Svenska scenen 2, 1918
|
VASATEATERN.
|
 Almberg & Preinitz foto. ÄKTENSKAPSKARUSELLEN. LISA RANFT SOM VIDA PHILLIMORE; OLOF WINNERSTRAND SOM JOHN KARSLAKE; HUGO TRANBERG SOM PASTOR MATTHEW PHILLIMORE; FREDRIK HEDLUND SOM PHILIP PHILLIMORE; ERIK PETSCHLER SOM SIR WILLFRED GATESDERBY; FRIDA WINNERSTRAND SOM CYNTHIA KARSLAKE. |
TEATERSKANDINAVISM.
Den stora tid vi lefva i har fört Nordens trenne folk närmare tillsammans. Skandinavismen har åter blifvit ett fältrop, kanske starkare än den gången Nordens studenter ingingo fosterbrödralag i skuggan af Lunds gamla domkyrka.
Att våra konungar gästa hvarandra, att våra ministrar rådslå och att vi visa det öfriga Europa ett samladt Norden, det är stort men inte nog. Vi måste lära känna hvarandra!
Att en dansk eller norsk bok behöfver öfversättas till svenska för att träffa den stora publiken — är ett dåligt tecken på förståelse. När svenskarna säger, att de inte kunna förstå de andra nordiska språken — så måste det bero på lättja eller ha de aldrig försökt att läsa, ty då måste de ha förstått. I Danmark har man äfven den uppfattningen att svenska är svårt att förstå, och jag tror inte att våra förläggare rosa den danska marknaden. Norrmännen däremot läser mer af den svenska litteraturen på originalspråket. I Köpenhamn till exempel får man söka länge i ett bokhandelsfönster efter en svensk bok — och kanske finner man ändå ingen, men i Kristiania ägnar nästan alla bokhandlarna ett helt fönster åt den svenska litteraturen. Och i Norge säljes det svenska böcker — nu har kanske disagion hämmat marknaden till stor skada för den svenska litteraturen, som funnit många vänner i Norge.
Men då den allmänna uppfattningen är, att det talade ordet är lättare att förstå än det skrifna, så är det våra teatrar som skola hjälpa oss till förståelse. När då vi inse hur lätt vi förstå hvarandra — då kanske vi också hitta till litteraturen.
Det gästspel som 1916 gafs dels i Stockholm och dels i Kristiania af landets bästa teatrar bör uppmuntra oss till att fortsätta. Stockholm har tvänne gånger på det nya århundradet njutit norsk teater — 1903 och 1916. Men när hade vi ett motsvarande danskt gästspel? Är det inte snart tio år sedan “De Otte“ visade Stockholm hvad ung dansk teater förmådde. Och sedan har väl ingen samlad dansk ensemble gästat, undantagen de kvällar Olaf Poulsen spelade på Svenska teatern. Olaf Poulsens namn var nog till att göra gästspelet till en upplefvelse, men de andra representerade inte det yppersta af dansk teater. Jag tror inte att “Det Kongelige“ äger alla danska talanger — men jag tror att denna ärorika teater vore värdigast att representera dansk teater för ett främmadt land.
Hvad de Köpenhamnska privatteatrarna kunna åstadkomma, vet nog hvar och en som gästat “Kongens By“. Folketeatrets Holbergsföreställningar skulle med all säkerhet kasta glans öfver dansk teater. Förutom "Det Kongelige" är väl Folketeatret den enda teater i Köpenhamn, som äger en verklig samspelad och god ensemble — och en stor sceninstruktör.
Har Stockholm varit fattig på danska gästspel så har Köpenhamn inte heller varit synnerligen rik på svenska gäster. Direktör Ranft har bjudit på operett och fars. Direktör August Falck hade kanske den största framgången med sina Strindbergsföreställningar. Och Intima teaterns sista gästspel för omkring ett år sedan blef också en stor seger för herr Lars Hanson och svensk teater. Ekonomiskt har visst alla dessa gästspel varit mindre lyckade, direktör Falck är väl den ende svenska teaterdirektör som förtjänat pengar i Köpenhamn. Den stora publiken har alltid varit rädd för att inte förstå svenskarna. Men om “Det Kongelige“ öppnade sina berömda portar för vår dramatiska teater så skulle också publiken komma af bara nyfikenhet — och att de skulle förstå vårt språk är jag absolut öfvertygad om.
Vore så inte tiden mogen för direktör Ranft, att visa Svenska teaterns ensemble — och försöka locka Folketeatret till Stockholm? Skulle icke direktör Collijn byta teater med direktör Smith igen, eller var det bara lösa ord i företalen?
Uttalade inte Johannes Poulsen offentligt efter sitt Kristianiagästspel, att han längtade efter att få komma till Stockholm tillsammans med alla sina kolleger? Om han bara också kunde smitta sin chef med samma längtan. Istället fick Köpenhamn se vår bästa ensemble. Hvilken teater som är bäst hör inte hit. Kan man för öfrigt tala om det när man talar om skandinaviska skådespelare, danskar och norrmän ha sina egenheter och vi våra — allesammans älska vi våra skådespelare, men på litet olika sätt.
Karrikatyr för Svenska Scenen af Einar Nerman.
(bilden kan inte visas av upphovsrättsskäl)
Anders de Wahl eröfrade Köpenhamn vid sitt sista gästspel och i Kristiania vet hvarje barn hvem Ivan Hedqvist är. Men det är inte bara en sol utan alla stjärnor stora som små, som skola lysa och spraka på samma gång. Annars få vi inget samladt helt af nationens teater.
