Svenska parnassen/II/Svenska sprätthöken/Femte akten

←  Fjerde akten

Svenska Sprätthöken av Carl Gyllenborg Femte akten

Slut-tal  →

Ur Svenska parnassen, band II s. 361–386 av Ernst Meyer från 1889.

FEMTE AKTEN^[1].

Första inträdet.

Baron Stadig. (Allena.) Jag vet inte väl, huru jag skall anse den äran, mig är skedd, att den vackra fru Lotta låtit bedja mig till sig i afton att hålla herr amiralen Enterfelt sällskap. Vid andra omständigheter skulle jag hafva ansett detta för en obeskriflig lycka, men nu kan jag inte annat än frukta, att mig dymedelst förebådas den största förlust, som jag någonsin kan lida, och som är oersättlig ... Fru Lottas fader är kommen till staden, hvilkens samtycke endast felades att göra min kusin lycklig; min kusin har ock sagt mig, att fru Lotta äfven betalt honom att i afton infinna sig hos henne, samt att hon förlåtit honom de fel, som han kunde hafva begått. Hvad bör jag sluta af allt detta, annat än att fru Lotta utsett denna afton till att evigt gifva sig i min kusins våld, och att jag endast kommer att vara dertill ett bedröfligt vittne? Men hvad vill jag göra? Jag kan inte vara ond på grefve Hurtig: han har gjort sitt bästa att vinna den ädlaste skatt i hela verlden; jag har ej heller orsak att klaga på fru Lotta: hennes val var gjordt, förrän hon mig någonsin kände; jag kan ej heller säga, att hon gifvit mig den aldra minsta anledning att hoppas, det hon ville eller kunde behjerta min trogna kärlek. Jag vill önska dem begge lycka och med tålamod upptaga mitt oblida öde samt, om möjligt är, tillse, att denna kärlekssvaghet, som på så kort tid så godt som alldeles betagit mig all sinnets ro och allt nöje, må också blifva den sista. Men här kommer den gode gamle amiralen: der se vi ännu en öfverlefva af vår gamla svenska ärlighet. Du redlige, käcke gubbe, huru lycklig vore jag, om jag finge kalla dig svärfar!

---

Andra inträdet.

Baron Stadig, Amiral Enterfelt.

Amiral Enterfelt. Jag hoppas, I har inte väntat länge, herr baron Stadig? Min sann, jag fick nu först veta er ankomst.

Baron Stadig. Jag kom ock nu på stunden hit, herr amiral. Er dotter, fru Lotta, har befalt mig att vara dess gäst i afton.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl, herr baron. Jag tackar er så mycket mer för den äran, I vill göra min Lotta, som hon ock gjort mig en ganska fördelaktig beskrifning om er person, det är väl, det är väl. Min flicka har rätt, ser jag, mycket rätt; I är hjertligen välkommen, herr baron. Så mycket det har grämt mig att förnimma, det en af vårt rike så väl förtjent familj, som er är, tyckes vara så när på vägen att utslockna, så gläder det mig, att I, baron Stadig, utom hvilken jag tror ej många vara öfriga deraf, i allt ert väsende liknar era berömvärda förfäder, det är väl, det är väl. Om jag lefde aldrig så länge, skall jag aldrig glömma er far, guvernören Thore Stadig. Han tjente i sin ungdom vid sjöstaten, var ock en tapper, erfaren och förståndig sjöman, som hade tjent snart sagdt på alla utrikes flottor i Europa och kunde med skäl räknas ibland våra bästa sjöofficerare. Som jag något före honom kom i tjenst, så blef jag ock ett hälft år gjord till schoutbynacht^[2] förr än han; men han avancerade mig sedan förbi till vice amiral. Om någon annan hade så hoppat öfver hufvudet på mig, så kan jag ej neka, att det ju torde hafva blifvit ett halsbrytande arbete utaf oss emellan; ty vi voro den tiden en hop unga, raska drängar på flottan, som vid slika tillfällen ej förstått skämt. Men tro mig, baron Stadig, er fars avancemente gladde mig, och jag var den första, som uppriktigt önskade honom dertill lycka; ty vi gjorde begge hvarannan den rättvisan att tillstå, det vi i bravoure och sjömanskap voro lika, så att min avantage framför honom endast bestod i en några månader äldre schoutbynachtsfullmakt; men deremot hade han den förmon för mig, att hans förfäder många hundrade år gjort riket stora tjenster och klädt många blodiga skjortor; deras meriter tyckte jag att de borde komma er far till nytta, när han sjelf så berömmeligen trädde i deras fotspår, och derjemte skilnaden i våra förtjenster ej kunde sägas vara särdeles stor. Han hade sedan den olyckan, stackars man, att det högra benet blef honom afskjutet i samma sjöbatalj, uti hvilken min redlige vän gref Claes Hurtig blef slagen, hvaruppå han lemnade flottan, och så ifrån den ena tjensten till den andra blef omsider guvernör i Norrlanden, uti hvilken beställning han dog. I förlorade mycket, baron Stadig, igenom en sådan faders död; men så var I derjemte så lycklig, att I några år efter fick en styffar, den redlige generalmajor Gladlynt, uti hvilken jag tror att I inte saknade er goda far.

Baron Stadig. Åh nej, herr amiral, min köttsliga far hade aldrig kunnat visa mer kärlek och ömhet för mig eller taga mer omsorg om mig och min uppfostran än han; jag skall ock vörda hans döda mull, så länge jag lefver.

Amiral Enterfelt. Herr baron, förlåt en gammal gubbe, som hjertligen tager del i allt, hvad som er angår, om han är så frågvis och begär veta, hvad beställning som I bekläder. Er ålder, om jag gissar rätt, tyckes fordra, att I måste redan hafva valt någon viss lefvernesart.

Baron Stadig. Jag hoppas, mitt svar på er fråga, herr amiral, skall så gillas af er, som jag finner både fägnad och heder uti sjelfva frågan. Jag har i hela min ungdom med all flit sökt inhemta de kunskaper, som skulle göra mig skicklig antingen till en god soldat eller en skicklig statsman. I språken och exercitier gjorde jag ock de framsteg, att jag, utan sjelft beröm, kan säga mig uti dem vara färdig. Min hug lekte fuller strax på att taga till värjan; men som vårt långsamma krig några år förut tagit ända, och således liten apparence var till att lära stort eller att göra särdeles lycka i den metién, så beslöt jag på min styffars trogna råd att göra mina resor utomlands, besåg ock de förnämsta utrikes orter med den flit och aktsamhet, som jag trodde en gång skulle kunna göra mig desto skickligare till att tjena mitt fädernesland. Frankriket lemnade jag till sist, i uppsåt att der något dröja, till att, efter en allmän vedertagen inbillning, gifva mitt väsende något bättre skick och angenämhet; men jag var snart sagdt knappt ditkommen, förrän jag fick bedröfliga tidender om min styffars död, och blef så tvungen för mina angelägenheters skull att begifva mig hemåt igen. Sedermera hafver jag här hvarken sökt eller ernått någon beställning, lärer ej heller göra derom någon ansökning. Ty, ehuru jag alltid skall vara färdig, enär påfordras, att med lif och blod samt med arbete och hufvudbry tjena mitt fädernesland, det ock till mina döddagar blifver mitt uppsåt, att i alla måtto göra mig dertill skicklig; likväl, som jag är så lycklig att vara en förmögen man, som rikligen kan subsistera af mig sjelf, så har jag gjort mig samvete att söka brödet undan dem, som måste tjena för deras uppehälle. Jag hafver fördenskull utvalt att vara en landtman, men på sådant sätt, att, när jag med flit och upptänksamhet idkar mitt jordbruk, jag är inte mindre omtänkt att dagligen kunna göra framsteg i alla nyttiga vetenskaper och att kultivera mitt sinnes gåfvor, på det, när påfordras, jag både på riksdagar kan gå riket tillhanda med trogna rådslag och eljest strax träda uti hvad tjenst som man af mig skulle vilja fordra.

