Teaterbulletin (1839)

←  Godt nytt år

Teaterbulletin av August Blanche

En Skrifwares missöde  →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 1 (2 Jan. 1839), n:r 3 (8 Jan. 1839), n:r 13 (12 Febr. 1839), n:r 15 (19 Febr. 1839)

Teaterbulletin.

Euryanthe har gått till hvila och, som vi ha anledning tro, till den sista hvilan. Den sjukliga sentimentalism, hvaraf denna pjes i likhet med flera andra af Weber är anfäktad, och hvilka man, i okunnighet om hvad till den äkta och sanna Romantikens karakter hörer, isynnerhbet i nyare tider sökt höja till det högsta i konsten under namn af Romantism och Romantiskhet, och hvilket har sin motsvarighet i Tyska poesien i sednare tider, har ännu aldrig förfelat sitt mål, nemligen det att, om ej jnst glömmas, åtminstone förlora den beräknade tjusningskraften ju mer man undersöker den rot hvarutur den skjutit. Man behöfver ej, för att bevisa sanningen deraf, förete något annat än hvad erfarenheten har att erbjuda, ty hur opålitligt man för ögonblicket än kan anse det allmänna omdömet, såsom sällan gående i detaljerna, om ett konststycke, tager detta omdöme slutligen ut sin rätt och förkunnar ehuru indirekt förkastelsedomen. Sålunda har Euryanthe på alla teatrar, der den varit gifven, börjat med stora anspråk på bifall och beundran, men slutat af sig sjelf innan man ännu hunnit gjort sig reda för den fond hvarifrån anspråken härleda sig, emedan man saknat deruti den djupa konstnärsanda, som, lika populär i alla tider och åldrar, talar till tanken och känslan. Det är, att vi så må säga, en artificiell blomma, som väl för ögonblicket väcker uppmärksamhet, men förlorar den lika hastigt, såsom saknande hjertblad och doft. När man nu haft tillfälle att, wtan egen forskning och dermed följande upplysning, om misstaget, öfverlefva en dylik produkts rättvisa ändalykt, är det i sanning en egen slags originalitet hos en Teaterdirektion, att upptaga en sådan pjes som Euryanthe. Denna originalitet blir desto märkligare, när man slutligen finner att den leder sitt ursprung, från öfversättarens förkärlek för sjelfva libretton, och att denna förkärlek varit nog stark att icke allenast trotsa sjelfva den mångåriga erfarenheten af styckets missöde, utan äfven den trogna förespeplingen af en blifvande förlust. Genomläser man derefter den högst ömkeliga öfversättningen, då har man i sanning sjelfva kronan på ett faktum, som — — men bevare oss Gud från att dermed längre sysselsätta oss. Du sofver nu Euryanthe, efter att i lifstiden hafva narrat andra att gäspa. Sofve du lugnt! Hvilka drömmar om lagrar och ära du omslutit känna blott tre personer: Kompositören, Librettisten och — Öfversättaren.

Trollflöjten har redan fyra gånger på detta spelår varit gifven och alltid för fulla hus. Tvenne sujetter Hr Günther och Mamsell Lind hafva deruti för första gången uppträdt. Hr Günther, oaktadt alla sina lofvärda ansträngningar, var likväl ej vuxen Taminos parti. Hr Günther har en själfull deklamation och måste derföre i en roll sådan som Fra Diavolo, hvars hufvudeffekt består i rytmen, i mer än ett afseende fylla sin plats; men i Tamino, der hvarje not, att vi så må säga, innebär den renaste musikaliska skönhet, får deklamationen ej vara det öfversägande elementet, ty i sådant fall förstör dem det musikaliska, utan måste de derföre gå hand i hand, så att det ena ej förtager betydelsen af det andra. Möjligtvis har Hr Günther insett vigten deraf, men har ej nog rösten i sitt våld för att kunna återpgifva detsamma, hvarföre han också, när han ansträngde sig i att taga tonen, ej sällan intonerade något orent, ehuru hans verkligt musikaliska öra snart hjelpte honom derur. Säkerhet och lif besitter likväl Hr Günther i mer än vanligt mått, och måste han otvifvelaktigt med tiden blifva både såsom skådespelare och sången af stor nytta för teatern. — Mamsell Lind var i denna pjes, hvad hon i alla hvari hon deltagit varit, långt framom sina medspelande, men vi måste, i likhet med hvad några andra tidningar yttrat, erkänna att hon ofta nödgades anstränga sig vida öfver sina krafter för att kunna medfölja den mäktiga ande, som leder och beherrskar hela hennes inre väsende. Vi hafva hört att Hr Berg icke så sällan gifvit Direktionen en vink om nödvändigheten af att hushålla med denna utmärkta sujetts förmåga — men hushålla — när har Direktionen förstått detta ord? — Fru Enbom och Hrr Kinmansson uppfyllde berömligt sina platser.