Skulle inte Stockholm och Köpenhamn kunna växelvis hvarje år byta en teater — någongång på våren när reslusten kommer. För Kristiania blir det svårare, staden äger bara tre teatrar med Målteatern. Målteatern intresserar oss knappast och Centralteatret odlar ingen gästspelsrepertoar. Direktör Otto har bidragit till förståelsen genom att inbjuda fröken Wifstrands Chardasfurstinna och fru Lundequists Thora van Deken, och båda damerna ha representerat nationen på ett värdigt sätt. Fröken Wifstrands kultiverade operettkonst eröfrade hela byen och fru Lundequist fann kritiken lika sublim som Duse. Under de sista åren har dir. Otto upplåtit sin teater både för dir. Ranfts farsturnéer och för herr Hedqvists Holofernes. En period öfver- svämmade svensk landsortsteater “Böndernas Hus“ och det var kanske inte så lyckadt. Hela den gångna sommaren spelade svenska skådespelare på “Folkemuséets“ nya friluftsteater och det är visst inte alldeles omöjligt att direktionen nästa sommar blir densamma. Äran för friluftsteaterns genombrott i Kristiania delar herrar Falström och Hedqvist. Det var Falströms friluftsteater vid Frogner som “öppnade sina portar“ för svenskt sommarspel den första gången. Och det var där Selma Lagerlöfs “Dununge“ med herr Hedqvist och fröken Ebbesen började sin norska segergång.
Den norska provinsen har äfven besökts af svenska och danska sällskap och jag tror med framgång. Våra teaterdirektörer veta kanske inte att Norge icke har någon ambulerande teater, men några ganska goda teaterlokaler. Att ett godt svenskt sällskap med stark repertoar skulle ha både konstnärlig och ekonomisk vinning är ganska säkert.
Nu är tiden mogen — vi måste lära känna hvarandra — och en stor gärning väntar våra teatrar, den får inte blifva onyttjad. Norrmän och danskar äga en rik dramatisk litteratur och äfven vi fattiga svenskar ha ju något — vi ha Strindberg. Om vi spelade våra mästare för hvarandra, om vi möttes i förståelse och beundran, så kunde teaterskandinavismen blifva en verklighet.
I Nordens trenne hufvudstäder spela teatrarna för fulla hus, därför låt oss begagna tillfället — den gyllene tiden — och våga försöket.
Rättelse. I föregående nummer af denna utmärkta tidskrift har insmugit sig ett tryckfel i min artikel om Oscar Bæckström och det af den dumhufvade beskaffenhet att det måste rättas. Där står nämligen: “humorn, som kanske är scenens starkaste, mest betungande makt...“ Nog är världen upp och nervänd, men så upp och nervänd får den inte vara i Svenska Scenen, att den beskyller Bæckströms humor för att vara “betungande“. Det skall naturligtvis stå betagande. Där efter rätter och packer eder, mina damer och herrar af scenens betagande konst!
MÄRKLIGARE NYHETER PÅ KRISTIANIAS TEATRAR.
 |
 |
INGOLF SCHANCHE VID NATIONALTEATRET. |
NATIONALTEATRETS höstsæsong begyndte ikke lovende. Dets förste premiere var opförelsen av Wiers-Jensens skuespil Saul. Stykket var en religiös folkekomedie, en ganske god, litt anstrængt bearbeidelse av bibelns beretning. Desværre opfattet teatret det som den store tragedie og spilte det höitidelig og pompöst, hvorved stykket kom til at virke mere som glansbillede end nödvendig. Eide var en kraftig Saul og Ingolf Schanche havde skapt en eiendommelig skikkelse av Jonathans rolle, over hans spil var der stil. Efter at ha opfört “Saul“ havde teatret det besynderlige infald at spille Hjalmar Borgströms efterlatte arbeide Prövens dag. Det er et tomt og sentimentalt publikumstykke, og Nationalteatrets forestilling var ganske middelmaadig.
Det blev CENTRALTEATRET som kom til at by paa höstens förstekunstnerisk vaerdifulde forestilling. Teatret indledet den række forestillinger norske teatre har git til aere for Gunnar Heibergs 60-aarige födselsdag ved at opföre hans skuespil Kong Midas. Stykket var engang et forargelsens skuespil, en generation saa i det först og fremst en slags politisk-moralisk tendensstykke og i skildringen av hovedpersonen, sandhetshykleren, Redaktör Ramseth, et angrep paa Björnson. Dette stykke har tiden utvisket, redaktör Ramseth er ikke længere dets hovedfigur, han er blit en maske, en skygge. Til gjengjæld har vi faat et nyt og mærkeligere skuespil om illusioner og hykleri og kjærlighet. I dette skuespil er Anna Hjelm hovedpersonen, hun hvis lykke er saa dyp og sandfaerdig — og farlig fordi der er illusion i den. Centralteatrets opförelse var helt igjennem god. Stykket, som har en tilböielighet til at falde fra hverandre i virkningsfulde enkeltscener, var stemt ypperlig sammen til en helhet ved Heibergs instruktion. Ved denne instruktion faar ingen enkelt lov til at beherske scenen, alle tjener helhetsvirkningen. Ramseths rolle blev spillet av Stub Wiberg som gjest. Han spillet rollen paa trods av al tidligere opfatning, her var intet spor igjen av nogen kjendt model. Stub Wiberg spillet Ramseth som en vestlandsk seminarist, som har klatret sig opover i samfundet i kraft av sin gemene sandhetsgave. Han eiet ingen forsonende egenskap, men et raat og umættelig livsbegjær og samtidig en vaagnende angst for den fremrykkende ålder. Stub Wibergs fremstilling var interessant og ny, men kunde ikke helt forklare Ramseths magt over Anna Hjelm. I denne rolle viste fru Agnes Mowinchel igjen sit storlinjede og betydelige talent, hun spillet med den störste hengivelse og med naturlig stigning mot den store vanvidsscene.
