Till Christiania studenter

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Helsningssång i Odins Lund
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Till Christiania studenter
Mötet på Odins hög  →


[ 194 ]
TILL CHRISTIANIA STUDENTER I UPSALA,


vid öfverlemnandet af en fana från stadens damer.


J män och ynglingar från Norges dalar!
Det är till er jag har ett ord att säga,
Ett ord, som andra lagt på mina läppar,
Ett ord, som redan tagit form och färger
Och växt till handling under qvinnohänder.
J veten, qvinnan stiger sjelf ej fram
— Och minst den svenska mön — på mannatinget,
I hemmets trånga ring hon vet sin plats;
Men för allt ädelt, för allt stort, som rörs
I mannens bröst, i sonens och i brodrens,
För detta — ty hon vet också sin rätt —
För detta klappar hennes hjerta högt,
För detta spinner hon de gyllne trådar,
Om ock med osedd hand, till dagens väf,
För detta vakar nattens tysta flit
Och drar sitt strå till templet, som skall resas.
Så tänkte edra mödrar, edra systrar,
När de, från Christianias ädla stad,
Åt nordens ungdom delte ut baneren,
De tre med lyran, lagern och med korset,
Och med den krans, som allt till ett förbinder.
Sen här, jag bjuder er det fjerde nu,
Det fjerde nordiska studentbaneret,
Som minst bör saknas, der de andra skänktes.
Försmån det icke! Äfven det har anor:

[ 195 ]

Af sköna händer sömmad är dess duk,
Och gömda runor hviska genom purpurn:
”Af döttrarna i Yngves gamla stad
En minnets skänk åt Norges fria söner.”
O tagen mot den med det kärlekssinn’,
Som mäter gåfvan efter gifvarns mening!
Låt det som mast få följa er på våg
Och med er snäcka skjuta in i fjorden
Och landa se’n midt i er kungastad,
Att, mellan haf och fjäll, förbundets tecken
Må stråla gladt i edert hemlands färger.
Planteren det i denna skog af ungdom,
Som fattat djupt båd’ korsets hemlighet
Och lagerns gröna vink och lyrans toner,
Och har jemväl ett hjerta, kärnfriskt än,
För folkens helga sak, för nordens enhet,
Betecknad här af kransen, som ej vissnar.
Så, norske bröder, ha vi bytt standar,
Och dock vi kämpa under ett och samma:
Dess färg kan bryta sig mot ljusets flamma,
Men i sin hjertsköld blir det som det var.
Jag kallar ner välsignelse från ofvan
Till hvarje ädel idrott, då jag här
Med broderhand er räcker systergåfvan,
Som i sin topp Minervas fågel bär.