Hoppa till innehållet

Svenska Akademiens handlingar/Inträdestal af Gustaf Fredric Wirsén

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Minne af Riks-Rådet och Fältmarskalken Grefve Arvid Wittenberg, af Herr Franzén
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Inträdestal af Presidenten Grefve G. F. Wirsén, öfver Justitiæ-Rådet Blom
Direktörens (Wallins) tal och berättelse om sammankomsten  →
På Wikipedia finns en artikel om Isac Reinhold Blom.


[ 157 ]

INTRÄDES-TAL,
hållit i
SVENSKA AKADEMIEN
Den 26 Mars 1827.
af
Herr Grefve
GUSTAF FREDRIC WIRSÉN,

F. D. PRESIDENT, STATSRÅD, RIDDARE OCH COMMENDÖR AF KONGL.
MAJ:TS ORDEN, ORDENS ÖFVERSTE SKATTMÄSTARE, LEDAMOT
AF KONGL. VETTENSKAPS-AKADEMIEN.




[ 159 ]Sedan Svenska Akademien den 12 Juni 1826 till Ledamot i framlidne Justitiæ-Rådet m. m. Isaak Reinhold Bloms ställe valt f. d. Presidenten, Stats-Rådet m. m. Herr Grefve Gustaf Fredric Wirsén, och detta val vunnit Konungens, Akademiens Höga Beskyddares, nådiga bifall, hade Akademien den 26 Mars 1827 offentlig sammankomst på stora Börs-Salen, då Herr Grefve Wirsén tog sitt inträde med följande

TAL:

Mine Herrar!

Då jag, efter eder kallelse, inträder på detta högtidliga rum, vill jag fåfängt för mig dölja, att redan i sjelfva lydnaden kunde finnas öfvermod eller svaghet. Men den äran, att med Eder få deltaga i en af fäderneslandets dyrbaraste angelägenheter, i vården om dess språk och ordnandet af dess ärorika minnen, dem Skalden i diktens skönhet och Talaren i manligt välljud öfverflyttar till kommande slägter, någon gång dermed sammanbindande sitt eget namn, — i sanning, den upphöjer öfver all fruktan.

Det tillhör icke mig att förklara edert val men mig tillhör som pligt, den frimodiga [ 160 ]bekännelsen om bristande egenskaper för deltagandet med Eder uti vittra domslut, på samma gång som jag framställer mig täflande i tillgifvenhet och kärlek för de ädla yrken som utgöra edert föremål. Att blott älska dem, innefattar emedlertid ingen sådan förtjenst som får ställas i bredd med andres pröfvade och rättvisade anspråk på en företrädande uppmärksamhet: men det är edert samfunds förtjenst, att Svenska språket hunnit den utveckling i styrka och behag, att hvarje rent natur-anlag, redan utan konstens biträde, älskar och förmår uppfatta dess skönheter, om också icke att återgifva dem.

Under en tid, då i mer än vanligt hastiga skiften, mellan djupt kända förluster och fräjdade ersättningar, ett bevis på ett sådant allmännare inflytande af språkets odling, för sin egenhets skull, icke vore utan nytta, hafven J M. H. funnit, att likasom då någon gång en i den fria naturen ovårdad uppvuxen men härdad stam upptages, för att deruti inympa ädla frukter, eller praktfärgade blommor, detta undantag från de allmänna reglerna för eder kallelse, utan våda för edert samfunds tryggade anseende och ostörda framgång, kunnat göras.

Se här hvad jag till hela denna lysande samling vill förklara, såsom den för mig sannolika anledningen att, i stället för någon gammal och älskad bekant, den i detta ögonblick möter en främling.

[ 161 ]Dock ännu en anledning, och den som mitt hjerta helst önskar at göra gällande: den plats hvarmed jag här blifvit hedrad, har tillhört Isaak Reinhold Blom, som började sin första högtidliga sång: »I skuggan af det lugn, der lyckligt undangömd, jag sorgfri lefva vill och jordas oberömd.« Denne redbare mans minne behöfver intet beröm: af en enkel teckning, i samma allvarliga drag som utmärkte hans eget lynne och väsende, skall han närmast kännas igen, och den som honom efterträder, skall då ej heller alltför vågsamt uppenbara den vida skillnaden emellan att intaga ett rum och att det uppfylla.

Justitiæ-Rådet och Commendören af Kongl. Maj:ts Nordstjerne Orden, Juris Utr. Doctorn I. R. Bloms verksamma lefnad tillhörde en tid, hvars första skifte utmärktes af ett lyckligt allmänt tillstånd, och som var rikt på lysande efterdömen i skön och bildande konst, samt i alla ädla sysselsättningar. Allt manade, under denna tid, angenämt och lifvande, till odling och utveckling af gynnsamma natur-anlag, i den lyckliga erfarenhet, att genomträngande blickar följde hvarje ädelt bemödande i spåren, färdige och med förmåga till bifall och belöning, ofta innan den blygsamma förtjensten ännu anade att han var upptäckt; under det ständigt nya tillfällen erbjödos att göra dem gällande i en allmän tillämpning, i följd af en tilltagande verksamhet och förkofran i alla grenar af Statens inre lif. [ 162 ]Det sednare skiftet deraf, rikt på stora händelser och stora olyckor, utmärktes deremot allmänneligen af ett mörkare lynne, ofta hårdt pröfvande viljans allvar och själstyrkan äfven hos dem som, på fjermare afstånd från händelsernes beredelse, — så vidt desse af menniskorna bero — hade allmänna pligter att utföra, med fäderneslands-kärleken främst bland medborgsmanna dygder.

Tidens yttre omvexlande lynne intrycker hastigt sin stämpel på den veka yta som den lättsinnige alltid är färdig att erbjuda, och ombyter den efter nyck, den ena färgen utplånande den andra, eller, i saknad af all öfverensstämmelse, mellanåt framställande sitt osammanhang i en brokig drägt; dervid mångfalden af de ytliga verkningarne öfverträffas blott af deras flygtighet.

Tidens inre karakter deremot mtöfvar ett allmänt välde, som i ständig strid under sin framfart, långsamt men oemotståndligen, verkar till sitt mål, och från hvars inflytande ingen är undantagen.

Så framkallas och utvecklas den ena tiden knappast anade förmögenheter, inom de obegränsade områden för tanken och verksamheten; och såsom inom en slägtkrets oftast finnes likstämmighet i karakter och böjelser, samt den enas sinnesstämning der förmår gifva riktning åt den andras, så sprider sig ock hastigt det ljus, som tändt af tidens goda Genius, eldar Skalden till [ 163 ]fosterländsk sång, lyser Forskaren då han upphämtar skatter ur Vettenskapernas djup, till menniskans nytta, och på samma gång förmår lifva det ädla sinnet att i försakelsen upphämta den största af dem alla.

Åter en annan tid synes det liksom ett stillestånd, antingen af villrådighet om vägen, eller till återhämtande af förspillda krafter. Någon gång har ock småsinnet och lättsinnigheten i förbund, tillfälligt förmått göra en inkräktning, och under glädjen öfver deras flygtiga seger, beställsamme att gifva allt ett förändradt skick, blifva de dock med intet färdige; arbetande fåfängt att förstöra ett verk, som det lugna allvaret snart utan strid återtager.

Erfarenheten och historiens vittnesbörd besanna gemensamt dessa omvexlande förhållanden, och verkan eller inflytandet deraf i allmänhet på sinne och handling hos menniskorna. Jag har vågat särskilt erinra derom, emedan den ädla mannens lefnadshändelser, som äro föremål för denna högtidlighet, icke lemna den uppmärksamme utan bekräftelse på sanningen häraf.

Med redbarhet och kärlek för det goda i hemfallet arf, lemnade Blom vid tolf års ålder sina föräldrars[1] hus, för at på Strengnäs Gymnasium börja sin bana till inhämtande af kunskaper: han vandrade den långsamt, eller under [ 164 ]åtta års tid; ty allvar i syfte och vilja medgifva icke att i denna första grundläggning göra synnerlig eröfring af tiden, utan på bekostnad af kraften. Det vore till det minsta öfverflödigt att vid detta tillfälle tala om företrädet af ynglingens bildning vid allmänna Läroverk. Blom yttrar sig derom sjelf med samma öfvertygelse: »det är möjligt,« säger han om sitt vistande vid Gymnasium, »att min späda kroppsbyggnad någon gång led af det nog hårda lefnadssätt, vi der förde; men vinsten bestod af grundeliga kunskaper, samt deribland framför allt, den kärlek jag fattade för Latinska språket.« Skulle det behöfvas bevis af särskilt art på den allmänna undervisningens företräde, så kunde de lemnas många och märkliga, hämtade från egna erfarenheten om hvad den saknar under hela sin lefnad, som saknat tillfället dertill; men då de jakande här äro så många och så talande, kunna de nekande desto hellre förbigås.

