Tollstorp 1834/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  De vigtigaste tilldragelser i Linköping
Beskrifning öfver Linköping
av Jacob Philip Tollstorp

Domkyrkan
Förteckning å de kände i kyrkan begrafne familjer  →


[ 70 ]

Domkyrkan.

Denna byggnad, utförd i hög och gothisk stil, fri och åskådlig i sin helhet, står för oss vid en återblick öfver förflutna sekler, som ett minne af forntidens stora anda, och förekommer oss en dyster aftonstund, då vinden susar i kyrkogårdens löfrika träd, som ett tempel i en offerlund. Ehuru stort och innerligt den herrliga och massiva byggnaden, som, fastän i nuvarande större enkelhet, likväl uttrycker konstnärens snille och djerfhet, än må verka på oss, måste vi dock falla i än större förundran, då vi vid närmare forskning föreställa oss densamma sådan den fordom var i all sin prakt och yppighet af rika konstarbeten. Der funnos då flera prydnader, såsom höga altaner och präktiga portaler; trenne prydliga torn med smakfull byggnadskonst reste sig högt öfver ett glänsande koppartak, som tillika utmärkte tidens rikedom; de i många färgor skiftande fönstren uppväckte hos sinnet en bländande föreställning om det inres praktfulla glans; de konstrika arbeten, som prydde dessa fönster, altaner och portaler, hvaraf en och annan ruin ännu qvarhåller konstnärens dröjande och beundrande blick, väcka lika så mycket vår förvåning öfver tidens skapande anda, som den ingjuter hos oss en sorglig känsla öfver det herrligas förgänglighet. Ehuru vi besinna byggnadens heliga ändamål och att det var det eldade religionsnitet som framkallade och utvecklade den menskliga viljan och kraften till så utomordentliga ansträngningar, synes det dock som ett sådant konst-arbete skulle öfvergå ett folks förmåga som [ 71 ]förekommer oss vildt och ohyfsadt. Hvilka uppoffringar! hvilken ihärdighet! hvilken anda! att uppföra ett så stort och värdigt tempel, der det eviga väsendet kunde dyrkas med upplyftande högtidlighet, der andakten kunde lifvas till det innerligaste, det högsta åkallande! Ju okunnigare, ju vildare och mera krigiskt folket, ju ljusare strålar den herrliga byggnaden i den mörka tiden. Icke något torn var då anbragt vid vestra gafveln. Den framställde en frontispice, som, lik en yppig tafla, uppgick till takets spets, och med sina vackra prydnader på pelare kring fönstren och de trenne ingångsportarne fördröjde den ingåendes blick och ingaf honom en helig aning om de herrligheter han snart skulle skåda. S:t Petri bild, åt hvilket helgon detta tempel var invigdt, stod uthuggen i den stora mellersta portalen och aldra öfverst korset. När de yttre formerna med sin storhet kunde göra så djupt intryck på åskådaren, hur mycket mer skulle icke förvåningen stiga vid inträdandet uti sjelfva templet, der prakten och konsten utvecklade sig i sin högsta möjliga yppighet. Orgelverket borttog ej då den stora anblicken af det hela; det höga taket med de mångfaldiga hvalfven, väl olika till skapnad, men symetriskt lika, lyftade ögat och tankan till det högtidliga. Det var icke då som nu, att allt var ljus, och ingen skugga. Sidengardiner hängde i afmätta sänkningar för fönstren och föremålen visade sig i en sväfvande blandning af ljus och dunkelhet. En helig skymning bredde sig öfver hela templet. Den stora eviga naturen, der de på jorden hvilande skuggorna ljufligt inflyta i aftonskimrets guldgula strålbrytning, var här tagen till efterdöme. Det var som Gud sjelf varit närvarande. Pelarne omvexlade med de framblänkande fönstren, som spridde [ 72 ]ett mångfaldigt skimmer, på ett så underbart sätt, att man i hast ej kunde fatta deras förhållande till hvarandra. Den förtrollande dager, som framlyste emellan dem, och perspektivernas mängd, som ombyttes vid hvarje framskridande steg, gaf lif och rörelse åt de höga massorna, hvilka tycktes sväfva för det häpna sinnet som andliga gestalter. Med vördnad och undergifvenhet blickade man fram mot templets helgedom: Högchoret och Altaret. De omgåfvos af åtta pelare, hvars capiteler prålade med blänkande förgylhiing, och emellan hvilka, vid högtidliga tillfällen upphängdes en tjock guldkedja; choret var serskildt instängdt af ett sirligt genombrutet gallerverk, och utgjorde ett slags helt för sig. På altaret stod Frälsarens bild i öfvermensklig storlek och framställde religionens symbol i sin högsta idée, i sin gudomliga renhet och enkelhet. Här var medelpunkten för den egentliga gudstjensten, här stodo religionens höga symboler, här var det aldraheligaste, och ägde samma vördnadsbjudande som Judarnes tabernakel i Jerusalems namnkunniga tempel. Icke nog härmed, ögat möttes, hvarthän det vände sina blickar, af heliga föremål, ock sökte ofta begärligt det helgon man valt till skyddspatron. Der funnos tjuguåtta mindre altaren, prebender och capeller, somliga invigda åt vissa helgon, andra åter stiftade af privata, för hvars själar, liksom för deras efterkommande, lästes messor, hvartill stora donationer voro gifna. Framför dem lågo uti stora grupper knäböjande uti helig andakt och brinnande åkallelse. På alla altaren , likasom på högaltaret brunno vid högtidligheter ett stort antal ljus; den manliga röstens höga toner gengjudade i hvalfven; presternas mängd, hvar och en görande tjenst vid sitt altare, och deras heliga och [ 73 ]oförstådda ceremonier, som genom det hemlighetsfulla ökte de troendes vantro, och ändtligen de tillbedda helgonens närvaro dämpade sinnets jordiska tankar, beredde och gjorde det ödmjukt till Gudstjenstens högtidliga begående. Allt detta verkade på själen, ingaf den en oviss, orolig känsla som liknade än fruktan, än häpnad, och försatte den sinnliga menniskan i en öfversinnlig spänning. Sådant var det intryck vi böra föreställa oss detta tempel gjorde på dem, som i sin vidskeplighet och förvillelse ej annat förstodo, än att Guds dyrkan bestod i den yttre glans man åt honom hembar.

