Svenska Parnassen/II/Lustspel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett hundrade vargar
Svenska Parnassen
ett urval ur Sveriges klassiska literatur. andra bandet
av Ernst Meyer

Lustspel – Inledning
Svenska sprätthöken  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 293–304 av Ernst Meyer från 1889.


[ 293 ]

CARL GYLLENBORG.

REINHOLD GUSTAF MODÉE.

(LUSTSPEL.)


[ 294 ] [ 295 ]De tvenne lustspel, som här nedan meddelas, uppfördes båda på frihetstidens egentliga scen, den s. k. »Kungliga svenska skådeplatsen», hvars verksamhet omfattar åren 1737—1753. Före denna tid kunna vi knappast tala om ett svenskt lustspel i egentlig mening, om ock den svenska teaterns historia öfver hufvud går vida längre tillbaka i tiden. Den första ansatsen till grundläggande af en fast svensk teater gjordes dock först vid 1600-talets slut.

En del studenter, som några år gifvit »allehanda skådespel» i Upsala under ledning af professorerna Rudbeck och Lagerlöf och härför rönt uppmuntran af drottning Ulrika Eleonora d. ä., flyttade nemligen år 1686 denna sin verksamhet till hufvudstaden. I den s. k. Lejonkulan vid slottet uppförde detta vårt första inhemska skådespelarsällskap under sex år åtskilliga svenska dramer, till stor del författade eller bearbetade af de unga aktörerna sjelfva. Dessa stycken utgjordes dock förnämligast af sorgespel i den franskt klassiska stilen med främmande ämnen som »Darius», »Phaeton» o. s. v. och blefvo utan egentligt inflytande på vår vitterhet.

Också hade detta sällskaps korta verksamhet nästan hunnit råka i glömska, när efter närmare femtio år försöket åter förnyades. Omständigheterna syntes denna gång gynnsammare. Efter Karl den tolftes död och de blodiga krigens slut hade vårt fädernesland fått upplefva femton välsignelserika fredsår, under hvilka det hemtat nya krafter och börjat återvinna sin välmåga. Äfven för vårt språk och vår literatur hade med frihetstiden ingått ett nytt, betydelsefullt skede. Känslan af modersmålets jemnbördighet med andra språk hade gjort sig allt mera gällande, intresset för en svensk literatur och särskildt begäret efter en stående svensk scen hade blifvit allt allmännare och lifligare. På dramats område försöker man sig först med öfversättningar, och dessa blifva efter hand allt talrikare. Särskildt [ 296 ]inflytelserika blifva tolkningarna af Molières och Holbergs komedier, af hvilka en del redan presenterats för den svenska allmänheten af de franska och tyska skådespelartrupper, som under den närmast föregående tiden här uppträdt. Produktionen af svenska originalstycken blir först efter teaterns öppnande rätt liflig. Tills vidare underhölls emellertid intresset för dylika genom den sällskapsteater, som inrättats af A. J. von Höpken, och hvars aktörer utgjordes af unga adliga dilettanter.

Då hände sig, att några unga skrifvare och studenter på konungens namnsdag år 1737 uppförde ett af dem författadt »stycke af Tobiæ historia». Endast i sin egenskap af svenskt original mottogs denna för öfrigt medelmåttiga produkt med ovanligt bifall och måste under stort tillopp af åskådare gifvas om flera gånger. Detta blef den närmaste yttre anledningen till den »Kungliga svenska skådeplatsens» upprättande. De tillfälliga aktörerna blefvo nu »på allt sätt öfvertalade att fortfara med svenska skådespels uppförande. Åtskilligt folk af kondition lofvade förse dem med vackra och ärbara pjeser. Man förestälde dem att, som publicum vore så särdeles hågadt för en svensk teater, kunde de dervid hafva sin goda utkomst.» De behöfde ej afstå från sitt föregående yrke, utan kunde hoppas att, med denna tilltänkta verksamhet på sin meritlista, en gång »framdeles komma till vackra brödstycken». Man lyckades utverka konungens tillstånd för truppen att få gifva föreställningar på den kungliga teatern. Längre sträckte sig ej konung Fredriks uppmuntran af det fosterländska företaget. Det bistånd, hvarförutan skådeplatsens danande skulle blifvit en omöjlighet, kom från annat håll. »Visse herrar», skrifver C. G. Tessin följande året, »åtogo sig ej blott att förskjuta medel till teaterns nödiga reparation samt till magasins anskaffande, med mera som förlag fordrade, utan ock att låta undervisa och inrätta de nya aktörerna uti allt det som till den sysslan hörde.» Sina förnämsta gynnare och ifrigaste befordrare hade det nya företaget i riksrådet grefve Carl Gyllenborg, den förut nämnde friherre Anders Johan von Höpken och riksrådet Erik Wrangel. Till dem hörde ock de tvenne personer, hvilka nu jemte Höpken fingo inseendet öfver den nya scenen sig anförtrodt, nemligen öfverste Nils Palmstjerna och kammarherre C. von Olthoff, af hvilka den sistnämnde visade sig särdeles [ 297 ]nitisk att öka sällskapets spellista. Till direktör för spektaklerna förordnades fransmannen Charles Langlois, som varit medlem af den senast i hufvudstaden uppträdande franska truppen.