Vid Upsala Universitet fortsatte Blom sina studier: icke så länge som han sjelf hade önskat, men nog att förvärfva medlen för tillfredsställandet af sitt kunskapsbegär. Så medförde han derifrån, med kärlek för Vettenskaperna, också förmågan att sjelfständigt tillegna sig dem: så förblefvo de, under hela lefnadsbanan, hans trognaste vänner och oskiljaktige följeslagare; och han, i förbund med dem, helst sysselsatt på de rika och sköna fält, inom tankens område, der oförgängliga skördar belöna odlarens möda.

[ 165 ]Bloms ungdomliga känsla för rätt — och häruti åldrades han aldrig — var möjligtvis en verkande anledning att han valde Lagkunskapen till Samhällsyrke: han ingick i Rättegångsverk här i Hufvudstaden vid 23 års ålder.

Hvem ser tillbaka på sitt inträde som verkande medlem i Samhället, utan en högtidlig eller hemsk erinran om de först mötande händelsernas inflytande på de följande? Den rättsinnige ynglingen, öppen för alla intryck, bjuder glädjen och hoppet att följa sig: lifvad af ädla föresatser, ren och kraftig i sin vilja, har han intet skäl att tvifla om dessa ledsagares beständiga sällskap genom lifvet. Erfarenheten allena upplyser honom om den förres flygtigare lynne: af den sednare blef den gode ynglingen ännu aldrig öfvergifven; men hvem möter honom vid hans första steg: hvem gifver rigtning åt hans önskan och behof, af en gagnande verksamhet: hvad väljer han till föremål för sin glädje och sina förhoppningar, bland de mest olikartade ämnen som honom erbjudas? Lycklige yngling som vid detta första möte träffat dygdiga vänner! erinra dig med tacksamhet välsignelsen ur fädernehuset — igenkänn modrens brinnande förbön för den älskade sonen; men räkna dig ej till förtjenst denna lycka.

Erkännom emedlertid att den obemedlade med mindre våda beträder dessa första steg. Till böjelsen sluter sig nödvändigbeten att med egen kraft bana sig väg; målet ligger aflägset men [ 166 ]klart för hans blick: blifver han ej man för sig, så uppnår han det aldrig, och denna visshet gifver riktning åt hans företag. För en annan som anses lyckligare lottad, erbjuda sig sjelfmant flera slags biträden, hvilka, liksom med optiska glas, flytta målet i närheten af hans omgifning; och det förekommer derföre som kostade det honom ringa möda att ernå det. Men månne just icke derigenom mången gång en synvilla blifvit beredd, som, äfven då den icke missledt om sjelfva målet, likväl haft till följd förslösandet af krafter under den onyttiga omvägen?

Bloms första blick i den framtid han gick til mötes, hämtade sin klarhet af eget ämne; ty intet yttre sken erbjöd sig att upplysa, än mindre att blända den. Villig till gagn, men anspråkslös, var han den siste att anse sig färdig dertill. Han skattade ringa hvad han ännu förmådde gifva, men skattade högt hvad han i stället förvärfvade: för nitiskt arbete, ett ökadt kunskaps-förråd, och erfarenhetens ledning att ordna det till användande.

Allmän nytta var det mål dit hans bemödanden sträfvade från första steget på tjenstemanna-banan; den tid och den omtanka han egnade deråt, voro mer än de flestes; men ännu hade han dock tid och omtanka öfrig att undandraga hvilan eller förströelsen: ett lifligt sinne för de sköna konsterna hastade att göra anspråk derpå; och dessa fordringar af känslan voro alltför ädla och rättvisa, att icke vinna [ 167 ]bifall af ett ljust förstånd. Med rättvisa åt Bloms grundsatser och upphöjda tänkesätt, erkännom likväl den blida lycka som nu kom honom till möte, at understöda och utveckla begge: Carl Sparre blef hans Chef, Lehnberg blef hans vän, och han var icke mer ensam vandrare på obanade stigar, ej heller mer i någon osäkerhet om målet. En af Sveriges yppersta Statsmän på sin tid, stod i ädel gestalt till hans föresyn, och gaf med manlig kraft och ett intagande väsende, riktning åt hans allmänna förrättningar, efter sin egen stora förmåga till gagn. Vid hans sida gick, då yngling som han, den värdige härold af himmelens läror, som skapade Svenska Talkonstens gyllne ålder[2]; Lehnberg och Blom, i gemensam sysselsättning, den förre med Birgers odödlighet, den sednare för trefnad och trygghet i Birgers Stad. Det var måhända under någon sådan vandring tillsammans, som Lehnberg flyttade sina tankar tillbaka till den tid, då både de hemfödda milda vågor och hafvets långväga bölja sköljde dessa stränder förgäfves, och då dessa berg, ännu kala och rysliga, gåfvo herbergen åt Örnar[3]. Det var måhända under dessa tankars fortgång och jemföring till den tid hvaruti de lefde, med beundran för den store Konungen, som då hade fyllt måttet af sitt folks lycka, som Lehnberg tillägger: Måtte aldrig Stockholm, måtte [ 168 ]aldrig Sverige förgäta de välgörare, som i nyare dagar vidgat dess fördelar och dess anseende. Deras lof förtjenar i mer än ett afseende odödlighet[4]. Den må vara tillåtlig denna föreställning, huru begge, med hyllning af all stor förtjenst, voro intagne af ämnet, under det att Bloms enskilta tacksamhet gaf första väckelsen åt den till framtiden sträckta önskan, hvaruti den ädle vännen, utan att då ana det, äfven gaf sin följeslagare en andel.

Detta vare emedlertid en föreställning blott; men med den sammanfogar sig en visshet, lyckligen förbehållen vår tid att erfara, och af en högre betydelse: ty, med seklers mellanrum, kommo Örnarne åter, dock icke såsom förr, att taga herberge i de ödsliga klyftor; men föregångare för hjelten, som, kallad af ett fritt folk att beträda den sköna Konunga-borgen, bjöd sina Örnar hvila efter deras ärorika fart, och förtrodde åt Lejonen att, såsom förr, vaka öfver de urgamla Kronor.

På inskränkt tid, men med stora gerningar, är den rätt förvärfvad, som till visshet gör hvad vältalaren då som önskan uttryckte: ty aldrig skall Stockholm, aldrig skall Sverige förgäta den välgörare, som i våra dagar vidgade dess fördelar och dess anseende.

Under mer än 20 påföljande år, upptogs Bloms allmänna verksamhet af Stockholms Stads [ 169 ]inre angelägenbeter och styrelse: ingen gren deraf blef honom främmande; alla vunno af hans deltagande, men äfven han sjelf vann derpå. Allmän aktning vann han så väl för sina syften som för deras utföring: enskilt tillgifvenhet vann han af de rättsinnade, som gjorde sig besvär att genomtränga hvad någon gång i det yttre icke syntes lika förekommande, som det till inre halt var redbart och ädelt. Jag är viss derpå att denna tid var den angenämaste och lyckligaste för Blom, som Embetsman. Han tillhörde då närmast ett samhälle, der fosterlands-kärlek och kärlek för Konungahuset oskiljaktigt uppvuxit med Samhället sjelf. Aldrig tvetydiga, hvarken i tänkesätt eller handling, fortlefva bevisen derpå från våra äldsta häfder till närvarande tid, liksom i ett oförkränkt arfskap öfverlåtande, från slägte till slägte, den medborgerliga ära som blifvit förvärfvad, att ständigt fogas till den som minnet redan mottagit till vård. Hvilkens uppmärksamhet har det väl kunnat undgå, huru inom Stockholms Borgerskap, i de äldstes rådslag om Fäderneslandets allmänna angelägenheter, erkännandet af ett ändamåls vigt med detsamma afgjorde bifallet till den uppoffring det erfordrade: och åter i öfverläggningarne om Samhällets egna föremål, om särskilta gagnande inrättningar till upplysningens befordran, menniskokärlekens utöfning, inre ordningar eller yttre beqvämlighet och prydnad, huru nit, heder och sämja dem alltid utmärkte; men split och småsinne voro bannlyste derifrån. Men när det sedan vid [ 170 ]särskilta tillfällen fått gälla för de unga att utföra hvad fädren beslutit; hvem har väl deremot då förmått upptäcka en skillnad emellan de frivilliga mödorna och de besoldade?

