Tom Sawyers äventyr/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 12
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 112 ]

XIII.

Toms beslut var nu fattat. Han var dyster och förtvivlad. Han var en övergiven, värnlös gosse, sade han. Ingen höll av honom; då man fann vad man hade drivit honom till, skulle man kanske bli sorgsen; han hade försökt att göra rätt, men de ville icke tillåta honom att göra det; då de inte nöjde sig, förrän de blevo fria honom, så måste det bli så; och de fingo gärna klandra honom för följderna, som de nog skulle göra; vad rätt hade den värnlöse att beklaga sig? Ja, de hade tvingat honom till det till slut: han skulle kasta sig in på brottets bana. Det fanns icke något annat val.

Han befann sig nu långt nere på ängarna och ljudet av skolklockan, som ringde in barnen, nådde endast svagt hans öron. Han suckade när han tänkte, att han aldrig, aldrig mer skulle höra detta välkända ljud — det var mycket hårt, men han var tvungen till det; då han var driven ut i den kalla världen, måste han giva vika — men han förlät dem. Nu följde djupa suckar tätt på varandra.

I detsamma mötte han sin svurne själsfrände Joe Harper, dyster även han och tydligen välvande i sin [ 113 ]hjärna stora och förfärliga planer. Det syntes klart, att här fanns två själar, men blott en tanke. Tom torkade ögonen med rockärmen, började mumla något om sitt beslut att fly från misshandling och brist på sympati i hemmet genom att giva sig ut i den vida världen för att aldrig mer komma tillbaka, och han slöt med att uttala sitt hopp, att Joe aldrig skulle glömma honom.

Men det kom nu i dagen, att detta var samma begäran, som Joe just hade tänkt framställa till Tom, och att han var ute och sökte honom just i denna avsikt. Hans moder hade givit honom en risbastu för att han druckit upp grädde, som han aldrig hade smakat på och aldrig visste något om; det var tydligt, att hon var trött på honom och önskade, att han vore sin väg; då fanns det icke något annat att göra för honom än att uppfylla hennes önskan; han hoppades, att hon skulle bli lycklig och aldrig ångra sig, att hon drivit sin stackars gosse ut i den känslolösa världen mot lidande och död.

Under det de två gossarne sorgsna vandrade framåt, ingingo de ett nytt förbund att stå varandra bi och vara bröder och aldrig åtskiljas, förrän döden befriade dem från deras bekymmer. Därpå började de uppgöra sina planer. Joe var benägen för att bli eremit och leva på brödkanter i en avlägsen håla och dö någon gång av köld och brist och sorg. Men sedan han lyssnat till Tom, medgav han, att ett liv i brott hade åtskilliga beaktansvärda fördelar, och han samtyckte till att bliva sjörövare.

Tre mil nedom S:t Petersburg, på ett ställe, där Mississippifloden var föga över en mil bred, låg en lång, smal, skogbevuxen ö med ett långsträckt grund [ 114 ]vid ena ändan, och denna ö var synnerligen lämplig som mötesplats. Den var icke bebodd, den låg långt bort, närmare den avlägsnare stranden, mitt emot en tät och nästan obebyggd skog. Därför valde de Jacksons ö. Vilka offren skulle bliva för deras sjöröverier var en sak, som icke föll dem in att tänka på. Därpå sökte de upp Huck Finn, som genast var hågad att sluta sig till dem, ty alla levnadsbanor voro lika goda för honom; han var fullkomligt indifferent. Om en stund skildes de åt efter att hava överenskommit att mötas på ett ensligt ställe vid flodens strand, två mil ovanför staden och vid vanlig tid, nämligen vid midnatt. Där låg en liten timmerflotte, som de ämnade sätta sig i besittning av. Alla tre skulle hava med sig metkrokar och revar och några förråd, som de kunde komma åt på det mest mystiska och hemlighetsfulla sätt — såsom det anstod män, som ställt sig utom och över lagarna. Och innan eftermiddagen var förliden, hade de alla lyckats förskaffa sig den ljuvliga njutning och stora ära, som låg i utspridandet av ryktet, att man snart skulle »få höra någonting nytt» i staden. Men alla, som erhöllo denna svävande och otydliga vink, fingo också tillsägelse »att vänta och hålla mun på sig».

Omkring midnatt kom Tom ned till floden med en kokt skinka och en mängd småsaker; han stannade i ett tätt busksnår på en liten nipa, vilken låg tätt intill mötesplatsen. Det var stjärnklart och alldeles lugnt; den väldiga floden låg där som ett hav i vila. Tom lyssnade en stund, men intet ljud avbröt tystnaden. Därpå lät han höra en låg, men tydlig vissling. Den besvarades av någon nedanför nipan. Tom visslade två gånger till, och hans signaler [ 115 ]svarades på samma sätt. Därpå hördes en röst varsamt fråga:

»Vem där?»

