Hoppa till innehållet

Svenska Akademiens handlingar/Svar till Geijer

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Inträdestal af Prof. E. G. Geijer, öfver f.d. Riks-Rådet Friherre Malte Ramel
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Direktörens (Mörners) svar
Tal af Direktören (Franzén)  →


[ 21 ]

SVAR

på Herr Professor Geijers Inträdes-Tal, af Akademiens Direktör, Hans Exellens Stats-Rådet m. m. Herr Grefve Adolf Göran Mörner.

Min Herre!

Hvarje gång Akademien fått emottaga något arbete af eder hand, M. H., har det alltid väckt hennes lifliga bifall och tacksamhet. Då hon belönade den äldre Sturens loftalare, var det icke blott skrifsättets behag, bildernas rikedom och väl ordnade användning, men åsigternas riktighet och omfattning, deras skarpsynta och skickliga framställning, som på en gång röjde den snillrika ynglingen och bådade den blifvande häfdatecknaren. Då Ni utredde frågan om Inbillningskraftens förhållanden och användbarhet vid Uppfostran, visade Ni Er såsom tänkare, med utbildade insigter och djupsinniga grundsatser, under det Ni ådagalade möjligheten att äfven inom de abstrakta begreppens område, vara klar med grundlighet och allvarlig samt öfvertygande med behag. Då Ni i dag, åt eder företrädare inom Akademien, offrat den gärd våra stadgar föreskrifva, har Ni åt honom uprest en minnesvård, så mycket mera för Akademien dyrbar, som den lika älskansvärde och aktade man, hvars lefnad Ni tecknat, återkallar i Akademiens hågkomst det ögonblick, då vid sidan af hennes odödlige [ 22 ]Stiftare. Friherre Ramel var den som kungjorde Dess val af Akademiens första ledamöter. Denne så ädelt anspråkslöse Man anade ej då, att han 11 år derefter skulle kallas att vid samma bord intaga ett rum; men de som haft den lyckan att med honom få deltaga i Akademiens öfverläggningar känna, att han ägde denna bildade smak, denna mogna urskiljning, detta på kunskaper och erfarenhet grundade oveldiga omdöme, som gjorde honom skicklig och berättigad till det rum han erhöll. — Om en ren välvilja, en fin och djup känsla för allt godt och skönt, en upprigtig aktning för allt sant menniskovärde, ett noga upfyllande af alla samhällsförbindelser förenadt med ett allvarligt nit och en öfvad skicklighet vid Embetsmanna-pligter, utgöra egenskaper som icke allenast förtjena aktning och vinna tillgifvenhet, men som för samhället äro af verkligt värde och redbar nytta, så ägde R. R. Friherre Ramel uti dem förtjenster, som göra hans minne hos samtida älskadt och vördadt, och som skola i häfderna med heder utmärka hans namn ibland antalet af de män, som Gustaf III upphöjde till sitt förtroende och som lyste och gagnade vid sidan af hans thron. — Hos Akademien har detta tillfälle återväckt minnen alltför vigtiga att icke med lifligaste rörelse afhöras, och Ni har, M. H., ökat Akademiens förbindelser, då Ni med den styrka, som är Eder egen, gjort rättvisa åt den Konung, hvilken såsom Akademiens Stiftare har en rättighet mera till dess eviga erkänsla. Ni har med detsamma, M. H., gjort rättvisa åt [ 23 ]Akademien och till hvad Ni yttrat om de anmärkningar som i sednare tider blifvit i allmänhet gjorda emot lärda och vittra Samfund, skulle jag endast vilja tillägga en omständighet, som måhända eder blygsamhet hindrat Er att till deras fördel anföra. Den består uti den väckelse och uppmuntran, som derigenom lemnas åt unga börjande Lärde och Vitterhets-idkare. Aldrig har det slags domsrätt, eller snarare pröfning, som blifvit dessa Samfund updragen, kunnat innebära det anspråk att jäfva eller ens ovillkorligt bestämma Allmänhetens omdöme. Det måste vara fritt som tankan, och