Om ock dessa betraktelser återkalla sorgliga minnen af ett dystert andligt herrskarevälde, lifvas vi likväl af en högtidlig känsla, vid åtankan af den djupa vördnad med hvilken man förr nalkades detta heliga rum. När en liflig fantasi föreställer sig den dåvarande på de menskliga sinnena inverkande Gudstjensten, der flera tusende ljus lyste för det bländade ögat, och med stilla låga brunno för de heliga bilderna; der en afpassad skymning liksom förstorade de hemlighetsfulla ceremonierna, och framställde de andeliga såsom invigde från en högre verld; der de glänsande Silfverkärlen, ofta blänkande med stark förgyllning, ingåfvo ett högt begrepp om templets rikedom; der de djupa och dolda tonerna bakom högaltaret genomträngde och skakade själen; der molnen från rökelse-kärlen doftade en behaglig lukt, och ångande en magisk förvillelse, skulle man förledas att tro det Gud dyrkades der med den sannaste ödmjukhet, och innerligaste andakt. — Ehuru vid kallare betraktelser det är en sanning, att i den tidens gudadyrkan blandade sig mycken vidskepelse, är det icke mindre sannt, att nutiden begår denna högtidlighet, [ 74 ]om ej med en viss köld, dock rätt ofta med större lättsinnighet. Vi anse nu dessa heliga anstalter som ett andligt hyckleri i stort, men månne icke genom vår altförstora enkelhet mycket af det högtidliga och vördnadsbjudande i Gudstjensten gått förloradt?

Att här som i Upsala, Strengnäs, Skara och Lund fanns något ryktbart hednatempel förmäler historien ej; derföre finner man icke här, såsom vid de äldsta kyrkorna i riket runstenar, eller inskrifter, med nordens äldsta bokstäfver. Då tornet byggdes 1748, nedtogs en del af muren, man fann då en hvit marmorsten förträffligen väl arbetad, till utseendet som ett djurs eller menniskohufvud, förmodligen en prydnad på ett utsiradt Stenhus; detta är ock det enda och obestämda ålderdomsminne som finnes, hvilket ej heller gifver någon uplysning. Man kan icke med säkerhet uppgifva, hvilket år domkyrkobyggnaden påbörjades. Att detta skedde 813, förbigå vi som en Munkesaga, eller rättare en fåfänga af Messenius, som lät hugga detta tillkännagifvande uti en stentafla, uppfästad på en pelare i södra gången, med följande inscription:

Anno Christi 813 fundatum est hoc Templum sub rege Berone. Anno 1260 ad occidentale auctum 40 ulnis sub Rege Waldemaro qui hic coronatus est A:o 1251. Anno 1400 ad orientale adauctum tribus choris sub Erico Pomerano & absolutum anno 1499 sub Rege Johanne II. Combustum est hoc Templum quater. A:no 1416 sub Rege Erico Pomerans. A:no 1490 sub Gubernatore Stenove Sture. Anno 1546 sub Rege Gustavo. Anno 1567 sub Rege Erico XIV. De flesta författare [ 75 ]upgifva som ock är det troligaste, att den grundlades emellan 1138 och 1151 i Konung Sverker I tid, under den nitiske och verksamme Biskopen Gislo, som ägde ett synnerligt begär att bygga Kyrkor och Kloster. När man betänker att Konung Sverker var Östgöthe, och högeligen intagen af samma anda, att Gislo var den tredje Biskopen som mycket ifrade för den catholska lärans utspridande, och redan upmanat den andliga gifmildheten till stora offer, är det åtminstone icke sannolikt, att så mäktiga Herrar som Biskoparne redan då voro, skulle åtnöjt sig med en så liten Kyrkobyggnad som St. Lars, der Gudstjensten förut hölls. Enligt tillförlitliga anmärkningar vid reparationer och tillbyggnader påstås, att planen till Domkyrkan blifvit på en gång lagd, hvilket äfven är troligt, då man betraktar de stora templen i Upsala, Lund och Skara, hvilka synas hafva tjent till modell, och Gislo var en man, som ingalunda ville gifva andra efter i Prakt. Under Colos tid, utkom en namnkunnig Påflig Bulla, der Linköpings stift nämnes, Tenius och paupella, „ringa och fattigt,” oaktadt deri upräknas en ansenlig mängd af egendomar, kyrkan tillhörige. Denne Biskop invigde St. Lars kyrka, som efter Branden under honom blef färdig, och bestämde alla lägenheter och gårdar, som skulle lyda under den samma såsom enskild församling, men att doprättigheten icke skulle tillhöra denna inferior Lincopensis Eclesia, utan dependera af Domkyrkan. Detta bevisar tydligen, att Kyrkan redan var under arbete, och till och med i brukbart stånd under Colas tid, som dog 1195. Påfvarna Gregorius IX år 1232, d. 2 Nov., och Innocentius IV år 1245, d. 9 Aug., förmanade Prelater och Prester, att med all makt hjelpa Biskoparne med Domkyrkans uppbyggande. [ 76 ]Dessutom blef Kronotionde af Cardinalen Wilhelmus Sabinensis anslagen 1247, och vidare under åtta år Kronotionden, af Magnus Ladulås 1280, samt likaså 1321 af Magnus Smek till Kyrkobyggnadens fortsättande, ty det nämnes: att den redan begynt till Guds och Apostlarnes ära, cum opere sumptuoso, med kostbart arbete.

Emedlertid gick byggnaden ganska långsamt, som kanske härrörde dels af stenens långväga transport, ty den hämtades från Omberg och Wreta, och äfven af tidens uptagande att hugga den, och dels fördröjdes den troligen ock genom Biskoparnes krigiska förströelser. Olikheten i architeturn och anordningen af Pelastrar Och ornamenter på cornichen i yttre sidan, visar äfven olika tiders smak. Hufvudchoret och vestra ändan, lärer hafva blifvit färdigt omkring 1260, men de trenne choren, invigde åt St. Niclas, St. Andreas och St. Thomas måtte icke blifva upbyggde, för än mot slutet af trettonhundradetalet, hvartill man hämtar anlediting, af en i väggen till St. Andreas eller det medlersta choret insatt tafla, af cölniske mästaren Gjerlach, hvars inscript hänvisar till förenämnde tid. Den föreställer, en framför Påfven knäböjande konstnär, vid hvars fötter, verktygen för hans konst äro nedlagde, med omskrift i prydliga latinska munkbokstäfver, Magister Gjerlach de Colonia istum capellam fecit. Orate pro me. Äfven har man funnit årtalet 1400, med svart krita måladt på kalken, i hvalfvet af St. Nilses chor. Af dessa förenade skäl kan man antaga, att Kyrkan vid den tiden till murar och hvalf blef färdig.