Jag bör likväl berätta er, herr amiral, att öfverheten före min utresa gifvit grefve Hurtig och mig en vårt stånd anständig karakter; den nåden sökte jag inte, men tog den dock emot med all underdånig vördnad och erkänsla, dels för det att jag dymedelst får tillfälle att göra hos vår nådigste öfverhet uppvaktning, att således städse kunna vara i dess åtanka, dels ock emedan, efter våra tiders skadliga vana, någon karakter är oundgänglig uti samqväm och det hederliga namnet af en rätt landtjunkare nu beklagligen inte gifver särdeles anseende, fast jag måste göra mitt grannskap den rättvisan och tillstå, det vi endast göra värde af hvarandra, efter som den ena öfvergår den andra i förstånd, dygd och redlighet, och inte efter den stämpeln, som en fullmakt slagit på någondera af oss.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Ert fattade beslut är berömligt, herr baron, och jag spår förut, att I ej länge får derutinnan framhärda; ert fädernesland, baron Stadig, lärer snart behöfva slika män som I. Men er kusin, grefve Hurtig, hvar är han engagerad?

Baron Stadig. Min kusin är ej vidare kommen än jag. Han hade ock föresatt sig samma lefvernesart med mig, förrän han började sina resor; men huru vida utrikes orter kunnat göra en så total ombytning uti dess förr fattade resolution, som de gjort uti allt hans öfriga uppförande, har jag ännu inte kunnat göra mig kunnig om. Men efter herr amiralen nämner min kusin, så lärer han tillåta, att jag hjertligen beklagar den dårskap, han begick just nu på kaffehuset ... och ...

Amiral Enterfelt. Åh, nämn intet derom, herr baron! Lappri, lappri! Man måste förlåta ungt folk. Jag har ock varit yr i min ungdom, dock på svenskt maner. Sådana visputa utländska maner visste vi inte i min tid: vi galnades och handskades oss emellan, så det gick väl till, men vördade alltid ålderdomen. Dock det gör mig ondt, att jag sjelf blef på sistone något ifrig: bloden begynte att jäsa på gubben, skall I tro, baron Stadig, och hade I inte kommit emellan, så tror jag min sann, att det blifvit bara allvar utaf. Jag förlåter grefve Hurtig af allt mitt hjerta, ja jag beklagar äfven på det högsta den förtret, han dymedelst sig ådragit.

Baron Stadig. Huru då, herr amiral?

Amiral Enterfelt. Ja, jag vill säga er, herr baron: I vet utan tvifvel, att er kusin friat till min dotter; I tör ock veta, att hans person stod henne så temmeligen an. Hon hade ock ämnat, på mitt inrådande, att i afton gifva honom ett fullkomligt ja. Allt detta är öfverända: min Lotta hade före min hemkomst fått veta, hvad som händt på kaffehuset, bedyrade, när jag kom in till henne i hennes kammare, att hon aldrig mer ville veta af grefven, ja påstod sig dertill vara förbunden igenom en dyr ed, den hon aldrig skulle bryta.

Baron Stadig. Men står hon inte att bevekas och att vara så försonlig som hennes goda far, hvilken likväl lidit största oförrätten?

Amiral Enterfelt. Jag gjorde allt det jag kunde att öfvertala henne dertill, men fåfängt.

Baron Stadig. Skulle herr amiralen ej ännu vilja göra ett försök? Hvem vet, om icke ett så fromsint fruntimmer som fru Lotta, och som derjemte har så stor vördnad för sin far, torde låta öfvertala sig?

Amiral Enterfelt. Nej, herr baron, jag känner min flicka: så god som hon är, så beständig är hon i hvad hon en gång satt sig före. Jag har dessutom försvurit att i slika mål som dessa någonsin mer bruka min faderliga myndighet, sedan det en gång har lyckats mig illa. Allt det jag kan göra för grefve Hurtig, är att ynka honom och att önska honom bättre lycka med en angenämare flicka än min Lotta.

Baron Stadig. Den får han inte, om han reser hela verlden omkring; men, herr amiral, jag ber ännu en gång.

Amiral Enterfelt. Bed inte, baron Stadig, bed inte. Saken är ogörlig. Om I vill, så gå sjelf och bed min Lotta; men I må tro gubbens ord, I lärer intet uträtta. Här kommer hon. Gör nu ert bästa.

---

Tredje inträdet.

Amiral Enterfelt, Baron Stadig, Fru Lotta, Fröken Gladlynt.

Amiral Enterfelt. Min Lotta, jag har berättat baron Stadig, huru du misstyckt den händel, grefve Hurtig började med mig på kaffehuset, och att du fullt och fast satt dig före att alldeles utslå hans frieri.

Fru Lotta. Min vördnad för er, min kära far, den omtanke, jag bör hafva för min egen sällhet, och en svuren dyr ed förbinda mig oemotsägeligen till ett beslut, som jag aldrig ändrar.

Baron Stadig. Men, min sköna fru, huru snart kan en ungdom förse sig! Fel, som af hastighet begås och hvartill ingen arghet är ursprung, böra så mycket snarare hos dem förlåtas, som gemenligen de ädlaste gemöterna^[3] hafva de hastigaste rörelser.

Fru Lotta. Ädla gemöten, baron Stadig, böra kunna styra sådana hastiga rörelser, ett sundt förnuft kan alltid hålla dem i tygeln.

Baron Stadig. Sådant kommer med åren och förfarenheten, min vackra fru.

Fru Lotta. Innan de åren och den förfarenheten kommer, kan så mycket ondt redan vara gjordt, att det inte mera står att rättas. Men, herr baron, låt oss inte längre raisonnera härom; jag har ännu ett skäl, som är oöfvervinneligt.

Baron Stadig. Tör jag fråga, hvad det är?

Fru Lotta. Jo, att jag vill så, att jag blir dervid, och att den, som mera talar härom, gör mig alldeles inte till viljes.

Baron Stadig. Min nådigste fru.

Fru Lotta. Jag hade aldrig kunnat tro, att baron Stadig skulle vilja förtreta mig.

Baron Stadig. Jag ber, hör mig.

Fru Lotta. Stig upp först, baron Stadig, och tala sedan så mycket er behagar. Släpp man min hand lös, jag vill stå qvar. Det kan vara lik mycket, hvar jag är, som det är lika mycket, hvad I vill säga.

Baron Stadig. Min skönaste fru, jag tager himmelen till vittnes, att det första ögonblicket, jag hade den lyckan att se er, era fullkomligheter så intogo mitt hjerta, att I sedermera enväldigt ägt alla mina tankar, och att I varit all min längtans ädlaste och endaste mål. Jag visste ej då, att min kusin grefve Hurtig var i lika tillstånd med mig: han har sagt mig sådant först i dag; men ack! han förtälde mig tillika den lyckan, han hade, att I, min sköna fru, ej var honom ogunstig. När jag för några timmar sedan hade den äran att tillika med honom göra hos er min uppvaktning, bekräftade er vackra mun min kusins lycka och betog tillika mig allt hopp om min.

