Tankar och Reflexioner, efter Segur
| ← Tempora mutantur |
|
Hösten 1854 → |
Tankar och Reflexioner
Har du en vän, som är dig kär, och du vill för alltid fängsla hans tillgifvenhet, så fängsla hans högaktning genom nya fullkomligheter.
Om intrycket af dina förtjenster, hvilka i början tillvunnit dig en vän, utplånas genom in- trycket af dina fel — hvems är då skulden, om vänskapsbandet slutligen upplöses?
Man förnyar sina fel, då man glömmer dem.
Det är icke så sällsynt, att man hos andra heldre fördrager stora fel, än stora dygder, stora egenskaper, stora förtjenster. Huru förödmjukande är ej en utmärkt mans närvaro för verldsmenniskans ömtåliga fåfänga! huru plågsam är icke den rena dygden för skuldbelastade samveten!
Jordisk sällhet är såsom ljungelden: den tyckes blixtra endast för att bebåda ovädret.
Afunden är ärans skugga, och följer henne alltid.
Det är endast döden, som afväpnar afunden.
I kritiska ögonblick tvingar fruktan afunden alt tiga och att underkasta sig förtjensten.
Fruktan är mera öfvertalande än förnuftet:
Snillet och talangen, hvilka råkat i ogunst i en lugn tidpunkt, återkallas vanligen i farans dagar.
Den som fruktar allt, tror allt.
I yttersta fara är yttersta djerfhet vishet.
Ingenting är mera vacklande och ostadigt än fegheten. Förfärad vid första motgång, reser den sig med öfvermod vid minsta medgång.
Motgången, som nedslår fega hjertan, ökar modet hos starka själar.
Egenkärleken är menniskans beherrskare. Den förderfvar de starka genom högmod, och de sva- ga genom inbilskhet.
De råd, som smickra våra passioner, äro nästan alltid de enda, som följas.
Det sanna modet är den förnämsta af alla dygder. Det eger förmågan att utföra allt. En verkligt modig man kan hvarken vara slaf eller tyrann, hvarken vidskeplig eller ränkfull, hvarken trolös, girig eller liderlig. Hans själ emotstår allt, och är lika mycket skild ifrån en öfvermodig yra under medgången, som ifrån nedslagenhet i motgången, samt alltid tryggad för fruktans klenmodiga rådslag, smickrets snaror och lastens förförelser.
Ofta händer, att det mod, som emotstår stora olyckor, svigtar för smärre vidrigheter och dukar under för husliga förtreter.
Store mäns anseende ökas genom medel- måttan hos deras efterträdare.
I krig ställer lyckan sig nästan alltid på deras sida, som förakta henne.
Det är tyranners lott att frukta dem, hvilka de komma att darra.
Hopen af folket liknar en sjuk, som alltid vill förändra sin ställning, i hopp att finna sig bättre.
Svärdet är en farlig spira: den sårar förr eller sednare den furste, som stöder sig på henne.
I oskuldens känsla lågar någonting him- melskt, som höjer oss öfver hvarje missöde.
Skada att menniskan ofta mer älskar sina fel, än sin vän, och blifver långt trognare de förra, än den sednare: hon vill heldre förlora sin vän, än fläckarne i sin själ.
Hata aldrig. Älska din fiende, men motarbeta hans stämplingar endast så mycket att de ej blifva dig till skada.
Hela verlden tillbeder lyckan och hela verlden tycker om henne. Hennes. ynnest tillskrifva vi vår förtjenst, men hennes vidrigheter tillskrifva vi henne:
Lyckan, som man förgudar, beror af menniskorna: hon är flyktig för öfvermodet, men var- aktig för klokheten.
Ingenting sårar fåfängans ömtåliga skinn så mycket som sanningen.
Ödet kan låta eder uppstiga på lyckans vagn; men det störtar er lika fort derifrån, om ni icke förstår att styra den.
Den skattkammare, som tömmes genom slöseri, måste fyllas genom brott.
De män, som mest saknas af det allmänna, sörjas minst af sina familjer. De store äro mera sällan böjde för huslighetens ljufvare band; Och de som minst förlåta oss våra fel, äro alltid våra anhöriga.
Den sanna mildheten består icke uti att förlåta, men i att glömma.
Af alla ockrare är smickret den som gör sig de största vinsterna. Då de mäktige sakna utmärktare egenskaper, lånar smickret dem sådana, och ser sig sedan rikligen vedergäldt genom pensioner, ynnestbevisningar, embeten och ordensband.
Då ärelystnaden bemägtigar sig själen, för- qväfver hon hvarje annan känsla. Då hon talar, tiger naturen.
För ett stolt och fritt folk "är det icke nog att vara väl styrdt; det vill” äfven hafva del i styrelsen.
Menniskorna känna mera behofvet att bota sina sjukdomar än sina villfarelser.
Våra olyckor äro starka och oss öfverlägsna endast genom vår svaghet. De besegra oss, emedan de öfverraska oss. De synas oss förfärliga, emedan vår inbillning har förstorat dem. Men för den vise försvinner större delen af deras förfärlighet, emedan han har beredt sig på dem och med ledning af förnuftets kompass förut beräknat dem.
Af alla naturens gåfvor är förnuftet det sällsyntaste. Till och med hos snillet fördunklas det stundom.
En sjuk själ är olycklig, liksom kroppen, då den ärsjuk. Passionerna äro själens sjukdomar, förnuftet hennes helsa.
Egoisten är en ömklig narr som bedrager sig sjelf. Han isolerar sig, beröfvårs sig hjelp och går vilse utan sällskap i lifvets labyrinth.
Egoisten är aldrig erkänsam: han skrifver med bläck det onda man tillfogar honom, och med blyertspenna det goda man gör honom.
Uppfostran borde betraktas som den förnämsta delen af lagstiftningen. Nutidens folk sysselsätta sig med undervisning, som bildar förståndet, men ganska litet med bildandet af karakteren. De gamle tänkte deruti långt mera än vi. Också hade hvarje folk då sin national-karakter, som fattas oss. Vi öfverlemna förståndet åt skolan och karakteren åt slumpen.
Man kan göra menniskor godt i alla belägenheter, till och med i fattigdomen.
Välviljan är af alla egenskaper den älskvärdaste. Utan den inger förtjensten endast en kall högaktning, och den skönaste talang endast en tom beundran. Der välviljan finnes, kan man vara säker att lasterna äro frånvarande eller besegrade.