Teater och Balett

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 45 (7 Juni 1839).

Teater och Balett.

Louise de Lignerolles, Dram i 5 Akter, af Dinaux och Legouvé; öfversättning från Fransyskan.

Rik på dramatiska situationer, underhållande genom starka effekter, saknar den en väl genomhållen idé, mäktig att uppbära situationerna och göra effekterna sanna. Genom frånvaron af denna idé, oppkomma icke sällan karaktersfel, alldeles icke tänkbara hos de i pjesen handlande personer, såsom bland andra, då i fjerde akten Cecile, Grefvinnan de Givry, flyende undan sin makas hämd, begifver sig hem till Henric, sin förförare, och af denne undandöljes; hvad hade varit naturligare för Henric, än att för sin maka Louise yppa denna hemlighet, då hon redan visste af en föregående, vida förfärligare, men förlåtit den? — Grefve de Givry skildras som en oförsonlig, hämdgirig man, och afslår Henrics utmaning på den grund, att han. ej anser det värdt att våga lifvet för en ovärdig maka, den han efterspanar för att öfverlemna i lagarnas våld. Bevekt efter långt motstånd af Lagranges böner och tårar, vill han slutligen nedlägga rättegången, och då han får underrättelse om sin trolösa makas inträffade vansinnighet, är det äfven förbi med haus karaktersfasthet, — han utfar hastigt i bittra förebråelser mot Henric, utmanar honom och skjuter honom till döds. Dessa fel äro så mycket mer i ögonen fallande och anmärkvingsvärda, som genom dem hela styckets upplösning blir ett nonsens. Men färgerna på en tafla kunna vara förtjenstfulla, om också teckningen är onaturlig, och således äfven förevarande Dram hafva förtjenstfulla konturer, oaktadt den onaturlighet de omgifva och betäcka, helst när de af talanger framställas från scenen, såsom fallet var med dem, hvilka utförde rollerna på Kongl. Teatern.

Fru Erikson har i Louise ett lysande tillfälle att ådagalägga hela styrkan och mognaden af sina dramatiska förmögenheter. Det är qvinnan i dess skönaste stunder, fördragsamhetens och försakelsens, som skall framställas; och hvem skulle framställa denna bättre än hon, hvilken, sannare än hon, från scenen återgifva allt det ljufva och herrliga, hvaraf den verkliga qvinnan är mäktig? — Om pjesen än hade aldrig så många fel, skulle man likväl vara belåten med sin afton, efter att hafva sett henne såsom Louise. — Mamsell Ficker hade sina lyckliga momanger; hon har dem ofta; det bevisar att hon stiger — det är på konstens vägnar en glädje att finna att så är. — Hr Dahlqvist uppträdde icke i sin genre, och öfverraskade oss derföre mycket. Det är ej såsom älskare i den Franska komedien eller dramen han skall göra figur, hvilket äfven ytterligare bekräftades af många ställen i denna pjes; men de flesta återgaf han med sanning, och den talang, som hos honom rastlöst sträfvar till målet. — Hr Almlöf är förträfflig och, i sista akten, i detta ords vidsträktaste bemärkelse. Lagrange är en kuriös roll; det tyckes som om författarne i början ämnat honom till något förfärligare, till en oförsonlig hämnare, men i en hast låtit honom falla i en blott och bart om sin dotters heder, aldrig än satt i fråga, ömmande fader. Deraf följer, att det der Lagranges »ve öfver honom och hans medbrottsling» samt många andra förfärliga hotelser blott stanna i intet betydande deklamatorier, hvarföre således nästan den enda roll i pjesen, hvaraf man väntat någon salfasthet, öfverändakastas. Hr Almlöf har likväl gjort deraf allt hvad som göras kan, och är han i de sista scenerna icke allenast fullkomligt värdig sitt rykte såsom den Kungliga Teaterns närvarande förste dramatiska artist, utan i hvarje annat hänseende deruti oöfverträfflig. — Hr Wennbom har i pjesen eh obetydlig roll till omfånget betraktad, men för öfrigt icke utan allt inre värde. Han utför den med en sanning, som han alltid i de roller, hvari han är placerad, med ett berömvärdt bemödande söker inlägga. — Hvad vi likväl mot de i denna pjes spelande i allmänhet hafva att anmärka, är att de tala något för sakta, så att flera ord på många ställen gingo för Allmänheten förlorade, — Öfversättningen af Hr Berg, känd för flera lyckliga öfversättningar af på vår scen uppförda talpjeser, är, som man hade väntat, förtjenstfull och trogen. — Pjesen har likväl, som vi redan yttrat, sina goda sidor och förtjenar otvifvelaktigt, sådan den nu gifves, att ses.