Hr L. Hjortsberg har i Grefvarne Klingsberg återigen uppträdt i en af sina triumfroller och utfört den så, som man haft anledning vänta af hans oförlikneliga skådespelaretalang; men jemte honom uppträdde hans son Hr A. Hjortsberg i unga Klingsberg och gjorde naturligtvis en högst olycklig figur. Direktionen lärer, som vi hört, förut utdelat rollen åt en annan sujett, men af vissa orsaker låtit förmå sig till ombyte. Dessa vissa orsaker måste man naturligtvis söka i Hr L. Hjortsbergs vilja. Att Hr L. Hjortsberg såsom fader vill ha fram sin son, vilja vi ej förtänka, men att han ställer honom bredvid sig på scenen, för att låta den himmelsvida: kontrasten än skarpare framskjuta, är, enligt vårt tycke, icke särdeles faderligt. Detta kan visserligen till en del vara hans ensak, men på oss liksom på mången gjorde det ett obehagligt intryck.

—e.

Vi lofvade i den föregående nummern yttra oss något vidare om Griselda och Kongl. Teaterns deruti spelande sujetter. Det totalintryck pjesen gjort på Stockholms publik torde icke vara så lätt att bestämma. Vi hafva hört några beklaga sig öfver den »pinsamma spänning» åskådaren under hela pjesen måste vidkännas, andra tala vidt och bredt om det »onaturiga» i karaktererna, högst få deremot, som varit angelägna om att göra pjesen den rättvisa den förtjenar. Hufvudelementet är otvifvelaktigt tragiskt, fastän blod och dolk ej deruti inträda, och att en så kallad »pinsam spänning» således måste finnas, torde ej böra tillräknas såsom ett fel, utan tvertom såsom en nödvändig oumbärlig beståndsdel, så framt man ej vill att det tragiska skall vara så beskaffadt att det efter omständigheterna kan låta pruta med sig. Griseldas lidande inverkar visserligen en obehaglig smärtsam känsla, men denna känsla åtföljes alltid af en annan tröstande, den nemligen: att allt hvad hon lider är blott ett prof, så hårdt det än kan vara, och att, efter detta profs undergående, hvilket man bestämdt vet skall hafva sin präns, den största triwmf skall blifva den lidandes belöning. Vi borde dessnotom stå i förbindelse hos Författaren för det han åstadkommit en tragisk produkt, utan att, i likhet med Victor Hugo m. fl., genomspäcka den med mordhistorier och slagtarhusscener, och att ban således icke beröfvar åskadaren hoppet om mildring och försoning. I Kung Lear, Schakespeares mästerstycke och i följe deraf verldens yppersta tragiska arbete, har man förvånats och hänrvckts icke allenast af de väldiga snilleblixtrar, som der genomkorsa hvarandra; utan äfven af den bäst genomtänkta och utförda plan man kan tänka sig, och denna är en konungs och en menniskas oerhörda lidande sammanhopadt i en och samma person; och de förkrossande slagen äro af den beskaffenhet, att de ej gifva tid och rum för det svagaste hopp om ett möjligt blifvande bättre, än mindre någon segertriumf öfver det menskliga eländet och de slitande qvalen. Detta har likväl Griselda och förmildrar till en grad åtminstone det bittra den framställer. Att tala om onaturlighet i karaktersskildringen röjer brist, om icke på menniskokännedom, åtminstone på historisk kunskap om medeltiden. Denna var en tid, då man ej åtnöjde sig blott mer att i trubadurens sånger eller i vältalighetens prunkande ofta svassande språk se den menskliga storheten eller litenheten framställd; man ville se dem förkroppsligade uppträda på skådeplatsen, och, när man ej tilltrodde dem eller gaf sig tid afvakta, att de sjelfmant skulle uppträda, sökte man genom tvångsmedel, hvartill isynnerhet profven må räknas, bringa dem till åskådlig verksamhet. Griseldas prof kunna ställas vid deras sida, utan att likväl kunna beskyllas för att vara de svåraste. Allt detta borde vara tillräckligt att försvara ifrågavarande stycke, äfven om man ej visste att sagan är den grund, hvarpå det lefver och rör sig. Hvad som derjemte skulle kunna höja denna dramatiska produkt, om ej öfver, åtminstone till likhet med de hästa af de nyaste dramaturgiens alster, är otvifvelaktigt det icke så vanliga förhållandet, att de s. k. teatereffekterna här icke, som på många ställen annorstädes, äro sökta och framställa sig såsom lösa garneringar kring den dramatiska bilden, utan äro de sammanväfda i sjelfva stycket och således oumbärliga, obortsliteliga delar af det hela. Vi lyckönska således Teatern till uppsättningen af denna pjes, hvars värde utan någon vidare förklaring eller utveckling odisputabelt skulle hafva blifvit uppskattadt, om icke både den allmänna och enskilta smaken långt för detta vore dels vilseförd, dels skämd.