Centralteatrets Heibergforestilling blev efterfulgt av Nationalteatrets opförelse av Balkonen og Kjærlighedens tragedie. Av disse to forestillinger virket Balkonen sterkest, skjönt opförelsen var långt fra at være fuldkommen. Balkonen er flammende, skjælvende lyrik, det er intet virkelighetsdrama om mennesker, men et digt, hvori stemningen er drevet til den yderste yderlighet, et digt om sanser og skjönhet og ödelæggelse og om sindets ensomhet. Ved opförelsen gik litt av den skjönne lyrik tapt. Scenen virket for stor, noget av intensiteten blev borte i det öde rum. Men fremforalt magtet ikke frk. Gerd Egede Nissen Julies rolle. Frk. Egede Nissen saa nydelig ut, men det var ikke blod nok i hendes elskov, istedetfor lidenskap gav hun hysteri. Paa den maate blev skuespillet like meget et drama om Abel, den unge sværmer og idealist, som i Ingolf Schanche havde fundet den ypperligste fremstiller. Schanche reddet Abel fra at virke blodlös, gjennem alle teorier og ord ga han mennesket. Og han ga den sidste akts skjönne ord en melankoliens dybde, en mild og fjern resignation som fyldte dem med en stille visdom långt borte fra. Den seirende elsker, Antonio, som virker som en toreador fra en opera, spilte Egil Eide med en personlighetens styrke som reddet rollen fra at virke hel tom.
Balkonen gir det lyrisk-erotiske utbrudd, Kjærlighedens tragedie reflektionerne om kjærlighetens væsen. Det sidste skuespil lider av for megen teori om elskov. De to förste akter er ypperlige, tredie akt virker ogsaa sterkt i sit voldsomme utbrudd, men sidste akt er bare en teoretisk konsekvens av de foregaaende, intet skuespil om mennesker. Den virket lang og trættende ved opförelsen. Fru Dybwad spiller fremdeles Karens rolle og hendes spil har ikke tapt i skjönhet og kraft. Her er hun på höide med det ypperste i sin kunst, uten unatur, uten overdrivelse. Hendes spil eier i förste akt en södme av forventning, en blidhet i sin uro, som fylder al den skjönhet rollen har. Og i anden akt straaler hendes spil av lykke og rigdom, — men med den flygtigste skygge av ond forutanelse. Höiest naar hun i tredje akt. Her ga hun kjaerlighetens tragedie, en kvindes altglemmende kamp for sin elskov. Hendes medspillere var Halfdan Christensen som Erling Kruse og hr Oddvar som Hadeln. Hr. Christensen var litt for jevn og borgerlig i förste akt, men spillet med fin naturlighet i de senere. Hr Oddvar virket eiendommelig som Hadeln og hans ord havde den rette fjerne og eftertænksomm klang. Men det underlige dobbeltspil i Hadelns sind mellem at ville godt og gjöre ondt fik han ikke tilfredsstillende frem.
Men den mest betydningsfulde teaterbegivenhet i höst var Nationalteatrets opförelse av Strindbergs Oväder (her “Kornmod“). Oväder er som bekjendt et av de stykker, hvis opförelse frembyr de aller störste vanskeligheter. Kammerspillet er som et omkvæd til alle Strindbergs egteskapsdramer. Alle stærke toner er her avdæmpet, handlingen utspillet, smerten, hadet og bitterheten er omsat i minder, i stemning. Det er en truende uhygge i denne efter-tilværelse, som besætter ikke alene menneskene, men hele huset. Alt spiller med i dette stykke, huset selv, möblerne, den klirrende lysekrone, gatelygten, veiret, alt er omfattet av den samme stemning. Hvad det gjælder ved en opförelse er at gripe stykkets grundstemning og stemme spillet efter den. Det var det som lykkedes for Nationalteatret. Det skapte paa scenen den rette stemning av uvirkelig virkelighet, den avdæmpede fjerne tone blev fastholdt uten at virke som unatur.
Spillet var fortræffelig. Halfdan Christensen som “Herren“ havde en rolle som laa helt tilrette for ham, han ga den kloke tause mand, som engang har begaat den dumhet at gifte sig med en altfor ung kvinde, med en kunst som var realistisk, men avdæmpet, fölsom uten at være lyrisk eller sentimental. Som kvinden i stykket fik fru Wettergreen-Skancke fortræffelig frem det primitive, det skinsykt forfængelige og egoistisk lögnaktige som er denne kvindes væsen.
Mot höst-sæsongens slutning har Centralteatret hat en smuk succès med opförelsen av Henrik Pontoppidans og Hjalmar Bergströms virkningsfulde teaterstykke Thora van Deken med fru Gerda Lundequist-Dahlström som gjest. Fruens spil i denne rolle er jo kjendt nok i Stockholm, her har hun gjort megen lykke ved sin storlinjede og overlegne kunst.
Kristianias tredje teater, landsmaalteatret DET NORSKE TEATRET, har i höst git en del ganske betydningslöse forestillinger. Teatret arbeider under vanskelige forhold, bl. a. er dets scene omtrent ubrukelig. Det har imidlertid nu faat en ny kunstnerisk leder i skuespiller ved Nationalteatret Sigurd Eidegard, som besidder indsigt og erfaring og kultur, og som forhaabentligvis vil lede teatret ut av det forfald det nu befinder sig i.
BREFLÅDA.
Teaterintresserad. Lyxupplagan tryckes endast i begränsad upplaga. Prenumerera därför omedelbart!
Direktörer och skådespelare i landsorten! Insänd fortast goda rollporträtt från premiärerna!
EN SEXTIOÅRING.
SOM VON RAMBOW I “LIFVET PÅ LANDET“.
Egentligen är det otur att vara född på årets sista dag. Man är ju faktiskt i alla kalendrar ett helt år äldre än den, som kanske är född en timma senare d. v. s. första timmen på nästa nyårsdags morgon. För somliga människor spelar det inte den ringaste roll, om födelseåret är i början eller slutet af ett decennium, de äro och förblifva hvad ett gammalt utslitet talesätt kallar “evigt unga“, och till dessa af Iduna lyckligt utvalda hör väl om någon Oscar Byström. Enligt prästbetyg är han född 1857, men om det upplystes en med hans ålder förut obekant, att han vore född 1873 — alltså i år 45 år gammal — så skulle man alldeles säkert bli trodd.
När man talar om, att den eller den personen hållit sig ung, så är det alltid något särskildt i lifvet, som bidragit därtill, något som hållit deras intresse vid lif.