Hr Bournonvilles elever, Mamsellerna Fjeldsted och Nielsen samt Hr Hoppe, uppträdde samma afton. Man måste se dem, det behag, den konstfärdighet, hvarmed dessa unga artister utföra sina steg och rörelser, för att få ett annat och nära nog fullständigt begrepp om det verkligt sköna dansen i sig innesluter och utvecklar. Utan behaget, eller den inneboende smaken, som är själen i all konst, blifver den största konstfärdighet endast och allenast ett materielt faktum, omöjligt att väcka någor annat, än ögats förvåning, icke sällan gränsande till det vämjeliga, och återstudsar således lika lätt derifrån, utan att på den inre känslan hafva gjort något välgörande intryck; men der denna smak finnes, der njuter, gemensamt med ögat, den väckta känslan. För att intaga och tjusa denna känsla, fordras mycket och kanske mera af Dansören eller Dansösen, än af andra konstnärer. De kroppsliga rörelserna skrida så lått in på det onaturligas område, snudda ofta så ofårmårkt in på; om man så vill, anständighetens gränser och råka ännu oftare i kontakt med vissa nationaltycken, uppskjutna under klimatets eller de rådande sedernas jordmån. Att under sådana omständigheter omöjliggöra det fula, försona och tämja det fördomsfulla, bringa i harmoni den yttre formen med den inifrån lågande konstnjutningen, samla, att vi så må uttrycka oss, i en enda brännpunkt ögats och själens blickar, är ett konstverk, till hvars skapande fordras icke blott materialier ur dansskolans principverkstad, utan äfven och synnerligast ett oupphörligt reflekterande i samma det skönas outtömmeliga källa, hvarur hvarje konstnär måste hämta lif och färger åt sina skapelser. Så utrustad framställer otvifvelaktigt danskonstnären den mest lefvande bild af det sinnligas förening med det öfversinnliga, af pässionernas oskadliga lekar under det skönas allsmäktiga ledning. — Med undantag af högst några få, har ingen på längre tid från någon af våra fosterländska teatrar uppfyllt dessa pretentioner i ifrågavarande del af konsten. Hr Bournonville har gjort det först genom Hr Johanssons bildande och nu genom sina elever. Hvilken sann och innerlig konstscen är ej den af Hr Bournonville komponerade Pas de deux et Galop, utförd af Mamsell Fjeldsted och Hr Hoppe? En älskare väckes af sin dansande älskarinna. O! den som så finge vakna! Om, i stället för den så ofta besvärliga morgonrodnaden, en dylik huldinna dansade i sömnen ur ens ögon och hoppade med hela lifvet igenom — — om ej detta vore en dans på rosor, hvad vore väl då dans på rosor! Mamsell Fjeldsted utförde samma afton La Cachucha, en Spansk dans. Något i den vägen behagligare ha vi, för vår del åtminstone, från denna scen ej åskådat; det var en sylfid, som sväfvade öfver scenen, en glittrande fjäril, som spridde kring scenen det tjusande doft, han hämtat från konstens skönaste blommor. — Hr Hoppe, om ej just så utmärkt till sin figur, visade fullkomligt hvad en utmärkt skola kan åstadkomma, och lofvar dessutom ännu mera; ty ännu öfverensstämde ej med hans ovanliga konstfärdighet den grace, som sednare än hos qvinnan, med hvilkens den likväl aldrig kan våga en täflan, mognar hos mannen. I Maskerad-Divertissementet uppträdde Mamsell Nielsen och Hr Johansson i en Pas de deux af Taglioni. Mamsell Nielsen, en etherisk varelse sväfvade nästan öfver teatern, vidrörande densamma med fågelns fjät. Det var en moitié, värdig Hr Johansson, och hvars like han länge torde få vänta och sakna. I Divertissementet utmärkte sig äfven Hr Pettersson, en äkta komisk figur med verkliga anlag för konsten, som blott behöfver öfning för att träda öfver medelmåttan.

Hr Bournonville, som jemte sin fru och sina unga älskvärda elever denna månad kommer att vistas i Stockholm, är en man af mycken generell bildning, utom den öfverlägsenhet han i egenskap af Balettmästare besitter. En sådan konstnärs uppträdande i vårt fädernesland har stor nytta med sig, det visar både konstdomare och konstnärer, att mycket kan vara annorlunda och följaktligen bättre, och att det verkligen lönar mödan eftersträfva detta bättre. Det gifver äfven inhemska konstnärer ett begrepp om att konsten, i förening med modesti och intagande dygder, utan att sjelf veta derom, vinner den rättvisaste och mest odelade hyllning och skördar det bifall den förtjenar.

—e.