För sjelfva utförandet vilja vi i lika korthet redovisa. Percivals roll, den evåraste i hela pjesen, måste af en stor skådespelare återgifvas. I bättre händer än Hr Almlöfs kunde den således ej komma. Manlighet i röst och figur är hvad som i ej så ringa mån dertill fordras, och denna besitter Hr Almlöf mer än mången annan icke allenast inom vår teater, utan äfven troligtvis inom mången utländsk. Att i förening med den råa tapperheten framställa denna okufveliga stolthet, eller högmod, som den snarare borde heta, hvilken utgör rollens hufvudkarakter, hafver sig i och för sig sjelf icke så lätt; men att åt den otacksamma sidan derutaf, hvilken ej heller är så obetydlig, gifva den lyftning, utom hvilken densamma skulle blifva rent af vämjelig, är något som påkallar denna högre förmåga, som redan förut gjort Hr Almlöf till vår dramatiska scens ojemförligt störste skådespelare och hvilken vi med den innerligaste tillfredsställelse sågo förnyad och utvecklad i Percivals parti. — Någon bättre Griselda än den Fru Hjortsberg är, torde vara omöjligt finna inom vår teater. I hvsrje roll af värde denna artist tillåtes uppträda, upptäcker man hos henne allt mer och mer denna stora ännu outvecklade förmåga, som, om den fritt och otvunget finge mogna, en dag skulle höja henne till en konstnär af första rangen. Men dertill fordras att hon uteslutande får egna sig åt den genre, som är hennes verkliga, nemligen tragedien, och att hennes krafter ej delas åt andra håll. Öfverallt, isynnerhbet i andra akten der moderns och makans kärlek kämpa sin förtviflade strid, var hon förträfflig. — De öfriga rollerna äro mindre betydliga men utfördes i allmänhet bra. Mamsell Högqvists figur och klädsel, båda lika lysande, måste naturligtvis taga sig väl ut i Ginevras roll; men den arme Kung Artus — när han satt bredvid sin gemål, såg det ut som hade han, för att tillfredsställa sin höga makas lyx, bortsålt sin egen garderob, så ofördelaktig, för att ej säga paltig, var hans konungsliga beklädnad. Att Hr F. Kinmansson, hvars spel alltid är värdigt och oklanderligt, ej rår för att han fått ylle i stället för siden och sammet i sin kjortel behöfver knappt nämnas. — Hr Dahlqvist deklamerade så, att man i sanning; önskade det han hade baft mer att säga. — Hr Svensson deremot, efter hvad vi tyckte, passade icke särdeles väl i Cedriks roll. Hr F. Kinmansson hade deri varit bättre; hvaremot hvilken annan, som helsdt med någorlunda reslig figur hade kunnat spelt Artus.

Originalets diktion är otvifvelaktigt i hög grad poetisk och af Hr Arfvidsson, författaren till »Resan på Continenten», icke mindre förtjenstfullt återgifven på Svenska; men hvad vi mot öfversättaren likväl ej kunna underlåta anmärka, är det tillägg, hvarmed han ansett sig böra sluta pjesen; nemligen, den sista dialogen emellan Percival och Tristan, hvilken ej finnes i originalet. Vi tro, liksom författaren, att för den, hvilken såsom Percival redan genom förlusten af sin ädla maka blifvit tillräckligt straffad, någon vidare moralkaka icke allenast är alldeles öfverflödig, utan äfven förefaller något platt, och att det således är vida mer imponerande i denna författarens idé, att låta Konungen, Drottningen och hela hofvet småningom skrida mot fonden och derstädes gruppera sig, under det att den rättvist öfvergifne Fursten lemnas qvar fram på scenen med sin ånger och sin stumma förtviflan.