Lika trogen vård om Konunga-borgen och om den frihet som i lagen bor: lika varsamhet att stifta lag, som nit att den gällande efterkomma: samma betänksamhet före åtagandet af bördor, som redligt utgörande af de beviljade; se der några af de allmänna karakters-dragen, under det en sann upplysning och rättskänsla, kärlek för Vettenskaper, konstflit och forskning, klokhet i företag och kraft i deras utföring, utmärka den enskilta verksamhet, som af lefnadsvett och umgängets behag i husliga kretsar förljufvas. Af dessa frisinnade medborgare var Blom helsad såsom lagens värdiga Tolk; och då han uppfyllde sitt kall, visste också den som fick orätt, att skiljomannen utöfvade den dygd, der stadig är i mansens vilja, till att låta hvarjom det hans är[5].

Till de fridfulla husfäder som, sysselsatte med sjelfvalda lefnadsyrken, i flit och sparsamhet igenfunno de aldrig uttorkande källor till välmåga och förkofran, inbjöds han ofta att meddela upplysande råd och ledande anvisningar, då det gällde antingen bidrag till inrättningar som desse af tacksamhet och medborgerligt sinne ville befordra, eller enskilta angelägenheter [ 171 ]som påkallade deras omvårdnad, för att uppställas i antagna former; och han trifdes bland dem så gerna. Välviljan, uti ingen strid med beräkningarna, och det rena omdömet, i sin uppriktighet icke tillbakahållet af omgifningens oliktartade sammansättning och fordringar, hafva alltid åt dessa kretsar gifvit det egna värde, som så sällan ersättes af hvad mera bländar ögat, eller för sinnet uppenbarar ett lifligare yttre behag.

På detta sätt, omvexlande, men med ständig sysselsättning, i tjenstepligternas utöfning och i de enskilta förhållanden som dermed stodo i sammanhang, framflöto, verksamt och nyttigt, men tillika lugnt och tillfredsställande, Bloms lifligaste år. Han förvärfvade under denna tid, inom de kretsar han då tillhörde, vänner, som förblefvo hans trogne följeslagare genom lifvet, och ej öfvergåfvo honom när han, redan med aftagande krafter, nödgades gå högre pligter till möte. Den som har erfarenhet af verlden, i olika Samhälls-förhållanden, känner betydelsen häraf.

Den sanna förtjensten, som på en mindre upphöjd plats ofta verkar en större nytta, derföre, att ingen del af förmågan förtäres som lysande ämne, är allvarlig, lugn och betänksam. Han ser mellanåt någon bland dem som nyss stodo vid hans sida, och med hvilken han var i närmare umgänges förbindelse, ila honom förbi, åtaga sig ansvariga pligter, ådraga sig en allmännare uppmärksamhet, ömsom firas och [ 172 ]klandras. Han följer honom med sina blickar, — men icke med de snabba stegen. Han vill upptäcka öfverensstämmelsen mellan åtagande och utföring; om ljuset förblandar eller skärper blicken; om höjden svindlar eller om den vidgar synkretsen till föremålens klarare uppfattning; om det var en ärelysten med tilltagsenhet att tränga sig fram, eller lycksökaren med list att smyga sig till målet, eller om det var en verklig redbar förmåga, af händelserna satt i tillfälle till högre gagn. Detta vill han erfara, den lugne vännen, som för öfrigt väl vet, att i utbytet ligger intet afundsvärdt, och derföre låter han tiden hafva sin andel i afgörandet, om ock de förra närmare förhållanden skulle derunder blifva tillfälligt aflägsna. Men är profvet uthållet, så mötas de igen, och mötas då i oupplösligt förbund: och detta prof vardt hållet, och Blom omgafs som förr af sina gamla vänner, sedan tidsomständigheterna hade fört honom in i förhållanden att förvärfva nya bekantskaper.

Att Blom tidigt erhöll vänner af de utmärktaste egenskaper, var för honom en lycka — men icke lyckans verk allena. Det var hans kärlek för det goda, som upptogs med välvilja af lika ädelt tänkande som han: det var hans sinne för det sköna, som uppvärmdes af andras ännu lifligare låga: det var hans forskningsbegär, underhållet af ett ljust förstånd, men hållet inom sina gränser af en lugn besinning, som i möte med andras, sammanträffade och gjorde [ 173 ]bekantskap: hvaraf sedan ömsesidigt behölls det som hade värde att taga rum i den valdaste samling: det var på detta sätt som Blom blef vän och erhöll vänner i det enskilta lifvet.

Vi hafva redan nämnt en af dem från hans ungdom. Om en annan — om den bland Skalderne som vi mest älska och beundra, och hvars namn är med Sveriges ära förbundet — må den bortgångne sjelf få höras. Uti korta biografiska anteckningar, som Blom efterlemnat, säger han:

»De stunder som kunde undandragas från min enformiga tjenstebefattning, användes på läsning. Sveriges rena och sanna litteratur var nu på sin höjd. Jag förvånades af Tragedien Oden på ett sätt som ej låter beskrifva sig. Jag ansåg det ögonblick lyckligast af min lefnad, då jag gjorde Författarens bekantskap; jag anser det så ännu, efter tjugo förflutna år, och ändrar aldrig detta tänkesätt. Det är detta mäktiga Geniets vänskap och undervisningar och biträde som jag har att tacka för min framgång i mer än ett afseende. Jag skref under hans ögon, gillades eller förkastades. Aldrig har en Elev funnit en större Mästare, och Mästaren aldrig en tillgifnare Elev. Min ärelystnad växte emedlertid, utan att jag beräknade mina svaga krafter. Jag har visst aldrig ägt mer än en medelmåttig talang för verskonsten, och jag hade kanske aldrig ägt den, utom Leopolds exempel och lärdomar.«

Sanning, och tacksamhet, uttryckte af en [ 174 ]bortgången vän, såsom i ett Testamente af hans hjerta, kunna icke störa den vises ömtålighet, icke bortblandas med de lefvandes lof, det han ej älskar att höra. En gång, må det länge dröja, då detta band är brustet, skola månge, tacksamme som Blom, nedskrifva hvad han varit Fäderneslandet och dem: men efterverlden skall dock för sin dom helst behålla och högst skatta vittnesbördet af hans egna verk.

Den enkla teckning Blom här gifver öfver inflytandet af Sveriges litteratur på hans själ — om det ljus som för honom uppgick och slutligen förde honom till upptäckten af egna förmögenheter, dem han icke anat; den innehåller tillika det enkla loftal öfver den tid han beskrifver, som bäst lämpar sig till närvarande ögonblick: uti de höga och oförvanskliga ämnen, som J, M. H., redan förvaren, nedlagda af de Sveriges män, som voro lycklige och förtjente af ett närmare förbund med eder odödlige Stiftare, och uti dem som nyligen från detta rum, med djup anordning och lifliga färger, i en samlad tafla, åt ett sednare slägte blifvit återgifna[6], vore det lika vågsamt som onyttigt att försöka ett tillägg. Vid deltagandet med Eder i en tacksamhet som aldrig dör, stannar den gärd mig höfves skatta åt Gustaf den Tredje och hans tid.

Min första ungdom tillhörde denna tid, och äfven jag såg den af egen kraft väldige [ 175 ]Konungen. Öfver hären hörde jag honom befalla; men ej hans välljudande stämma i dessa Salar. Det var Segraren vid Svensksund, nedläggande eröfrade Flaggor på Ehrensvärds graf, med anordning tillika om ett årligt förnyande af en sådan högtids-fest. Så är för den väldige med sann storhet, firandet af medborgerlig förtjenst blott ett utsäde till egna nya skördar. Minnet häraf lefver, till Gustafs och Ehrensvärds gemensamma ära, äfven sedan högtiden slutat. Ehrensvärd ristade i Borgstenen varningen: Landsmän, stån här på egen botten och liten ej på främmande hjelp. En annan tid kom; varningen var ej glömd, Landsmännen stodo faste, men ödets makt var starkare: motvilligt ryggade de — ty fastän krigslydnaden befallte tillbaka, var dock anletet aldrig vändt från fienden — och derföre gick tåget långsamt: det gick ock mången gång förbi de låga tjäll, der knektens maka och barn sutto i vinterqvällen värnlösa: och för sista gången uppvärmdes deras hjertan: kärleken för Konung och pligt vann på all annan kärlek; åt de älskade, åt den till fruktbarhet först vända torfvan och sina skogar, nickade han ett vänligt farväl, och hastade till nästa morgons vapenskifte:

»Men — såg du dem ej mer — och tröttnade ditt svärd
och sönk till skuggors hem den tappre öfvermannad,
då njut den ädla tröst som bjuds i tårars gärd
af Fiendernas dom och Landsmäns dom besannad.«

så helsade Blom de tappre, i sin Sång till Fäderneslandets försvarare: hans namn, liksom [ 176 ]namnet af den ädle Sångaren till Finska Arméns ära, blifva oss alltid kära namn.

