Sweriges Rikes Lag/Domareregler

←  Register

Sweriges Rikes Lag Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Efter faksimil av 1736 års originalupplaga.

Domare-Regler.

Någre almennelige Regler, ther en Domare skal sigh aldeles effter rätta.

EN Domare skal först besinna, at han är en Gudz Befalningsman, och thet Embete han förer, thet hörer Gudh til, och icke honom sielffuom, och therföre hörer Domen, som han affsäger, Gudhi til, efter thet han affsagd warder i Gudz Embete på Gudz wegna, så at thet är wisserliga Gudz Dom, och icke Menniskiors. Och ty ligger Domaren ther Macht vppå, at han seer sigh wijsligen före, at han icke på Gudz wegna dömer en falskan Dom, med hwilken han dömer sig til en ewigh Fördömelse, effter thet han missbrukar Gudz Dom och Befalning til Öffuerwold och Orätt, som til Rätt af Gudhi insatt är. Men ther han haffuer wilia til at döma Rätt, och ransakar grant effter sitt ytersta Förstånd om Rätten, och kan doch icke för sin Oförståndigheet finna på Rättten, och säger så en falsk Dom, tå haffuer han någor Vrsächt, at han är kommen på then falska Domen, emot sin wilia aff wåda, och icke aff berådt Mod, och om ther skal gå Straff efter, tå bör thet wara wåda boot.

1. Effter thet at Domaren förer Gudz Befalning til at döma Rätt, therföre bör honom medh alt macht winläggia sigh ther om, at han weet hwad rätt är. Ty såsom han icke tiänar til en Prädikare, som icke weet hwadh i Skrifftenne står, och hwadh Grund och Mening ther vthi är, så tiänar han ock icke til en Domare, som icke weet hwad Laghen inneholder, och hwad Grund och mening ther vthi är, och huru the brukas skole. Och therföre stå the farliga och göra vpenbara Orätt, som skicka them vth för Domare, som intet Förstånd haffua. Förty huru skola the döma Rätt som icke weeta hwad Rätt är? Och the som sådana oförståndige Domare vthskicka, skulle befruchta sigh, at the bliffua wist deelachtige medh i the falska Domar, som affsagda warda. The stå ock sielffue farliga, och föra sigh i Obestånd, som taga sigh Domare-Embete vppå, och kunna thet doch icke föreståå.

2. Så skal ock Domare tänckia ther vppå, at såsom han är sielff Gudz Befalningzman, så hörer ock Folket, som han döma skal, Gudhi til, så at han skal medh Gudz, och icke sin egen Befalning, döma Gudz och icke sitt egit Folck. Ty skal han så döma Gudz Folck, som han wil stå til swars in för honom, som Folcket tilhörer.

3. Theslikest skal han ock besinna, at Domare-Embetet är för then menige Mans bästa insatt, och icke för Domarens egit bästa, och therföre skal han bruka thet then menige man, och icke sigh sielff, til godha, ändoch thet är honom sielffuom medh til godo, när thet rätt brukat warder. Doch skal han sökia thet meniga besta medh Embetet, och icke sitt egit. Ty Domaren är för then meniga mans skuld, och icke then menige man för Domarens skuld.

