Tivolis kaskateller

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Tivolis kaskateller.

På bergets allra högsta krön
Sibyllans tempelcell står skön
Och nedanför mot klyftor djupa
Olivbeklädda branter stupa.
Gå ned och se
Elysium le,
Där ömma näktergalar kvittra
Och ystra kaskateller glittra!

I svall på svall, i fall på fall
De störta ned med klar kristall,
Ett pärlestoft de kring sig stänka,
Mer fagert gräs och blommor blänka,
Kring vågens dans
Står regnbågsglans,
Och Tiburs vilda skog är lummig
Och kaskatelln är snöhvitskummig.

Här evigt fuktad grönska står
Af murgrön, mossa, venushår,
Och sångens vän ej trifves illa
Med Flaccus vid Mæcenas’ villa.
Men allvarsam Från bergets kam
Sibyllan ser på svärmarn neder
Och kring hans dikt mystik hon breder.

Du kaskatell, som brusar ren
En kort minut i regnbågssken
Och störtar utför hälln ditt flöde,
Som ditt är diktens eget öde:
Som kaskatell
Från tempelcell
Hon kommer, regnbågslyst i fallet,
Naturen skimrar upp vid svallet.