Till Svante Nilsson
|
| Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader |
1.
Till Svante Nilsson.
1500.
»Stränge riddare, Sveriges marsk,
Hållen Er mandomsfull och karsk:
Goda tidender kan jag bära,
Gud och Sankt Göran vare ära!
Väl jag känt eder harm och sorg —
Aldrig fingen I Stäkeborg —,
Känt, att sämjan var bruten neder
Mellan gamle herr Sten och Eder.
Dock är tid ej till split och kif,
Juten står efter Sveriges lif.
Gode herrar, jag er försonat,
Riket är från er söndring skonadt.
Grå såg oktoberdagen ned,
Hän mot Gripsholm jag dristigt red.
Redan herr Sten mitt uppsåt kände,
Kom till möte, förrn fram jag lände.
»Gråtande tårar» och öppen famn
Gaf han mig strax och vänskapsnamn.
Timmar fem vi talade samman,
Allting slöts till en redlig gamman.
Åter knöt jag er vänskap hop,
Gammalt mjöd gaf förbundet dop.
Änglar och helge Sankt Eriks märke
Denna förlikning nådigt starke!
Skiljens ej mer, I herrar två:
Då skall vårt gamla land bestå!
Jag hafver lagt den säkra grunden,
Aldrig går ur min håg den stunden.
Ute var mörk och ödslig höst,
Inne knoppades hjärtetröst:
Äro herr Sten och herr Svante vänner,
Lugn jag för Svea välde känner».
2.
1506.
Electus Hemming Gadd i Kalmar låg,
Hans rygg var krokot, oböjd var hans håg,
En blida[1] byggde han, som kunde slunga
Mot danska hären stenar skeppundstunga.
Fast sjuttiårig, harneskklädd han stod
Och blef förnöjd, när juten stöp i blod,
Hans sköna psalmsång kulan är, som hviner
Från »svåra byssor», grofva »skerpentiner».
»Jag föga är för fan och jute rädd,
Jag messa håller här, i sporrar klädd,
Jag skall, vid Gud, för konung Hans predika
Med armborstskott och mörsare tillika.»
Electus Hemming Gadd vid Kalmarnhus
Var, midt i nöd och brist, till hågen ljus:
»För hvarje skeppundsvigt min blida slungar
Sig fröjda hjärtligt heliga tre kungar.»
- ↑ Kastmaskin.