4. Och aff thet nu sagdt är, kan man klarliga merkia, at the stå farliga för Gudhi, som driffua all Lagen ther effter, at the skulo få stora Saköre, ty Lagen är icke giffuin för Saköre skuld, vthan för Rätt skuld, then menige Man til nytto och gagn, och icke til olagligh Beskattning, Skada och Fördärff. Och the Fougtar och Befalningzmän som alt sökia ther effter, at the skola draga theras Herrar stora Saköre til handa, the äro Herrens skadeligha Fiender. Förty thet som så orättfärdigen sammaläggies, thet drager bort alt thet Herren haffuer sielffuer rättfärdeligen sammanlagt. Och therföre tå haffuer Herren inga så skadeliga Fiender som sådana hans egna Fougdar äro: Ty en orättfärdigh Penning drager tijo rättferdiga bort medh sigh. Och therföre kan ingen göra Herrenom större skada, än at han låter komma orättferdugh Saköre in i Herrans Fatebur, förty alt rättfärdugt Gotz, som ther är inne, thet drager han vth medh sigh, och såsom man säija pläger: Thet skola wara starck Lås, som skola kunna holla inne en orättfärdugh Penning, och thet medh Synden fås, thet medh Sorg förgås. Saken är ther til, at när Gudh, som Domare-Embetet insatt haffuer, seer at thet så begynnar komma i Missbruk, at man söker sitt egit gagn ther medh, som man skulle sökia thet meniga besta medh, och brukar thet ther til at göra öffuerwold medh, som öffuerwold skulle förtagas medh, så låter han tå komma ther til, at ther wij mene at haffua gagn vthaff, ther få wij aldrastörsta Skada aff, och thet är wår Girigheets rätta Löön. Och så vpwäcker Gudh oss Örligh och Krijgh, eller andra skadeliga Bekostningar, ther bådhe rättfångit och orättfångit Godz moste förspillas, och skeer ther rätt vthinnan, medhan wij bruka Öffuerwold på them wij skulom beskärma, och draga ther Penninga in medh, så moste the komma som göra Öffuerwold på oss igen, at the moste tå medh Öffuerwold vthläggias, som medh Öffuerwold inlagdt är.

5. Then thet icke tro wil, han moste aff förfarenheten thet wäl förnimma. Gudh låter Öffuerwold intet ostraffadt bliffua, besynnerligen när the thet bruka, som på theras Embetes wegna thet affwäria skole. Therföre må hwar och en Herre see sigh wijsliga före, hwem han sänder vth för Befalningzman eller Fougte, och må han wäl så säija til honom: Far vth och war migh huld och trogen, och lätt ingen orättferdigh Penning komma migh til handa, eller orättferdiga Saköre, ty ther gör tu migh skada medh. Och thetta ware nu sagt om them som Lagen wrängia effter Saköre, görandes mong fattigh Man Öffuerwold och orätt medh, men om lageliga och skäliga saköre är thet icke sagt och förståendes.

6. Domaren skal grant weta laghen ther han effter döma skal, ty Lagen skal wara honom för en Rättelse.

7. All Lagh skola wara sådana, at the tiäna til thet meniga besta, och therföre tå Lagen bliffua skadeliga, så är thet icke mera Lagh vthan Olagh, och bör afleggias.

8. En godh beskedeligh Domare är bättre än godh Lagh, ty han kan altijdh lagha effter Lägligheetena. Ther en ond och orättwijss Domare är, ther hielper godh Lagh intet, ty han wränger och gör them Orätt effter sitt sinne.

9. Thet Rätt och Skäl icke är, thet kan icke heller wara Lagh; för the Skäl som Lagen haffuer medh sigh, gillas hon.

10. All Lagh bör medh Beskedelighet driffuin warda: Förty högsta rätt är största orätt, och moste Råden wara med rätten.

11. Laghen gillar icke alt thet hon icke straffar: Förty all Misshandel kan icke vpräknas i Laghbokenne.

12. Domaren achte i all Lagh, hwad hans Vpsåth war som Lagen giorde, annars warder hon missbrukat och wendes til ett annat sinne, än hans Mening war som Laghen giorde.

13. Then menige Mans besta är then yppersta Laghen, och therföre thet som finnes then menige Man til nytto wara, thet bör hollas för Lagh, ändoch at beskriffuin Lagh effter Orden synes annorlunda lyda.

14. Landzseedh, när hon icke haffuer oskiäl medh sigh, bör reknas för Lagh, ther man effter döma må.

15. Oseedher bör ingen hielpa, thet är: Ingen kan hielpa sin Saak ther medh, at han sägher monga wara som så giöra som han giort haffuer, effter thet finnes wara emoot Laghen, thet som han giort haffuer.