Den »Kungliga svenska skådeplatsen», såsom den nya teatern kallades, kunde alltså den 4 oktober 1737 öppna sina portar för den skådelystna allmänheten, hvarvid uppfördes en fransk komedi, »Plutus eller Mammon», öfversatt af Olthoff. Några dagar senare följde den första originalpjesen, Gyllenborgs »Den svenska sprätthöken», föregången af ett inträdestal, ett slags inledning till skådeplatsens verksamhet, hvari densamma för publiken angaf sin ställning och sitt syfte, »när svenska komedierna begyntes».

Sällskapet hade, som nämndt, fått privilegium på att begagna den kungliga teatern för sina föreställningar, som skulle äga rum två gånger i veckan. Detta betydde då för tiden detsamma som Bollhuset, samma trähus, som förut kallats Lejonkulan, uch der den tidigare svenska truppen uppträdt. Uppfördt år 1666 af Nikodemus Tessin söder om slottet, var det länge hufvudstadens enda egentliga teaterlokal. Det säges hafva varit af »goda proportioner och hedrande byggmästarens smak och insigter», men befans längre fram för litet för de växande anspråken på ut-rymme. Äfven efter det nya operahusets uppförande tjenstgjorde det dock en tid. Det var här som Gustaf den tredje den 16 mars 1792 bevistade den franska truppens föreställning, den sista i denna byggnad, innan han begaf sig till den ödesdigra maskeraden i operahuset. Efter hans död blef huset nedrifvet, och på samma plats uppfördes den nu der befintliga obelisken.

Likasom de underrättelser, vi äga om sällskapet, i allmänhet äro ganska knapphändiga, så känner man många af dess första medlemmar snart sagdt blott till namnet. Några af dem utbildade sig till verkligt utmärkta skådespelare. Vi nämna här endast de tre mest bekanta. Christofer Knöppel var, utom en framstående skådespelare, äfven en flitig författare och öfversättare för scenen. Likaså Petter Lindahl, hvilken berömmes som en ovanligt begåfvad artist och särskildt utmärkte sig i återgivandet af de då så omtyckta och i oändlighet varierade arlekins-rollerna. Petter Stenborg slutligen, som senare under vidriga omständigheter skulle upprätthälla den »Kungliga svenska skådeplatsens» traditioner i [ 298 ]hufvudstaden, gjorde ock vid denna scen sina första lärospån och blef en af dess bästa förmågor. Vi anmärka till sist såsom något nytt för detta sällskap, att dess qvinliga sujetter voro de första svenska skådespelerskor som veterligen uppträdt i vårt land.