Sedermera är denna för min kusin bedröfliga händelsen mellankommen, som tyckes hafva ändrat ert sinne och hotar honom med förlust af en stillhet, som han borde skatta för den aldra största i hela verlden. Jag vore en skrymtare, om jag ej tillstode, att hvad som således händt mig ingalunda bedröfvar; men så ville jag ej profitera af min kusins olycka, så länge något hopp vore, att densamma kunde afböjas; ja, jag hafver äfven trott min skyldighet fordra att, så mycket möjligt vore, dertill contribuera. I detta uppsåt, min skönaste fru, och inte till att förtörna er, har jag velat hos er intercedera för min olycklige kusin; I har afslagit min bön, ert fattade beslut emot honom är oföränderligt, I har förklarat allt förebedjande onödigt och fåfängt. Jag har således intet att reprochera mig sjelf, ja fast emot mig sjelf, min egen kärlek, ja min egen lycksalighet hafva sökt, i anseende till min kusin, fullgöra allt, hvad både vårt skyldskapsband samt forna vänskap kunnat af mig fordra. Men (faller åter på ett knä), min skönaste fru, låt inte er vrede emot min kusin sträcka sig längre än till honom. Har han ej vetat att sätta rätt värde på det ädla hjerta, som han var så när till att blifva en lycklig ägare utaf, så tro, att jag håller detsamma för den ädlaste skatt i hela verlden, utan hvilken allt nöje, ja sjelfva lifvet är och skall städse blifva mig både ledsamt och föraktligt. Om detta hjerta tigger jag nu här på mina knän, skönaste fru Lotta, och tillbjuder att uppoffra er deremot ett hjerta, uppfyldt af vördnad och kärlek för er, och som, så länge det äger en bloddroppe, skall hålla för sin största lycka att få höra er till.

Fröken Sophia. Huru kan du, min Lotta, låta bror min stå så länge på knä för dig?

Fru Lotta. Ett så oväntadt tal ifrån er, baron Stadig, har så surprenerat mig, att jag ej en gång märkte ert knäfall, som mig ingalunda tillkommer, eller jag bör tåla. Stig derföre, om er behagar, upp, och var försäkrad om all min erkänsla för ett så hederligt och mig äfven ej obehagligt tillbud. Någon längre bekantskap och vidare umgänge lärer behöfvas, innan I kan rätt veta, om gåfvan, som I begär, svarar emot det värde, I sätter uppå henne. Mig torde ock en längre tid vara nödig till att bättre lära känna den, som för all min lifstid kan antingen göra mig högst lycklig och förnöjd, eller ock outsägeligen eländig.

Fröken Sophia. Min hjertunge, jag mins en viss fru, som ej många timmar sedan sade, att hvad som skall göras måste göras fort.

Fru Lotta. Ja, min engel, men jag mins åter en viss fröken, som ej längre sedan svarade den frun, att hvad som göres hastigt ångras länge.

Baron Stadig. Min vackraste fru, sådana uppskof, ehuru gunstiga, pläga ofta vara förebud af höfliga afslag.

Fru Lotta. Jag mente dem inte så, herr baron.

Baron Stadig. Men äro de då ej nu alldeles onödiga, min nådiga fru? Ingen tid, intet vidare umgänge kan göra mig mer försäkrad, än jag nu är, om min lyckas storlek, om er vackra mun behagar endast med ett gunstigt ja densamma besegla. Och om min beständiga vördnad för er person samt oföränderliga, uppriktiga kärlek för er lär er egen dygd, er egen fromhet, ja alla era öfriga fullkomligheter bäst betaga er allt tvifvelsmål. Dessutan så är jag försäkrad, att er egen goda far här lärer ej undandraga sig att gå för mig i borgen.

Amiral Enterfelt. Ja, det gör jag gerna, både med hand och mun. Det är väl, det är väl.

Fröken Sophia. Än jag då, bror? Vill I inte ha min caution med? (Till fru Lotta.) Du tager fuller den för god, min engel?

Fru Lotta. Ingen mindre, min Fiken. Jag vore min sann klok, om jag antog en omyndig flicka, som du är, för cautionist. Se du dig sjelf före om goda cautionister; du tör snart nog behöfva dem bättre, än jag nu gör. (Till baron Stadig.) Men, baron Stadig, I måste ej illa upptaga, om jag säger, att både sjelfva anständigheten och vissa skäl fordra, det jag mig förbehåller en något längre tid till betänkande. Kom derjemte ihåg en viss omständighet, som ock gör mig tvehugse och äfven torde fordra hos er en nogare eftertanke.

Baron Stadig. Hvad omständighet kan det vara, min sköna fru?

Fru Lotta. Jo, baron Stadig, erinra er allenast, att I heter Stadig och jag Enterfelt, att I är af en gammal och jag af en ung familj.

Baron Stadig. Jag erinrar mig, min sköna fru, att I är af samma stånd som jag, och att en rätt så stor kung, ja kanske större, upphöjt er far dertill som den, hvilken benådat min familj dermed; jag vet ock, att ingen utan sidvördnad för öfverheten, som är all heders källa, kan göra en skilnad emellan dessa och de förra tiders familjer. Hade alla tiders konungar här i Sverige lika makt att benåda deras undersåtar med hedersstånd, så kunna ock alla tiders familjer ej vara i olika anseende, utan att man tillika vill sätta ett större värde på den ene konungen än på den andre, hvilket vore en äfventyrlig förmätenhet. Det torde fuller vara, att en eller annan kommit till denna förmon utan särdeles förtjenster, hvilket åtminstone inte händt vår redlige, gode gubbe, er far; men huru kunna vi vara försäkrade om, att inte sådant i forna tider sig tilldragit? Min tanke är, skönaste fru Lotta, att, när öfverheten med sin höga hand bekräftat någons hedersstånd, i samma ögonblick allt det framfarna bör glömmas och allenast den nye riddersmannens och dess efterkommandes följande uppförande, mandom och trohet göra dem mer eller mindre hedrade ibland oss. Ja, min vackra fru, en väl och till rikets tjenst anlagd ungdom, ett redligt, uppriktigt och tappert väsende, ett vänligt och nöjsamt umgänge, jemte en oföränderlig kärlek för fäderneslandet, trohet och lydnad för öfverheten gör i mitt tycke en fullkomligare adelsman än hundrade tusen anor. Den trägna ansökning, som jag ock nu gör hos er, min vackra fru Lotta, bör äfven öfvertyga er om, att jag hafver samma tanke om fruntimret. Jag ser hos er alla de fullkomligheter, som böra pryda ert kön, och dem vördar och skattar jag mer, än om I kunde nämna mors mormoder och så vidare ända tillbaka till drottning Disa.

Amiral Enterfelt. Åh, rör aldrig denna förhatliga strängen, min Lotta! Er tunga, kära qvinfolk, leker gemenligen mest på denna såra tanden,^[4] som likväl måste alldeles uppryckas med alla dess djupa rötter, om eljest friheten skall hafva bestånd och här blifva någon enighet samt den derpå grundade allas välgång. Jag vill säga dig, min Lotta: ingen kan förakta din familj utan att antingen förakta din far eller hans farfar, som var en ärlig, redlig bonde. Föraktar han din far, så låt honom visa i sin slägt någon, som med mera möda, fara samt ärlighet bragt sig upp i verlden än han; föraktar han den redlige bonden, som var din fars farfar, så måste han ock vara så onaturlig att förakta första upphofsmannen af sin egen familj, som inte lärer mer vara kommen utur himmelen än andra, och som lärer aldra sist tillbaka nödvändigt hafva varit en god svensk bonde, eller något dylikt. Men, som jag sade, det hugnar mig, att det är allenast I qvinfolk, som löpa med slikt lappri; manfolken ha mera förstånd och billighet än så, min sann ha de så, min Lotta. Det är väl, det är väl.