Den lärde Biskopen, A. O. Rhyzelius uppgifver, att Biikop Knut år 1400, endast lagt [ 77 ]grunden till det ifrågavarande chor, men att Biskop Hin. Tidemann låtit införskrifva Gjerlach omkring 1470, som med sina gesäller derpå arbetat fulla 30 år, innan de blefvo fullt färdiga. Det låter icke troligt, att Knut som var en så verksam och nitisk man, skulle endast stanna vid grundläggningen af choren, och låta ett sådant arbete hvila, under hela sin öfriga tid, häldst han ej dog förr än 1436, dessutom utvisar årtalet 1400 i hvalfvet, att det då var färdigt. Dessutom uppgifver Rhyzelius, att Biskop Castilius Wase, eller mäster Kettel kallad, dog af pesten i Stockholm 1465, men att hans lik blef nedfördt och begrafvet i Domkyrkans södra chor. Detta tycks bevisa, att choret varit färdigt. Icke kunde en sådan man nedläggas på ett oinvigt ställe, och troligen blef det ej invigdt, förrän det blef fullbordadt, att det kunde begagnas. Icke berättas det, att likets transporterande skedde i det påföljande århundradet, således kan man ej antaga det. På en så stor byggnad, var förmodligen mycket att tillägga och fullkomna, och äfven ändra efter senare tiders smak. Så kan Tidemanni möjligen hafva låtit förfärdiga eller fullborda cornichen under taket, ett förträffligt filigrimsarbete, hvaraf en del på södra sidan sitter quar, som af kännare anses så dyrbart och konstrikt, att en hel Landskyrka nu icke skulle för lika kostnad kunna uppbyggas. Bland annat, som utmärker denna byggnad är, att på flera ställen inuti murarne finnes trappgångar uppdragna till hvalfven. Sådane finnes ej allenast i murarna mellan både choren, utan äfven i södra muren, straxt vid lilla dörren. Öfver södra choret funnos tvenne kamrar i hemlighet inrättade, der under Påfvedömet Kyrkans klenoder och skatter förvarades; det är möjligt, att Tidemanni låtit verkställa [ 78 ]detta arbete. Med säkerhet kan man antaga, att han låtit göra det med konstigt bildthuggeriarbete uppskatta Trädskranket omkring Högchoret, hvarest han lät inhugga sitt vapen, som visar att han var af gamla snäckefamiljen, hvars efterkommande kallat sig Jacobsköldar. Dessutom led Kyrkan betydligt vid eldsvådan 1490 och 1496, hvilket fordrat stora reparationer, som gifvit anledning till denna inscription: Vi Hinrick med Guds Nådh Biskop i Lyncypung. Guds rena heder byggs diz hus. Anno Dni CIC. cd. LXX. III. deo gratias. Huru vida Gjerlach lefvat under Knuts eller Tidemanni tid, kunna vi ej afgöra, men i sednare fallet torde den förut uppgifna inskriften af Gjerlach, sannolikast endast hafva afseende på en genom Tidemanni ombestyrd större reparation, och fullkomnande af en del begynt arbeten. Märkvärdigt är också, att Biskop Spegel i sina utförliga anteckningar icke nämner något om Tidemanni inscription, och att efter den samma finnes något spår bland de gamle momenterna. Taket skall fordom hafva varit täckt med bly, men när det skedde, är ej bekant, emedlertid har man vid rengöringen funnit nersmälta blystycken bland grushögar på hvalfven, och i hvilka än långa fåror bly synas uppsmälte.

Emedlertid kunna vi föreställa oss denna präktiga byggnad såsom alldeles färdig vid första året af det sextonde seclet, eller 1500, men det tillhörde Brasken att ännu ytterligare försköna den. Emellan 1516 och 1522 täckte han den, äfvensom tornen, med ett dyrbart koppartak. Sjelf gaf han dertill år 1520, 1000 mark dansk, och Eric Magnus gaf år 1522, 1500 mark, hvarför 46 Sk. 6 L:pd koppar uppköptes. Dessutom skänkte [ 79 ]andra personer mindre summor. Det är vid denna tid vi kunna anse denna kyrka hafva uppnått sin högsta fullkomlighet, alltså 350 år efter dess grundläggande. Det ligger något besynnerligt i ödets skickelse, att i samma stund den blef fullkomligt färdig störtades hos oss hela catholska religionssystemet.

När man betraktar den stora ingångsporten på södra sidan med de båda svåra och kostsamma decorationer, som derstädes varit anbragte, hvaraf en del ännu är quar, mer eller mindre skadadt, kan man lätt sluta till det ofantliga arbete man endast och allenast användt på prydnader. Konstnären kan icke nog sörja öfver de olyckor som förstörde denna herrliga byggnad, som i nätt och symetrisk structur icke eftergaf någon af detta slag i hela norden. År 1546, d. 18 Maj, nedbrann isynnerhet innanredet och det sköna koppartaket. Gustaf I anvisade ej allenast så mycket kronotionde som till dess vidmakthållande kunde behöfvas, utan tillade år 1548 en ansenlig hjelp af publika medel till kyrkans iståndsättande. Äfven befallte han, år 1552, Biskop Claudius att införskrifva en skicklig Mästare som kunde förfärdiga ett passande ornament framför altaret. Knapt var kyrkan åter temligen reparerad förr än den ånyo d. 20 Nov. 1567 lades i aska. Konungen i Dannemark, som förstod att begagna sig af konung Eric XIV:s oenighet dels med bröderne, dels med en del af rikets mäst ansedde familler, skickade in i Sverige sin general, Daniel Rantzow, åtföljd af en svensk öfverlöpare, Lars Bölja, som noga kände landet, med en stark armée, hvilken härjade Småland, upbrände Jönköping, trängde in i Östergöthland, der Wadstena, Söderköping, och en del af [ 80 ]Norrköping undergingo samma öde. Borgerskapet i Linköping, antingen i förvirring, eller som någre förmäla, på K. Erics befallning antände staden sjelfva, på det fienden ej har måtte taga vinterquarter. Då tog Kyrkan en sådan skada, att hon alldrig sedan återfått sitt förra anseende. Den stod en längre tid utan tak, hvarigenom murarne och hvalfven begynte remna, och man fruktade att den skulle klyfva sig i tu. Så blef allmogen befalld att från hvarje hemman i granskapet inkomma med halm, hvarmed den tills vidare betäcktes. På Capitelsmännens lifliga och bittra klagomål, att deras domkyrka började luta till fall och undergång, befallte Johan III, att allmogen från fyra kringliggande härader, skulle på en viss dag, infinna sig för att rensa hvalfven från samladt vatten och annan orenlighet.