16. Allmenneliga Ordseeder brukas offta för Lagh, hwilka äre och så Lagh, sådane som thesse här effterfölia:

1. Then som går i Borgan, han går i Betalning.

2. Hött är medh ingo bött, doch icke på alla rum.

3. Affwundzman bör icke witna.

4. Förord bryta Lagh.

5. Olaga Fång är Ofång.

6. Man skal icke bättra ondt medh hälfften wärre.

7. Ingen må wara Domare i sin egen Saak.

8. Effter ens Taal skal ingen dömas.

9. En ähralös Man bör icke witna.

10. Then ther slår, han bryter.

11. Wilia eller Wold är icke Landzrätt.

12. Thet är icke alt sant som Sanning är lijkt.

13. Hwar och en är sin Weeldes i Wän.

14. Thet man gerna seer, ther witnar och holler man gerna medh.

15. Man ägher Lagh och ey slag med androm haffua.

16. Then icke haffuer fää, han böte medh Kropp.

17. Känd Saak är så godh som witnad.

18. Giord Gerning haffuer ingen återwendning.

19. Ther en bryter medh, ther skal han och bättra medh.

20. Okendom manne gifs icke Witzord

21. Then sin Frijhet missbrukar, är wärd at mista henne.

Och monge andra sådana uppenbarlige och allmennelige Ordseder, pläga brukas för Lagh, så at ther må dömas efter. Förty sådana allmenneliga Ordspråk äro såsom andra Regler och en Grund ther Lagen är vthdragen aff, hwilke en Domare bör wetta.

17. Thet Konunger medh Skälom wil thet skal räknas för Lagh, och thet som meniga man samtyckia.

18. Then gör emoot Lagen, som gör emoot Lagsens Mening, ändoch han synes göra som Orden lyda i Lagen, och sådant skeer offta här i Swerige, ther man wränger Lagen effter Saköre, icke achtandes hans Mening, som Laghen giorde, och Wåld och Affund gör här mykit.

19. All Lagh äro insatt för Rätt och Skäl, och icke för Saköre skuld. Förty Saköre äre ett Straff som them går öffuer som Lagen bryta, men Lagen wil heller wara obrutin än brutin, och såge heller at inga Saköre skulle behöffuas.

20. Ther man haffuer icke beskriffuen Lagh vppå, ther skal man bruka Landsens skäliga sedwenio för Lag, och döma ther efter.

21. Lijka Brutt kräffuer lika Straff, och therföre skal man icke see ther effter, at en är fattigh eller rijk, vthan straffa then ena som then andra, ther lijka Brutt äro.

22. Domare skal tala sachtmodeliga medh them som komma för Rätten, annars warder han misstänckt, at han icke skal döma rätt, och then misstancken får then til honom som illa tiltalat warder. Förty at man kommer icke för Domare i then acht, at man skal ther bannader bliffua eller illa tiltalader, vthan til at sökia sin Rätt. Men ther Saken så begiffuer sigh, at noger parten moste straffas medh Ord, tå skal thet skee när Saken är ransakad, och Domen är affsagd, och icke förr.

23. När Domaren sitter för Rätta, skal han icke wara på nogen Parten wredh, förty Wreden förhindrar honom, at han icke kan besinna hwadh rätt är i Sakenne.

24. Domaren skal icke wara förhastigh til at döma, för än han Saken wäl begrundat haffuer, ty en hastigh Dom är sällan godh och rätter.