—————————

Hvad som företrädesvis tillhör dagens högtid, men i sista rummet talarens förmåga, bör ej längre dröja: Bloms egenskaper som Skald och Litteratör utfordra deras rätt. Sjelfva den uppriktighet hvarmed jag vågar yttra mig derom, skall åtminstone bära vittne, att pligten är mig kär.

Är det en följd deraf, att både tankans betydelse och uttryckets välljud, hos mig lifligare upphämtas af känslan än de utredas af reglorna, eller ligger det i naturen, att äfven bland skalder af en högre ordning, en bestämdare skillnad vill finnas, mellan den på en gång fulldanade, som med naturens egen stämma besjunger hvilket ädelt ämne honom förekommer, och den som med en sann kärlek till Skaldekonsten, lyckliga gåfvor, smak och ett odladt förstånd, likväl egentligare af sjelfva ämnets och tidsförhållandenas gemensamma inflytande, uppmanas att stämma sin lyra till Sång? Den förre, mera lysande af sitt höga ursprung, och yppig i sin rikedom som den hulda moder honom fostrat, är ock någon gång, om ej nyckfull, dock vårdslöst lekande som hon. Frön, fullmogna af lif och växtlighet, utkastar han med frikostig hand; markens tillredelse bryr honom föga; härliga frukter och doftande blommor pryda dock [ 177 ]hastigt fältet; en och annan tistel uppskjuter deribland, men liksom för att i en större mångfald gifva taflan sin fullhet och göra det närstående sköna ända skönare: ett ogräs kan både tålas och trifvas i denna yppiga samling, uppenbarande blott sin egen kraftlöshet att qväfva de ädlare växter. Tankar, gedigna som det rena guld; men någon gång den osofrade malmen derinvid.

Den sednare antyder, att Odlarens omsorg tagit del med naturen i den fruktbarhet sig visar; utsädet ur sparsammare men med mera sorgfällighet nedlagdt, och fältet mera vårdadt: det är ordningens och öfverensstämmelsens behag; som gjuter sig öfver det hela, och gör ett angenämt intryck. En jemn tankegång, med klarhet och uttryckets mildare välljud, föredrages här de strödda tankarnas större fullhet för sig, och uttryckets högre om ej alltid lika uthållande klang. Bilderna äro här sköna, i synnerhet genom fulländningen af Mästarens sista hand, utan att förvåna genom deras dristighet. Då de förra, utan fruktan närma sig Solens glödande ljus, och från denna höjd afspegla sig i hafvets yta för vår syn: stå de sednare fasta på sina grunder, och vinna att betraktas på närmare håll.

Uti den härliga tid. Akademiens morgonstund, då Sången liksom med trollkraft intog hvarje Svenskt sinne, och ett nytt slag af vältalighet med Lehnberg fullvuxet framträdde, då uppdrog man ännu öfverallt en skarpt tecknad [ 178 ]gränslinie mellan natur och konst. Hvad allmänt erkändes för de högsta mönster af utbildad smak, antogs till rigtning och efterföljd, ty så är den rådande öfverlägsenhetens inflytande på sin tid. Det fulländade i konsten erhöll första rummet: att idealet af konst är en fulländad natur, det uppenbarade i sjelfva verket den tidens odödliga arbeten, utan att sådant likväl för gällande regel var antaget. Tiden gick emedlertid sin gång framåt. Röster höjde sig om återgång till naturen — man drog i härnad mot konsten; angreppen blefvo bittra, men striden icke lång. De sansade älskade en natur med konst; hyllade icke en konst utan natur; men ännu mindre en natur med konstlad råhet. Uti ett skal utan kärna ligger intet ämne till en fortlefvande natur; de utkastade kärnlösa frukterne slogo derföre ej heller några rötter. Men idealet af det sköna, alltid ädelt i sin form och frisinnadt till sin inre halt, fick en upphöjdare plats och framstod i en ljusare dager. Den klassiska och den romantiska Sången, begge sjelfständiga, ställde sig under samma spira, och begge hade att vinna deraf. Försoning må det ej kallas; ty här var ingen ofrid. Sanning är tankans högsta skönhet: och den är enväldig. Skönheten i form och bild har mångfald som naturen; om tycken strider ingen fördomsfri man.

Blom var i denna mening strängt klassisk i sina arbeten. De skaldestycken som gåfvo honom ryktbarhet, stå i den närmaste [ 179 ]öfverensstämmelse med hans allmänna karakter, antyda de sköna mönster hvarmed han sig länge sysselsatt, och bära så till syfte som innehåll en särskilt prägel af den tidpunkt de författades. Af det höga ämnet, en ädel omgifning, sin rena känsla och en kraftig vilja, lifvades hans själ, och han frambar i sin första sång den mognade frukten af ett djupt öfvervägande, och den ytter sta fulländning.

Ämnet var: Skaldebref till dem som söka ett odödligt namn: det sista den odödlige Konungen sjelf hade utvalt till täflan; liksom anade han då att det sökta skulle snart blifva funnet; att endast sådana bref återstodo för honom att bryta.

Må den aldrig jäfvade rösten af Skalden, som hellre straffade än berömde äfven sina vänner, Verldsföraktaren, som likväl i sina årstider så härligt försonar oss med den verld vi bebo, här få höras: »Nu,« säger Gyllenborg, vid belöningens öfverlemnande till Blom, »då Gustaf den Tredjes minne ernått den odödlighet, för hvilken han under sin lefnad sträfvat; nu först och tillika har äfven hans älskade ämne uppnått sin fulla dag, så väl af Filosofiens sanna ljus som af snillets lifligaste strålar.« Detta vittnesbörd är nog för Skaldens ära och för filosofens. Medborgarens må vid detta tillfälle ännu hafva en eröfring att göra: hörom dessa ord till

Konungarne: [ 180 ]

»Hvad Lager grönskat längst, af glömskan oförkränkt?
Historien svarar: den, som jordens vördnad skänkt.
Och hvilka stora värf fått större glans af tiden?
Regenter! hören det: Upplysningen och Friden.«

och dessa ord till Folken:

»Men — hon välsigna skall den Dygdige, som vet,
att vara fri, med sans, och stor med mensklighet;
som lärt Nationers rätt och Kungars pligter yrka,
ej med revoltens arm — men med förnuftets styrka,
och varm af hjertats drift — ej af factioners rus,
vill se, i verldens lugn, en frukt af hennes ljus.«

Blom, uppriktig vän af en sann frihet, med ungdomlig värma för mennisko-slägtets upplysning, gladdes åt de första stegen som syntes båda fördomarnes brytning och ett lyckligare tillstånd bland folken. Men han fann sig snart bedragen i sin förhoppning, och harmades deröfver. Hans ädla sinne ryste, då Barbariet utöfvade sina missdåd i frihetens namn; och för syftet af jemnlik råhet, allt det lysande af snille och stora egenskaper uppoffrades; men när nu dertill det yttersta stödet för menniskornas sällhet på jorden, och deras förhoppningar för evigheten skulle dem vanvettigt undanryckas; då öfvergick hans känsla till handling. Ämnet och tidsförhållandena uppmanade honom äfven här oemotståndligen, att i hög och allvarlig sång uttrycka hvad hans hjerta led. Så tillkom 1794 Skaldestycket: Om Religionens nödvändighet för Samhällens bestånd; med denna början:

»Tyrann det gifs en Gud! — De voro dessa orden,
som, lika åskans fall, då hon förskräcker jorden,

[ 181 ]

»Dig slogo på en gång, med bödelns jern, Barbar,
som Galliens plågoris och verldens häpnad var.«

och sedan detta uttryck af den rättrådige Domarens lefnads-vishet:

»Svag är den makt, som når till gerningar allena;
Stark den, som äger sätt, att deras ursprung rena;
och denna tanke blott: det gifs en rättvis Gud;
är mer än Solons lag och Numas hundra bud.