—e.

Alfhild eller Den underbara Lyran, Pantomimballet i tre akter, uppsatt af: Balletmästaren Selinder och musiken arrangerad af Schwartz, har flera aftnar varit i verksamhet på Kongl. Teatern. Scenen skall vara fosterländsk. Den unga sköna Alfhild, en Svensk Fröken, icke en sådan, som i den ensliga jungfruburen satt trögfotad och surmulen, tills det behagade någon stålklädd friare föra henne i brudstoln, — nej, långt derifrån! hon är den lättaste på foten i hela bygden, hvars störste dansmästare Hr Erik hon också utvalt till sin blifvande ledsagare eller, rättare sagdt, medspringare på lifvets bana. Om något par i ordets egentliga bemärkelse skall kunna hoppa i brudstoln, är det otvifvelaktigt detta. I den aldrasomsötaste pas des deux förklara de i första akten hvarandra sin kärlek, för att visa att denna är af det eteriska slaget, som ännu erinrar om »himlen i det blå gemaket med silfverkronorna i taket», dit de också i sin anletes svett sträfva både med armar och fötter. Men hoppet, så hemmastadde de för öfrigt deruti visa sig, går likväl i ett afseende något in med fötterna; de hafva nemligen tvenne pappor, som icke äro mindre beniga, ehuru på ett helt annat sätt än deras barn; hvarföre Erik finner för godt, att, när Alfbilds pappa inkommer, begifva sig till skogs. Men knappt bar pappa Ragwald, sedan han omfamnat sin dotter; gått in med sina jägare i borgen, förmodligen för att taga sig en liten morgonqvistare, förrän Erik qvistar fram igen och försöker genom de vackraste och vådligaste hopp röfva en kyss från sin bruds läppar, men se Alfhild, som uppväxt i tukt och herrans förmaning, spetsar icke munnen, men väl sina tår mot älskaren, hvilken det likväl slutligen lyckas att omfamna sin brud, allt med benen i vädret. Slutligen tager han afsked under slängkyssar å ömse sidor, dels med händerna, dels ock i synnerhet med fötterna, hvarefter han hoppar ut, i det hon af de ljufvaste förhoppningar betagen en lång stund står och sparkar efter honom. Hastigt höras »ljufva harpotoner klinga från djupet af ån», hvarunder fondridån upppår. Nu ser man på sjön de prannaste snäckor, hvarutur, like ostron, utkrypa sjönymfer, som framdansa på stranden, allt under sång af »osynliga röster» De arma nymferna sågo rätt utfrusna ut, hvilket var naturligt i ett sådant klimat som Nordens. En sjödrottning så båld kafvar sig äfven fram efter ett par svanor och presenterar den sköna Alfhild, som nästan är färdig att få vattuskräcken, »den underbara lyran, hvarefter sjönymferna, som tycktes vara temligen hemmastadda på landbacken, emedan deras ben voro nästan så godt som fastvuxna dervid, utföra en stor ballet. Sedan sjödrottningen med sina nymfer skyndat bort för att återigen taga vatten öfver hufvudet, kommer Riddar Kunz, en elak sälle och alldeles okunnig i dans, och gör utan någon slags rörelse sin dumma kärleksförklaring. Följden blir en »förfärlig fäktning», à la Gauthier, som slutar med att Kunz emot sin vilja nödgas göra ett hopp, det förfärligaste i hela pantomimen, nemligen in i evigheten. I andra akten äro vi på råa bondlandet och få der göra bekantskap med en ung trind bondjänta vid namn Anna och hennes fästman Peter Olofsson, som står på lika goda fötter som sjelfva Riddar Erik. Derjemte återfinner man hela nymfskaran i bondkostymer; en dräpt mera passande. Mitt under dansen inspringer Alfhild »med förstördt utseende och af mattighet neddignar.» Sedan det beskedliga bondfolket uppfriskat henne med en mugg öl, skyndar det till hennes fars hjelp. I tredje akten »fäktas förtvifladt” och Hr Erik »söker med lejonmod försvara sig» i trikolerna, men skulle jemte sin svärfar och brud otvifelaktigt hafva dukat under, så framt ej den »underbara guldlyran» — hvad guldets verkan är stor? — satt ett mål för slagsmålet. Derefter slutas Balletten med en allmän verkligt vacker tablå, men något fyrverkeri kunde vi dervid ej upptäcka. — Man finner således, att pantomimen, så när som på de brinnande svafvelgubbarna, förtjenar ett rum vid sidan af dem som gifvas å Kongl. Djurgården om somrarna. — Men hvad sjelfva uppsättningen och arrangeringen beträffar, anse: vi oss böra hålla Hr Selinder räkning för den smak och elegans; som deruti är inlagd, hvilket, när man eftersinnar ressurserna, icke är det lättaste att åstadkomma. De förnämsta solopartierna utfördes af Hrr Selinder och Johansson samt Mamsell Daguin, lika mycket med konstfärdighet, som med behag: — Pantomimer i flera akter förefalla oss merendels något långtrådiga, hvilket likväl ej var fallet med den ifrågavarande balletten, hvars företräde uteslutande bör skrifvas på arrangörens räkning.