25. Ingen ting är Domarenom så storligen aff nödene som beskedeligheet, at han weet när han skal wara sträng, och när hans skal wara mild i Laghen, ty alt Straff bör wara til Förbättring, och straffet bör wara sådant, om möyeligit är, at thet icke förhindrar honom som straffat warder, til at bättra sigh. Såsom skeer medh them ther stulit haffua, the stå widh stupona, mista Öronen och wisas aff By, om sådane Menniskior rymme bort i fremmande land, ther ingen kenner them, och wilia sedan bettra sigh, och föra ett gott Leffuerne, så warde the aldrig betrodde, och är thet straffet honom, som straffat är, ett hinder, och bliffuer han ther öffuer förtwiflat, och wärre än han war tilförende, och hade för then skuld bättre warit, at han hadhe strax mist Liffuet. Sådant skeer och medh Hoorkonor som sättias på Kåken, och wisas aff By, at ther the tilförende bedrifuo Hoor medh en eller twå, the bliffua sedhan hwars mans Horor, hwilket är icke til Förbättring, vthan giffs medh sådhana Straff tilfälle at bliffua werre än man war tilförende. Therföre skal Domaren i sådane saker bruka Beskedeligheet, at man icke tager ett ondt, och gör thet halffua werre, men Laghen kräffuer altijd Förbättring, och til Förbättring bör hon driffuen warda.

26. Domaren skal icke wara för hastig til at döma, at noghors Mans Ähra och gohda Rychte förkränckt warder, och therföre göra the ganska obeskedeliga, Ja ock stor Orätt ther til medh, som komma en godh oberychtat Man eller Qwinna i vppenbart Roop och Rychte, och twinga honom eller henna gå Lagh före, på thet the kunne få Saköre ther medh, ändoch, at the ingen skäl haffua ther til som the läggia honom eller henne före. Sådana Domare göra twärt emot sitt Embete och Befalning. Förty Domare-Embetet är sådant, at man skal jw altijd wara snarare til at hielpa, än til at stielpa, beskydda en Mans ähra och godha Rychte, och icke förkränckia, medh mindre än at Saken är så vppenbar worden medh Skäl och Bewijs, at ingen Beskydning hielpa kan. Och therföre är thet ett förbannat ting, ther Gudh wil högeliga straffa öffuer, at man söker så Saköre, at en godh Mans Rychte, heeder och ähra warder ther öffuer förkränckt. Och sådant gilla icke Sweriges Lagh, then ther icke tillåter, at man skal wara hastigh til at troo thet som går ens Mans heeder och ähro eller Lijff vppå, med mindre at til äro 6. Manna witne. Af hwilket är klart påtaga, at Laghen icke wil at hwart och ett löst Rychte som vpkommer, skal haffua Witzord, therföre skiuter hon til så många Witne.

27. Thet är vppenbara Orätt, och kan mykit ondt affkomma, at Domaren för ett löst Taal eller Rychte skuld, kan komma enom eller twinga nogrom til Lagen, medh mindre at ther är nogor annor Liknelse: Förty ens Mans Owän kan snart komma enom ett ondt Rychte vppå gång för Affund och Ilwilja skuld. Man seer och vppenbarliga och för ögonen, huru offta monga falska Rychte komma på gång, och gå widt omkring, skulle man nu strax twinga them til Lagen, som i sådana Rychte komma, tå skedde them stoor Orätt, then skulle heller tiltalas som sådana Rychte förer, at han thet bewijsa skulle.

28. En Domare skal icke lätteliga låta någon til Laghgång, medh mindre at nöden twingar honom ther til, vthan han skal heller sökia annor medel til at ställa them til Fredz som Saken står emellan: Ty thet är befruchtandes, at ther som offta gånges Lagh, ther skeer och offta falska Edher, thet Domaren bör förhindra, besynnerligen här i Swerige, ther man är ganska redebogen til at swäria.

29. Ther Åklagaren hafwer ingen Skäl medh sigh, eller bewijs, eller och Lijknelse til sin Klagemål, ther är Swarandes Ney så gott som Åklagarens Ja, och bör ey twingas til Lagen. Men när Åklagaren haffuer nogon Skäl, Bewijs eller Liknelse eller ock ett Witne medh sigh, ther är hans Ja bättre än Swarandens Ney, och tå kommer han honom til Lagen. Ther så icke är, skeer Swarandenom orätt, om han twingas til Lagen, förty honom bör icke strax gå Lagh, at honom något wites eller förekastas, medh mindre än Klagaren haffuer halff skäl medh sigh, tå kommer han honom til Lagen. Men ther Åklagaren haffuer fult Witne och Skäl, på thet som han swarandenom witer, ther kommer han icke til Lagen. Ty at emot vppenbara Skäl och witne skal ingen städias til Edh, vthan han warder tå fälter til Saken. Men thet honom witis medh halff Skäl, thet må han läggia ifrå sigh medh Lagen.

