Svenska Akademiens handlingar/Direktörens berättelse 1827

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Inträdestal af Presidenten Grefve G. F. Wirsén, öfver Justitiæ-Rådet Blom
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Direktörens (Wallins) tal och berättelse om sammankomsten
Äreminne öfver Kongl. Rådet och Cansli-Presidenten Grefve Bengt Oxenstjerna, af Herr Sv. G. Schyberg  →


[ 205 ]

HANDLINGAR

RÖRANDE

SVENSKA AKADEMIENS

HÖGTIDSDAG,

Den 20 December 1827.


[ 206 ]
INNEHÅLL:

Direktörens Tal och berättelse om Sammankomsten.

Äreminne öfver Kongl. Rådet och Cansli-Presidenten Grefve Bengt Oxenstjerna.

Framfarna dagars vittra Idrotter, i jemförelse med samtidens.

Minne öfver Chemisten Carl Wilhelm Schéele, af Franz Michael Franzén.



[ 207 ]Den 20 December 1827 hade Svenska Akademien på Stora Börs-Salen offentlig sammankomst, hvilken H. K. H. Kron-Prinsen täcktes i Nåder bivista i den vanliga med galler försedda Lektaren.

Akademiens Direktör, Herr Ordens-Biskopen Doktor Wallin, öppnade Sammankomsten med följande

TAL:
Mine Herrar!

Svenska Akademien fortsätter sina högtider, i en älskad Konunga-spiras och det allmänna vettets hägn, och bör, inför dessa aldrig bortvända Skyddsmakter, äfven på den nu återkommande årsfesten, söka att efter förmåga göra reda för sin verksamhet och skäl för sitt namn. Hon gör det, i den mån hon ur en inhemsk forntid tacksam uppkallar de stora minnena af tankens idrotter, hjeltekraftens bragder och medborgerlighetens värden, — i den mån hon uppmärksam och [ 208 ]opartisk följer odlingens tillväxt äfven på främmande mark, och pröfvande tillegnar sig hvad som i fosterländsk jord naturligen kan slå rot, eller med framgång inympas på den gamla stammen, — i den mån hon omsorgsfull och frisinnig väcker, fostrar, utmärker den i olika form sig uppenbarande, men sanna, om än för verlden och kanske sig sjelf okända talangen, — i den mån hon, utan annat afseende än förtjenstens, utan annan inverkan än öfvertygelsens, söker sina ersättningar mot tidens härjningsmakt, — i den mån hon, trogen sitt anborna åliggande, trogen det på samma gång friska och mogna skaplynnet af en nordisk natur, går med ovacklande steg mellan ytterligheterna och, hvarken förstelnad i stående vanor eller hänförd af en lättsinnig nyhetslust, ser endast och allenast på det rätta och vill det, och tror på dess egna segerkraft. Ty om ett är det rätta i allt, i Vitterheten som i Stats-läran och alla menskliga förhållanden, — det må för öfrigt heta skönt eller sant eller sedligen godt eller i hög egentelig mening rättvist, — så är det ej annat som bör afses, ej heller annat som går fram. Denna sanning är lika enkel som okullstötelig. Starka och visa röster hafva inskärpt den, alltifrån vårt slägtes början; och Tiden, den gamle predikaren, står på spetsen af Europens häfder och upprepar den. Är den hörd och trodd och bekänd, ej blott med ord, utan med gerning, af en verld, som skryter med odlingens frukter och ordar om det heligas verkliggörande? — Är svaret härpå, [ 209 ]i många dess trakter, en qväfd suck eller en hemsk tystnad, - hvems, hvilkas, är skulden, om en gång suckarne bytas till verop och tystnaden blifver storm?