Slottet Montenero har erbjudit oss några rent musikaliska aftnar. Vi hafva beundrat Mamsell Lind i Laura, liksom i allt hvad hon exeqverar. - Vi hafva både med glädje och ledsnad sett Hr Günther; med glädje öfver hans allt mer och mer utbildade skådespelaretalang — med ledsnad öfver hans allt mer och mer försvagade röst, som hörbarligen arbetar på ansträngningarnas område.

I går gafs Postiljonen, hvartill vi framdeles skola komma. Huset var nära fullt, oaktadt priset för biljetterna var förhöjdt till 100 proc. Detta manér fortgår, som man ser, lika ohejdat, och Publiken — gillar det!

—e.

Postiljonen från Lonjumeau, Komedi med Sång i tre akter af Leuven och Brunswick. Musiken af Adolf Adam, gifven med stort bifall å Kongl. stora Teatern för första gången till Hr Sällströms recett, har äfven de följande gångerna varit lika ifrigt gouterad af Publiken, och förtjenar det i sanning. Adolf Adam har icke, såsom Auber och Meyerbeer m. fl., framträdt med stora anspråk och omåttliga pretentioner; han har blygsamt och okonstladt utan minsta tillsats af effektsökeri börjat sin bana som Kompositör. Derföre andas hans kompositioner idel natur och anspråkslöshet — derföre fattas de af alla, äfven af de minst musikaliskt bildade; och de strängare konstdomarne, om de en och annan gång tilltro sig böra runka på hufvudet åt det s. k. mindre gedigna, låta likväl något pruta med sig till Adams fördel, helst som de måste medgifva, att vida mer än blotta rythmen ligger i hans kompositioner, och att, om hans melodier böra tillskrifvas en s. k. dansantare natur, likväl i harmonigångarna och ackompanjemanget ligger något utbildadt och utarbetadt, som äfven skall slå an på det strängare konstsinnet. Man har således ej, såsom fallet är med Aubers musik, hört allt, när man hört de lekande melodierna; det återstår mycket annat, som föranleder konstälskaren att åtminstone för 2:dra och 3:dje gången förnya och fortsätta bekantskapen. — Postiljonen från Lonjumeau är en af dessa konstprodukter, hvars värde om det just ej tränger sig till djupet, likväl ej helt och hållet hvilar på ytan; man fattar det lätt, men det försvinner ej i detsamma man fattat det. Hufvudidén i första aktens musik är densamma, som ligger till grund för Alphyddans, och utvecklar sig under en högst naiv och lekande form, ehuru en och annan reminiscens från denna nyssnämde pjes obemärkt tyckes vilja insmyga sig; och det förefaller oss, som om Kompositören sjelf, inseende detta, af allo makt satt sig deremot, att dömma af en och annan afvikning, som, oaktadt någon onaturliphet icke derigenom kan sägas uppkomma, likväl kombinerar sig något trögt till sjelfva ämnet. Att detta ej härleder sig från fattigdom på idéer och skapelser, ser man af de tvenne sednare akterna, der Kompositören nppträder i en annan genre. I Madelaines aria, som börjar andra akten, bar Kompositören sökt att med ens lyfta sig till det alfvarliga och visserligen genom detta sökeri råkat in i denna sjukliga sentimentalité, som utmärker en yngre skolas sträfvanden; hvarigenom denna aria, oaktadt all dess instrumentaliska garnering och kapplöpande figurer, likväl föreföll oss vara det minst vackra och genomtänkta i hela pjesen; men de öfriga partierna äro deremot så mycket mer sanna, lifliga och qvicka. Rummet tillåter oss ej för denna gången ingå i något