Den nya teaterns spellista var ganska rikhaltig. Utom de lindansningar, luftspringningar m. m., som förekommo mellan akterna, utgjordes den egentliga repertoaren af ett öfvervägande antal öfversättningar, mest från franskan (Molière, Regnard, Legrand, Saint Foix etc.) och danskan (Holberg). Men de svenska originalstyckena bilda ock ett aktningsbjudande antal, heldst om man besinnar, att de aldra flesta skrefvos för denna scen. Bland de senare åter äro sorgespelen (af den nämnde Erik Wrangel, Celsius, Hesselius m. fl.) förherskande. Dessa förbigå vi emellertid här, så mycket heldre som de ej äro skrifna med någon större talang och för vår tid förefalla långt mera främmande och konstlade än komedierna. Till lustspelen kunna äfven räknas en del stycken af mera fantastisk natur, herdaspel och operetter, delvis skrifna såsom text till musik eller med inflätade sångstycken, alla utan större eller mera varaktigt värde, såsom småstycken af Knöppel, Lindahl och Lalin m. fl. Antalet af svenska lustspel i egentlig mening är ganska ringa. Under de första åren af teaterns verksamhet, då i allmänhet lifaktigheten är störst, framträda de bästa, Gyllenborgs, Modées och Dalins stycken. De tvenne förstnämnda lemna vi tills vidare för att längre ned egna dem en utförligare behandling. Dalins komedi »Den afundsjuke» är redan omnämnd i sammanhang med denne författares öfriga arbeten. Den erbjuder ej synnerligen stort intresse, då den, i likhet med hans äfven för denna scen skrifna sorgespel »Brynhilda», är temligen torr och matt. Tydligen påverkad af Holberg, äger den snart sagdt sin enda förtjenst i den för sin tid särdeles lyckade dialogen. Längre fram möta vi Knöppels lilla fars »Mötesplatsen i mörkret», visserligen en bagatell, men ledigt och roligt skrifven. Såsom en representant för förfallets tid inom denna scens korta historia kunna vi betrakta Johan Stagnell. Hans tvenne förnämsta stycken, »Baron Sjelfklok och Fröken Grannlaga» och »Den lyckelige banqueroutieren», framträdde under det sista spelåret, då teaterns anseende och popularitet voro i starkt aftagande. Ett svagt inflytande från [ 299 ]Holberg, men en betydligt råare ton skönjes hos denne begåfvade författare, den sjelfständigaste, men tillika den mest hänsynslöst realistiske af denna tids lustspelsförfattare. I det första af dessa stycken vill författaren visserligen moralisera, såsom snart sagdt alla författare från denna tid, men gör detta på ett slipprigt och groft språk. I »Den lyckelige banqueroutieren», som är svagt i kompositionen, gifver han oss en ur kulturhistorisk synpunkt intressant bild ur frånsidan af sin samtids affärslif.

Den med så stora förhoppningar helsade skådeplatsen fick emellertid ingalunda upplefva en i allo ostörd tillvaro. Mer än en gång skulle dess medlemmar få ångra, att de lyssnat till de vackra förespeglingar, man gjort dem. Redan efter något mera än ett år måste på grund af åtskilliga vidriga omständigheter föreställningarna upphöra. De upptogos visserligen snart ånyo, och ett bolag, bestående af Langlois samt aktörerna Lindahl och Palmberg, öfvertog anstalten och förvaltade den ända till 1753. Men den hade redan sett sina bästa dagar och drabbades af allt flera mot- gångar, hvartill kommo tvister och stridigheter inom sällskapet. Under sorgtiden efter Ulrika Eleonora d. y:s död måste åter verksamheten nedläggas, denna gång för mera än ett års tid. Dock spelade man ännu några år med relativ framgång, till dess de förnämes och mäktiges intresse, som teatern hade sin tillvaro att tacka för, efter hand svalnade. Man vände sig från de teatraliska föreställningarna och författarskapet för scenen för att så godt som uteslutande egna sin uppmärksamhet och sina krafter åt politiken. Stämningen i landet var ej heller, nu som förr, odeladt gynnsam för teatern. Slutligen var ej Langlois rätte mannen att upprätthålla teaterns anseende. Nedtyngd af skulder och bekymmer för framtiden, öfverflyttade han ändtligen år 1753 på löjtnanten friherre F. W. Hastfehr den honom beviljade rättighet att engagera en svensk trupp. Denne begärde och erhöll konung Adolf Fredriks bifall till nämnda öfverlåtelse, hvarpå äfven truppen ingått. Men om han räknat på uppmuntran från högre ort, så hade han storligen bedragit sig. Hvarken konungen eller den fransksinnade Lovisa Ulrika hyste det minsta intresse för den svenska skådespelarkonstens understödjande. De motsågo fastmera med otålighet ankomsten af ett franskt sällskap, om hvars inkallande Adolf Fredrik redan länge legat i [ 300 ]underhandling. Om sommaren nyssnämnda år anlände också truppen och började på hösten sina föreställningar på Bollhuset, hvarifrån det svenska sällskapet alltså nu definitivt var undanträngdt.