—————————

Uti Bloms prosaiska skrifter röjer sig, liksom i hans Skaldestycken, en sällan hunnen förmåga att uppfatta det ämnets egenheter som han behandlar. Hans Tal öfver Schröderheim, vid inträdet i denna Akademi, uppdagar företrädesvis en sådan förmåga. Denna mästerliga teckning, den är icke af den snillrike och djuptänkte Blom allena, sådan man var van att finna och älska honom: nej! så hade han uppfattat föremålet och blifvit lifvad deraf, att man vill igenfinna Schröderheim, beskrifven af sig sjelf. Det var dock en synnerlig skiljaktighet uti dessa begge utmärkta mäns lynnen, yttre liflighet och allmänna lefnads-förhållanden. Schröderheim såsom Snille, Litteratör och Embetsman, uppfattas sant och naturligt af den inom samma områden fullbildade konst-domaren, och det förvånar ingen. En träffande likhet i de målande dragen: den öfvertygande styrkan i beskrifningarna om Schröderheims talanger som Embetsman — lifligheten och behaget i det helas sammanhållning, ostörda af det djupa allvar [ 182 ]en del af hans lefnadshändelser oemotståndeligen framkalla; i allt detta har snillets genomträngande blick att kalla till sitt biträde tillämpningen af egen förmåga och erfarenhet.

Men, när Schröderheim, själen i hofvets nöjen, tecknas med detta drag: man får icke säga att Schröderheim befann sig der nöjet var, utan tvertom; skulle man icke snarare tro att en af de behagens Döttrar, med eldighet och en lättväckt känsla, som på den tiden utgjorde hofvets prydnad, på duken utkastat bilden af en älskling, hvars umgänges-behag intagit henne, än att den vore af en man, obevandrad i hofvets salar, sjelf utmärkt af ett mer än vanligt allvar? Blom säger, att i Schröderheims umgänge låg en tjusningskraft som besegrade äfven det kallaste lynne. Detta var icke Bloms lynne; men innanför allvaret bodde en liflig bildnings-förmåga och ett känslofullt hjerta, som naturligen förklara hvad eljest förblefve en gåta. Och slutligen framställer han Schröderheim, i ett tillstånd under tarfligheten, prydande sin hydda med den enda rikedom som ej kunde beröfvas honom: minnet af sina förtjenster. Sjelf förde han sin farkost mest i lugna skär, eller med säker hand i hafvets bryn, utan att förlora stranden ur sigte: häftiga framåt drifvande vindar nådde honom lika litet som motgångens våldsamma stormar, och i synnerhet på den tid han beskref den märkvärdiga mannens öde, som slutligen så hårdt träffades af sådana [ 183 ]skakningar, var han utan all egen kännedom deraf; men likväl mild och skonande, på samma gång som djupa läror i det ädlaste språk, och varnande vinkar af uttrycksfulla bilder, uppenbara en sanning och styrka, som man ville föreställa sig vara den egna erfarenheten allena förbehållen.

Vid ett annat högtidligt tillfälle — liksom hade ödet velat tillreda en särskilt offerfest — då det blef Bloms lott att, som Akademiens Direktör, här emottaga Lindblom. — Talare öfver Lehnberg — är det hans hjerta som är hårdast pröfvadt, och man intages af stridiga känslor, tveksam om företrädet, ömsom nedböjd, och deltagande i den milda utgjutelsen af sorgen, ömsom upplyftad och eldad af den genomträngande liflighet hvarmed vännen ryckes från sin saknad, och tanken från allt förgängligt, vid erinran om denne Mästare, hvars mäktiga anda redan i sitt försök tillvann honom ett odödligt beröm, och underhöll det i en oafbruten fortgång, så länge hans röst höjde sig att frambära Religionens och dygdens förenade sanningar, eller store mäns minnen.

Det utkast till en historisk och kritisk afhandling om Svenska vitterheten före v. Dalins tid, hvarmed Blom riktat denne Akademies handlingar, har utan tvifvel en stor förtjenst, så väl i den forskning och beläsenhet hvarpå det grundas, som i den rena, med attiskt salt blandade behagliga stil hvaruti det är författadt; men [ 184 ]utan förmåga som utan förmätenhet att tillåta mig ett omdöme deröfver, vill jag, med den erinran allenast, att utslaget af Bloms undersökning blef, att den blick man kastade tillbaka på Svenska vitterheten före Dalins tid, vore föga tillfredsställande, i stället anföra de ord hvarmed han slutar detta arbete: Nationen, säger han, tycktes hvila för sin storhet trygg och belåten vid ryktet af sina krigsbragder och segerminnen; Lovisa och Gustaf den Tredje väckte och anviste den en ny väg till ära genom snillets förtjenster.

Men hvarföre skall jag, obevandrade främling, uppehålla mig att i edra egna dyrbara förvaringsrum, bland skatters mängd, till framställning utsöka hvad icke allenast är af Eder sjelfva så väl kändt och ordnadt, utan som äfven utgör älskade bekantskaper, hvarmed hvarje bildad Svensk underhåller ett oafbrutet och angenämt umgänge, vänskapens likt, som vinner af att gammal blifva.

Ett annat Samfund, i trogen vård om Fäderneslandets häfder och fornlemningar, sysselsatt på en gång att förklara de åldriga rika minnen af dess ära, samt att i manligt och ädelt språk uttrycka hvad hennes egen tid vill såsom minnesvärdt åt efterkommande öfverlemna, tillegnade sig Bloms medverkan i sina arbeten; ty mån om alla bidrag för sitt höga fosterländska ändamål och om sitt eget anseende, kunde hans förmåga till gagn icke undgå hennes [ 185 ]uppmärksamhet. Hans grundeliga lärdom och forskning i Fäderneslandets historie och litteratur, men framför allt hans mångåriga nära bekantskap, ja man skulle våga tillägga, hans flersidiga skyldskap med Mästarne från den verld, som åt våra yttre sinnen har intet annat öfrigt än ruiner, utgjorde rika och rena källor, sällan erbudna, men gerna upplåtna till samfält gagn. Genom dem gjordes mången gång ett fynd, efter tusenårig hvila, lefvande igen, i utredandet af dess historiska betydelse och af sammanhanget med folkets seder och bruk på den tid det tillhörde: på deras botten låg ett samladt förråd af de gamles skatter, af ingen drake vaktade, derföre att de genom bruket icke kunde förtäras, men väl förökas: af dessa skatter, der oftast ordens fattigdom i räknetal utgör en särskilt stämpel på tankans högsta rikedom. I valet af detta förråd, att lämpa till ämne eller person, var Blom alltid träffande och sann. Föremålets sammanhållning mot de höga mönster, kunde allenast någon gång ingifva honom tvekan: ty Blom ville icke smickra: ville hafva ingen del uti öfverlemnandet till efterverlden af mynt med falsk prägel.

Detta Samfunds skatter ökade Blom särskilt med den teckning öfver Grefve Johan Gabriel Oxenstjerna, som han der nedlade, icke i täflan; hellre i förbund med Sveas skald. — Den förre gaf conturerna till de ädla dragen, af »genialisk fromhet,« att som en relik förvaras i de [ 186 ]Vises bok: den sednare uppställde bilden, fulländad, i den ljusaste af dagens stunder, att vid skörde-festen, med de guld-digra axen prydas förkunnande med manlig genomträngande stämma: hans minne skall lefva i Norden, så länge ännu ett Svenskt hjerta klappar för diktens och naturens skönhet[7].

—————————

Vi hafva, ehuru ofullkomligt, följt Blom det stycke af hans väg genom lifvet, som med Samhällets nytta och behag, i få afbrott, förenade hans egen trefnad och sällhet. Det återstår ett annat, och på gränsen mellan dem, Fäderneslandet i den djupaste våda — dess förtrognaste vänner i nedslagenhet och sorg.

Brytningens ögonblick inträffade, och räddningen söktes der den allena kunde finnas: i förtroendet till Svenska Folket. Folkets ombud sammankallades till Riksmöte. Blom blef den förste fullmäktig för det Samhälle han tillhörde, och erhöll det ärofulla uppdrag af sitt Stånd, att deltaga i utarbetandet af de Lagar och former hvarefter Riket skulle styras. Under en allmän sinnesbrytning, och bruten ordning i allmänna värf, med fiendtliga härar i landet, som var blottadt på alla medel till försvar, sammankommo de valde till rådslag. I sanning, om nånsin, gällde här Svensk manna-kraft; på en gång den vises lugna besinning och sans, med [ 187 ]den djerfves beslutsamhet och handling; ty med ämnets vigt täflade vigten af dess skyndsamma afgörande. Men hvad det gällde, det fans; och grunden blef lagd och grunden står fast för Sveriges ära och sjelfständighet; ty Lagen i sammanhållande former, tryggar lika Konungens makt och Folkets frihet — allmän rätt och enskilt frid. Det var likväl icke nya opröfvade Stats-theorier som här behöfde utredas, än mindre någon öfvergång från slafsinne till sjelfsvåld att för ensidiga ändamål befordra, och sedan, fast förgäfves, vid beräkningarnas gräns söka hejda och qvarhålla; nej — det var måttan och allvaret som hade att lifva och ordna de aldrig försvunna, i Nationen fortlefvande hufvuddragen — att blott rätta och återföra hvad derifrån tillfälligt afvikit.

