Till Svante Sture (173)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Till fru Metta Ivarsdotter
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

5.
Till Svante Sture.

1508.


»De hota att taga med vald eller svek
Mitt Kalmar, men hård blir dem kanske den lek,
De skola få yxor och byssor och krut
Och dalapilsskur skall dem väta till slut,

Herr Svante, jag säger Er först såsom sist:
Väl finnes i Sverige på hjältar ej brist,
Men Dalarnes folk har min fullaste tro,
I Dalom ha trohet och ära sitt bo.

Jag litar på Silfbergs- och Kopparbergsmän,
Vår Gud och vårt rike de svikit ej än.
Åt Dalarnes folk den Allsvåldige gläds,
För dalamän juten och djäfvulen räds.

Earväl nu, herr Svante! Kanhända ett bud
Jag gifver Er snart, att jag fällt Otte Rud.
Herr Otte är slug och han väfver sin väf,
Hans gas skall dock knappast få bita min räf.»

6.
1520.


»Herr Sten den yngre dött. Ej höfding finns,
Som dannemännen nu kan stadigt samla.
Allt är förbi. Med motstånd föga vinns,
Kung Kristiern segrar, mina planer ramla.

Hvad mäktar detta land i nöd och brist
Mot Danmarks kung och kejsarns makt tillika?
Hans Nåde tycks mig utan argalist
Och bonden mer bevågen än de rika.

Mot herremän han kanske varder sträng,
Hvad mer, blott menig man är utan fara
Och sköter lugn sin åkerteg och äng
Och får sin gamla frihets arf bevara?

Jag mitt beslut ej fattat har med köld,
Men säg, hvar finns ett annat råd som duger?
Man har spridt ut, att jag bär afvog sköld,
Men, med förlof, den sådant sagt, han ljuger.

Jag blott på sorgligt nödtvångs färd är stadd,
Min bild i häfden stånda skall som gåta:
Ve, att jag råda skall, jag, Hemming Gadd,
Att Stockholms port för jutepack upplåta!

Om Kristiern sviker löften, lag och ed?
Nåväl, jag lefver kvar och aldrig bäfvar:
Om så behöfs, hans tron kan brytas ned
Af gamle Gadd och starka dalanäfvar.»

7.
1520.


»Fullväl jag borde vetat Hans Nådes argalist,
Som fångar folk med goda ord i håfven:
Det borde ur mitt minne ej runnit bort förvisst,
Hur jag som gisslan greps mot tro och lofven.
Jag felat i att hoppas, där intet hopp var till,
Men stolt till afrättsplatsen i dag jag vandra vill.

Mot mig han brutit löften och ed och sakrament.
Sin hand i Svearikes lif han blodat,
Hans vanvett, Gudi tackadt, nu ock mot mig sig vändt,
O budskap hugnerikt och oförmodadt!
Det visar, att han kändo, fast svag en gång jag var,
Att svenska hjärtat lefdo hos gamle Hemming kvar.

Välkommen, timmerbila! Väl mött vid Raseborg!
I örat dödens svarta korpar sjunga,
Men, vid Sankt Göran, glädje det är och ingen sorg
Att Kristiern bäfvar för min lärda tunga:
För åttiårig gubbe den krönte niding räds,
Åt sådan kunglig rädsla jag öfvermåttan gläds.

De herrar, som jag tjänat, jag möter allaren,
De vinka mig välkommen bortom skyar.
Herr Sten, herr Svante ser jag i stilla morgon-sken
Och vårt förbund därofvan sig förnyar,
Herr Sten den unge kanske mig tager ock till nåd,
Fast jag en stund blef villad af falska juteråd.

En gång som gisslan följde en riddersman mig med
Och tankarne på honom gubben trösta,
Jag drömde hela natten i sömnens helga fred
Om min discipulus och vän herr Gösta:
Hvad Hemming Gadd ej mäktat den unge mäkta skall,
Då stiger riket åter ur svart förnedrings fall.

Kom, mästerman! I solen din bila glimmar skön:
Det frihetsglimten är för trötte fången.
O Gud, gif Sverige frihet, och hör min sista bön:
Gif Kristiern helvetet och undergången!
Låt timmerbilan falla! När mig hon hugger ner,
Hon ger ej hugget endast, hon ock försoning ger.»