Han försedde äfven kyrkans dåvarande föreståndare, Nils Jönsson med en vidsträkt fullmakt, utfärdad d. 20 aprill 1580, deri alla i landet strängligen anbefalltes att gå denna tillhanda uti allt hvad till kyrkans reparerande behöfdes. Hvalfven och murarne sammanbundos med starka jernband, och uppfördes det nuvarande resevirket till taket, som då betäcktes med bräder; och sedermera blifvit belagdt med spån. K. Sigismund låt fortsätta arbetet, att Domkyrkan äntligen 1596 blef färdig och inredd.

Kyrkan var väl åter iståndsatt, men på långt när icke med sitt fordna anseende. Olyckornes våldsamhet röjde sig öfver allt på murar, tak och hvalf. Det var en stor ruin, upplyftad ur gruset med afmattad hand. Den högtidliga gudstjensten var till det mästa försvunnen. Här blandade sig [ 81 ]deri ännu under konungarne Johan och Sigismunds tider ett sträfvande att lyfta sig öfver den enkelhet, som de lutherske ceremonierna föreskrefvo, men detta sträfvande liknade ett flämtande af en försvinnande kraft, det var stormens aftynande strid, som förlorar sig i det lugn naturen söker efter häftiga och vilda upror. Presternas antal var ringa och icke mera lysande; Biskopen blott en skugga af hvad han fordom varit, en vålnad från den catholska tiden, öfver hvilken man kastat en luthersk kåpa. Hemliga catholska anhängare sväfvade omkring hans inre väsende under det mängden firade den yttre klädnaden. Ett sådant religionsvälde kunde icke falla utan raseri, äfven det sista andedraget var våldsamt. Det upplöste sig i den blodiga och afgörande striden emellan Sigismund och Carl IX vid Stångebro, så godt som invid sjelfva Templets murar, och till hvilken det sjelf gaf det sista sorgliga tecknet. Den hårdnackade kampen kostade K. Sigismund den Svenska kronan, och tusende lif för ett aflägset folkslags som aldrig förr såsom fiender beträdt Scandinaviens jord. — Den andliga egendomen, fordom helig, förvandlades, enligt Westerås Recess 1527, till verldslig. Kyrkan egde 578 hemman, 158 T:ld åker i Stadsjord och äng till 134 lass hö, oberäknadt en ansenlig mängd årlig spannemål från mångfaldiga kyrkosocknar som utgjorde nära en tiondedel af Östergöthland, och ett ungefärligt värde äf 5000,000 R:dr B:co. Blott spilror af de stora besittningarne lemnades quar, icke tillräckliga till Templets värdiga underhåll, hvarför man ock med matta händer lappat på den försvunna maktens minnesvård. Brasken beröfvade det sina dyrbarheter, och dess prydliga och [ 82 ]kostbara kärl, och K. Gustaf borttog på en gång 500 mark silfver. Äfven k. Johan befallde i ett bref af d. 23 Aprill 1583, att aflemna det igenfunna dyrbara christallkorset, som förr stått på altartaflan, och utgaf den 12 Maji 1587, en dylik befallning till Biskop Per i Linköping att till kongl. Hofpredikanten Bononius utlemna den bästa Messhaken af rödt och violbrunt sammet, och kalk, samt annat som kunde behöfvas till en messas fullständiga förrättande, för att afsändas till Polen, med de ditskickade sändebud. På sådant sätt blef Domkyrkan efter hand beröfvad all sin betydliga förmögenhet att den nu icke äger qvar mer än 197 T:r årlig kronotionde, och räntan af en quarn och et pappersbruk vid Tannefors i St. Lars socken. Hela fastigheten består af en del af tomten N:o 9, i St. Pehrs qvarter, och det der befintliga gamla Stenhuset, som varit Capella Mariae, Jungfru Mariä Capell. Dessa inkomster användas till kyrkans underhåll och reparationer, enligt anordning af Högv. Domcapitlet i förening med k. Resp. Befallningshafvande, hvilket verkställes af Sysslomannen som förer räkenskaperna hvilka granskas af Högv. Domcapitlet och sedan af kongl. Kammar-Rätten.

Domkyrkoförsamlingen äger dessutom en särskild Cassa, som uppkommer af inkomster af collecter, lega för Bänkerum, Klåckor, Likvagn &c. &c., och årligt sammanskott af de församlingens ledamöter, som till K. M:t och Kronan betala efter andra artikeln. Af denna cassa lönas kyrkobetjeningen, underhålles klåckor, orgelverk, servicen vid altaret m. m. Dessa räkenskaper föras af Domkyrkosysslomannen och granskas af församlingens ledamoter vid Vallborgmesse Sockenstämma. Den [ 83 ]utgjorde för flere år sedan 9 à 10,000 Rd. b:co, men är nu genom flerehanda utgifter reducerad till en obetydlighet. Äfven finnes under samma styrelse en Ringmurskassa, som har några hundrade Riksdalers behållning. Inkomsterne bestå uti en bestämd afgift för hvarje lik som jordfästas i griftegården, och ett årligt sammanskott innom församlingen.

Till samma förvaltning hörer Bibelutdelningen, som ökat sig ansenligt, belöpande sig de senare åren till 3000, à 3200 st. biblar.


En allmän förändring företogs med Domkyrkan år 1812. En hög ringmur, som hade 7 större och minde portar, omgaf förr kyrkogården. På östra sidan stod ett benhus med ett högt spåntak, med spira och förgylld knapp uppå. Inuti voro målningar som föreställde menniskans dödlighet. Allt detta borttogs jemte andra impedimenta. Marken planerades, sandgångar och grästerasser anlades, och flera träd planterades, att kyrkogården fått det vackra utseende den nu har. Begrafningsplatsen flyttades 1812 utom stadens vestra tullport, till vänster om vägen från staden, hvilken nu utgör genom sina planteringar en vacker promenadplats, och blir med tiden ännu vackrare. — Sjelfva kyrkan undergeck en allmän reparation. Hvalf, fönster, och murar lagades, golfvet omlades, grafvarne igenmurades med undantag af Dübenska, Bjelkiska, Lejonhjelmska, Ulfsparriska och Lagerfeldska, hvilkas arfvingar erhöllo tillstånd att der nedsatta sina familjers lik, dock likväl några år efter dödsfallet. Gamla läktaren på södra sidan borttogs, äfvensom trädskranket kring choret, [ 84 ]och tvenne, tätt intill altardisken, af tegel uppmurade grafvårdar. Sjelfva altaret omgafs förr af ett galler af jern, och midt framför, emellan de 2n:e pelarne, fanns äfven ett stacket med tvenne stora dörrar eller grindar; allt detta undanröjdes. Hertig Johans Grafvård flyttades till södra choret, och Ebba Grips borttogs, men hvar den blef af är obekant; flyttades predikstolen; nedtogs altartaflan, som nu är uppsatt i St. Andræ chor, dit äfven dopfunten är flyttad. Detta antika arbete är af gjuten metall med Christi, Evangelisternas och Apostlarnes bilder. Ett ypperligt arbete som förtjenar att beses. Bilderna äga allt det lif som i en metall kan föreställas, efter det gjutningssätt, hvaruti de äro aftagne. Det kan räknas bland mästerstycken. Bänkarne voro förr mycket höge, och med trappsteg, samt så djupa, att de sittande näppligen syntes. Nya, mera passande bänkar, 74 till antalet, inrättades. Orgelläktaren utvidgades. Den framdrogs tvenne alnar framför structuren åt stora gången och går i rät linia öfver hela kyrkans bredd. Derigenom erhöll man beqväma uppgångar både till Läktaren och Bibliotheket. Likfullt har mästaren icke öfverallt varit närvarande; så hafva till exempel arbetarne lagt Christi bild midt på stora gången, der man trampar på densamma, som icke är passande. Somliga gilla icke att man hvitmenat hvalfven. De hafva derigenom, säga de, förlorat det högtidliga, och likna nu ett granlåtsarbete. Ljuset är för starkt, skönheterna förlora sig i den enformiga glansen. Begrafningar innebära mera högtidlighet en dyster aftonstund, än en vacker solskensdag. Ett chorum vid en stor arméecorps, gör mera intryck än Gudstjensten, en ljus dag, då vapnen och rustningarne återkasta bländande strålar. Gud [ 85 ]förekommer oss fruktansvärdigare i molnen. Starkt solsken betar oss förmågan att lifligt föreställa oss honom. Vi äro för svaga att uthärda glansen; den tillhör varelser af en högre krets.