Fru Lotta. Ja, min kära far, men det är dock med qvinfolken som jag mest måste umgås. Jag kan inte tåla att blifva sedd öfver axeln eller att icke hållas för jemngod med dem, som inte ha mer än jag sjelfva förtjent det hedersstånd, de förhäfva sig öfver. Kom ihåg er egen moster, styfmoster menar jag, baron Stadig, fröken Sisla Storlåt; huru ställer hon sig mot er halfsyster der? Det var länge, kan tro, innan hon vålade sig att se henne. Omsider lät hon beveka sig dertill, och kanske att, när de voro ensamma, hon var så familjär att kalla henne kusin; men kom någon främmande in, så hette hon mycket kallsinnigt »min fröken».

Fröken Sophia. Allt detta är sant, min hjertans du. Men kom deremot ihåg din gumor, den fromma grefvinnan Hurtig; har du någonsin sett henne göra någon slik oförståndig skilnad? Har hon inte, fast du är henne på intet sätt skyld, dock alltid kallat dig i aldra största sällskapen snart gudotter, snart syster? Och mig har hon alltid hedrat med det namnet, ehvem som ock varit närvarande.

Fru Lotta. Men hvad heder har hon ock icke deraf, min hjertans Fiken? Den goda grefvinnan är icke en hårsmon mindre derföre vördad och älskad, ja alla så godt som fika efter att utaf allt hjerta gifva henne den respekt, som hon sjelf tyckes vilja undvika.

Amiral Enterfelt. Om jag lefver i hundrade år, skall jag aldrig glömma den sista gången, när jag nu vid min uppresa besökte den makalösa frun. Jag fann henne gåendes med sina barn uti ett långt galleri, hvilkets ena sida var beprydt med dess framlidne herres, grefve Christopher Adels, och den andra med hennes egna förfäders konterfej. Hon nämnde dem alla, berättandes hvad höga embeten de beklädt, samt de förnämsta tjenster, som de gjort deras fädernesland, men sade derjemte till de små hjertungarne: »Er förmon, kära barn, att hafva utaf så dråplige män er härkomst är sannerligen stor; men som I sjelfve inte det aldra minsta dertill bidragit, så böra I ingalunda deröfver förhäfvas eller förakta andra. Följen I era förfäders berömliga exempel, så böra deras förtjenster öka era; men gören I annorledes, så vanhedren I dem, och de ännu mera er.»

Baron Stadig. Det är inte utan, att ju en eller annan af vårt gamla fruntimmer äro så inbilska i detta målet, att de snart sagdt inte tänka eller tala om annat än detta lappriet; ja jag fruktar, att de söka äfven att planta denna högfärden i deras barn, förrän de lära dem något annat godt. Jag vill äfven ej neka, det jag tror min gamla moster Sisla heldre skola se mig gift med ett gammalt slägtregister och ett väl måladt ätteträd än med er, min sköna fru. Men så kan grefvinnan Hurtigs exempel dock öfvertyga er, att ibland de äldre familjer finnas, ja jag tör säga till största delen raisonnabla fruntimmer; de lära alltid fägna sig af ert umgänge, min vackra fru, samt hedra er som min hustru, men ändå mest för er egen merit. De andra, om sådana skulle finnas, förtjena inte er bekantskap, ja inte en gång att nämnas. Men, min skönaste fru Lotta, dessa äro alltför allvarsamma discourser för en pickhågad älskare, som väntar af er vackra mun sin dom: gif honom nu antingen lif eller död.

Fru Lotta. Låt mig väl höra parterna, baron Stadig, och väl ransaka saken, innan jag gifver dom; dertill fordras någon tid.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men, min kära Lotta, hade du inte bäst att göra pinan kort? Tänk dock huru träget han beder!

Fru Lotta. Jag vill inte gerna neka min kära far något, men måste dock i detta målet så vida vara olydig, att jag utber mig något rådrum, innan jag mig fullkomligen yttrar.

Fröken Sophia. Stå inte, kära Lotta, och tokas så med bror min! Jag känner ändå på mig, att du gifver honom ja.

Fru Lotta. Du tör ha känt så mycket förr en gång du, och likväl bedragit dig, mins det. Emellertid, baron Stadig, så försäkrar jag er, att, hvad beslut som jag fattar, ert nöje skall vara mig om hjertat.

---

Fjerde inträdet.

Amiral Enterfelt, Fru Lotta Enterfelt, Fröken Gladlynt, Baron Stadig, Grefve Hurtig, Lasse Lustig och Sara.

Grefve Hurtig. Quel bonheur, ma cousine, att få se er tvenne gånger på en dag, ma foi, alltid lika skön och lika behaglig!

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Lära de så att lefva i Paris? Jag mente, man helsade alltid på frun i huset först.

Fru Lotta. Det är alltför mycket svenskt och gammalmodiskt, kära far; grefvens vana är att gå till fröken först, sedan till spegeln, och sist kommer raden till mig. (Sakta till amiralen.) Se, min far, spådde jag ej rätt? Strax härpå lärer hans grefveliga nåde förfoga sig till mig.

Baron Stadig. (Sakta.) Du lärer fuller sloka fjädrarne rätt nu, min grefve, när dig blir bekant, huru du har förqvacklat^[5] din lycka. Dock, hvem vet? Du tör vara lyckligare än jag, som ännu har allt att frukta, men hvars hopp är ganska ovisst. (Till grefve Hurtig.) Kusin, kusin, hvad gör I? Kommer I inte ihåg, att I är uti fru Lottas hus och af henne buden till gäst, utan att I deremot vist henne den aldra minsta höflighet? Ser I ock inte hennes far, amiralen Enterfelt, som I förförde er på rätt nunnas? Mig tyckes, att I borde till det minsta göra hos honom er enskyllan.^[6]

Grefve Hurtig. Min vackra fru, ehuru högt jag är er förbunden för det tillstånd, I gifvit mig, att i afton njuta ert kära sällskap, så skulle I dock tusendefaldt öka den gunsten, om I behagade intercedera för mig hos er far, herr amiralen här, att han förlåter det fel, jag i hastighet begått emot honom. Min sann, han var mig alldeles okänd.

Fru Lotta. Herr grefve, min far vet så väl, hvad han bör förlåta eller inte, att det vore förmätigt hos mig att vilja honom till något öfvertala; har I brutit honom emot, så åligger det ock er att begära förlåtelse.

Grefve Hurtig. Jag gör det gerna och af allt hjerta, min nådiga fru. Min sann, herr amiral, jag kände er inte.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men jag skulle tänka, herr grefve, att det vore aldra försigtigast, om man mest undvek till att oförrätta en okänd, af fruktan att man torde dymedelst göra mera ondt, än man kanske förmodat. Jag har glömt, min grefve, jag har glömt allt, hvad oss emellan sig tilldragit, önskar er allt godt, och att denna händelsen må vara er en varning. Tänk endast på er hederliga familj, I är snart sagdt den endaste qvar derutaf. Kära grefve, låt henne inte slockna ut i en skamfläck.

Grefve Hurtig. I en skamfläck säger du, redlige gubbe? I all min lifstid hafva aldrig några ord gått mig så till hjertat. Min nådiga fru, er goda far har förlåtit min galenskap; låt mig nu utbedja mig samma gunst utaf er.

Fru Lotta. Mins min ed, grefve, och döm derutaf, hvad svar I har att förvänta.