Det är ju en allmän åsikt att scenens barn vanligen hålla sig unga längre än andra. Detta har inte alltid hållit streck. Visserligen bidrager det omväxlande lif, som teaterbanan bjuder, att hålla intresset uppe, men säkert är, att i de flesta fall är det något stort bindande intresse vid sidan af hufvudyrket, som bidrager att hålla lifshanken vid full lifaktighet. Om man sonderar den manliga sidan af de vid teatern anställda, så skall man öfverraskas af, hvilket stort antal artister som vid sidan af sin teatertjänstgöring på lediga stunder kunna glädja sig åt andra medfödda och uppöfvade anlag. En spelar fiol, en annan binder böcker, en tredje ritar vinklar eller etsar etc. etc.
Det som hållit Oscar Byström ung — är kärleken till musiken. Uppfödd i ett musikaliskt hem, där fadern — sedermera professor Byström — egnade hela sitt lif åt musik, har Oscar på lediga stunder mellan förmiddagsrepetitionen och aftonrepresentationen d.v.s. sedan han tagit sin dagliga, nödvändiga lilla middagslur, ständigt slagit sig ned vid pianinot, hvilket för fem à sex år tillbaka utbyttes emot en briljant flygel, och hvad som vid denna mest spelats, har inte varit modärn opera, operett eller romans, utan Bach, Beethoven och Chopin.
K. DRAMATISKA TEATERN.
| |
 |
 |
Flodin Hoffoto.
CYRANO DE BERGERAC. | |
Om det är sant, att Wagnerentusiaster kunna träffas för att timme efter timme endast “tala Wagner“ d. v. s. om den eller den klangen, den modulationen eller öfvergången etc., så skulle jag vilja säga, att om det fins någon, som kan “tala“ Chopin eller Bach, så är det Byström. Han talar om en polonaise af den förra som en mamma talar om sina talangfulla och förhoppningsfulla barn. Som en botanist talar om en variant i florans värld. Med ett ord, han lefver helt och hållet upp i sin musik. Hela vintern är det på lediga stunder som sagdt musiken, den klassiska musiken, som sysselsätter honom och binder hans uppmärksamhet och när nyckeln sättes i flygeln i början af juni, då är det Oscar, som för två och en half månad hvarje år slår upp sin förlofning med den kära vänninan för att med hennes tillstånd skynda i armarna på sin andra fästmö — det efterlängtade hafvet nere vid Västkusten.
Det är nog förrästen dessa år efter år upprepade Västkustbesök med sitt salta vatten och sin friska luft, som bidragit att hålla Byström så spänstig. Han älskar nästan till monomani sitt Arvidsvik och på senare år själfva Marstrand (=Mastrann) men säkert ej på samma sätt som mången ferietagande Stockholmare.
Vinterns vedermödor med räkenskaper och förtroendesysslor på Vasateaterns kansli och därjämte rollarbete ger åt Oscar Byström, särskildt när han är iklädd sin dyrbara promenadpäls, en mera lidande majorsgång, som dock helt försvinner, när våren nalkas och pälsen ersättes med den korta kavallerirocken, och man ser då på långt håll hur intensivt han längtar till sitt kära Marstrand, till hafvet och kobbarna.
Som kamrer vid teatern är Oscar Byström säkert den mest tillmötesgående och förstående när det gäller s. k. förskott — om man egentligen kan kalla dem så, eftersom all lön utbetalas i efterskott som piglönerna. Och detta förstående är säkert ovanligt för en man, som för egen del aldrig sett eller haft några svårigheter eller egentliga tråkigheter i lifvet, utan mestadels seglat i solsidan för jämn och god slör genom lifvet.
Med önskan, att seglatsen måtte fortsätta lika lyckligt som hittills instämmer jag med ordalydelsen i ett af telegrammen på jubeldagen så lydande:
“Lifvets höst dig ej betunge
Nu ett fyrfaldt lefve runge
För den evigt spänstigt unge.“
HÖGSÄSONG I KÖPENHAMN.
BREF TILL SVENSKA SCENEN.
Köpenhamns-humöret är oförbränneligt. Trots den för hvarje vecka alltmer kännbara dyrtiden och trots utsikten till en rätt sträng rationering, som i dag trädt i kraft, ha lifvets pulsar slagit med förvånande styrka under det gångna årets två sista månader. Och det är som vanligt inte minst teatrarna som haft godt af köpenhamnarnas öfverströmmande lefnadslust. Den röda lyktan lyser alltjämt med oförminskad glans öfver så olikartade ting som Folketeatrets fina interiörstycke Jette Gebert och DET NY TEATERS groftimrade nutidsfars Det sorte Faar — båda ha gått för fullsatt salong öfver hundra gånger.
VALDEMAR MÖLLER SOM JACOB SKOMAKARE; HENRIK MALBERG SOM JEPPE.
Ur konstnärlig synpunkt äro ju dylika företeelser icke så värst glädjande, och därför är det med största sympati den verklige teatervännen följer Betty Nansens målmedvetna, energiska sträfvan att skapa en repertoarteater vid sidan af Det Kongelige.
Nationalscenen har förresten all anledning att med tillfredställelse se tillbaka på de sistförflutna månaderna. På ett värdigt och löftesrikt sätt firades Oehlenschlägers och Holbergs födelsedagar: med återupptagande af enakts-tragedien Yrsa och med presenterandet af en ny och praktfull Jeppe.
Man hade trots en allt annat än mönstergill yttreram lyckats gjuta nytt lif i det Oehlenschlägerska dramat med dess rika lifskänsla och starka färger. Johannes Poulsen var en lidelsefylld Helge, fröken Ungerman en betagande Yrsa både i den första vårliga glansen och i moderskänslans milda skönhet. Föreställningen blef en ungdomens oförbehållsamma hyllning till diktarens minne och ett vackert löfte för framtiden, där “Aladdin“ skymtas.