Sedan man undanröjt allt gammalt skräp, borttagit monumenterna, med ett ord, allt som fyllde rummet i det stora templet, har det blifvit liksom naket och kalt. Äfven altaret blef beröfvadt sina prydnader. Detta heliga rum, som borde varit högt genom höga sinnebilder, låg nu nedtryckt, liksom begrafvet i jorden, och svarade ej emot byggnadens höghet. För att fylla denna tomhet, har man mellan pelarne kring altaret insatt bildgrupper, föreställande tron, hoppet och kärleken. Ehuru ingen kan bestrida deras skönhet, som konstarbeten betraktade, utan tvärtom måste beundra de sköna formerna och det vackra draperiet, göra de dock för liten effect mot templets egna Majestät, och pelarnes brytning mot den rikedom som ligger i Chorenas structur. Frälsarens bild är mästerlig, men mot compositionen gör man den anmärkningen, att barnet vänder ryggen mot församlingen, hvilket strider mot det skickliga.

Materiens ringa värde och dess bräcklighet samt snara förgänglighet, stöter sjelfva ideen om en altarprydnad. Innom en mansålder är gipsen grånad, och kanske af luftens ombytlighet under olika årstider skadad, och då hafva dessa bilder förlorat allt anseende, till och med som konstarbeten. Om de varit af marmor, hade de egt ett verkligt värde, och stått i något förhållande till det öfriga praktfulla. Nu ser det ut som man velat framställa nutidens ringhet mot forntidens storhet. Också har icke allmänna opinionen gillat [ 86 ]denna anstalt. Inköpet är 13,333 Rd. 16 sk. för bilderna, och 1200 Rd. för formarne, och hela kostnaden skall utgöra omkring 16,000 Rd. b:co. Denna utgift har satt domkyrkocassan i skidd, ty under nio år lär halfva dess inkomst åtgå för att betäcka återstoden. Emedlertid var det en berömlig eftertänka, att anskaffa formarne, medan man kan omgjuta dessa bildgrupper då de förfallit.

Sedan alla gamla catholska minnesmärken blifvit undanröjde, såsom bilder, bönstolar, skrank, gamla trofeer, förfallna sarcofager, och åtskilligt annat som dels missprydde, dels gjorde rummet dystert, har detta alltid ståtliga Tempel vunnit ett inre gladare utseende; mera öfverensstämmande med en ljusare och friare tidsanda. Hvad det förlorat i ett, har det vunnit i annat. Dess nuvarande enkelhet gör den inre åskådningen i mångas smak icke mindre vördnadsbjudande och inverkande på sinnet, än den fordna dysterheten.


Sedan vi nu framställt denna märkvärdiga kyrkas mångfaldiga och olyckliga öden, skola vi i korthet genomgå åtskilliga detaljer. Att beskrifva allt, fordrade ett särskildt arbete, som egentligen skulle vinna värde genom en critisk granskning, och då detta hvarken hörer till ändamålet af denna skrift, eller skulle kunna intagas uti en så kort afhandling som den närvarande, nödgas vi förbigå allt det, som ej i allmänhet kan interessera.

Domkyrkan håller i längd, utom tornet med choret inberäknadt, 163+12 alnar innom murarne, och är således näst Upsala den längsta i riket. Bredden, 46 aln. 29 Pelare utomkring stödja [ 87 ]murarna, 27 hvalfbågar, 9 i hvardera gången, alla olika, men parvis lika, uppehållas af 20 Pelare, äfven olika men parvis lika. Emot hvar Pelare äro vid murarne på båda sidor mindre pelare, som understödja hvalfbågarne. Uti murarne inuti kyrkan äro nicher med colonner, och symboliska bilder, allt konstrikt arbete, men till en stor del förstördt. Bland annat föreställas en man och en quinna, som omfamna hvarandra, hvilket icke utan granskning märkes. Väggarne i dessa nischer voro prydde med alfresco målningar. De små skåpen uti murarne voro inrättade för rökelse och andre kärls insättande. Fönstren voro trettio till antalet, olika till skapnad och storlek, alla med mycket arbete, konstrikt sammansatte och med filigramsarbete utsirade, altsammans väl uthugget. De voro af dyrbart glas, med målade rutor af rhomboidisk figur. Den senare är ännu i flera fönster bibehållen, men efter de målade rutorne, återstå endast spridda lemningar i de öfversta afsatserne. Dessa fragmenter som visa sköna teckningar af Löfverk, vapen, ansigten, och åtskilliga sinnebilder förtjente en särskildt anteckning, men vi kunna ej annat än hänvisa läsaren till stället, i synnerhet till choren der de flesta finnas. Man påstår att rutornes antal utgjort jemt Ett tusende. På norra yttre sidan står St. Pehrs bild, med nyckeln till himmelen, uthuggen i en pelare. Förmodligen har han varit anbragt på flera ställen, alldenstund kyrkan var bygd och invigdt åt detta helgon. Tiden och elden har förstört en mängd af konstarbeten hvaraf blott här och der synes ett och annat spår. Den som äger insigt i byggnadskonsten måste värdera den konst och skicklighet man användt med grundvalarnes läggande. Då man besinnar att kyrkans grund inuti är utgräfd genom [ 88 ]flera djupa hvalf och de många grafvarne som intaga hela kyrkans golf, tycks det vara underligt att den stora byggnaden kan bära sig, och att den kunnat motstå sådane öfvergångne olyckor. Det bevisar att grunden är säkert lagd. På de ställen der ingen skada påkommit muren, synes att stenarne icke allenast noga passat på hvarandra utan äfven att fogningarne varit bestrukne med ett fint och varaktigt bruk, att väggen synts som den varit ett helt stycke. Ehuru massiv byggnaden än är, äro likväl proportionerna väl iakttagne, och äga en viss nätthet och behaglighet, som med förening af rikedam i omvexlingen än i denna stund förnöjer konstnären; huru mycket mer skulle icke den intaga honom då den stod i sin konstrika herrlighet.