Grefve Hurtig. I svor i hast, min fru.

Fru Lotta. Men har beslutit att hålla evigt.

(Grefve Hurtig faller på knä.)

Fru Lotta. Stig upp, grefve, allt är fåfängt! Och till att mer öfvertyga er derom: baron Stadig, gif hit er hand och tag denna handen, som tillika med mitt hjerta gifver sig evigt uti ert våld.

Fröken Sophia. Åh, du inbundna skalk du! Kom vass att du hade detta redan i din lilla hjerna, när du så kallsinnigt i jånses begärde tid att betänka dig.

Fru Lotta. Det är lika mycket, Fiken: saken är gjord, och nu skall du fritt få kalla mig svägerska, om du vill.

Baron Stadig. Min käraste fru, döm af mitt stillatigande om min erkänslas storlek: små välgerningar finner man ord att tacka före; men så stor, som den är, hvilken I nu visat mig, och det ändå just sedan I lenmat mig emellan hopp och fruktan, öfvergår alla tacksamhetstecken, som med ord kunna visas.

Lars Lustig. (Tager ett rep utur byxsäcken, springer till grefve Hurtig och visar honom detsamma.) Monsieur, monsieur, voici, en säker läkedom för korgen och mjeltsjukan: probatum est.^[7]

Grefve Hurtig. Gå din väg, din narr, eller jag lärer skjutsa dig hädan, så det skall hvissla efter!

Lars Lustig. Mycken tack, nådige grefve, jag reser fuller utan skjuts: jag känner alltför väl ers nådes hållhästar, de slå så gerna. Så går det: obuden^[8] tjenst blir alltid försmådd. Men hvad skall jag göra med detta herrliga elixiret, som likväl gifvit så många en så rolig sömn, att de aldrig vaknat? Hör, min sköna jungfru Sara, I hade liten vänskap för mig, den tiden jag var fransos i verlden: I mins väl monsir Champagne? I talte då om bröllop. Nu, min engel, tillbjuder jag er detta sköna giftermålsbandet, om I vill sätta halsen deri först och låta mig snöra till; jag vill strax komma efter, och då sku vi vara sammanbundna, kan tro, åh, så sammanbundna!

Sara. Jag tackar dig, din stygger; behåll ditt repstycke för dig sjelf och sådana lättfärdiga bedragare, som du är: du har väl förtjent det och mer.

Grefve Hurtig. Ja, det skall bli så. Kusin Stadig, var det ett vänskapsstycke att på så listigt sätt praktisera ifrån mig ett fruntimmer, som I visste att jag älskade, och om hvilkens godhet för mig jag hade gjort er förtroende?

Baron Stadig. Grefve Hurtig, jag lemnar herr amiralen och hans sköna dotter, fru Lotta, att vittna, om jag, fastän jag var er rival, dock i denna saken mig annorledes uppfört än som er vän.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jo, grefve, baron Stadig har i anseende till er gifvit sådant prof af vänskap, som jag tror vara ohördt: han har sökt med trägna böner, knäfallande och jag vet inte hvad mer förekomma den förtret, som er händt; ja, jag har inte hört honom på något sätt yppa sin kärlek för min dotter, förrän hon bedyrade sig vara obeveklig att mer hafva någon god tanke för er.

Fru Lotta. Vet, grefve Hurtig, han var så envis, så envis och så enträgen att plåga mig med förböner för er, att jag hade snart sagdt börjat hata honom så mycket, som jag tillstår att jag nu älskar honom.

Grefve Hurtig. Det är mig ändå kärt, att, som jag har ingen annan att skylla än mig sjelf, jag likväl, då jag mister en käraste, icke i detsamma mister en trogen vän. Min nådiga fru, tänk inte, att den frågan, jag nu gör er, om I någonsin haft någon verklig godhet för mig, härrörer af en fåfäng inbillning, sedan jag försäkrar er dess ändamål endast vara att utaf dess svar blifva mer eller mindre öfvertygad om mina fel.

Fru Lotta. I vet, grefve, att ett sådant tillstående ej är så särdeles anständigt för ett fruntimmer, i det tillstånd jag nu är; dock lärer baron Stadig anse för ett uppriktighetstecken hos mig, att jag ej nekar det, till hvilket han sjelf varit vittne. Ja, grefve, jag har haft så god tanke för er, att, när min far uppå er fasters anmodan begärde mitt ja för er, jag gjorde ingen svårighet att allt hemställa till hans behag. Men ...

Grefve Hurtig. Åh, stanna der, min skönaste fru! Min egen eftertanke säger mig alltför mycket det öfriga. Ja, det är mitt eget uppförande, som har förorsakat er kallsinnighet emot mig, mitt eget uppförande har gjort mig föraktlig i era ögon, ja det har äfven föranlåtit denne redlige gamle mannen att varna mig, det jag ej måtte blifva en skamfläck uti min familj. Du har väl tillbragt din ungdom, Hurtig, väl anlagt dina medel på utrikes resor, när vid din återkomst i ditt fädernesland dina och din familjs bästa vänner tro sig hafva orsak att gifva dig sådana förmaningar! Jag skall ock upptaga dem, som mig bör, kasta evärdeligen bort detta flygtiga utländska väsendet, som en inbillad artighet kommit mig att taga nöje uti. Min klädedrägt, min åtbörd, mitt tal och mitt sinne skall hädanefter vara svenskt, uppriktigt svenskt, mitt fäderneslands frihet, uppkomst och försvar skola förnämligast hädanefter sysselsätta de tankar, som härtills varit så pickhågade på allahanda fåfänga.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Nu känner jag er igen, grefve Hurtig, nu framlyser den gamla svenska manligheten uti er. Med ett ord, nu känner jag igen i er person era mycket berömda förfäder: sådan var deras gång, sådant deras tal. Ja, nu är I rätteligen och i sanning grefve Hurtig.

Fröken Sophia. (För sig sjelf.) Hvart vill allt detta taga vägen? Han har icke sagt det aldra ringaste till mig hela denna tiden; nog har han gifvit fru Lotta goda ord. Få se om, sedan han finner sig hafva förlorat henne, gamla kärleken icke uppvaknar. Det må han ock göra för Fiken, säger jag.

Grefve Hurtig. Kusin Stadig, jag fägnar mig öfver din lycka; jag var henne inte värd, och hon hade inte kunnat träffa en redligare man eller bättre vän, än du är. Men om du blifvit lycklig, så neka inte till att äfven göra din vän så: det står i ditt våld, Stadig.

Baron Stadig. Huru då, kära grefve? Står det i mitt våld, så är I lycklig redan: denna hjertungen undantagandes, är intet i verlden, som jag antingen kan eller vill neka er.

Grefve Hurtig. I ären begge hvarannan värde, kusin; men hvad säger I om er vackra syster här? Jag adresserar mig inte till er som hennes bror eller förmyndare, utan som till en förebedjare. Förmå henne att emottaga ett hjerta som, ehuru flygtigt och fåfängt det härtills varit, ingenting högre åstundar än att få evigt fästa sig under hennes lydno.

Baron Stadig. Min syster, er tillkommer att härpå svara. I vet, att mitt förmyndareskap, som er far mig anförtrott, aldrig behöft sträcka sig längre än att med nöje bifalla, hvad I er föresatt. Jag hoppas, jag lärer ock nu hafva tillfälle att göra detsamma, i anseende till det benägna svar, som jag vill förmoda att I gifver vår kusin.