30. Ther Åklagaren haffuer ingen annor Skäl medh sigh på sitt Klagemål, vthan wil holla thet medh sin Edh, at han haffuer Rätt, medh sådan Edh kommer han icke Swarandenom til Lagen: Förty Edh skal icke gå mot Edh, ey bör heller Eden (effter som man nu ther talar om) wara på Åklagarens sida, vtan på hans sida som Swaranden är. Medh Edh skal man swara och icke klaga, och ingen må swäria sig penning til.

31. Ther en warder beslagen medh noghot Högmåls ärende eller annor swår Saak, thet som går på Lijfuet eller heeder och ähro, och är en sådan Skäl til, at han kan bindas til Saken, ey kan han heller komma Lagh åstad, tå säger Lagboken at upsättias skal tolff manna Nämpd, wärie the honom, wari warder, fälla the honom, wari fälter. Nu är Saken stundom så blind, at Nämpden säger sig hwarken kunna wäria eller fälla, och är så när sedan som förr. Men thet är icke rätt sagt, förty om the icke kunna fälla honom så är han warder nogh, och bör giffuas lös, ty at then som icke kan bindas til Saken, han skal warda frij: Och hwad Rätt woro thet, at man skulle pijna och plåga then, som man intet kunde betyga öfuer. Skal man ock altijdh mera wara benägen til at hielpa än stielpa. Så skal man holla thet för en almenneligh Regel i all Rättegång, at ther som så blinde Saker äro, ther man icke kan vthleta hwad rätt är, tå skal man giffua honom lös som beklagat är, ther han än woro brutzligh. Förty thet är fast bettre at giffua en brutzlig lös, än pijna och plåga honom som obrutzligh är. Domaren bör ingen plåga med mindre han haffuer vppenbara Skäl och Bewijss före sigh, gör han ther öffuer, så är thet Öffuerwold och Orätt, thet honom icke wäl bekommandes warder.

32. Effter thet at wårt Folck här i Swerige äro ganske redebogne til at gå Lagh, woro tilbörligit, at Domaren sporde them til som Lagmän äro, hwad skäl the weta ther medh, och om the haffua warit medh, och kende honom obrutzligen, eller och annor Lijknelse haffua ther til, ther the kunna swäria vppå, och skal Domaren ingalunda wara för hastig at städia nogon gå fram at swäria, med mindre han först haffuer ransakat, om thet är then man, som bör tillåten warda.

33. Ther som Swaranden haffuer skäligen Bewijs eller Witne för sigh, medh hwilket han kan nederleggia Åklagarens Klagemål, tå är thet orätt, at honom lägges äntå ther vthöffuer Lagh före. Förty honom bör Witne och Bewijss niuta, om the skälige äro och Domaren kan gilla them. Men ther skälen icke göra fyllest, ther twingas han til Lagen: Ther man icke kan förswara sigh medh Skäl och Witne, ther skal man tå förswara sigh medh Laghgång och Edh.