I de äldste tider hade kyrkan trenne torn. Det ena, midt på taket, något nära gafveln, med en tupp på spiran, skall, efter en gammal disputation, haft en höjd öfver jorden af 230 geom. fot eller circa 138 alnar. Detta innehöll urverket, jemte tvänne slagklockor och en ringklocka. De tvänne andra, mindre men fullkomligt lika, stodo öfver choren vid östra gafveln. Efter branden uppbyggdes en klockstapel på södra sidan. Det nuvarande tornet byggdes efter Öfv. Intend. Baron Hårlemans ritning, och blef färdigt 1758. Det är bygdt af Tegel, 100 alnar högt, med lågt nästan platt tak i italiensk smak, och har aldra öfverst ett kors på en förgyld kopparglob af 3 aln. diameter. Inscriptionen är ej af märkvärdigt innehåll. På botten är på norra sidan sacristian, på den södra consistorierummet; ofvanpå biblioteket och deröfver urverk och klockorne.

[ 89 ]Det första orgelverket, hvarmed kyrkan försågs, anskaffades år 1523 af Biskop Brask, blef uppstäldt i St. Nilses chor, och har sedermera erhållit namn af det lilla orgelverket. Assessor Stjernfeldt lät på sin bekostnad flytta det till södra Kyrkodörren.

Det gamla stora orgelverket bekostades af K. Gustaf II Adolph och Hertig Johan, och byggdes från 1619, till 1629. Det var således en tid, som Kyrkan hade två orgelverk. Det nuvarande, af 28 stämmor, med 5 bälgar, är förfärdigadt af Direct. Joh. Cahman, för 15,000 d. k. m., och invigdes af dåvarande Domprosten, A. O. Rhyzelius d. 19 Aug. 1633. Det renoverades 1813 af Director Schörling, och intager en del af den vid västra ändan belägna Läktaren, som upbäres af sex fristående hela, och åtta st. halfva i väggen applicerade trädcolonner, oljemålade med hvit marmorfärg.

Altartaflan målad af Holländaren Hemskerk, skall enligt Spegels anteckning varit beställd, af en Ärkebiskop i Novogrod, hvilken på taflan är afbildad uti en knäböjande ställning, med bokstäfverna G. E. bredvid, men då den skulle föras till sin destination, blef Skeppet väderdrifvet till Barsund, ytterst vid Bråviken. Denna vackra målning, blef då köpt af K. Johan III för 1,200 T:r hvete, och skänkt till Domkyrkan 1581. På taflan läses konstnärens namn, Martinus Hemskerk me fieri fecit A:no D:i 1540. Äfven finnes konungens namnchiffer J R S. samt följande till en del skadade inskrift. Angeli Tibi & universa tibi cherubin & ... abili Sanctus ... sanctus potestates ... Seraphim Dom. — Tänker på honom: som af syndaren [ 90 ]sådan gensägelse led emot sig, att J icke tröttnens i edor sinne, gifvandes eder utöfver. — Se på Jesum, som trona begynt och fullkomnat hafver, hvilken då han måtte haft glädje, led korset och aktade intet smädelsen. — Taflan kan öppnas, och tillslutas; den föreställer Frälsarens lidande, död och upståndelse, och några Martyrers pinande. Målningen är vacker, och utmärker sig med en skön colorit. Den gamla Predikstolen borttogs 1745, och uppsattes i dess ställe en annan med bildthuggeri af bilder och löfverk; den stod förr vid sjunde pelaren, räknadt från choret, men flyttades 1813, närmare altaret till den tredje pelaren. Men som nu allt skall vara så öfvermåttan enkelt, borttogos en mängd af bilder, såväl de som understödde sjelfva predikstolen, som de, hvilka uppehöllo taket och ofvanpå prydde den samma. Den ägde då åtminstone någon rikedom och värdighet, och svarade någorlunda, om också en och annan skulle kalla den grotesk, emot kyrkans storhet. Nu är den allt för liten, gör ingen effect, och står icke i något förhållande till det öfriga stora. Man har icke en gång påkostat den en anständig målning, utan öfversmetat den med grof hvit kritfärg. Ehuru mycken möda och tid än må vara användt på bildthuggeriet, och icke utan förtjenst, kan det dock ej räknas bland utmärkta konstarbeten. Förr uppbars Predikstolen af en Hercules, nu hänger derunder en Lothusblomma. Det berättas, att då den flyttades, bodde Konstnären som förfärdigat den, i Norrköping. En bekant kom från Linköping vid detta tillfälle, och omtalade för honom på skämt, att nu vore det förbi med hans Hercules: — han hade fallit omkull, och Predikstolen störtat efter. Detta grep så [ 91 ]konstnärens sinne, att då han hemkom, sjukaiide han och dog några dagar derefter.

I Kyrkan 5 målningar, hvaribland Luther och Melanchton 1521. En målning på träd, föreställande Götha vapen ? ett krönt Lejon med förgylld mahn öfver 3 strömmar, med inskrift; Arma Gothorum. Biskop Spegel har funnit den, mycket förderfvad, men låtit renovera den.

I Sacristian 16 porträtter af Domprostar, bland hvilka flera blifvit Biskoppar.

Ett stort Crucifix öfver kroppsstorlek, förvaras i en bod.

En gammal Biskops-mössa från medeltiden, rikt broderad med äkta perlor och guld, och belagd med förgyllda och emaljerade silfverplåtar och flera ädla stenar infattade i silfver; ena sidan visar tvenne bilder af Heliga Jungfrun, och inskrifterna: Ave Maria och Ecce Ancilla med longobardisk stil eller svenska munkbokstäfver, alltsammans broderadt med äkta perlor. På sammma sida äro infästade 9 stycken convexa runda förgylda silfverbrickor eller medaljoner af inlagde emaljerade Apostlabilder och inscriptioner af latinska munkbokstäfver. På andra sidan, 2 broderade Helgonbilder samt 9 st. Silfvermedailloner med emaljerade Helgonbilder och bokstäfver, alltsammans till arbetet fullkomligt liknande det förut beskrefna.