Den »Kungliga svenska skådeplatsens» verksamhet var härmed tilländalupen. Den stannade äfven den vid ett försök, om ock långt aktningsvärdare och långt betydelsefullare än det föregående. Den blef en förberedelse, en lärotid för den kommande fortlöpande utvecklingen. Att den ej blef mera, berodde af flera omständigheter, hvaraf vi i det föregående antydt några. Dess första mäktiga, men fåtaliga gynnares intresse och uppoffrande nit blefvo ej långvariga. Det bistånd och den uppmuntran från tronen, som den så väl behöft, och som skulle kunnat verka så kraftigt, kommo den aldrig till godo. Intet öfverlägset skaldesnille framträdde här, likt Holberg i Danmark, för att rycka nationen med sig och skapa ett sjelfständigt inhemskt drama.

Om den svenska teaterns öden efter 1753 är ej mycket att säga. Sedan Hastfehr fått tillstånd att spela i landsorten, men misslyckats och efter ett år tröttnat vid sitt otacksamma värf, erhöllo aktörerna Lindahl och Berghult, som bildat en ny trupp, liknande tillstånd. Stenborg, som med större delen af den ursprungliga truppen stannat i Stockholm, lyckades ej ens få tillstånd att alternera med den franska truppen på Bollhuset. Ända till 1772 fortsatte han dock under stor nöd och tryckande bekymmer att spela, stundom äfven i landsorten. Utan stadigt hemvist i hufvudstaden, måste han söka sig rum än här, än der, ofta på de sämsta lokaler. Den svenska skådespelarkonsten hade också nedsjunkit i den djupaste förnedring, ett föremål för förakt och hån, och minnet af den svenska teaterns bättre dagar hade nästan förbleknat, då med Gustaf den tredjes tillträde till regeringen en ny, ljusare tid randades. Det var då, sedan konungen afskedat sin faders franska trupp, som den gamle Stenborg i sin nöd framkom med en ödmjuk ansökan att få begagna Bollhuset och erhålla något årligt understöd. Konungen gaf sitt bifall till en profföreställning, till hvilken han sjelf infann sig. Denna föreställning, så ömklig och torftig den än var, mottogs af allmänheten med stormande bifall och blef af stor betydelse för framtiden, ty det var under inflytande af publikens [ 301 ]hänförelse vid detta tillfälle, som Gustaf den tredje fattade beslutet att upprätta en ny svensk scen.

*              *
*

Vi öfvergå nu till en kortfattad skildring af de tvenne författares betydelse, hvilkas förnämsta arbeten här nedan följa.

Carl Gyllenborg tillhör framför allt Sveriges politiska historia, hvarföre vi endast erinra om de data i hans lif, som här kunna vara af intresse. Den tredje i ordningen af åtta bröder, som nästan alla skulle nå höga embeten i rikets tjenst, föddes han den 7 mars 1679 i Stockholm. Tidigt sändes han till Upsala, der hans lysande begåfning snart röjde sig och han efter några år, liksom sedermera brorsonen, blef »rector illustris». Efter en kortare tids tjenstgöring i kansliet begaf han sig 1701 ut till arméen i Kurland. Sedan han här fått tillfälle att ådagalägga sin begåfning och håg för diplomatiska värf, anstäldes han två år derefter vid svenska beskickningen i London. Här avancerade han till resident och slutligen till minister samt gifte sig med en rik engelska, Sara Derith, född Wright. I fjorton år stannade han i England, med hvars politiska förhållanden och literatur han blef mycket förtrogen. Vistelsen der blef emellertid våldsamt afbruten. Anklagad för delaktighet i Görtz’ sammansvärjning till förmon för tronpretendenten Jakob Stuart, häktades Gyllenborg af den engelska regeringen och qvarhölls ett hälft år i fångenskap, hvarefter han hemsändes till Sverige. Efter återkomsten togs åter hans diplomatiska förmåga i anspråk för vigtiga värf, han befordrades till hofkansler och upphöjdes 1723 till riksråd. Såsom hattarnes chef i partikampen mot Horn lyckades han omsider år 1739 störta denne och sjelf eröfra kanslipresidentsplatsen, rikets vigtigaste embete. Såsom kansler för Carolinska akademien i Lund och senare för Upsala universitet inlade Gyllenborg stora förtjenster och visade sig som en verklig mecenat. Efter långvarig sjuklighet afled han barnlös i hufvudstaden den 9 december 1746.