Ännu fästligare formade sig Holbergs födelsedag, motsedd med högtspända förväntningar. Skulle det lyckas Henrik Malberg att taga upp mäster Olafs mantel? Skulle han nöja sig med att gå efter traditionella linjer eller slå in på egna vägar? Ovissheten blef icke långvarig. Redan från första scenen var man på det klara med, att detta var en helt ny Jeppe, en äkta och djupt mänsklig skapelse af en konstnär, hvars lifsbehof är att bära sin hatt på sitt eget vis. Jag kan helt enkelt icke tänka mig en bättre Jeppe än Malbergs. För att använda ett slitet, men i detta fall bokstafligen sant uttryck: han var Jeppe. Utan någon som hälst försköning var han den stackars förtrampade och försupne bonden, i all sin löjlighet en tragisk gestalt, t. o. m. midt uppe i den mest groteska komiken. Icke ett ögonblick föll han för den näraliggande frestelsen att virtuosmässigt understryka de komiska poängerna. Han höll sig strängt konsekvent till naturen och lät den från början till slut tala sitt enkla och kraftiga språk.
— Om man icke vetat det förut, fick man här ett klart vittnes börd om, att Henrik Malberg tillfullo förstår den svåra konsten att utan sidoblickar utarbeta en figur inifrån och först i andra hand taga itu med den yttre utformningen. I rikaste måtto blef hans Jeppe ett nytt bevis på, att denna arbetsmetod är den enda som är värdig en sann Thalias tjänare.
Det Kongelige tycks också vara på det klara med, att teatern i Malberg fått en kraft, som skall användas. Vid återupptagandet af Gengangere — för att fira hr Jerndorffs 75 år — gaf han en i detalj själfständigt formad, genomfört naturalistisk framställning af den skenhelige snickare Engstrand. Han var den ende som är värd att nämnas vid sidan af jubilaren (pastor Manders) och Betty Hennings, som öfvertalats att ännu en gång låta oss beundra hennes oförglömliga fru Alving. Hur välgörande. att lyssna till denna vackra, klara röst, att följa denna sköna plastik! Och hur förstår icke Jerndorff att göra prästen mänsklig — trots åren står skådespelaren alltjämt på höjden af sin ärliga, fint kultiverade konst.
Ännu en kväll att minnas från Det Kongelige: August Falcks gästspel i Strindbergs Oväder och Bandet. Det blef en betydande konstnärlig seger för skådespelaren, som är väl känd här nere från sina Strindbergsföreställningar 1908 och 1913. Naturligtvis var det något af ett vågspel för honom att nu gå in i en dansk ensemble, därtill på en så föga intim scen som Det Kongeliges. Men försöket lyckades, som sagt. Med honom kom först den Strindbergska tonen riktigt in i denna föreställning. Lugnt och öfverlägset tecknade han drag för drag sina figurer, tills de stodo där i obarmhärtig klarhet.
En tillfällighet ville, att gästspelets andra afton, den 26 november, sammanföll med ett jubileum för hr Falck. Det var på dagen tio år sedan den ursprungliga Intima Teatern slog upp sina portar — ett datum, som har sin gifna plats i svensk teaterhistoria och som väl nu af den lilla scenens ledare med rätt underliga känslor firades med ett gästspel i främmande land.
PETER FJELSTRUP SOM RYTTMÄSTAREN; THILDA FÖNSS SOM BERTHA.
Strindberg står för öfrigt i säkert stigande kurs här nere Kring honom och Goethe — Faust-föreställningen på Dagmarteatret, hvartill jag återkommer i ett särskilt bref — samlade sig det litterära Köpenhamns intresse Annandag jul. Det blef den svenske diktaren som hembar den största segern, icke minst genom den märkliga tolkning, som på Betty Nansen-Teatret kom hans Fadren till del.
Det var tydligt, att teaterns ledning och konstnärer med djupaste allvar, med vördnad och kärlek för diktaren och hans gripande verk gått till sin svåra uppgift. Belöningen gafs i en stor, en odisputabel konstnärlig triumf. Trots julstämningen gaf sig publiken på nåd och onåd i den stränge människoavslöjarens våld — obevekligt grep det mäktiga dramat alla sinnen och höll dem fångna i sin trollkrets.
En stor och oförfalskad glädje var det att se Peter Fjelstrup i hufvudrollen. Väl visste man från förr i tiden, att i honom bor en karaktärsskådespelare af hög rang, ja, att det egentligen är det han är. Men nu hade vi så länge vant oss att se honom springa omkring i fars och revy, att vi fruktade att en smula af hans riktiga jag gått förlorat under den lätta leken. Men skamsna måste vi be honom om tillgift för vårt tvifvel. Som den karl han är har han ingalunda tagit skada på sin själ af några års utvikningar till scenkonstens bivägar. Mognare och starkare, mera klarseende än någonsin står han uppenbarligen i detta ögonblick, och man får hoppas, att han nu i fortsättningen blir i tillfälle att dyrka sitt mest gifvande fält.
Fjelstrup kan sin Strindberg; han har helt den rätta tonen. De fasta knifskarpa replikerna falla honom så naturligt på tungan, och hans register räcker till för alla de skiftande stämningarne hos denne i grunden så starke, fine och kloke själfplågare, som dukar under i striden med kvinnan. Från författarens hand är denna gestalt monumental — Fjelstrup gaf den de rätta dimensionerna, han var på höjden med diktarens genialiska verk.
Och en bättre motspelerska än fru Nansen kunde han näppeligen finna i Danmark. Hon var helt och fullt den Strindbergska kvinnodjäfvulen — lögnen och ondskan personifierade.
För en gammal oförbätterlig Strindbergs-dyrkare blef denna föreställning en rik upplefvelse.
ATT LÄSA VERS OCH — LÄSA VERS.
EN HÄDISK CYRANO-MONOLOG.
