Till min Luta

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 12 ]

TILL MIN LUTA.

I sorgens hem, o väna Luta! klinga
En mild accord, som döfvar qvalets ljud;
Högt ofvan töcknen låt min ande svinga
På klarnad sky till harmoniens gud!
Hvem stämde dig för glädje, som för smärta?
Hvem gaf dig känslans röst? I detta hjerta
Din ljufva klang var, från min lefnads vår,
Min tröst i skymning och mitt hopp i ljusning:
Du Näktergal, som ej din egen tjusning,
Ej sjelf din stämmas salighet förstår!

Ju mera kretsen sluts för lifvets drömmar,
Ju närmare jag sluter mig till Dig;
Och när ditt gensvar för min klagan ömmar,
Flyr själen säll från stoftets dunkla stig.
En inre verld den yttre lätt försakar,
Då fridens engel i dess tempel vakar;
Och tyst, och tålig vid mitt ödes dom,
Jag höjer blicken öfver jordens hvimmel,
Och bär inom mig sjelf den känslas himmel,
Som utgör ädla själars helgedom.

O, var ett echo af min dolda trängtan
Till ljusets hem i själens fosterland!
För kärleken förklara hjertats längtan,
Och byt dess boja till ett blomsterband!
Ja, klingen evigt, klara silfversträngar,
Att minnets suck med känslans tår sig mängar,

[ 13 ]

Att saknaden i blida drömmar ler!
Då glömmer jag min plågas långa dagar;
Lik svanen, då på enslig strand han klagar,
Säll af det svar, som endast klippan ger.

I ensamheten af min gömda hydda
Är Du den vän, som ej förskjuter mig;
Du sjunger om de dar, som äro flydda,
Och hvarje hågkomst får en tolk i dig.
När du för barndomsfromma sinnet spelar,
Min lefnads natt i glesa moln sig delar,
Och fjerran dagas Elyséens rand;
Der hvilar Hoppet sina trötta vingar,
Och med en krans, som han af liljor slingar,
Mig vinkar gladt den kända engelns hand.

En gång, när ögat, djupt i tysta mullen,
För vårens fröjd och solens blick är släckt,
Ljud än en sång, i linden öfver kullen,
När lärkan stämmer opp sin morgonväkt!
Mer ljuft, än eolsharpan, sjung i qvällen,
Om någon Vän besöker gröna cellen,
Och vittnar, hvad mitt brustna hjerta var!
Då skall min ande susa öfver ängen,
Och klangen, darrande i sista strängen,
Ge åt hans trogna gärd mitt sista svar.