Mätt av åren, tung och darrhänt
var han bliven, Jägar-Vilhelm,
satt med mig på dikeskanten,
täljde lugnt sin levnads sägner,
rökte, talade och sade:
”Rikmän togo våra skogar,
togo våra magra tegar,
togo våra barn och hustrur.
Ville göra oss till slavar,
och förbjuden blev vår jaktmark,
brott det blev att högdjur döda.
Men jag tänkte: Jag vill hämnas,
edra högdjur vill jag fälla
för att edert rov må mätta
mig och mina glupska ungar.
Vida, vida har jag färdats
högt på fjäll och djupt i dalar;
långt från bygd och mil från vägar
har min nötta bössa sjungit
dödens sång for treårsälgar. —
Flått dem har jag, ostört ensam,
styckat mular, stekt på glöden,
ätit kött och druckit brännvin,
glad vid doft av blodet röda,
som fått rinna ut på marken.
Köttet har jag gömt i skrevor
under vindfällt, torkat granris,
tills jag hämtat kraft och vilat
nog att kunna hemåt draga
med min last av lår och bogar.
Och i huden, varm och blodig,
har jag rullat säkert in mig,
för att dold i beckmörkt bergpass
sova utan onda drömmar
mätt av vilt och trött att döda.
Gosse, jag har burit älgkött
säckvis genom svarta dalar,
vadat över sanka myrar
bort och åter till min slaktplats;
mest i nätter utan månljus,
mest i becksvart, stjärnlöst mörker,
ledd av vinden, sedd av ingen;
burit salt från byn till kojan
och grävt tunnor ner i marken,
saltat ned och tackat Herren
för en god och vältjänt näring,
mat åt kvinna, mig och ungar.
Nu det lidit långt på kvällen,
sol går ner, det skymmer sakta
kring de gamla kända marker.
Gammal är jag, slut är jakten,
men jag yves och jag glädes
över vägar jag har vandrat,
över faror jag har bröstat,
mest dock över djur jag dödat
och i mörka nätter styckat,
medan markens nya herrar
slumrat mellan vita lakan.”