detaljerande af hvarje särskilt parti; hvarföre vi måste åtnöja oss att i korthet genomgå sjelfva utförandet deraf, sådant det af Kongl. Teaterns sujetter företedde sig. — Hr Sällström var, oaktadt all möjlig moderation å Orchesterns sida, likväl för svag. Kupletterna i första akten sjöng han ganska bra, men deremot i andra aktens kom han ingendera af de gånger, vi hörde honom, upp i tonen. På vissa ställen märkte man ännu spåren af denna röst, hvars like i mjukhet och behag icke torde vara så lätt alt finna; men det var, ty värr! blott spåren. Var Hr Sällströms sång vida olik mot hvad den förr var, så var deremot hans spel sig fullkomligt likt, sannt och lifligt. — Hr L. Kinmansson, att vi så må säga, treflig och gerna sedd, hvarhelst och i hvilken roll på scenen han än må placera sig, skulle naturligtvis äfven i Bijus parti vara alla till nöje och munterhet. — Hr Habicht försvarade ganska väl sin plats. Mot hans maskering hafva vi så till vida att anmärka, som ban i de tvenne sednare akterna, då han borde vara 10 år äldre, såg yngre ut än i den första. — Mamsell Ficker, oaktadt hennes röst på långt när ej var mäktig sångpartierna i pjesen, intonerade likväl rent nog; men hvad som öfverraskade oss, var det sätt hvarpå hon gaf Madelaines ganska svåra och magtpåliggande roll. Mamsell Ficker är en bland dem, som börjat sin konstnärsbana icke under särdeles lofvande anspicier, men det tyckes som hon med hvarje dag allt mer och mer tillkämpade sig ett aktadt rum inom den konst, hvaråt hon egnat sig. Sålunda återgaf hon lika förtjenstfullt Madelaines okonstlade naivité, som Fru de Latours värdiga hållning, utan att, någondera gången vi sågo henne, i otid falla från den ena in i den andra. Vi måste, oaktadt det i och för sig sjelf är en småsak, äfven hålla henne räknisg för den efter tidsbruket fullkomligt lämpade klädedrägt, hvaruti hon i den andra akten presenterade sig. Sanning och harmoni i kostymer har på Kongl. Teatern ansetts såsom någonting i högsta grad underordnadt, hvadan man icke sällan fått se kavaljerer från flydda sekel uppträda vid sidan af damer efter nyaste modjurnalen, och isymnerbet hafva Teaterns fruntimmer visat en särdeles obenägenhet för den pudrade hufvudbonaden, hvilken, efter hvad vi i Postiljonen kunde förnimma, till ett vackert ansigte icke tager sig så illa ut, som man skulle förmodat. Vi önska för öfrigt, att Mamsell Ficker lika fördelaktigt måtte uppträda i hvarje annan roll, som hon gjorde i Madelaine eller Fru de Latours. — Öfversättningen af libretton är i allmänhet lyckad, och orden under noterna väl lagda, hvilket tyckes bevisa att öfversättaren lika väl är hemma i de båda språken, som han förstått afpassa hvad till ordens och sångens sammanstämmighet är nödvändigt, hvilket i allmänhet så få anse sig böra iakttaga.

= Min fars värja, oaktadt intrigen deruti är temligen lösligen tillbopasatt, förtjenar att ses. Hr Stjernström hade deruti sina ganska goda momanger, ehuru något, hvad man kallar, »jemn hållning» en och annan gång tyckes fattas honom. Mamsell Fundin felas ännu en betydlig portion teatervana. Vare det derföre långt ifrån oss att yttra något mot hennes spel i denna pjes, som på något sätt kunde komma henne att misströsta eller förlora modet. Mången har börjat med mindre synliga anlag än hon och likväl slutat fördelaktigt nog.

—e.