KUNGL. TEATERN.
|
 Flodin Hoffoto. BOHÉME. INGEBORG SUNESON SOM MUSETTE. |
Dramaten en Cyranoafton — ett af Tor Hedbergs få lyckokast. Ingen långbyxtragedi på brysselmatta. Ingen svensk klåpare! Fullt hus — naturligtvis. Pösiga sammetshåsor, skulpterade ben och puffärmar, klirrande sporrar, blänkande värjor och panascher. Åh, det är en fäst på scenen! Små dekolleterade damer i salongen med pärlhalsband, som skulle räcka till mat, ved och lyse åt alla Stockholms fattiga, klappa i händerna. I kväll ha icke centralmakterna många vänner. Förtjusta utrop: “Gud hvilken vers! O en sådan öfversättning! Ja, se den Harald Molander, han var då en häxmästare!“
Vers? Harald Molanders öfversättning? Jag sitter just och tänker: Det var bra förståndigt af Tor Hedberg att göra en prosabearbetning af de större folkscenerna. Ty denna språkliga pyttipanna kan omöjligen vara vers, pompöst framtågande alexandriner. Men så känner jag då och då igen det Molanderska ordvalet, ett och annat rim glimtar fram ur den sönderhackade prosan och jag förbittras i min ande. Himmel, detta skall ju likvisst vara vers. Det är ju i Sverige jag befinner mig.
Ridån går ned, ridån går upp, och nu löper min hädiska monolog parallelt med handlingen på scenen. Ibland afstannar den alldeles, det måste jag rättvisligen erkänna. Stickreplikernas pyttipanna är plötsligen uppäten, och den Rostandska lyriken flödar serafiskt ren öfver Cyranos läppar, ända till dess öfversättningen sätter ett nytt försåtligt krokben för rytmen och trasar sönder det hela.
Den Molanderska öfversättningen? Är du tokig karl, som vågar angripa det oantastligaste på jorden — varnar en röst inom mig. Åh, jag vet det nog, Cyranotolkningen är ett tabu som är farligare att röra vid än Karl XII.
Själf har öfversättaren genom att beteckna sitt verk som “fri öfversättning“ garderat sig för alla impertinenta anmärkningar mot de verkligen mycket stora friheterna: sammandragningar, strykningar och utvidgningar, ja understundom rena parafraser öfver grundtexten. Man förstår det så väl — regissören Harald Molander har velat åstadkomma en ledig, en spelbar tolkning, som verkade original. Och det skall villigt erkännas, att ur den synpunkten öfversättningen är briljant och kunde betecknas som mästerlig, ifall Cyrano vore ett läsdrama eller åtminstone vände sig till en publik — både på scenen och i salongen — med mera verskultur i kroppen.
Men för svenska skådespelare erbjuder den oupphörliga stötestenar, hvilka så godt som alldeles saknas i originalet med dess lugnt frammarscherande, nästan afrundade alexandriner, som stå för sig själfva utan hänsyn till den föregående och den efterföljande. Vare det mig fjärran att rigoröst vilja förbjuda enjambementer - “öfverklifningar“, som en språkman föreslagit som svensk term. Utan sådana blefve versen liflös, omöjlig, och allt översättningsarbete vore otänkbart. Men jag syftar på den slappa versteknik, som kan räkna Heidenstam som stamfar och från Vallfart och Vandringsår och Hans Alienus nedärfts af en massa både stora och små poeter, men som vi så godt som saknade i tidigare svensk vers. Det är oseden att rimma på konjunktioner, relativpronomen och andra ord, som i prosodisk rytm äro svagt eller i det närmaste obetonade och i vanligt tal halkas öfver, i stället för att låta verkligt tunga ord, hälst både till betydelsen och den prosadiska rytmen, assonera, och bära upp versskulpturens draperi.
Allt detta skulle ingenting betyda, om det i detta land funnes någon god versläsningstradition. Heidenstam med efterföljare ha skrifvit sin vers för ideala uppläsare, som icke finnas, och därför går det, som det går, när versen bäres fram i rampljuset. Sverige har en hel stab af goda skådespelare, men knappast en enda med versläsningskultur. Det är heller inte underligt. Hvarifrån skulle de ha fått den? Icke från skolorna. Där får man lära sig att läsa efter skiljetecken “alldeles som om det inte vore några versrader“ — undervisade mig min modersmålslärare. Och den pojke, som läste vers, som om det var prosa, fick det vackraste erkännandet. Jag känner icke till, hur undervisningen bedrifves vid våra dramatiska elevskolor, men det måste vara något ditåt, eftersom aktörerna, när de närma sig rimmet, gripas af en nervös ifver att skynda öfver till nästa versrad, för att icke rimmet skall märkas. Låt för guds skull inte publiken ana, att skalden knåpat sig gråhårig med rim och meter. Det vore för genant!
LORENSBERGSTEATERN, GÖTEBORG.
|
 Anna Backlund, Göteborg, foto. OLGA RAPHAEL SOM PRINSESSAN; SEMMY FREIDMANN SOM PRINSEN. |
Men under min monolog glida — nej skutta alexandrinerna fram öfver vår främsta scen. Första aktens upprörda handling har hunnit fram till den scen, där Cyrano helt fräckt kallar Monfleury — enligt den ordagranna öfversättningen — “en ömklig skådespelare, som vrålar och som likt en vattenbärare stånkar fram versen, som borde flyga . . .“ Ack — tänker jag — om Cyrano varit här, skulle han ha vändt om satsen. Inte sitter jag precis och önskar, att det skall vrålas och stånkas från scenen, men nog vore det en god sak, om det lätta flaxandet ersattes med litet tyngd à la vattenbärare. Härmed tror jag mig spåra en annan anledning till att Cyrano i svensk scenisk dräkt, trots utomordentliga enskilda prestationer, icke ger en liknelse till de “nouveaux frissonnements“, som läsningen skänker, för att icke tala om ett framförande på fransk scen. Det är den ödesdigra tendensen till naturalism i scenkonsten, som blifvit allt starkare med åren och som, enligt mitt förmenande, på ett högst riskabelt sätt bryter sönder all god svensk teatertradition. Gud bevare mig för att önska tillbaka en sådan i dubbel mening tragisk typ som skådespespelaren Falander i “Röda rummet“ eller det vrålande heroiska gemytet hos van der Osten och dem, som gått i hans skola. Och gärna för mig så mycket naturalism som hälst i “Berg-Eyvind“, “Väfvarne“, “Åkare Henschel“, “Rose Bernd“ o. s. v. Men där stilen uttryckligen är heroisk, där är det ett uppenbart fel att närma stycket till ett mera folkligt föreställningssätt. Och Cyrano de Bergerac blir aldrig i lifvet en naturalistisk pjäs, skinkorna i Ragueneaus källare må dofta öfver parketten aldrig så förföriskt och löfven må falla aldrig så “naturligt“ från konstfullt imiterade kastanjeträd öfver — brädgolfvet. En sida — och en mycket bred sida i all dramatik är alltid vänd från naturalismen. Ett drama måste enligt konstens villkor och syften ge sammandraget, stiliseradt, så att säga “upplyft“ lif. Rötterna tränga visserligen djupt ned i naturen, men hur mycket naturalism, hur mycket konst = stilisering — ja det är i första och sista hand diktaren som suveränt afgör. Shakespeare har en mycket stark känsla af detta dilemma. När han finner koturnerna alltför höga för sina “naturalia“, lämnar han resolut blankversen och gör folkscener i prosadialog.