det gifves endast en domare öfver dess, äfvensom öfver alla andra förvillelser och misstag, det är efterverlden. Men kanhända gifves det ögonblick, för den uti verlden och på kunskapernas bana nyss inträdande ynglingen, då han ännu tvekande om sin förmåga och sitt snille, önskar att innan han underkastar sina första försök dessa fruktansvärda och obevekliga Domare, hvilkas lindrigaste bestraffnings-sätt är att öfverlemna dem till glömskan, få inhämta yttranden af lika opartiske, men upplyste och välviljande Granskare, hvilkas åtgärd, då den ogillas, icke blottställer hvarken skriften eller författaren, och hvilkas bifall hedrar och belönar. Om uti detta förhållande allt synes vara gjordt att uppmuntra utan att afskräcka; om på detta sätt Svenska Akademien fått tillfälle framkalla ett icke ringa antal snillen; om deribland finnas män, hvilkas namn äfven hos den aflägsnaste efterverld skola hedra den tid, [ 24 ]uti hvilken de lefvat, och hvilkas arbeten lika länge som språket och Svenska namnet skola bibehålla sitt värde; om uti allmänna prisfrågors och täflings-ämnens framställande, gifves ett medel att väcka uppmärksamheten på vigtiga föremål och att uppfylla tacksamhetens gärd emot framfarna förtjenster; om på detta sätt icke allenast den allmänna bildningen och kunskaperna utvidgas, men fosterlandskänslan lifvas och underhålles, igenom stora efterdömens värdiga teckning; om, säger jag, denna verknings-krets är den som blifvit för Svenska Akademien utstakad och om hvars uppfyllande dess Handlingar lemna de ojäfaktigaste bevis, så lärer man äfven kunna med tilförsigt påstå, att Svenska Akademien gagnat icke allenast Språket men Fäderneslandet, och att således det endast är missförstånd af dess bestämmelse, som kunnat gifva anledning till de inkast som blifvit gjorda emot denna inrättning. — Ni har redan, M. H., bättre än jag kunnat göra det, tolkat dessa sanningar och hvad mera är, det skall komma en dag då eder första belöning och edert namn torde hos efterverlden blifva ett nytt bevis för sanningen af hvad jag haft äran framföra, och utan tvekan kan man nu genast anmärka, att under det Ni som Lärare dagligen förvärfvar Er nya anspråk till eder samtids tacksamhet, grundlägger Ni edert anseende, äfven för kommande tider, igenom den teckning af Sveriges Häfder, hvaraf Allmänheten redan fått omottaga en början, som ökar dess längtan att snart erhålla fortsättningen. Det hör icke [ 25 ]hit, att ingå i någon utveckling af den talang hvarmed Ni förenat Fornforskarens, Skaldens och Historieskrifvarens kall, efter att utvisa huru Ni, genom utredande af Sagans eller Historiens inbördes förhållanden, åt dem båda gifvit ett ökadt värde och behag. Men då det vore förgäfves att bättre tolka Akademiens tänkesätt för Eder, än de för 16 år sedan blefvo det, af den för Akademien oförgätlige Man, hvilken med en sällsynt skrifartens fullkomlighet ägde fördelen af eder närmare personliga bekantskap, och hvilken då till Eder öfverlemnade den belöning Ni för andra gången eröfrat, må det likväl vara mig tillåtet att utaf hvad han då yttrade, här anföra endast det, att Ni framför allt älskade att upplysa och gagna. Dessa föremål, M. H., äro äfven Akademiens; och då hon nu fått tillegna sig Eder, gläder hon sig att hafva fått ett så kraftigt biträde, vid så ädla bemödanden. Då under dessa förhållanden Ni skall arbeta för Språkets och Vitterhetens odling och för Akademiens ära, skall Ni äfven öka eder egen, och det skall således hända, att den plats Akademien nu bjuder Er att intaga, endast skall blifva ett närmande till det rum som alltid varit förbehållet åt den bästa Häfdatecknaren.