Den plats, Carl Gyllenborg intager i vår literaturs och vår andliga odlings häfder, är, om ock mindre lysande än hans politiska bana, väl värd att ihågkommas. Rikt begåfvad, i besittning af en stor bildning, en fin smak och en ovanlig makt öfver språket, blef han på det literära området i viss mon en banbrytare. Denna hans verksamhet [ 302 ]är ock, likasom hans politiska, i grunden fosterländsk, hvarjemte i båda röjer sig ett omisskänligt inflytande från det land, der han tillbragt sin första mannaålder. Redan under sin vistelse i England hade han offentliggjort ett par politiska småskrifter. Återkommen till fäderneslandet utgaf han 1723 dels en öfversättning från en engelsk tolkning af Racines tragedi »Andromache», märklig såsom affattad på orimmad vers, dels en fri och lokaliserad bearbetning af Richard Steeles komedi »The lying lover», på svenska kallad »En bättrad villhjerna». Dessa båda stycken upptogos längre fram på den »Kungliga svenska skådeplatsens» repertoar. »En bättrad villhjerna», hvars original i sin ordning är en bearbetning af Corneilles betydelsefulla komedi »Le menteur», är skrifven på ett ledigt språk, delvis på god vers, och förtjenar särskild uppmärksamhet såsom den äldsta här utgifna öfversättning af ett främmande lustspel. Mest betydande och i viss mon epokgörande är dock det arbete af Gyllenborg, som här nedan återgifves. Ehuru idéen och ett par scener äro hemtade från ett franskt stycke, försvarar dock »Den svenska sprätthöken» sin plats såsom svenskt original och får ökad betydelse af den omständigheten, att den är det första svenska lustspel, som öppnar den »Kungliga svenska skådeplatsen». Det främmande inflytande, som spåras i stycket, härrör förnämligast från de engelska lustspelsförfattarne och är någon gång märkbart äfven i språket. Styckets syfte är, såsom författaren sjelf antyder, dels att roa, dels att opartiskt framställa tvenne tidslyten, nemligen »öfverförfiningen hos den gamla högadeln och råheten hos den lägre landtadeln». Den förra ytterligheten, mot hvilken stycket förnämligast är riktadt, representeras af Grefve Hurtig, den senare af Junker Torbjörn Ränterik, under det författarens åsigt företrädes af Baron Stadig (jemte Amiral Enterfelt). Vi anse oss i detta sammanhang böra framhålla, att Gyllenborg redan genom sin börd (fadern, Jakob G., var den förste af namnet, son af apotekaren S. Wolimhaus, och modern, Anna Katarina Thegner, var likaledes af borgerlig slägt) tillhörde den yngre eller embetsmanna-adeln, likasom han, hunnen till mogen ålder, trädde i den skarpaste opposition mot Horn och den gamla högadeln. — Styckets innehåll är i största korthet följande: Grefve Hurtig och baron Stadig äro båda förälskade i den unga, vackra och rika enkefru Lotta Enterfelt, hvars hand [ 303 ]ytterligare eftersträfvas af den penningdryge och ohyfsade junker Torbjörn Ränterik. Den förres böjelse besvaras till en början af fru Lotta, oaktadt all den sprättaktighet, Hurtig, som nyss hemkommit från Paris, lägger i dagen. Men i följd af hans inbilska och mindre diskreta uppförande vändes hennes hjerta småningom från honom för att i stället fästa sig vid den solide och allvarlige Stadig, som hon ej sedan barndomen sett. En afgörande brytning inträder, sedan hon fått kunskap om, huru Hurtig på ett kaffehus förgått sig mot hennes fader, den gamle karolinen amiral Enterfelt, som för honom var obekant. Hon gifver nu Stadig sin hand, och Hurtig, hvars flygtiga sinne redan ombytt föremål, friar med bättre framgång till Stadigs halfsyster, den muntra fröken Sophia Gladlynt. Såsom vilkor uppställer dock denna en skämtsam kapitulation, som till alla punkter af Hurtig antages, och hvarigenom han förbinder sig att helt och hållet aflägga sitt sprättaktiga franska väsen och åter blifva svensk. Junker Torbjörn får hålla till godo med fru Lottas kammarjungfru Sara, som dock upptäckes vara af adlig börd och som väl får antagas vara i stånd att kurera junkern för hans fel. När ridån faller, hafva alla funnit en make, i det äfven Hurtigs kammartjenare Lars Lustig blir förenad med den hittills till löpare förklädda Brita, och till och med Torbjörns dräng Truls får löfte om sin Ingri.