Statens eller personens angelägenhet, med fri yttrande rätt framställd till medborgares uppmärksamhet och deltagande; med tillit underlagd oberoende Domares pröfning; med förtröstan öfverlåten till afgörande åt en makt-ägande Konung, som, understödd af ansvarigt Råd och belönad af folkets kärlek, måste hafva Fäderneslandets ära i oskiljaktigt förbund med sin egen; det var på dessa, urminnes Svenska grundvalar som Samfunds-fördraget förnyades.

Utan behof att af uppställd jemförelse med andra Nationers Stats-skick, hämta belåtenheten med vårt eget, kan likväl den rättsinnades blick icke undgå att fatta det olika skenet af den [ 188 ]fackla, som, förd af samdrägten med stadig hand, upplyser den lugna nejden, och framställer målet i en klar dag, emot den, som af tvedrägten kastad mellan yra och fördom, ömsom antänder den fredliga medborgarens boning, eller villar på försåtlig stig, ömsom, i trotts af tidsandan och förnuftet, närmas ett tillredt bål, eller slocknande flämtar i vantrons och det smygande våldets instängda orena luft. Men den tid, hvarom jag talar, ligger oss för nära. Flera af de till våra gällande Grundlagar mest verkande personer tillhöra oss lyckligtvis ännu, och dela med de bortgångne rättvisa anspråk på vår tacksamhet, som derföre icke bör i högtiden höras. Deras handlingar behöfva ej heller upptecknas för häfderne, ty de skola lefvande fortgå genom tiden; men fädrens tysta välsignelser följa dem, för sina söners lycka.

Ett värf var nog: som Folkets ombud att stifta Lag, hade Blom hastigt fyllt måttet af sina förbindelser, och slutat. För att skifta Lagen mellan folket vidtogo nya, som länge fortforo. Den med ett genomträngande förstånd, ett lugnt öfvervägande och en varsam tillämpning förvärfvade mennisko-kännedomen hade långsamt mognat för ett högre användande. Hvad som hittills egentligare tillhört ett enskilt Samhälle, blef nu allas tillhörighet: Blom blef Statens man: nämdes af Konungen att taga säte i den högsta Nämd, åt hvilken Svenska folket upplåtit att å Guds och Konungens vägnar, förkunna Lagens [ 189 ]sista oåterkalleliga ord. »Ett Domare-säte var den första, och det blir ock den sista Thron[8]«.

Den höga makten på jorden följes af de tunga pligterna i spåren, och den högre Domarens främst: för honom finnes tillfälle att godtgöra mycket; blott ett icke: sina egna misstag. Hvad han uttalat, har från samma ögonblick öfvergått till annans ägo — värjande eller förderfvande; men återtagas kan det ej: de som glädas och de som lida, behålla hvar för sig hvad Domaren dem tillskiftat, och det heter rättvisa.

Hvad är den ostracism, som med långt mellanrum återkommande, efter tidens allmänna intryck, om än med ädelt allvar och utan inflytelse af tillfälliga bevekelse-grunder, uttalar ett bifall eller ett ogillande i folkets namn, emot den, som den samvetsgranne Domaren i sin enslighet, sedd af Gud allena, om aftonen anställer med sig sjelf öfver dagens verk: vittnesbördet om nitisk vilja och rena afsigter är honom dervid icke nog för tillfredsställelse och bifall. Han ser den mindre klyftige förvillad i advokaturens irrgångar af den spetsfundige: han ser den illsluga bofven fräckt neka en ogerning, som, obevist, blir strafflös: han ser någon gång ännu en möjlighet af dens oskuld som har all juridisk sannolikhet emot sig. Den erfarenhet han dagligen insamlar om menniskorna, sådana de i sjelfva verket äro, icke med den yta som [ 190 ]framställes åt verlden i det dagliga lifvet, men i deras inre väsende och med lösgifna lidelser, varnar och uppskrämer honom. Har ingen omständighet undfallit uppmärksamheten? är allt i rätt dager lagdt? Der den svage icke förstått göra gällande allt hvad som talat till hans försvar, eller den mäktige velat det undertrycka, eller försökt att Lagens kraft mot sig försvaga, hafva de allmänna väktarne öfver Lagen stigit fram, den svage till stöd, eller att förtryckaren afväpna och blotta? Se der den rättrådige Domarens dagliga bekymmer. För att öfvertyga sig, vill han se med egna ögon — och ännu vid midnattslampans sken finnes han forskande efter sanningen, för att trygga folket som gått till ro, under lagens skydd.

En sådan Domare erkände Sverige den man vara, som utgör föremålet för vår saknad; och sådan var han och så handlade han, allt tills förtärda krafter satte ett mål för hans uppoffringar, tills lampan icke mer förmådde lysa hans skumma ögon; men då ville han ej heller längre taga medborgares rätt och väl under sin dom, i hvilken han älskade att sjelfständig vara.

—————————

Af utbildade Samhälls-förhållanden blifva, besynnerligt nog, invecklade rättsförhållanden en naturlig följd.

Folkens äldsta fördelning i stammar och slägter erinrar derom. Stammens män trädde [ 191 ]tillsammans då det gällde att möta faror eller skifta fördelar: inom slägterna gällde det faderliga väldet oinskränkt. Den första lagstiftningen uppfattar ock derföre hvad som angår personliga säkerheten. Lagar för egendoms säkerhet och tryggande former för rätts-förhållanden, höra, hos hvar Nation, till en sednare tidpunkt, då slägt-fördelningarne sammansmält i större massor och bildat stater; utredda begrepp och vunnen upplysning hafya då af nödvändighet utfordrat dem: de intaga sedan efter hand det vigtigaste rummet och sönderfalla i många under-afdelniningar. Den förra är, med få skiljaktigheter, lika bland alla folkslag, derföre att det är naturens egen Lag. Att stifta sämja, eller med hämd som vida famnar, kommo de starke till Domen. Men sedan växte Lagen från enkla bud, af samvetet utsagde, till djup vettenskap; kallande alla andra att sig betjena, i utbyte mot det skydd hon gaf åt deras fria öfning. Att bevara i skyddande former hvad som allmänt erkändes för rätt, blef snart en väsendtligare omsorg för Lagstiftaren, än att utreda grunderna för rätt: att bringa det erkända med de skyddande formerna, till en kraftig utföring, blef Domarens. Till mathematisk visshet kunde emedlertid ingendera uppdrifva sin andel, ehuru detta skulle vara högsta målet, efter hvar tids uppfattnings-förmåga.

Så innefatta ett Lands Lagar det vigtigaste sammandraget af dess historie, ett talande uttryck af folkets karakter, seder, hyfsning och [ 192 ]humanitet: som i källans lugna yta de kringstående träden, så spegla sig tidehvarfven i de lagar de stifta, upprätthålla och lyda. Sveriges lagstiftning framställer i denna tafla, allt från Sagans tider, många bilder af manlig Nordisk egenhet i enkel skön gestalt: månge vise deribland, redan grånade af åren, när samma bild nyfödd framstått i ett annat land.

Äfven i vår tid, för en nödvändig öfverensstämmelse med den förändrade Statsförfattningen, och för andra af Samhälls-skicket utkräfda rättelser, blef en granskning af Rikets allmänna Lag-väsende beslutad. En Comité tillsattes af Konungen, för detta vigtiga verk. Justitiæ-Rådet Blom blef från första inrättningen Ledamot deraf, och under 15 års tid, tills sin bortgång ur tiden, har han deruti deltagit. De utmärkte upplyste män, med hvilka han der arbetat, vittna med deras saknad om hans nit och förmåga, begge ådagalagde, lika i det grundliga men hofsamma försvaret af egen öfvertygelse, som i aktningen för andras mening. Det fullbordade verket, nu framlagdt till folkets egen pröfning, bär sitt vittne med sig. Äfven den mindre lagfarnes uppmärksamhet undgår emedlertid icke förträffligheten af Sveriges nu gällande lag, der de sundaste begrepp om rätt, en djup mennisko-kännedom samt en faders skyddande vårdnad och allvar uttryckas i en klar och bestämd stil.

Att det nya Verket, i stället för en våldsam [ 193 ]brytning af det förras former, med lefvande fosterländsk anda, i dem ingjuter tidens kraf af rättelser, tillkännagifver redan en lycklig fortsättning af de förra Lagstiftarnes visa grundsatser.