På der nedhängande bindlarna, som äro på samma sätt broderade, och sluta med 5 st. [ 92 ]långa förgylda Silfverkedjor hängande Stafvar äro 17 st. med Helgonbilder emaljerade medaljonger fastsydda, och märken efter 3, som äro förlorade. På särskildta ställen äro följande råa och oslipade ädla stenar i Silfverinfattning vidfästade, och flera hafva funnits, som äro förlorade nemligen: En stor Chrysolith, tvenne Amethyster, en Turkos, omkring 4 blåa Agater, samt flera granater.

En nyare Biskopsskrud med galoner och kors, m. m. nyttjas af Stiftets Biskop.

Ett gammalt Altarkläde af rödt Damast med en bred nedfäld kant med broderi af guldtråd och äkta perlor, utgörande en fyrkantig ruta midt uti, samt tvenne runda brickor i hvardera ändan, samt emellan dessa och den medlersta rutan på hvarje sida 4 Liljor. Här föreställes Christi nedtagning af korset, och andra helgonbilder. — Sannolikt gifven af Nils Thuresson af Bjelkiska slägten.


Silfver. En förgyld Kanna, skänkt af Hans K. H. Hertig Johan; på sidan äro vapen inristade såsom Vasa, Götha rikes, Sveriges och Östergöthlands. — En Kanna med förgyldt Kors, gifven af M. D. Frigelius 1731. — En Kalk med förtenadt arbete på Patén och foten förgyld. — En Kalk förgyld ofvan och nedan, samt inuti med förgyld Patén; gifven af Riddar Nils Tureson (Bjelke), renoverad och förökt 1700. Ganska vackert arbete. — En Kalk af hel Agat, innefattad i förgyldt, samt väl drifvet och ciceleradt Silfver med innefattade ädla stenar och perlor; locket, som ock brukas till Patén, med gtenar och perlor, väl drifvet och [ 93 ]förgyldt; öfversta spetsen afbruten; gifven i Testamente efter Landshöfding Trotzig 1706. Bilderna föreställa Riddare, qvinnobilder, delphiner, ansigten, löfverk och lejonhufvuden, alltsammans i ganska prydligt och konstrikt arbete. På locket äro innefattade en äkta Rubin, en Taffelsten, en Smaragd, tre äkta Perlor. Vid öfre kanten en Rubin och en taffelsten. På sjelfva kalken en äkta perla. Emellan foten och kalken 3 Turkoser. På öfra delen af foten en Rubin, en Smaragd, en taffelsten och 2 äkta Perlor. På nedra delen af foten 3 Rubiner, 3 Smaragder, 6 äkta perlor. Åtta stenar äro slipade. På foten synes ett otydligt Vapenmärke, liknande en Controllstämpel, samt bokstafven R. — En åttakantig Oblatask, inuti förgyld, med drifvet arbete, stående på 4 Lejonfötter; gifven af Sten Jesperson och Ragnild Jonsdotter 1665. — En mindre Ljusstake med trenne pipor, gifven af Schering Beata Rosenhane 1645. — Två Ljusstakar gifna af Biskop A. J. Prytz 1655. — Två gifne 1657. — En Porfyrkalk, foten omgifven af en bred Silfverring, handtaget utgöres af ett kors, omgifvet af en Silfverorm, förgyld. Patén af samma slag. Båda pjecerna gifna af RiksR. Nils Bjeike 1792. — Det öfriga Silfret, af nyare tider.

Domkyrkan har fyra klockor: Storklockan med flera inscriptioner på latin och svenska. Den väger några och trettio Skeppund; är gjuten 1668 af Petter Elieson Dant, och omgjuten af Elias Fries Toresson 1764. — Annandags klockan omgjuten af Bader 1694, och af Toresson 1764 åter omgjuten. — St. Lars klockan, gjuten 1711 i Norrköping af Hag. Sp., omgjuten af Elias Ahrenhart. — Lilla klockan, gjuten år 1382, omgjuten 1778 [ 94 ]i Linköping af Åhman; väger 3 Skeppund 9 Lispund 7 skålpund.


Om Grafmonumenterne.

Det äldsta och i historiskt afseende märkvärdigaste af kyrkans monumenter, är en i södra gången liggande stympad grafhäll af kalksten öfver en svensk furste vid namn Johan, hvars härkomst i Erik Gunnarssons anteckningar af år 1635 uti gamla domboken icke omnämnes, men af Messenius och efter honom af alla författare origtigt antogs vara Sverker den andres son, ehuru man uppgifver dödsåret 1153 eller 1157. Man har således förblandat honom med Sverker den andres son, Kon. Johan Sverkersson, som blef sotdöd på Visingsö 1220. Inskriften öfverensstämmer deremot med berättelsen om det olyckliga öde, som träffade den svenska Prinsen Johan Sverker den förstes eller gamles son, som blef ihjälslagen omkring 1140, af allmogen på ett ting i Göthaland, och hvars lik man af historien icke känner, om det blifvit igenfunnet eller icke. Stenen är således af historisk märkvärdighet, emedan inscriptionen erbjuder vigtiga underrättelser till närmare upplysning af den partiske danske historieskrifvaren Saxos berättelse om dessa händelser, och då dess trovärdighet beror af inscriptionens Caracter, jemförd med andra historiska monumenter borde detta stympade fragment, som årligen mera uttrampas förvaras i Nationens historiska Museum, eller på härvarande bibliothek. Enligt ÄrkeB. Spegels anteckningar, har inscriptionen varit af följande innehåll: Hic Peccatorum terror, clypeus Svecorum intumulate manes membris Dux Magne Johannes, hvilket dock af andre författare något varieras. Det [ 95 ]härvarande fragmentet, som tyckes visa att ordningen i Spegels och Messenii afskrift icke är alldeles fullständig, har följande ord quar af inscriptionen: Sve — — — vondam: — — Dux: Magne: Johas: Bokstäfv. g:la uncialer och hafva caracteren af en hög ålder. Inscriptionens regelbundna afbrott visar spår efter en på stenen inristad, nästan alldeles utplånad figur, som det skulle tyckas af ett Lejon. Stenen, der denna Sverkersson skulle blifvit begrafven, skall hafva liggat emellan altaret och Hertig Johans Grafvård.

