Tallen och Björken (Sehlstedt 1861)

Tallen och Björken.

Vinterstycke.

Björken.

Bror Tall! du är lycklig, fast hvirflande snön
Kringyrar på mark och på sjö:
Om vintern du står som om sommaren grön,
Och skyr hvarken frost eller snö.

Här står jag så naken om rygg och om bröst!
När trasan behöfdes som bäst,
En hamnbuse kom som vi kalla för höst
Och stal både kapprock och väst.

Den starke står säker och värjer sig lätt
Och hejdar förödelsens stund,
Då omhvärfd af bofvar och utan reträtt
Den svage får dö som en hund.

Tallen.

Tig pojke! och döm ej om väl eller ve,
Du känner ej nornornas lag:
För ung är din ålder ännu för att se,
Hvem sällast är, du eller jag.

Och fastän du prisar mig lycklig och stark,
Står ödet dock mörkt för min syn,
Ty vet, att då redan jag fallit till mark,
Står ännu din krona i skyn.

[ 221 ]

Ty dig skall vår husbonde lemna i fred
Och ännu ej frakta till hamn;
Men mig vill han knäppa och sälja som ved
För sexton riksdaler per famn.

Jag hörde hans samtal med rättarn i går:
”Hugg skyndsamt af tall och af gran,
Ty blir det i vinter så kallt som man spår,
Så stiger nog priset i stan.” —

Så vet jag mitt öde! Den drägt som jag haft,
Tar jorden igen som hon gaf:
I dag står du harmfullt och prisar min kraft,
I morgon du står vid min graf.

Farväl då, o broder! Då vintern förgår
Och sommaren kommer till slut,
Så helsa hvar fogel i blommande vår,
Som sjöng i min krona förut.

När morgonen kom, föll den resliga tall
För yxan, och platsen blef fri.
Men björken stod qvar, för att skåda hans fall
Och spegla sin framtid deri.