Ej hvilar en sådan skuld öfver Svensk jord. I dessa nejder skola de ropen ej höras; och ett oroligt, sig sjelft ej rätt förstående tidslynne skulle förgäfves bjuda till att lossa den vid klippthronen fängslade stormen. Detta lynne blir åtminstone aldrig Nationens, hvilken i lugn besinnar sina fördelar, och vårdar dem, — med frihetens ädla sjelfkänsla förenar den lika ädla vördnadspligten mot Regent och Lag, och vet att i de sednares oskiljaktiga, aldrig oskärade majestät ligger borgen för den förras både renhet och bestånd, — förlorar ej, men samlar sitt mod, i betrycket, och botar tidens refvor med de tillgångar den finner i egen omtanka, egna bröst, egen jord, — stiger i ljus, förädling, andekraft, men utan språng och våda, och ser planteringen hellre fullväxa i det bepröfvade solskenet, än brådmogna i oförsökt, om än underbar konstvärma, — försmår ingen väckelse till upmärksamhet på tidens tecken och kraft, men älskar ej det vrånglystna tadlet, misstror det snart, och tröttnar dervid, för att, med oförvilladt begrepp och hjerta, tro på det goda, göra rätt åt all förtjenst, all dygd, all storhet, och glädjas deråt, såsom åt samhällets högsta vinning och ära. Sådan är karakteren af ett folk, hvilket lika litet missledes som föreställes af de enskilta [ 210 ]passionernas målsmän, — hvilket, vid jemförelsen af sin lott med främmande folkslags, vet värdera den, vill vara den värdigt, för att göra den varaktig, och derföre med endrägt och tillförsigt sluter sig till en manlig Konung, som, i Försynens hand, blef medlet till dess lycka, — förenar sig med trohetens och tillgifvenhetens ohycklade värma omkring en hjeltestam, som, stödd på sin kraftiga rot, uträcker sina skugg-gifvande och friska grenar, med välgerningarnas mogna frukt eller förhoppningarnas skönaste blommor.

En stiftelse, hvilken både af sitt ursprung och sitt namn påminnes om sina förbindelser, bör allraminst kunna svika dem. På fosterlandets altare, som, i bredd med thronen och i skygd af den, flammar af kärlekens offerlåga, skall ock Svenska Akademien frambära den heliga gärden åt sin kärleks och sin vördnads dubbla, oåtskiljeliga föremål: Konungahuset och Nationen. Af dem har hon sitt hägn eller sin upmuntran under fortsatta redliga bemödanden för Svenska språket, odlingen och häfden. Inför dem går hon äfven, att utan både anspråk och fruktan redovisa sin verksamhet, öfvertygad att hennes åtgärder icke anses fruktlösa, om än det fält, hon besår och vårdar, skulle, såsom Nordens öfriga fält, ej alla år vara lika gifvande.

Men, innan Akademien går att uppfylla sitt återkommande offentliga värf, bör hon, kan hon i denna stund förqväfva, förtiga en känsla, som väl på detta rum är hennes enskilta, men [ 211 ]hvilken delas lika ömt som allmänt, — delas af Konung och Fädernesland? Är någon, som behöfver höra att Grefve Wirsén är icke mer — icke mer för oss — icke mer för Konung och Fädernesland? Är någon, som kan återhöra det, utan en suck öfver det godas ovaraktighet på jorden? ... Hvilket skönt lif! Ack, så kort — och derigenom ännu skönare! — — Oförgätlige! hvad Du var, det var Du af Dig sjelf, men icke för Dig sjelf. Kanske, om Du varit detta mera, och allt annat mindre, stode ej ditt rum tomt ibland oss, vore du ännu dina vänners vän, lycklig i din glada hydda, vid sidan af din goda maka, i kretsen af dina hoppfulla barn ... De hafva dig ej mer. Och de höga pligter, i hvilka du lefde, de många, de stora värf, du så trogen fyllde, det land, åt hvilket du offrade krafterna och hvilan, — de hafva dig ej mer. Hvarföre är du så snart bortgången? fråge vi med rörelse, men icke med knot; ty du visste hvart du gick — och vi vete hvad du här velat, förmått, uträttat; och verlden skall se det, erfara det, uppskatta det, mer och mer. Sommarregnet går öfver nejden, och försvinner; men i dess glädjerika spår grönskar det, blomstrar det, knoppas det, blir det frukter och skördar. Stor skall din ära blifva; härligt skall ditt namn omslutas af minnenas eklöfskrans; högt, välförtjent, odeladt skall ditt lof ljuda äfven från detta rum, — fast ej denna gång. Af mig har du ej annat, än hvad du af mig ville hafva, hvad du af mig, i den Eviga kärlekens namn, mottog i din sista, för [ 212 ]oss bittra, för dig ljufva stund: Välsignelsen. Den blick, som då, mild, klar, återstrålande af sinnesfriden och odödligheten, uppslogs — och släcktes, aldrig skall jag glömma hvad den sade om lifvet och om döden. Den skall följa mig, tröstelig, vänligt manande, på min obemärktare väg till målet! — till dess, Du förklarade, och för de dina oersättlige! till dess: Välsignelse och farväl!!