Men där versen härskar oinskränkt, där finns icke eller borde icke finnas rum för en “naturlighet“, som arbetar med alla sinnen för att förflacka de heroiska affekterna, d. v. s. läser versen som prosa. Gent emot denna tendens i den moderna scenkonsten arbeta äfven de yppersta versläsningsskolor förgäfves. Rostand, som endast tar hänsyn till fransk diktion, fransk skådespelartradition, springer öfver alla dilemmor med den allhärskande alexandrinen, som han löser upp efter behag i stickrepliker utan tanke på rent fysiska svårigheter för olika aktörer att hinna med och foga ihop den söndersprängda versraden inom en viss begränsad tid och ändå ge intryck af en hel alexandrin med lagbunden rytm och noga afpassad cesur. Och det skall villigt erkännas, att man måste vara en gud eller en — fransman, tuktad i Theâtre francais’ stränga skola för att icke komma till korta med uppgiften.
Turné Pfeil—Winge.
|
 Flodin Hoffoto. GRETA PFEIL SOM MARIE-LOUISE WOYSIN. |
Jag vet icke mer än två utvägar att klara hindren. Antingen öfva in stickreplikerna, som man öfvar in ett musikstycke med taktpinne eller metronom, ett slags talgymnastik sålunda, hvarvid ingen replik får öfverskrida ett visst sekundvärde, räknadt i takter. Sedan, när det mekaniska hindret tagits, är det tid för den rena skådespelarkonsten att lägga själ i replikerna. Men i den punkten fattas ingenting i Dramatens intressanta Cyranoframställning, där så godt som alla de främsta krafterna äro i elden. Det gäller sålunda att finna det rätta mediet — icke det aritmetiska, utan det konstnärliga mellan den gamla, alltför heroiska deklamationsskolan och den moderna, som motvilligt erkänner versen som dramatisk konstform och gör allt för att upplösa den. Ty vers blir aldrig, hur fulländad den än må vara, ett naturligt sätt att uttrycka sina tankar. Den kräfver sin egen stil. Om man icke vill finna sig i det tvånget, då återstår ingen annan utväg än att göra sceniska prosabearbetningar af Shakesperes blankvers och Rostands alexandriner...
Det är förunderligt. I samma ögonblick, som jag mästrar de sceniska alexandrinerna på Dramaten, hör jag dem tåga fram taktfast som marscherande musketörer ur hr Hedqvists mun. Det är den oförgätliga dödsmonologen i slutet. Nu har poesien helt tagit konstnären i sin makt, och jag är färdig att som en botfärdig syndare nedlägga hela min kätterska monolog som en släpande panasch för hans sporrklädda fötter. Det finns i alla fall krafter, som skulle kunna spränga sig fram genom dålig skola, slentrian, naturalism till en heroisk, en vid blick öfver det jordkrypande, det vulgära, det som icke har med konsten att skaffa. Gudskelof!
TEATERKRÖNIKA.
Farsen har åter tagit VASATEATERN i besittning. Den här gången är det ett prof på det amerikanska fabrikatet som visas och Äktenskapskarusellen svänger nu i New Yorks societet. Publiken är road af det äktenskapliga spektaklet, och pjesen kommer säkert att gå några månader framåt. Kritiken hade både ros och ris för detsamma. “Handlingen är icke överflödande rik, men dialogen rolig nog ibland, på sina ställen riktigt uppfriskande i all sin blandade engelsk-amerikanska humor, där replikerna falla stilla och reflekterande“, skref Ernst Didring i A.-B. “Hygglig lustspelston och dålig lustspelsmekanik“ blef Bo Bergmans slutintryck. “Mitchells lustspel verkar i bland alltför gjordt, alltför naivt och med bästa vilja i världen är det omöjligt vara med på flera af dessa starkt karrikerade scener“ ansåg Daniel Fallström i St.-t. Och August Brunius i Sv. D. fann att “det hela ville vara spirituellt och lite betänkligt, men är bara oskyldigt och tomt teatraliskt.“ Om spelet ger Sven Söderman i St. D. ett uttryck för den allmänna uppfattningen:
“Stycket bäres upp af hr och fru Winnerstrand, detta älskvärda konstnärspar, som så många gånger gifvit fart åt goda lustspel och genom sin personliga insats äfven kommit åtskilliga underhaltiga att te sig drägliga nog. Hr W. var denna kväll ingen farsör, han spelade verklig komedi med förfinad uppfattning och elegant teknik och nådde i en scen till och med fram till det allvarliga skådespelets fördjupade uttryck. Fru W. som den nyckfulla unga frun var förtjusande i sin lynnesväxling, nonchalans och naiva omedelbarhet. Dessa huvudframställares spel understöddes af hr Hedlund, fru Ranft, som uppbar charmanta toaletter, och hr Petschler, hvars komik är okultiverad, men onekligen verksam.“
Den mest intressanta nyheten som Göteborgs teatrar bjudit den sista tiden är Det var en gång, som blifvit ett succesprogram för LORENSBERGSTEATERN. Dr John Atterbom i G. H. T. ger äfven teatern idel rosor för den sceniska prestationen:
„En väsentlig del af framgången beror dock på regiens förmåga av medskapande och levande iscensättningskonst. Och härvid gav hr Gustaf Linden ett nytt, övertygande bevis på vad han förmår. — — Utförandet präglades i sin helhet av konstnärlig uppfattning och framgångsrikt inlevande i uppgifterna. De båda huvudrollerna innehades av fru Olga Raphael och hr Semmy Friedmann, vilka var i sin stad gåfvo full relief åt sina gestalter, så att de framstodo i sagans rätta poetiska belysning. Fru Raphaels prinsessa var en med mycken talang utformad typ, som särskilt gav vältaligt uttryck åt de trotsiga, hånfulla, hjärtlösa dragen, allt under det gestalten som helhet genomfördes med karaktäristisk hållning och ett fast grepp på plastiken. — — Hr Friedmann vann en afgjord framgång med sin temperamentfulla och lifssprudlande unge Danaprins i all synnerhet i zigenarens skepelse, där apparitionen var af stående illusion och där spelet värmdes af medryckande fart och tindrande lust. — — En ganska rolig figur hade hr Cederborg gjort af prinsens burleske väpnare, Kasper Rökhatt. — —
PFEIL-WINGE-turnén har på sistone haft en del uppmärksammade program på sin repertoar. I Bernsteins Tjufven har fru Greta Pfeil “utformat en i sin hängifvenhet synnerligen betagande kvinnogestalt, ett i de många detaljerna ledigt och otvunget spel, hvari man spårade både förmågan och förståelsen för uppgiften, en säkerhet i karaktäriseringen, som publiken äfven visade sig sentera. Mannens roll låg äfven i hög grad för hr Winges trygga och lugna grepp på sina roller“.
