Svenska Parnassen/II/Olof Bergklint
| ← Råttans inträde i verlden |
|
Den blinde → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 201–205 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Olof Bergklint. |
OLOF BERGKLINT.
Olof Bergklint.
Olof Bergklint föddes i Vesterås den 20 Mars 1733. Hans föräldrar voro stadskassören derstädes Valentin Bergklint och Christina Länk. Vid 3 års ålder förlorade han sin moder och uppfostrades hos sin moster på Munketorp, genomgick derefter Vesterås trivialskola och uppflyttades efter osedvanligt kort tid till stadens gymnasium. 1753 aflade han studentexamen, men då fadern dog följande år, tilläto honom ej hans knappa tillgångar att uppehålla sig vid universitetet, hvadan han måste söka sin utkomst genom konditioner. Bland de lärjungar, hvilkas uppfostran anförtroddes åt honom, voro tvenne unge män, hvilka i framtiden utmärkte sig såsom skalder, Samuel Tilas och Joh. Gabriel Oxenstjerna, i hvilka båda han förvärfvade sig trogna och beundrande vänner. 1771 följde han Tilas till Upsala och fick derigenom tillfälle att på allvar börja sina akademiska studier, hvilka till föremål hade dels teologiska, dels vittra ämnen. Poesien hade han redan älskat och idkat under tidigare år, och 1758 hade han stiftat det literära sällskapet Vitterlek, uti hvars publikationer Öfningar af sällskapet Vitterlek Bergklint författat icke så få stycken. Samma år han kom upp till Upsala ådrog han sig en välförtjent uppmärksamhet genom sitt Tal om skaldekonsten, hållet inför Vestmanlands och Dala nation, i hvilket han redogör för sina åsigter om poesien, påpekar vigten af en sträng och samvetsgrann kritik och nämner de yttre förhållanden, af hvilka man kunde hoppas den svenska skaldekonstens upphjelpande och förkofran. Detta år promoverades han ock frånvarande till filosofie magister i Greifswald efter att hafva offentliggjort en latinsk afhandling »Om svenska språkets poetiska klädnad», på hvars andra del han 3 år senare disputerade. Efter detta prof utnämndes han till docent i poesien och blef äfven på grund af sitt lärda anseende kurator för sin nation. Vid denna tid utvecklar han ock en ganska stor publicistisk verksamhet, dels såsom medarbetare i Norrköpings Tidningar, dels såsom medutgifvare af tidskrifterna Åskådaren och Den politiske Aristarchus.
Bergklint hade under hela sitt lif att kämpa mot beständiga motgångar. Till fattigdom och sjuklighet sällade sig hans otur i fråga om befordringar. Efter att upprepade gånger utan framgång hafva sökt platser vid skola, universitet och kyrka, och sedan han äfven misslyckats i sitt försök att egna sig åt handeln, lyckades han ändtligen 1774 att erhålla lektorat i vältalighet och poesi vid Vesterås gymnasium och blef kort derefter äfven rektor. Med den vana vid undervisning han under sina många konditioner förvärfvat sig, blef han en af gymnasiets yppersta lärare, lika afhållen af kamrater och lärjungar. Varmt intresserad för denna verksamhet, har han äfven författat skrifter i pedagogik, i hvilka han gör gällande en mildare och humanare metod vid undervisningen och särskildt betonar dennas lämpande efter lärjungarnes ålder och fattningsgåfva; målet för all undervisning är för honom »tillskapandet af kristliga, vettiga och dygdiga medborgare». Ett vackert bevis på hans kärlek för ungdomen är det afskedstal han höll till sina lärjungar vid sin flyttning från gymnasiet; ett tal, som i manlig, allvarlig, från hjertat gående vältalighet är närmast jemförligt med Tegnérs berömda skoltal. Bergklint utnämndes 1783 till kyrkoherde i Gladsax och Tomarps församlingar af Lunds stift, en plats som han behöll under sin återstående lifstid, ehuru han ingalunda trifdes i den nya omgifningen, aflägsen från det literära lifvet och skäligen missnöjd med sina församlingsbor; namnet Skåne och skåningar injagade, enligt hans eget yttrande, hos honom blott fasa och vedervilja. Han afled den 13 Mars 1805 efter att hafva varit gift tvenne gånger, efterlemnande barn af båda giftena.
Bergklint var en mångsidig skriftställare. Bland hans dikter utmärka sig Den Blinde och Ode till motgången, den förra genom sin kraftfulla skildring och sitt högstämda patos, den senare genom sitt milda, melodiska, äkta folkliga lynne. Till dessa två kan läggas hans vackra, om fru Nordenflychts dikter påminnande, Ode öfver Vänskapen. Äfven åtskilliga stycken af skämtsamt och satiriskt innehåll äga vi af hans hand. Såsom pedagogisk och ekonomisk författare vann han samtidens bifall; hans tal utmärka sig genom ett rent och välklingande språk, ehuru väl sirligt och omskrivande, hans äreminnen, såsom det öfver Dalin, äro nog panegyriska. Mest betydande var han dock såsom vår förste literäre kritiker och smaklärare. I flerfaldiga skrifter har han nedlagt sina åsigter om skaldekonsten[1], och i de tidskrifter han utgaf eller der han var medarbetare har han utöfvat ett samvetsgrant och välgörande kall som recensent af samtida skönliterära skrifter. Hans recension öfver Branders (Sköldebrands) arbeten gaf anledning till ett långvarigt meningsutbyte, som, oaktadt den stundom häftiga och ej sällan personliga striden, i det hela varit nyttig och fruktbringande för utvecklingen af många estetiska frågor inom vår literatur.
- ↑ Hans poetiska definition på versen är kort och fyndig :
Hvad är Vers? En ljuflig sammanklang af ord,
Som, midt emellan tal och sjunga,
Är i den närmsta likhet gjord
Af spel för öra, dans för tunga.