Tjugondedag

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I mötets tempel
Tjugondedag
av Erik Axel Karlfeldt
En pesthymn  →
Ur diktsamlingen Flora och Bellona utgiven 1918.


I hopar driver snön mot våra rutor,
och stormen, rullande från havet, sjunger
sin spöksång om de sjunkna Vinlandsskutor
som skulle bringa bröd åt landets hunger.
Ett tåg av silverskir i rymden svävar,
men takets lampa hänger tom och blind,
och bordets ljus i ensam stake bävar
för andedragen av Guds vredes vind.

Och svar får havet av sin broder skogen
i Ovanlandet, allt det hednavilda,
där ureld bor i kärnved, tung och mogen,
vars hulda värmevågor gå förspillda.
En rötfull nödved piper sorglig visa -
på härd där brasan sjöng till festlig Knut, -
om lumpen snåltid utan klang och lisa
då jul och lust och mandom frysa ut.

Nu, mina kära, låt oss sitta samman
och hålla högtid vid det svaga ljuset
och vakta på den tunna spiselflamman,
att hemmets ande ej dör bort i huset.
Igenom helg och söcken gnyr Bellona
på jordens hav mot Ceres och Pomona.
Men jag vill lyss till Bore, nordanbarden,
och till hans hornbas dikta trygga ord
och sjunga vid den magra aftonvarden
om ljusa jular och beglänsta bord.