34. The ther gå Lagh medh enom, pläga så swäria widh thetta eller annat sådant sätt: Jagh bedher migh så Gudh hielpa at hans Edh är reen och icke meen. Sådan är en farligh Edh, medh mindre at en förweet sigh theste bättre i Sakene, och är befruchtandes, at monge falsk Edher skee, ther Gudh warder högligen igenom förtörnat, hwilket Domaren bör affställa. Therföre borde Lagmennerna swäria widh thetta eller annat sådant sätt: Jagh bedher migh så Gudh hielpa, at aff the Skäl och Liknelse som jagh weet aff Sakerne, och aff thet Omgängelse, som jagh haffuer hafft medh thenna Mannen, troor jagh at hans Edh är reen och icke meen. Och så kunde Lagmennerne swäria rätt och icke orätt, ändogh han, som Saken gäller på, haffuer sjelffuer sworit orätt, och så är bättre at Gudz Förtörnelse bliffuer theste mindre, at en haffuer sworit orätt, än at så monge skole falskeliga swäria. När tå sex eller tolf, mera eller mindre godhe betrogne Män haffue thet sworet, at the troo honom som Sakena giffs wara obrutzligen, så skal tå Domaren effter sådan gode mäns troo döma honom frij, och så henger tå Domen på hans egen Edh som Lagen går, och theras Troo som medh honom swäria, och skal thet wara Domaren Skäl och Grund nogh til at döma honom frij. Och ther sådan Lagh sedan drifwen warder, bliffuer ingen menedig, vthan then som Saken galt vppå, medh mindre at thet kan bewijsas, at noghon aff Lagmennerna wiste thet med honom at han brutzligh war, tå äro the (om så finnes) meenedare och bör straffade bliffua.

35. All Dom skal befestas medh vppenbara skäl och Bewijss, ty Domaren skal intet döma vthan effter Skäl och Bewijs. Ther Åklagaren intet kan bewijsa, ther är swaranden frij, ty Åklagare bör haffua medh sin Klagemål Skäl och Bewijs.

Man skal icke altijd döma om Gerningar, såsom the giorde och skedde äro, vthan man moste tilsee, i hwad Acht och Mening the äre giorde. Man skal döma om gerningena efter hans Mening som henne giorde, om thet skedt är aff berådt modh eller ey. Och therföre kan man icke altijd komma honom Tiuffssaak vppå som androm nogot hemeligen affhender, förty thet kan hända at en hafuer tagit wildt, och meent thet hafwa warit sitt som icke war hans, eller annat sådant, eller ther en stiäl aff wanartighet, och annar aff rätt Fattigdom. Ingom kommer man Tiuffsak vppå, medh mindre än han haffuer wetandes och medh Wilia lönligha tagit enom androm sitt ifrån. Så är thet och i alla andra saker, at man moste mera see vppå vpsåtet och meningen, än han seer på Gerningena.

36. Effter at gemenliga skee plägar här i Swerige, at ther twå träta och kiffua samman, tå pläger offta then ena kalla then andra en Tiuff, eller annat sådant, och then som så kallat warder, stempner honom til Ting eller Rätta, och seger at han haffuer lagt honom Tiuffuerij före, eller annat hwad som så är, och wil så komma honom på Skada, at han antingen skal stå samma Rätten, eller bliffua ährelöss: Ther skal tå Domaren wara beskedeligen, och göra åthskilnadt emellan oquädins Ord och fult wite, thet är fast annat i Wrede och af ett hastigt modh kalla enom Tiuff eller annat sådant, än medh Affwundz wilia binda honom medh Lagen aff berådt modh ther til. Effter thet är icke lika Brutt, så skal thet heller icke wara lika straff. Skal ock Domaren rätt see til, om thet är oquädins Ord eller ey, som Laghboken ther om inneholder.

37. Domaren skal icke tilstädia nogor oskiäligh wittnesbörd, effter at ther plägar offta skee falska Eder medh, vthan ransaken om thet är icke Wilduge Witne, eller Affwundz Witne, eller om ther är sådana Witne, eller Skäl medh som bör, eller om thet är en Meenedhare eller Ähralös, eller om han är så känd, at nogon weet aff honom om han är troendes eller ey, ther sådana fel finnas, ther gillas icke Witnesbördet. Ingen må heller witna i sin egen Saak, med mindre han är witne emoot sigh, ty tå är thet bekend Saak.