TEATERALMANACK.
19⁄12 Folkets teater.
Panelhöns.
Lustspel i 4 akter af Oscar Blumenthal och Gustaf Kadelburg.
|
|
21⁄12 Svenska teatern.
Stor-Klas och Lill-Klas.
Lill-Klas Nils Ranft (debut)
21⁄12 Folkets teater.
Österlunds Hanna.
Skärgårdspjäs i 4 akter af Frans Hedberg.
Regi: Uno Brander.
|
|
1/1 Södra teatern.
Tokstollar.
- Bammelin.................. Ernst Fastbom
- Knosing.................... Axel Hultman
- Pippilander ............... Eric Lindholm
- Babina.................... Mathilda Caspér
- Trallan ..................... Zara Backman
- Brallan ....................... Mary Gräber
- Lallan .......................... Julia Ewerth
- Rosenlund.................. Tage Almqvist
- Agusta.............. Mona Geijer-Falkner
- Wärnman..................... Eugén Nilson
- Grosshandlarn ........... Yngwe Nyquist
- Fyrverkarn .................. Paul Hagman
- Snörmakarn .................. John Lindén
- Klockgjutarn............ Gustaf Lindberg
- Kålle Hansson ............ Eugén Nilson
- Larsson-Liljeforss........ Paul Hagman
- Domherren............. Ingeborg Nilson
- Fröken Snöskata...... Hildur Lindholm
- Den gamle studenten... Yngwe Nyquist
- Lillan ..................... Ingeborg Nilson
- Millan .................. Hildur Lindholm
- Den nervöse ............... Eugén Nilson
- Festprissen ................. Paul Hagman
- Arbetarhustrun ......... Ingeborg Nilson
- Kyparn ....................... John Lindén
1/1 Folkteatern.
Lyckans Gulascher.
- Janne Jonsson & C:o .. Sigurd Wallén
- Graziella, mor,
- Ziella, dotter ......... Edit Wallén
- Ella, dotterdotter
- Pelle Kvick ..................Arthur Rolén
- Fatima ................. Gucken Cederborg
- Kling....................... Arvid Dahlberg
- Klang ................. Gunnar Rönnblad
- Rockström .................... Carl Thorell
- Vy-Bromander............ Fritz Strandberg
- Soto Maijor.................Robert Ryberg
- Pastor Bengtsson ... Åke Hermansson
- Rosée Heath ............ Signe Lundberg
- Bianca ........ Gunhild Herlin-Lindberg
- Lars Bondesson......... Helge Karlsson
- Hilding Nihlén ......... Nils Norsander
- Jörgen ..................... Ernst Brunman
- Trasfröken ... Gunhild Herlin-Lindberg
- Tidnings-Boije............... Gösta Hallin
- En dam........................Signe Lindén
- En herre ................. Ernst Berglund
- Rolle...................... Helge Karlsson
- Fru Rolle.................... Signe Lindén
- Fröken Rolle . Elsa Textorius-Ytterman
- Direktören ............... Nils Norsander
- Kabaretdivan ............ Signe Lundberg
- Kotte, byråchef ........ Ernst Berglund
- Stubbe, vedbonde...... Fritz Strandberg
- Sörman, sjöman ....... Robert Ryberg
- Hulling .................. Ernst Brunman
- Krok........................ Nils Norsander
- Hammar............... Gunnar Rönnblad
- Lyckans fé ... Elsa Textorius-Ytterman
12/1 Vasateatern.
Äktenskapskarusellen.
- Phillip Phillimore, domare . Fredrik Hedlund
- Grace Phillimore, hans syster ............ Elsa Christiernsson
- Mrs Phillimore, hans mor... Lia Norée
- Pastor Matthew Phillimore, hans bror............... Hugo Tranberg
- William Sudley, hans kusin.................... Oscar Byström
- Mrs Vida Phillimore, hans frånskilda fru ............... Lisa Ranft
- Miss Heneage........... Maria Hagman
- Sir Willfred Gates Darby . Erik Petschler
- John Karslake, advokat, politiker, hästkarl ... Olof Winnerstrand
- Mrs Cynthia Karlslake, hans frånskilda fru ... Frida Winnerstrand
- Tim Fiddler, Karslakes tjänare...............Johnny Björkman
- Nogam, hans betjänt ...... Olav Riégo
- Thomas, trotjänare hos Phillimore............... Nils Carlsson
- Renson, mrs Vida Phillimores kammarjungfru . Georgina Barcklind
- Brooks, hennes hofmästare................ Waldemar Bentzen
Allt eftertryck utan angifvande af källan förbjudes!