Fröken Sophia. Åh, bror! Stackars grefve, han ser då så barmhertig ut; hvem kan neka honom något? Men är allt hvad I nu sagt, grefve, rätt ert allvar?

Grefve Hurtig. Ja, och utaf allt mitt hjerta, min engel.

Fröken Sophia. Det är mig kärt. Men töfva, grefve, atl gifva mig dessa kärliga öknamnen, till dess jag får lof att kalla er så igen. Men svara mig nu uppriktigt på en fråga: gifver I eder på nåd och onåd, eller vill I kapitulera? Svara rent ut, grefve!

Fru Lotta. Du kan inte låta bli att vara galen, din yrhätta.

Grefve Hurtig. Hvilket behagar min sköna öfvervinnarinna?

Fröken Sophia. Inga öknamn, säger jag, grefve! I skall få kapitulera; men får icke jag sätta upp punkterna?

Grefve Hurtig. Mycket gerna.

Fröken Sophia. Så hör nu väl på och säg, till hvilken I samtycker eller ej.

Först och främst så skall grefve Wilhelm Hurtig ifrån denna dagen aldrig understa sig att komma till hofs eller något hederligt sällskap med sitt hår eller peruk uppknuten, lika som ville han rida skjuts; hvaremot jag lofvar med hand och mun att vilja tro honom hafva öronen qvar, utan att han skall hafva af nöden att visa dem bara.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det andra: skall grefve Hurtig låta rese-våtsäcken^[9] ligga bakpå uppå vagnen eller drängens sadel, samt låta kusken behålla piskan, utan att nu eller i framtiden binda någondera af dem bak uti sitt hår eller sin peruk; ej heller skall han förorsaka dyr tid i landet med det myckna mjölet, han låter baka fast ofvanpå hufvudet.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till del tredje: skall bemälte grefve ej fördrista sig att bära lifvet på sin rock under armhålen eller med vida och uppstoppade rockskört apa efter fruntimmers styfkjortlar, vid straff att strax hafva förbrutit byxorna til mig, sin laggifta hustru.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det fjerde: skall han ej bära byxor, med förlof sagdt, så trånga, att han behöfver draga på sig dem med skohorn.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det femte: skall han aldrig bära hvita strumpor, utom när han åker i vagn, och det ändå ej ofta, på det en olycklig åkommen fläck ej må komma hans friska ben i elakt omdöme.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det sjette: måste han ovägerligen befalla sin skomakare att göra skor, som helt och hållet täcka hela hans fot, och ej mer bära en ful och stygg sko samt en bar brist,^[10] till att vilja synas hafva en liten fot.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det sjunde: förbjudes alldeles att taga söljor ur remtygen på vagnar och spänna fast ytterst på tårna af sina skor.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Lars Lustig. Min nådiga grefve, får jag icke lof att springa hem efter er nattkjortel?^[11] Jag fruktar, I lärer rätt nu stå naken eljest: I blifver så aftacklad.

Fröken Sophia. Till det åttonde: skall grefven bära så stor hatt, som kan täcka honom för regn och solsken, och aldrig sätta den på ett öra.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det nionde: skall grefven inte gå och sprätta med benen, kasta sig på en länstol, hvar han kommer in, eller hvart ögonblick beskåda sig sjelf i spegeln.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det tionde: skall han inte i oträngda mål slänga in fransyska ord i sitt tal och sjunga stycken af fransyska visor; men särdeles blifver honom förbudet att bruka fransyska eder, som han ock måste lofva att ganska sparsamt svärja på svenska, samt att hvarken på fransyska eller svenska bruka mörka ordasätt eller double entendre, som likväl äro så tydliga och förstås så lätt, att ett blygsamt ansigte inte kan undvika att rodna vid deras åhörande.

Grefve Hurtig. Samtyckt.

Fröken Sophia. Till det elfte: får grefven ingalunda vid alla tillfällen härdt och tvärt tala om utländska moder, manér att lefva, sällskaper, konversationer och tidsfördrif, och upphöja dem så högt, som han förringar allt hvad svenskt är.

Grefve Hurtig. Denna punkten bör inte allenast jag, utan hvar redlig svensk säga ja till.

Fru Lotta. Kära Fiken, gör en gång ända på alla dina punkter.

Fröken Sophia. Punkterna blifva snart färdiga. Bry dig om dig sjelf du, jag måste hafva dussinet fullt. — Till det tolfte, säger jag, förbjudas alla supéer och kollationer, der jag inte är med. Hvad säger I till det, grefve?

Grefve Hurtig. Er närvaro, min sköna kusin, skall alltid vara mig så kär, att jag denna punkten med allt nöje bejakar.

Fröken Sophia. Vill I, grefve Hurtig, troget och uppriktigt hälla alla dessa kapitulations-punkter?.

Grefve Hurtig. Från början till ändan, min kusin.

Fröken Sophia. Men vill ock 1 samtelige här närvarande vara borgen härföre? (Till fru Lotta.) Du slipper inte, Lotta, förrän du med ditt ja kommer också.

Fru Lotta. Åh, din fjolla! Ja då.

Grefve Hurtig. Men, min sköna kusin, får jag inte ock införa en eller två punkter uti vår kapitulation?

Fröken Sofia. Jag fruktar, I börjar på rebellera, grefve. Hvad gäller, I tänker redan på vilkor, som göra allt hvad I lofvat till intet? Men låt oss höra!

Grefve Hurtig. Först skall jag ifrån detta ögonblicket få byta det ledsamma kusin-namnet i namn af engel och andra slika förtroliga och kärleksfulla namn.

Fröken Sophia. Det är fuller något för hastigt, men lika mycket: samtyckt.

Grefve Hurtig. Skall min sköna kusin alltid vara vid ett så godt humör, alltid så angenäm och alltid älska mig så mycket och så uppriktigt, som jag älskar henne. Blifver denna punkten samtyckt, så begär jag ej mer, och då är jag bland de lyckligaste i hela verlden.

Fröken Sophia. Samtyckt af allt mitt hjerta. Och så, min kära grefve Hurtig, gör jag en ända på ert korta frieri, och nu är jag er egen engel, eller hvad I vill kalla mig, sa länge jag lefver.

Amiral Enterfelt. Det var en flicka för dig det, det är väl, det är väl.

Alla. Vi önska er begges lycka.

Lars Lustig. Vivat! Tänk, om antingen min grefve eller jag hade hängt upp oss rätt nunnas, så hade vi inte fått se på denna glädjen. Jag tror, han har mera förstånd likväl än jag, fastän jag länge tviflat derom.

---

Femte inträdet.

Till alla de förre inkommer Måns.

Måns. Junkern, som var här för några timmar sedan, är der ute och vill ändtligen tala med ers nåd.

Fru Lotta. Hvad vill den besten här? Säg honom, jag är förhindrad; han kan komma igen i morgon.

Amiral Enterfelt. Inte så, inte så, min Lotta! Sara har på dina vägnar gifvit honom något hopp; det är bäst ju förr ju heldre låta honom veta, att det är fåfängt, på det han må strax begifva sig hemåt igen och ej underkasta sig många förtretligheter här, hvarest han är ovan att lefva och folket ännu mycket mer ovana att se en så ohyfsad sälle. Kära Lotta, låt honom komma in.

Fru Lotta. Jag åtlyder gerna min fars befallning.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Hör, Måns, gå och bed junker Torbjörn komma in.

---

Sjette inträdet.

Alla de förre, Junker Torbjörn, Truls, Måns.

Junker Torbjörn. Huru? Är denne öfversittaren här också? Jag glömmer inte, huru han ville topprida mig i jånses på kofshuset, som de kalla’t; han törs fuller vara så dristig på köpet att löpa efter frun i huset här. Jag skall betala dig, din utländing du!

