Till en sorgsen, missnöjd och bitter själ (Sehlstedt 1861)
| ← Sången |
|
Hösten → |
Till en sorgsen, missnöjd och bitter själ.
Min vän! tag verlden ej så tungt,
Se till, att hoppet dig ej sviker;
Tro ej, att denna jordens punkt
Är så eländig, som man skriker!
Du pjollrar: att ”det står ej till”;
Att ”du ej kan” och ”rår ej för'et” —
Ah prat! man kan allt hvad man vill —
Då rår man också på humöret.
Se upp! och se omkring dig sen!
Du har ju hvad till lifvet hörer:
Två armar och superba ben
Och lön på stat och små dusörer.
Men ändå ligger som på byk
Ditt öga jemt — är det fasoner?
Nej! du har fått för litet stryk,
Och fått för mycket pretentioner.
Förblindad är du, om du tror,
Att ödet, hvarpå du vill skylla
Skall stå, i strumpor och i skor,
Tillreds att dina anspråk fylla.
Då ej förnuft och religion
Förmå dig göra mindre bitter,
Då vet jag ingen ann reson,
Än du får sitta, der du sitter.
Farväl! om du blott gråta kan,
Då hjelpa mina råd dig föga.
Afsäg dig namnet utaf man,
Köp snus mot ditt förgråtna öga;
Hyr in dig i en unken skrubb,
Och blunda för all verldens våda;
Sälj byxorna och köp dig stubb,
Och sjung: ”min gerning nådigt skåda!