En mängd grafstenar öfver andlige, adlige och borgerlige personer, somliga kostbart och ganska väl uthuggna, dels med bilder i kroppsstorlek, dels med sinnrika symboler och mer och mindre vidlyftiga inscriptioner betäcka till det mesta golfvet i kyrkan, men de ligga icke alltid på det ställe der personerna äro begrafne, utan blefvo i synnerhet vid grafrifningen 1812, flyttade allt efter som arbetarne bäst kunde passa in dem. De tjena således ej till rättelse i detta afseende, utan få vi hänvisa till Kartan som utvisar stället, der hvar och en haft sitt hvilorum. Att deröfver gifva en beskrifning, så vida den skulle äga något värde, blefve af allt för stor vidd för denna korta afhandling. Dessa grafstenars antal gå öfver 120; de kunna betraktas och inscriptionerne läsas på stället; för öfrigt hänvisa vi dem, som derföre interessera sig till Spegels, Rhyzelii, och Elfs arbete, samt en skriftlig afhandling af Herr Lector Joh. Wallman.

Messenius berättar väl att Konung Olof Skötkonung 1018, och hans son Edmund Gamle, samt son Edmund Slemme skola blifvit begrafne i Domkyrkan härstädes, men detta äger icke den [ 96 ]ringaste sannolikhet. Man vet ej säkert hvarken när eller hvar Konung Olof dog, och man utsätter hans död till ungefär 1026. Dessutom var domkyrkan icke byggd då någon af förenämde furstliga personer afledo.

Upphöjda Grafvårdar. 1:o Af Telgsten och Kolmoderns marmor öfver Fru Ebba Grips till Norrby och Winäs, Eric Abrahamsson Leyonhufvuds till Loholmen Enkefru, Gustaf d. förstes Svärmoder, död i Wreta kloster 1549. Gustaf I son, benämd Hertig Steen, död samma år. Herr Eric Gyllenstjerna som föll i slaget vid Axtorna, en by i Svartrå socken i Halland d. 20 October 1565, ty det är ett misstag af både Broocman, Wiedegren, och de öfrige som uppgifva Axewall. — Det var i detta namnkunniga så kallade Falkenbergs slag, som de Svenske genom Öfverbefälhafvarens Jacob Henriksons (Hästsko), öfvermod och oförsigtighet oaktadt öfverlägsna till antal, förlorade nära 2,000 man och 30 fältstycken, samt flera af förnämsta adeln. Det är väl ej afgjordt, att Gyll. ligger begrafven i Fru Ebbas monument, ty i kyrkan finnes en grafsten öfver honom som förr lärer liggat framför altaret. — Gustaf I son Carl, född Påskafton 1544, dog kort derefter och begrofs i Domkyrkan d. 2 Juni samma år, men om han ligger i samma graf är obekant. — Detta monument som förr stod till venster om altaret är borttaget, men icke åter uppsatt, som är underligt nog.

2:o Öfver Hertig Johan af Östergöthland, död d. 5 Martii 1618, och dess Gemål Maria Elisabeth, död d. 7 Nov. s. å., saint Pfaltzgrefven Johan Casimirs dotter, död 1628. Alla ligga hvar för sig i dubbla kistor, den ena af ten, den andre [ 97 ]af träd. SuperIntendenien Sylv. Johan Phrygius, berättar uti en skrift, utgifven i Stockholm 1619, att Hertigens hufvud varit betäckt med en furstelig krona, samt att en furstelig prydnad blifvit lagd under venstra armen. Denna Grafvård, som stod till höger om altaret är flyttad till S:t Nilses eller norra choret. Biskop Wallenberg lät i muren kring altaret, nära stället der den stått, insätta en sten med en inscription, innehållande personernas namn och dödsår.

3:o Ulfsparreska Grafvården af marmor med bilder i kroppsstorlek; står i det norra choret. Derunder hvilar Landsh. öfver Östergöthland Eric Jöransson Ulfsparre till Häradssäter Nääs och Engelholm † 1631, och dess Enkefru Beata Oxenstjerna, död 1652, m. fl. af samma ätt. Detta monument är kostbart uthugget, och finnas der åtta bilder med sina attribnter föreställande, mildheten, tapperheten, försigtigheten, måttligheten, tålamodet, rättvisan, tron och hoppet.

Fältmarskalken Eric Sparre, död i Stockholm 1728, har blifvit hitflyttad. 1744 blef Enkefru Grefvinnan Maria Falkenberg insatt i denna graf, och 1783 öfverläts grafven till Excellencen Melker Falkenberg till Brokind, af hvilkens familj den ännu innehafves.

Vid grafransakningen 1785, funnos här tvenne kistor af tenn, 7 af koppar med inscriptioner, 2 af bleck, och åtskilliga af träd.

4:o Bjelkiska Sarcophagen i St. Thomas, eller Södra choret, är af brun och svart marmor med bilder och ornamenter af finaste Alabaster. Den är upprättad öfver den olycklige Riksskattmästaren Grefve Thure Bjelke, som blef halshuggen 1600, och dess son Joh. Bjelke, död 1598, af [ 98 ]den förres Enkefru, Margaretha Sture till Sturefors, som efter sin död 1618, på samma ställe begrofs.

Framför denna Sarcophag ligger en i sednare tider huggen sten, som betäcker fordna ingången till grafhvalfvet med denna inscription: Bjelkiorum conditorium. År 1785, funnos här fjorton kistor, hvaraf 10 af koppar, och 4 af träd; sju af de förra hafva inscriptioner som upplysa hvilka personer de tillhöra.

5:o Biskop Terseri Sarcophag, uppsatt vid en pelare närmast altaret. Biskopens bild föreställes i liggande ställning, i full Biskopsskrud, i hvit marmor uthuggen, på en svart marmorskista. Uppöfver är hans lefnadslopp, innefattad i 36 Latinska verser af Prof. Columbus. En grafsten öfver samma Biskop, ligger nära intill på golfvet i stora gången. Monumentet är förskrifvet från Italien, och blef så kostbart, att det medtog hela hans efterlemnade egendom, att arfvingarne erhöllo intet.


I St. Andrae, det medlersta choret, Biskop Johannes Botvids graf, död 1635, och den namnkunnige Biskopen Eric Benzelii, med denna okonstlade Inscription: Sepulchretum Erici Benzelianum.

I Kaggiska grafven, funnos 6 kopparkistor med inscriptioner. En utan.

I Bisättare grafven 4 kopparkistor med inscriptioner, En utan.

Vid grafrifningen saknades flera tenn och kopparkistor och andra förmodade dyrbarheter, som gjorde mycket uppseende. Undersökning hölls. En person dog på ett misstänkt sätt. På honom vältrades hela skulden, och ransakningen afstannade. Man slute sjelf till händelsens beskaffenhet.