38. Effter then Bekennelse, som en warder pijnt och plågat til, skal ingen dömas, ty sådana Bekennelser pläga wara falska, och offta skeer, at monga bekenna thet som aldrigh sant war eller skedde, för then Pijna skuld the lijda, medh mindre at så kan hända, at af sådana Wederkennelse finnes the skäl, som wäl må dömas effter. Och hörer ther stoor Beskedeligheet til, huru man medh sådana Pijno och Plågo vmgå skal, at man icke pinar eller plågar then som ingen skuld haffuer, och thet är ett vppenbart Öffuerwold medh Jungfrwr och annor sådana plågor som brukas, thet och betre woro haffua Fördragh, effter ther skeer så offta orätt medh. Så skal thet icke skee vthan i Högmåls ärende, för dråpeliga Saaker skuld, och therföre göra monge Fougdar orätt, som så obeskedeligha twinga them the gripit haffue, til Bekennelse, och strax effter samma Bekennelse, ehwad hon är rätt eller orätt, låte the gå Straffet ther effter, antingen til Lijff eller Penningar, och fatta ther vppå at han stogh sina Gerningar til, ändoch han thet sedan nekar när han icke plågas. Ther sådant skeer, thet skeer mest för Penninger skul, och är et vppenbara wåld och orätt, thet Herrarne icke tilstädia borde.

39. Monge äre ock så til sinnes, at när ens Mans Dom drifwin warder, at thet skulle stå hans ähro förnär, och ther aff kommer offta at monge säye sigh wilia förswara theres ähra, tå the förswara theres Dom, men sådhant Taal gånger aff Oförståndigheet. När en Domare dömer effter sitt yttersta Förstånd, och effter the Skäl som honom föregifwin warda, tå är han vthan skuld. Ther Saken sedan kommer för en annan, som mehra Förstånd haffuer och bätre Bewijs framkommer, och warder sedhan annorledes dömd, thet skal han wäl kunna lijdha, och thet är honom intet för när. Men om thet kan förnummet warda, at han för Mutor och Gåffuor, Wold eller Wänskap skuld haffuer affsagdt en falskan Dom, så haffuer han fögo ähra inlagdt ther medh. När nogon twifwelachtigh Saak framkommer ther man haffuer intet om skrifwit, antingen i Stadz eller Landz Lagen, ey är heller Landzseedh ther man kan döma effter, ther må man jw höra godhe Mäns Rådh, och döma effter sitt yttersta Förstånd och Samwit, at Saken må jw åthskild warda, ty så kräfwer Domarens Embete, at han trätor åthskilia skal.

40. Ther Saken är blind, skal man wara snarare til at hielpa honom som beklagat är, än honom som klagar, then skal hafwa Båtnan som Fahran står, then skal och stå Fahran som Båtnan och Profiten haffuer.

41. I alle Saker skal Domaren weta först, hwad Nampn Saken skal giffuas, om thet är Eedzöre, Tiufwerij, Såramål, medh wilia eller wådha, eller hwad som helst thet skal reknas före som giordt är, och sedhan skal ther dömas om, effter som ärendet sigh begiffuit hafwer.

42. Then wränger Lagen, som icke bliffuer widh hans Mening som Laghen giorde, och thet är Rådz Eeden emoot, at man icke skal Laghen wrängia. Ingen kan gifwa annor större Rätt, än han haffuer sielfwer, och så kan icke Barnet ärfwa större Rätt än Föräldrarna, och ingen kan gifwa androm större Fulmacht, än han sielf haffuer.

43. Och thetta ware nu sagdt Domarenom til en liten Rättelse, och bekenner man thet wäl, at när man thenna Regla effterfölia wil, som thet med rätta bör, warda Saköre nogot mindre, så bliffuer och Gudz Förtörnelse theste mindre, och Rätt och Skäl ibland menige man bliffuer theste större, och ther ligger mehra macht vppå.

Orätt Saköre göra ingen Herra rijk.
Men Lagh och Rätt är Herrans Prijs.