cujus apice, quasi polus, foramen existit angustum, ex quo improvisus insultat formicis easque devorat. Strabo och Cardanus nämna också något dylikt, hvilket äfven Aldrovand anför, och i sednare tider Scheuchzer.
- ↑ Den hos flera Entomologer citerade Myrmeleon formicarium synes till arten skild från den von Linné beskrifvit i Fauna Suecica, såsom Hemerobius Formicaleo, och hvars larfs märkvärdigheter han så lifligt tecknat i Öländska resan s. 149. Fabricii under den förstnämda anförda, är utan tvifvel Réaumurs, Geoffrois och Rœsels, utmärkt af sina brunfläckiga vingar, hvilka på vår äro alldeles vattenklara och skiftande. Men von Linnés uttryck: alæ nostratis absque maculis fuscis visar likväl, att han ansett begge för ett och samma species. Troligen kunna icke flera tillämpas såsom synonymer och afbilder af den Svenska arten än Rœsels Belust. 7. 21. f. 2. och Schæff. icon. 7. 22. f. 1. 2. Det är ändtligen icke omöjligt, att någon annan art kunde finnas hos oss, emedan von Linné sjelf säger att de Sandpill-Larver som han såg på Fårön, voro långt brokigare än de Öländska. Gottl. res. s. 206.
- ↑ Libelluæ declaratæ sunt accipitres gymnopterorum. Linn.