Reinhold Gustaf Modées namn är fräjdadt i vårt lands juridiska literatur, förnämligast genom det s. k. »Modées verk», »den vidsträcktaste af alla förordningssamlingar som i Svea rike någonsin blifvit gjorda». Hans embetsmannabana företer ej något särdeles ovanligt. Född 1698, blef han auskultant i Göta hofrätt 1717 och ingick sedan i kansliet, der han 1728 blef registrator. 1740 utnämndes han till sekreterare i kanslikollegiet och 1746 till assessor i Åbo hofrätt, från hvilken syssla han 1750 tog afsked med titel af kansliråd. Redan två år härefter afled han.

I vitterhetens historia har Modée först i senare tider blifvit allmännare bekant såsom författare till tre af den svenska frihetstidens bästa lustspel, alla uppförda på den skådeplats, vi nyss skildrat. Sjelf utgaf han dem alla utan utsättande af sitt namn. Med skäl kan han kallas frihetstidens bäste lustspelsförfattare. En klar insigt om scenens fordringar, en stor förmåga af karaktersteckning och ett ovanligt anlag för det komiska utmärka honom framför de samtida svenska [ 304 ]komediförfattarne. Äfven om en viss frändskap med Holberg kan spåras i hans författarskap, så är det dock hufvudsakligast Molière, som föresväfvät författaren såsom mönster. Den senares inflytande är kanske märkbarast i det stycke af Modée, som i likhet med Molières »L’avare» behandlar girigheten, nemligen »Håkan Smulgråt». Holberg deremot har tydligen haft inverkan på »Dårhuset», som är svagt komponeradt och egentligen blott består af en mängd smärre scener utan närmare sammanhang. »Fru Rangsjuk» torde få anses som det bästa af de tre styckena. Något främmande inflytande kan här knappt uppvisas, men särskildt i fråga om upplösningen erinrar detta lustspel både om Molières »Le bourgeois gentilhomme» och Holbergs »Den honette Ambition». — Innehållet är följande: Fru Märta Rangsjuk har öfvertalat sin man, herr Jesper Mes, att lemna landtlifvet och bosätta sig i hufvudstaden, der han, likaledes på hennes enträgna uppmaningar, sökt och erhållit en »karakter». Men för att kunna föra stat efter sitt stånd har han måst pantsätta sina gårdar och får det snart allt bekymmersammare i ekonomiskt afseende, hvilket emellertid ej hindrar frun att begära och mannen att bevilja inköp af allt flera lyxartiklar. En bjert kontrast mot de fåfänga föräldrarne bildar den förståndiga och flärdfria dottern Lovisa, som bestämdt motsätter sig deras plan att gifta bort henne med den ruinerade sprätten grefve Valentin. Hon vill icke hafva någon annan än den oadlige och »okarakteriserade», men förmögne Leopold, som också friar till henne. Utsigterna för deras förening äro mycket mörka, till dess Leopold i skepnad af en stormogolsk riksskattmästare vinner föräldrarnes samtycke till giftermålet. Nu inträffar underrättelse, att Jesper är ruinerad. Den förklädde Leopold erbjuder sig att ordna hans affärer, men på det vilkor att Jesper återvänder till sin gård och blir jordbrukare som förr. Härpå går mannen gerna in, men frun motvilligt och först sedan hon försäkrat sig om, att hennes man får behålla »karakteren». Nu, när de ej mera kunna ångra sig, röjer Leopold hvem han är. Drängen Truls, som blifvit upphöjd till bokhållare och varit mycket grötmyndig i denna sin värdighet, har till slut fått nog af ståten och håller sig nu ej för god att taga pigan Malena till hustru, som undergått en liknande förvandling. R. A.