Bland de mänga ämnen, som med sådan syftning i det nya arbetet blifvit behandlade, må vid detta tillfälle nämnas ett af de angenämaste: Birger Jarl stiftade Lagar för qvinnors frid och qvinnors arf: en hyllning af den store mannens upplysning, långt framom sin tid, voro desse dock egentligen skydds-lagar: ett närmare bestämmande af qvinnors rätt blef förbehållet vår tids lagstiftning.

Öfver frågan om en större offentlighet i Rättegångs-ärenden, — äfven vid högre Domstolar, om muntligt föredrag i stället för skrifters vexling, samt i andra ämnen af den högsta allmänna vigt, framlade Justitiæ-Rådet Blom sina tankar; och de uthålla visserligen den allmänna pröfning som öfver dem nu fortgår: ty, äfven då de icke biträddes af hans upplysta medarbetare, erhöll dock den grundlige och sjelfständige tänkaren deras bifall. Låtom oss, säger han vid ett tillfälle, hos Domaren i allmänhet fordra, såsom en hedersgärd åt rätt och sanning, den yttersta grannlagenhet, och låtom oss äfven fordra detsamma hos dem som dömma Domaren.

Möjligen är det för mycket vågadt af en i detta vigtiga ämne oerfaren, att yttra en önskan; [ 194 ]men likväl: må utan den nogaste pröfning, det enkla Rättegångs-sätt icke öfvergifvas, som, uteslutande ingen nyttig allmännelighet, lemnar Domaren åt ensligheten med saken, sitt samvete och Lagen. Han förvillas då icke i afgörandets stund af ett föredrag, der bristen på verkliga försvars-medel blott tjenar att desto mera upphöja försvararens personliga ryktbarhet: han öfverraskas ej af högljudda bifall, för tillfället eröfrade af Geniets öfverlägsenhet och Talarens välljudande stämma, möjligtvis utan bestående värde för den lugnare pröfningen. Äfven vi äro ej ovane att höra sakförare, som, med sträng grundsats att icke föra annan talan, än den de anse rätt vara, utföra den med stor rhetorisk förmåga och en fulländad lagfarenhet, täflande med hvilket annat lands som helst, och som från tribunen skulle kalla till sig en odelad uppmärksamhet. Långt ifrån att i vältalighetens ädlaste föremål — i oskuldens försvar med den högsta offentlighet — mänsklighetens heligaste sak — inskränkning skulle yrkas från detta rum, vågar jag föreställa mig för henne ett vidsträcktare utrymme och en högre borgen, då det icke är ögonblicket som skall bestämma hennes värde, räcka henne segrens krans.

Men skulle också här, i det allmännare användandet, få saknas denna utbildade konstfärdighet, som till viss del allenast af en daglig öfning vid Domstolarne lärer kunna vinnas, och som i andra Länder utföres af en Samhälls klass [ 195 ]för sig, mäktig genom sina talanger, ännu mäktigare genom det förfärande i dess sammansatta kraft och inflytande; så må vi i stället anse oss fullkomligen ersatta, och skatta oss lyckliga, så ]änge Samhälls-tillståndet ännu kan bifalla det, af den erfarenhet, huru medborgarens eget enkla föredrag af sin sak har tillräcklig förmåga att med mindre omgång och inskränktare kostnad, bana honom öppen väg till rätt.

Hvilket lands rättegångs-historie i brottmål företer mindre förvillelser än Sveriges? Öfver hvilka domstolar ropar oskyldigt blod mindre än öfver de Svenska?

Ej heller skulle det här lyckas sakföraren, genom fintlighet att upptäcka fel i en yttre form, bereda strafflöshet åt den öfverbevista brottslingen: men här skulle man deremot ännu blygas att låna sitt biträde dertill.

Inga föremål äro så sköna, att de icke för något öga bryta sig utan behag, att icke någon synpunkt gifves derifrån de blifva vanställda. Intet är heller så vidrigt, att det icke, bedrägligt framstäldt, kan locka den enfaldige. Hvem inser ej fördelarne af ett öppet forum för snillets odling och för vältaligheten, för bildandet af ett offentligt lif med rörlighet och medborgerlig anda? Men icke blott snillets lyftning och tankekraftens spända öfning bör blifva den allmänna rigtningen för denna anda: att förädla och stärka viljan intager ett ännu vigtigare rum, om ej dygdens enfald skall nödgas vika för snillets fart: [ 196 ]ty icke sällan har sådant händt, överallt, der den öfverlägsna talangen varit sakförare och ögonblicket domare. Äfven det allmänna omdömet kan öfverraskas. Den som af ett fritt folk den ena tiden kallades den Rättrådige, blef af samma folk en annan tid drifven i landsflykt. Bestående orättvisa kan det deremot icke utöfva, då rådrum lemnas till en lugn besinning: folket sörjde ofver sin förvillelse.

Utan fördom för en sak, derföre att man den länge ägt, må det likväl vara tillåtit erinra, huru det genom tiden vunna historiska värdet sluter sig till sakens eget, och i mer än ett afseende lemnar den ett särskilt stöd, som ofta nog i tillämpningen torde öfverträffande fylla hvad man med rättelsen ville vinna: noga må detta betänkas innan urgammal eller blott häfdvunnen stadga ändras. Hyllom den sunda och väl uttryckta tanken: att hålla sig fast vid former som redan förlorat lif och betydelse, är att söka bostad i ruiner[9]; men med en tilläggning blott: tagom vård om det som för oss har betydelse, för att länge behålla det i lif.

Så förekommer mig ock den bortgångnes önskan hafva varit, såsom den slutliga behållningen, icke blott af hans lagklokhet, utan ock af en stor mennisko-kännedom.

—————————

Vi stå vid gränsen af Justitiæ-Rådet Bloms [ 197 ]Embetsmanna-bana: ett ringa afstånd skiljer den från allas slutliga mål.

Hedrad af sin Konungs höga förtroende, lemnades honom äfven yttre utmärkelser deraf [10]. Vid Riksdagarne som höllos utom Stockholm, åtföljde han att intaga sitt rum i Konungens Rådkammare. Till beredelsen af många för den inre Samhälls-ordningen vigtiga angelägenheter, har han varit kallad, och uti ingen deraf blifvit overksam: men i flera har det antagna varit hans verk. Nio särskilta gånger har Blom, som publik person, varit föremål för medborgares allmänna omröstning, och vid dem alla har medborgares kallelse eller bifall hos honom hyllat medborgsmanna-dygder[11].

En af dem, den han bar främst i sitt hjerta, eldade ock hans sista sång: Fäderneslands-kärleken var denna dygd, uttryckt i kärlek för Konungahuset. Hvem kände lifligare än han Svenskens behof att älska sin Konung? Hvem visste bättre, att en frisinnad vördnad för höga egenskaper utgör villkoret derför? Sverige såg sin Kronprins återkomma, med hemföljd af trolofvad borgen för egen sällhet och folkets välsignelse öfver den vunna uppfyllelsen! Af den innerliga glädjen var Blom Nationens tolk:

[ 198 ]

»Oscar är åter här, som förr så älskansvärd!
igenom natt och storm som trotsade hans färd.
Oscar är här — och honom följer
ett fritt och högstämdt lof af folkslag dem han såg,
från Sundets fredligt sänkta våg
till den besjungna Stad, den gula Tibern sköljer.
Han kom — och i hans väg med sträckta armar går
Vår gamla Svenska tro, oböjlig som i jorden
det gamla gråa Fjället står,
och ren som Stjernans ljus som ej går ned i Norden.«

Hvad högre bevis på känslans lif och tankens styrka, än hela denna fosterländska sång? De bodde dock redan länge, dessa friska själsförmögenheter, i en af långsam tärande sjuklighet bräcklig blifven hydda. Denna försvagades allt mer, och Blom drog sig tillbaka till det enskilta lifvet. Den vördnadsvärda Domare-makt han i 14 år tillhört, och med djup saknad öfvergaf, återfann han i en sluten krets af vänner, som efter hand sågo alla glädje-ämnen för honom bortfalla, och möjligheten för dem att förljufva hans sista dagar inskränkas till deltagande i hans lidande. Få afbrott ägde rum i detta tillstånd. Då någon lycklig händelse hade träffat Fäderneslandet, en vän njutit rättvisa, eller en allmän nytta blifvit vunnen, då såg man ännu hans ansigte uppklarna och gifva uttryck af glädjen; men de hemmastadda plågorna bortviste hastigt denna främling blifne gäst, att besöka lyckligare boningar. Men äfven han fick frihet dertill. Hans tanke slocknade — mycket hade den också under lefnaden genomfarit, och behöfde först gå till hvila. Hans öga sökte intet [ 199 ]mer på jorden: men de sista ljud som hunno hans öra voro uttrycken af folkets fröjd öfver fäderneslandets befästade sällhet. Han, hvars sista sångare-ljud på jorden var:

»Ett namn som Yngves likt, skall Nordens Throner gifva
en ättföljd, lång som hans, af minnesvärda män,
och deras mönster sjelf for stora rykten blifva.«

han fick upplefva den 3 Maj 1826; men 3 dagar derefter slocknade hans lif på jorden.