Amiral Enterfelt. Junker, junker, var inte så häftig! Jag hoppas, ingen har gjort er emot här.

Junker Torbjörn. Gjort mig emot, herr amiral? Jo, jag tror, denne yfvige påfogeln, som står här, har visst gjort mig emot: han ville så godt som köra ut mig sist på ett ställe, der jag betalte mina pengar så väl som han.

Truls. Ja, skam få mej, gjorde han icke, herr arsnal; jag hisnar ännu, när jag tänker på, hvad hop penningar som han vräkte bort der, och ändå för bara skarnet, vet Ni.

Lars Lustig. Tig, din lymmel, när bättre folk talar!

Grefve Hurtig. Jag hade orätt i hvad jag gjorde, junker, och beder er för hela sällskapet här om förlåtelse. Sku vi icke vara vänner?

Junker Torbjörn. (Tager honom i hand och skakar den- samma och säger:) Må göra; ja, vi sku vara du-bröder på köpet. Sku vi icke?

Grefve Hurtig. Vi ska tala derom öfver ett glas vin rätt nu vid bordet, junker.

Truls. Vet I, junker, att det är en grefve, som I talar med?

Junker Torbjörn. Han må vara grefve eller inte, det är Junker Torbjörn lika mycket. Jag har sextusende daler silfvermynts inkomst, Truls; är hans grefskap bättre, så lät honom visa sin jordbok derpå. Grefve, säger du? Jag är Junker, och så var far min före mig, och håller mig god som någon grefve, han må vara kommen från Tyskland eller Frankriket, ja om det vore från Ryssland med.

Grefve Hurtig. Hvarföre så ifrig, junker?

Junker Torbjörn. Jo, Truls här säger, I är en grefve, kan tro! Hör Ni, Ni må vara grefve eller friherre, ja furste med, hvad bryr jag mig derom? Om I vill vara vän och du-bror med mig, så är det väl; hvar och icke, så kan det vara mig lika mycket, och så är en ända på det.

Grefve Hurtig. (Tar Junker i hand.) Er Truls vet inte, hvad han säger; rätt nu, rätt nu sku vi dricka brorskål.

Junker Torbjörn. Och då skall jag göra er den äran att kalla er bror, grefve, af allt mitt hjerta. (Till Sara.) Jag lofva’ fuller, när jag var här sist, att jag skulle inte förr än i morgon komma tillbakars att få veta, om I var hugsad att blifva min hustru eller inte. Men jag har blifvit så orolig i mitt sinne, fru, sedan jag såg er sist, att jag inte kan vänta länge, utan måste nu strax veta, huru jag är deran. I är så vacker och har gjort mig så kärlig, att mig tyckes, jag kan inte lefva utan er.

Sara. Jag har ju en gång bedt er, junker, att inte vara så hastig.

Amiral Enterfelt. (Till fru Lotta.) Jag vet inte, min dofter, om det är väl gjordt, att först bedra’ en enfaldig stackare, och att le åt honom sedan; han är likväl af förmöget folk och torde hafva blifvit en beskedlig man, om han haft bättre uppfostran. Junker Torbjörn, får jag lof att säga, huru allt hänger tillhopa här?

Junker Torbjörn. Det hänger så tillhopa, herr amiral, att jag håller af er dotter och vill göra henne till fru på Stollebo, men hon står och tvikar och tvikar här. Kära, säg Ni åt henne, att hon gifver mig svar, och ett godt svar på köpet, hör Ni det, herr amiral.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Det hänger fuller inte alldeles så tillhopa heller, junker, ty I skall veta, att när I sist gjorde min dotter den äran att besöka henne, så mådde hon inte väl, att hon kunde sjelf taga emot er, men ville, likväl ej, att I skulle gå alldeles med oförrättade ärender tillbaka igen; derföre bad hon denna jungfrun att i hennes ställe tala med er och höra ert ärende. Jag måste ock derjemte säga er, junker, att det sedermera händt sig, att min dotter samtyckt att gifta sig med denne herren, och gör det mig således ondt, att I denna gången tagit fåfäng möda.

Junker Torbjörn. Så är I inte fru Lotta, amiralens dotter, hör, min vän?

Sara. Nej, junker.

Junker Torbjörn. Hvarföre skall I säja så då?

Sara. Jag tänkte inte bedra’ er, junker, utan gjorde hvad min fru mig befalte.

Junker Torbjörn. Hvad är ert rätta namn? Säg mig det, om I eljest kan säga något sant ord.

Sara. Jag heter Sara, junker.

Junker Torbjörn. Är Ni adel, min vän?

Fru Lotta. Ja men är hon så, junker. Hennes familj heter Lotand; hennes far var en gammal redlig officerare, som dog i största fattigdom, några år sedan han kom utur fångenskapen; hennes mor följde tätt deruppå. Min mor tog henne till sig, då hon var bara barnet, utan att låta henne veta, hvem hon var, och har uppfödt henne snart sagdt som sitt eget barn; sedan har hon varit hos mig på samma fot.

Junker Torbjörn. Er tjenare, jungfru Sara Lotand.

Sara. (För sig sjelf.) Du hade fuller haft tid att kalla mig fröken likväl, sedan du hör, att jag är adel.

Junker Torbjörn. Hör, hvad jag säger er nu: Ni är fuller inte så rik som er fru — det kan vara lika mycket, jag är rik nog för både mig och er; men I är åtminstone så vacker, skam å säjandes. Säg nu rent ut: vill Ni ha Junker Torbjörn Ränterik till man och herre eller inte? Sådant tillbud tör inte ofta göras er, mins det.

Sara. Jag har fuller aldrig ämnat att gifta mig.

Lars Lustig. Monsir Champagne kan vittna det, min sann.

Sara. Men likväl vill jag inte utslå en så vacker herres tillbud.

Junker Torbjörn. Så tag mig i hand, jungfru Sara Lotand. Och ifrån den dagen är du en af mig utkorad fru till Stollebo och till all min egendom. (Stiger fram och kysser henne.) Jag var inte för hastig nu, hoppas jag?

Sara. (Niger.) Åh nej, kära Junker. (För sig sjelf.) Fy, huru han luktar af tobak! Men man får inte se en gifven häst i munnen, har jag hört.

Alla. Vi önska er lycka, junker Torbjörn, mycken lycka, jungfru Sara Lotand.

Truls. Kära Junker, nog har Ni fått hustru nu, kan tro; men Ni måste ock tänka på er Truls stackare, som nu har i fyrtie år måst ligga allena, och är ändå så förfaselig mörkrädder.

Junker Torbjörn. Jag glömmer dig inte, Truls; jag har länge ämnat dig Ingri der hemma till hustru.

Truls. Ja, junker, jag har fuller länge varit rädder för det. Om I ger mig kött, hör Ni, så måste I ock ge mig bröd, en god bondgård, kära junker; Ingri har fuller förtjent det af er och mera ändå, och jag med, det vet Ni väl, junker. (Till Sara.) Kära välborna jungfru, efter Ni skall bli min junkers fru, som jag märker, så var nu så nådig och lägg ett godt ord till för Ingri och för mig. Hon är en så tjenstaktig piga, vet Ni. Ja, junker kan inte neka det, tror jag.

Sara. Om I inte tar det illa upp, min kära junker, så ber jag rätt mycke för Truls.

Truls. Än för Ingri då, välborna jungfru?

Sara. För begge. Kära junker, hjelp dem!