En annan förlust, som äfven i dessa dagar träffat Akademien, medför ej blott saknadskänslan af en bortgången utmärkt förtjenst, men åtföljes tillika af den behagligare föreställningen om en upptröttnad vandringsman, som, då han, vid slutet af en lång, åt nyttan offrad dag, ej vill, ej orkar gå längre, ser med förnöjelse aftonen inne och sin efterlängtade hvilobädd, på hvilken han ljuft och sakta nedsjunker. Så är Biskop Tingstadius gången till hvila, i skuggan af det åldriga, af honom förskönade Templet, vid hvars fräjdrika murar Gyllenhjelms bojor fästa Lehnbergs namn. Blida och ljusa minnen omstråla den lärde och vittre Kyrkofadren, den milde och vise Patriarken, den gode och trogne Gudstjenaren, som ingått i sin Herres glädje. Men af liljor från heliga dalar, Sarons blomster, Österlandens blommor, dem hans hand så lyckligen omsatt, så härligen uppdragit i Nordlandets mark, flätade sig den vackraste kransen omkring hans åttiåriga hufvud. Den hänger nu oförvissnelig öfver hans fridsamma graf, der [ 213 ]sanningens vittnesbörd, ur de Gudomliga Skrifter han för oss tolkade, tacksamt upprepar ordet: Hans hvila skall vara ära!




Direktören gaf derefter tillkänna, att Akademien till prisämnen för årets täflan uppgifvit:

I Vältaligheten:

1:o Å nyo Äreminne öfver Kongl. Rådet och Cansli- Presidenten Grefve Bengt Oxenstjerna.

2:o Historisk och Filosofisk jemnförelse emellan Svenska Konungarna Gustaf I och Gustaf II Adolf, till storhet och Konungavärde.

3:o Fråga: Om en ny Vitterhet af högre anda och fullkomligare verkning på de menskliga sinneskrafterna i våra dagar verkligen uppkommit? och, i fall så vore, hvaruti skilde sig denna till grundsatser och åsigter ifrån 17:de och 18:de seklernas godkända Vitterhet, och hvilket vore hvardera slagets förhållande till den gamla klassiska?

4:o Karakteristik af tiden och de utmärkta handlande personerna i Sverige från år 1592 till 1600.

För öfrigt lemnades frihet, att, till försök i den Historiska stilen, välja någon icke alltför inskränkt period, eller någon märkelig händelse, tjenlig för en utförligare berättelse, eller ock målningar af flera namnkunniga personer, vare sig ur Sveriges eller andra Länders Historie, med förbehåll att ämnet icke fick vara närmare vår tid, än slutet af 1600:talet.

Fem Skrifter hade inkommit, af hvilka Akademien tilldömt det Stora Priset åt N:o 3 Äreminne öfver Grefve Bengt Oxenstjerna, som till en del upplästes.