Religionens nödvändighet för Samhällens bestånd hade han lärt oss alla: att han kände Religionens nödvändighet för själens lugn, derom vittnade gerningarne under hela hans lefnad.

Bloms allmänna karakter ligger öppen i hans handlingar som Embetsman; hvad han enskilt var, ligger deremot mera slutet inom kretsen af hans slägt, vänner och närmaste omgifning. Den redbarhet i grundsatser och deras tillämpning, som hos honom var ett genomträngande hufvuddrag, och den han med stränghet gjorde gällande i fordringarna på sig sjelf, hade till oskiljaktig följeslagare en ömtålighet i sinnelag, som vid många tillfällen sammandrog moln öfver hans panna, der för en annans mindre retliga blick, naturen ännu icke syntes båda dem. Denna sinnesstämning utgöt sig öfver hela hans väsende. Redbarheten förde honom fram till stark och lefvande handling — ömtåligheten stötte honom ofta tillbaka; och han blef ett ögonblick liknöjd för handlingen. Han fordrade att förstås; och den det icke gjorde, misstog sig tillika i [ 200 ]snarlikheten mellan det lifliga i denna fordran och en mindre fördragsamhet.

Blom, i brytningen till ljusare tider, kraftig, hoppfull, med all sin stora förmåga i liflig rörelse, uppfattar målet med den klarhet som är honom egen, och handlar som en redbar man. Men hans första erfarenhet upplyser huru menniskorna ila målet förbi. Utan att då afbida uppehållet af omvägen, och den sjelfvilliga inställelsen, befarar han att hafva del i misstaget genom en ofullkomlig anvisning, och blir ömtålig. Han liksom glömmer någon gång att samma ämne som har förmåga att rena källans friska vatten under dess fria genomlopp, grumlar det stillastående. Men låtom sjelfva denna hans ömtåliga känsla vederfaras rättvisa för dess ädelhets skull: så uttrycker han den sjelf vid ett högtidligt tillfälle:

»Stor är, o Prins den konst och full af vådlig ära,
att Kunga-Kronans ansvar bära;
och större kan den bli och vådlig mer en dag,
om branden nalkades som än på afstånd skiner,
om ordnings-hatets skrik blef lag,
och sjelfsvåldet steg upp på frihetens ruiner.«

Oböjlighet i en öfvertygelse, som hämtade näring af sanningen och värma af kärlek för rätt; ordnings-sinne och nit för ärendenas fortgång, voro hos honom allmänt erkända egenskaper.

[ 201 ]Den varsamhet han i allmänhet iakttog, hade intet gemensamt med mennisko-fruktan; men han sparade till angelägna tillfällen att gifva en särskilt vigt åt sin tanke: denne blef då alltid fri och bestämd, utan att maktens missnöje eller någon befarad strid med folk-opinionen, derpå utöfvade det minsta inflytande.

Den köld som stundom i hans yttre velat röjas, hade intet gemensamt med menniskohat, det hans ädla sinne aldrig kände. Det var snarare ett tilltvingadt sken af kallsinnighet, användt mot förespråkare i saker som hörde till hans pröfning; såsom i hans tanka ett medel att omgärda sitt oberoende. Jag har förut erinrat, huru hans sysselsättning, ifrån första början af tjenstemanna-banan, lemnade qvar en menniskokännedom, nyttig för det allmänna, men för honom tryckande — ofta bitter; som verkade på hans lynne; nedstämde det för honom sjelf, och stundom föranledde till misstydning hos andra.

I de inskränktare kretsar, der han, bland valda vänner, utan förbehåll öppnade sitt hjerta, visste man rätt väl, att köld der aldrig kunde trifvas. Hvad han hade upphämtat af den långa lefnads-erfarenheten — med ett ord, hvad han hade af andra — det bortlade han här för korta stunder, och blef sig sjelf allena: då kunde han ock rätt skattas. Kunskapsfull, med öfverlägsen beläsenhet i hvilket ämne som helst, angenäm, [ 202 ]mild och deltagande, var hans umgänge lika lärorikt för förståndet som tillfredsställande för hjertat: skämtets behag var der ingalunda främmande — det hade blott sin egenhet, af sammandragen naivetet, då det utgick från Blom. Att han sällan gjorde bruk af satirens gissel, kom ej af bristande förmåga att föra ett sådant vapen; men han var ej af de tidens Riddare som leka med svärdet. När det någon gång nyttjades, var det genomträngande — saken blottad, personen aldrig vidrörd.

Sveriges ypperste män tillhörde dessa förtroliga kretsar — Sveriges litteratur deras sysselsättning. Omgifningen i detta ögonblick förbjuder mig att nämna flera deribland, som voro hans hjerta käre: med de före honom bortgångna, har den ädla sysselsättningen redan återbegynt: Adlerbeth och Rosenstein till hans möte, den Glada festen som förr: och hon är numer aldrig borta[12].

Det var emellertid i ett sådant umgänge, som Bloms enskilta sällhet här i lifvet hade sitt högsta mål; men så upphämtade han ock allt det ädlaste som här var att förvärfva, liksom till vedergällning för hvad han af pligt trodde sig böra försaka.

Blom var aldrig gift: i de yngre åren torde otillräckliga inkomster varit ett hinder; i de sednare blef det hans sjuklighet. Lefnadsbehag och [ 203 ]huslig trefnad, hade han velat dela med en maka; lidandet ville han behålla för sig allena.

En syster, och hennes son, den han hade upptagit till sin, förljufvade hans lefnad med kärlek och tillgifvenhet, lindrade hans plågor med deltagande och omsorger.

För hans redbarhet och ordnings-sinne var hvad honom tillkom alltid nog; men icke nog för hans tillfredsställelse förr, än sparsamheten förmått deraf upplägga ett öfverskott för välgörande. De tacksammes välsignelser hvila öfver hans stoft i det tysta: ty i det tysta utöfvade han ock välgerningarne.

Men i Fäderneslandets namn: högtidlig ära åt den upplysta medborgaren — i folkets — högtidlig ära åt den rättrådiga Domaren!

—————————

Den svaga teckningen är fulländad. Eder saknade väns minne, M. H., har redan intagit sitt upphöjda rum, derifrån Talarens brister lika litet skulle förmå det nedflytta, som de mindre harmoniska ljud hvilka för första gången fått höras från detta rum, förmå gifva någon varaktighet åt det obehag, ett känsligare öra deraf må erfarit, eller nedstämma den bifallande röst, nationen Eder hittils egnat. Den blygsamma medelmåttan till tröst, den inbilske till straff, må erinras om vissheten att, hvad som ej förtjenar minnas, försvinner med ljudet och hör ej [ 204 ]morgondagen till: då de höga sånger, med himmelsk kraft och stämma, antingen de genomljuda templen i helig andakt, eller segermanande framför hären upphöja hjeltens bragder, eller i kojan, mellan fjällens drifvor, ingjuta sig i stilla dygders pris, taga fäste i folkens sinnen, blifva folkens sånger och, lefvande sjelfva, åtfölja slägterne genom tidehvarfven, i oskiljaktigt förbund med de älskade Skalders minne.



  1. Fadren: Prosten och Kyrkoherden i Enhörna Jonas Blom, Modren Anna Sofia Wigelstjerna.
  2. I Bloms svar på Herr Lindbloms Tal öfver Lehnberg.
  3. Lehnbergs äreminne öfver Birger Jarl.
  4. Lehnbergs Äreminne öfver Birger Jarl.
  5. Konunga Styrelsen 2:a Balken.
  6. Inträdes-Tal af Landshöfdingen H. Järta.
  7. Tegnérs Tal öfver Grefve Oxenstjerna.
  8. Tegnér.
  9. Professor Afzelius i ett anförande till Lag-Comiténs Protokoll.
  10. 1809 den 3 Juli Riddare af K:gl. Nordstjerne-Orden.
    1815 d. 12 Aug, Commendör af samma Kongl. Orden.
  11. Vid val till Rådman, Magistrats-Sekreterare, Borgmästare, till Riksdagsman, Ledamot af Constitutions-Utskottet, samt vid Nämdens omröstningar öfver Högsta Domstolens Ledamöter.
  12. Fru Lenngren.