Tempura mutantur (Sehlstedt 1855)
| ← Landsvägs-poesi |
|
Tankar och Reflexioner, efter Segur → |
”Tempora mutantur, et nos mutomur in illis.”
”Jag densamme som förr på den böjliga pipan har spelat,”
Herdars qväden och Bacchiska värf, ”fiskmåsar” och ”småplock”,
Ack! jag åldras alltre'n: det sprittande blodet, som dansat
Lifvets sköna galopp och sjöd som fräsande »champis”,
Saktas allt mer och mer och isas af kylande Tiden.
Tiden är lömsk, man vet icke af förrn lifvets galeja
Glidit från hoppets förtrollande strand, allt längre och längre,
Ned till den kyliga kust, der minnena spöka i qvällen.
Ack! hvem har ej med harm känt tidens flägt i karpusen
Rifva den ”flygande lock” och strö deröfver sitt ”silfver”,
Medan vi visas med hån ur ungdomens yrande kretsar.
Ensam jag åldras dock ej, jag ser mina ungdomsbekanta,
Unga som jag en gång och fria från lifvets bekymmer,
ÖN som himmelen sjelf och friska som landtliga djeknar,
”Smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder”,
Nu förbytta till form — otympliga, svåra gestalter,
Prostar 2 magar i skyn — det enda som höjt sig mot himlen,
Fromma som bräkande får, domkyrkor till skick och till hållning,
Möta min ängsliga blick och sätta mitt hjerta i darrning;
Skrifvare, magra som strån, theslikes med kinder som näfver,
Fordom studenter som jag, nu skrumpna med hiskliga smalben,
Ströfva som hamnar omkring och lura på gödande tjenster;
Flickor, älskliga mör, som fordom i hvirflande dansar
Prydde min ungdomsverld och spridde deröfver sitt solsken,
Femtonkantiga nu, förbytta till grymma madamer,
Stå de på lifvets strand, som ”harpor vid Babylons elfver.”
Men det är Tidens sätt att kufva vår syndiga ande:
Menniskan yfs af sitt lif, och ungdomen är hennes högmod.
Högmod går alltid för fall. Det är derför som årena komma
Skickade på oss, att svalka vår geist med sitt kylande pulver.
Dock jag sörjer ej ungdomens flygt, jag mår mycket bättre,
Önskar den icke tillbaka igen: jag ger den min slängkyss,
Glad, att jag är der jag är, på mitt ensliga, sandiga Sandhamn.
Här är mitt lefnadsmål: ”det är vändningspunkten af lifvet;”
Ty om jag går litet till, så faller jag bums uti hafvet.
Hafvet kan visst vara bra, men jag har ingen lust att mig dränka,
Trifves för väl på min Ö, ty här är mitt Tusculum grundadt.
Här skall jag lära mig getternas språk och dikta Idyller,
Ända till dess jag är ledsen och trött. Då tar jag min lyra,
Slår: den i spillror mot Östersjöns strand och ber till Apollo:
”Parce, pater, puero! post hec non carmina fingam.”