Junker Torbjörn. Hör, Truls, på min tillkommande frus ödmjuka begäran så skänker jag dina efterkommande mitt goda frälsehemman Tjärtomta med alla dess ägor och herrligheter.

Truls. Mycken tack, kära junker, mycken tack, väl- borna jungfru!

Lasse. (Ser på Måns, gör grimaser.) Stackars löpare Måns, har du nu mist din fästmö? Fy, gråt inte, din fleper! Du kan få dussintals igen, som äro dig lika trogna, som denna var.

Måns. Nej, det är fuller du, monser Fransos, som har fått en alnslång näsa nu: du mente, du hade mamosell Sara så visst på nätet, som tiggaren tar lusen, à la mode Paris, ma foi; men vest du hvad? Mig tyckes, att du och jag stå här som fattiga stackare: alla bli gifta och vi inte. Hvad säger du, Lasse? Sku inte vi begge gifta oss tillsammans med, för sällskap och ro skull?

Lasse. Må göra! Jag vill bli man och äta för dig, och du skall vara hustru och löpa för mig. Du blir ändå i ditt förriga kall, vest du.

Måns. Gif hit din hand, Lasse; jag är nöjd.

Lasse. (Sträcker fram handen.) Skall jag? Nej, tro dig raggen! Du är så villig, du tör ha något skälmstycke under detta ditt upptåg. (Tar handen tillbaka.) Eller huru är det, Måns? Skall jag våga’t?

Måns. Du kan göra, som du vill.

Lasse. Nå, må göra då! (Gifver Måns handen.) Ett hjertans vackert par! (Under det han ler åt sitt gifte, kastar Mäns af sig peruken och visar, att han är qvinfolk.)

Lasse. (Visar sig häpen.) Hvad i raggens namn ha vi här? Måns, Måns, hvarföre bar du peruk, när du hade så vackra hår? Åh, den förbannade högfärden! Men, Måns, Måns då, blir du så qvinfolkslik ända ner med, som hufvudet är på dig, så blir här en sjuknäfla lek för Lasse, säger jag.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl.

Lasse. Det tör blifva mycke illa för Lasse, ers nå’, om han, innan han vet ordet af, har fjollat sig till hustru, och kanske till arfvinge med på köpet. Eller huru, Måns? (Han vänder sig till Måns, som emellertid kastar af sig löpare-skärpet och låter kjorteln falla ned.)

Lasse. Aj aj, nu är jag evärdeligen bedragen! Måns, Måns, jag tror, du är inte galen, Måns. (Springer omkring Måns, men han vänder sig undan. Måns tar på sig en mask, vänder sig om och vill taga Lasse i hand. Lasse darrar och skriker, gör grimaser, som vore han mycket förskräckt.) Hexeri, bara hexeri! Gå din väg, din svarta Stygger! (Löper snart hit, snart dit.)

(Måns går efter sakta, och när han kommit nära Lasse, tar han af masken, sätter händren i sidan och ser Lasse midt i synen.)

Amiral Enterfelt. Nå, så är jag aldrig en ärlig man, om icke din löpare, min Lotta, är inspektörens dotter på Grönvik, som den stackars gubben några månader bortåt låtit allestädes lysa och söka efter. Jag undrar, hvad galenskap kommit henne i hufvudet, som var likväl alltid räknad för att vara en dygdig och beskedlig flicka, det är väl, det är väl.

Fru Lotta. Min far har rätt, det är min sann hon. Allt det jag kan säga om henne, är, att hon har uppfört sig mycket vackert i min tjenst, och att hvarken jag eller någon i milt hus haft den minsta misstanke om hennes förställning, vidare än jag alltid ansett henne för mycket veklig och späd, hvilket jag dock tillskrifvit hennes ungdom, och fördenskull handterat henne med största ömhet. Men det måste nu fuller visa sig, hvad som bragt henne till denna galenskapen.

Fröken Sophia. Hvar i bölstugan^[12] ha mina ögon varit, som inte känt igen min gamla ras-kamrat? Jag kunde springa och kyssa dig, din galnpanna, för detta ditt upptåg, sedan jag hör, att du med allt det burit dig vackert och beskedligt åt.

Måns. (Till Lasse.) Känner du inte igen mig, du landstrykare?

Lasse. (Darrande.) Jag har aldrig haft någon bekantskap i min dar med dig, din ... Men hvad nu igen? Är icke du åter ombytt, din sate? Lät mig si: trå som icke tror, du har förvandlat dig i min gamla vän, Brita Trofast! Heller huru?

Måns. Ja, rätt i densamma. (Vill ta honom i hand.)

Lasse. Halt, halt! Jag tar inte dit jag: du tör bli svart igen, din fula du, och så dra af med Lasse stackare. (Darrar alltjemt.)

Måns. Var inte rädder, Lasse; jag är i all sanning med kött och blod din förlofvade fästmö Brita Trofast.

Lasse. De plä’ säga, att en viss person, — förlåt mig, ers höga nåd, om jag inte törs nämna er vid namn — är och blir en storljugare. (Skakar hufvudet, men går dock något närmare.) Skall jag tro dig? Men bedrar du mig, så har du bedragit en så god karl förr en gång. (Räcker darrande fram handen; Lasse känner sakta på handen, sedan tager han varligt på Måns’ tröja.) Jag vet inte, hvad jag skall säga. Åtminstone, om du är raggen sjelf, så är han inte så farlig, som lian beskrifves. Men är du i sanning Brita Trofast?

Måns. Ja, så sant du är Lars Lustig. Du mins, din visper du, att sedan vi blefvo trolofvade, så ville du i stället före att bli läsmästare, som du hade tillsagt^[13] far min, ändtelig resa ut med grefve Hurtig som dess dräng; det halp intet hvad jag gret eller bad. Sedan du några år varit ute, fick jag höra hos grefvens faster, att han skulle snart komma hem hit till Stockholm; och som det blef mig derjemte sagdt, att hennes nåde frun här skulle resa hit, så lopp jag från min gamla far och bytte kläder, af längtan att så oförmärkt få se dig, Lasse. Jag gaf mig ut för en löpare och stadde mig i hennes nådes tjenst; huru jag der förhållit mig, kan hennes nåde bäst säga. Jag har fuller, till att dess bättre dölja mitt kön, alltid sökt ställa mig in med qvinfolken, det lärer ock jungfru Sara kunna vittna. (Niger djupt för henne.) Och om jag har visat mig svartsjuk, så vet, att jag strax märkte, hvad Monsir Champagne var för en, och kunde inte lida, att han skulle ställa sig in hos någon annan än mig. Hvad säger du nu, Lasse?

Lasse. Min hjertans Brita, det gläder mig ända ner till stortån, att jag åter får se dig. Du är i mina ögon så täck och vacker, som du någonsin varit, och fast jag är, efter all uträkning, ej den förnämste i detta giftelaget, så har dock bonn’ fått sin ko igen, och jag i hastighet fått hustru, rätt så väl som alla de andra, och kanske inte den värsta på köpet.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl.

---

1. Spelar i fru Enterfelts bostad.
2. Schoutbynacht = kontre-amiral.
3. Gemöt = sinne, ande.
4. Sår = öm.
5. Förqvackla = förfuska, förspilla.
6. Enskyllan = ursäkt.
7. Probatum est = det är bepröfvadt.
8. Obuden = som man ej bedt om.
9. Rese-våtsäck = kappsäck.
10. Brist = vrist.
11. Nattkjortel = nattskjorta.
12. Bölstugan: lindrigare uttryck för helvetet.
13. Tillsäga = lofva.