»Tom Sawyer, den svarte hämnaren på Spanska sjön. Sägen edra namn!»

»Huck Finn, den blodige, och Joe Harper, havens fasa.»

Tom hade ur sina älsklingsböcker letat upp dessa namn åt dem.

»Gott. Giv lösen!»

Två hesa röster viskade fram samtidigt samma fasansfulla ord i den dystra natten:

»Blod!»

Därpå släppte Tom ned sin skinka utför nipan och lät sig själv hasa ned efter henne, under färden ej så litet rivande sönder både skinn och kinder. Det fanns en jämn och bekväm väg längs stranden utefter nipans rand, men den saknade behaget av de svårigheter och faror, varpå en sjörövare sätter så högt värde.

Havens fasa hade med sig ett fläskstycke och var nästan alldeles uttröttad av ansträngningen att bära det dit. Den blodige Finn hade på något ställe »lånat» en liten stekpanna och en mängd halvberedda tobaksblad samt hade också tagit med sig några majsstrån att göra pipor av. Han var den ende av sjörövarna, som rökte eller »tuggade». Svarte hämnaren på Spanska sjön sade, att det inte alls gick an, att de begåvo sig i väg utan någon eld. Det var en klok tanke; tändstickor kände man knappast till på den tiden. De sågo en tynande eld på en flotte ett [ 116 ]hundratal famnar längre upp, och de smögo sig försiktigt dit och togo ur den en eldbrand. Av denna lilla utflykt gjorde de ett märkvärdigt äventyr, stannade då och då, varnande varandra med ett: »Tyst!» och läggande fingret på munnen, förande handen till inbillade dolkfästen och givande varandra befallning i hesa viskningar, att om »fienden» gåve tecken till liv »låta honom få smaka dolken ända till skaftet», ty »de döde skvallrade icke». De visste mer än väl, att alla karlarne på flotten voro inne i staden för att köpa sig förråd eller roa sig, men detta var icke någon ursäkt för våra hjältar att gå till väga på ett sätt, som icke anstod sjörövare.

Om en stund lade de ut från land. Tom förde befälet ombord. Huck skötte akteråran och Joe framåran. Tom stod midskepps med bistert rynkade ögonbryn och korslagda armar och gav sina order i försiktiga, men barska viskningar.

»Lova och lägg henne opp i vinden!»

»Aj, aj, kapten!»

»Stött så — stött så-å-å!»

»Stött så, var det ja!»

»Låt henne falla ett streck!»

»Ett streck, var det!»

Under det gossarne långsamt och enformigt rodde flotten ut mot mitten av floden, hade de naturligtvis klart för sig, att alla dessa order gåvos endast för att det skulle vara »stil» i leken, och att de i verkligheten icke alls hade någon betydelse.

»Vad för hon för segel?»

»Storsegel, topp och klyvare, kapten.»

»Opp med bramseglet! Till väders där, ett halvt dussin av er! Opp med förstagsseglen! Raska på!»

[ 117 ]»Aj, aj, kapten!»

»Sträck på storseglet, där! Klara vid skot och brassar! Hugg i nu, gossar!»

»Aj, aj, kapten!»

»Ror i lä — hårt babord! Klara att möta henne, då hon kommer! Babord, babord! Hugg i nu, gossar! Alla på en gång! Stött så!»

»Stött så, var det ja!»

Flotten drev över mitten av floden; gossarne lade honom rätt över strömdraget och höggo sedan i årorna med kraft. Det var icke högvatten, varför strömmen ej gick med mer än två eller tre mil i timmen. Knappast ett ord sades under den följande trefjärdedelstimmen. Nu gled flotten förbi den på avstånd liggande staden. Två eller tre glimmande ljus utvisade, varest den låg i fridfull sömn, bortom den vidsträckta vattenytan, vari stjärnorna tindrade som juveler; ingen av dess invånare hade någon aning om den oerhört märkliga händelse, som tilldrog sig i deras närhet. Den svarte hämnaren stod ännu med korslagda armar, »kastande en sista blick» på scenen för hans forna fröjder och senare lidanden, och önskade, att »hon» kunde se honom nu ute på det vilda havet, med oförfärat hjärta trotsande faror och död, och gående sitt öde tillmötes med ett bittert leende på läpparna. Det fordrades endast en helt ringa ansträngning av hans fantasi att flytta Jacksons ö utom synhåll från staden, och därför »kastade han denna sista blick» på den med krossat och tillfredsställt hjärta. De andra sjörövarna kastade ävenledes en sista blick, och de blickade alla så länge, att det var nära att de låtit strömmen föra dem förbi ön. Men de upptäckte faran i tid och [ 118 ]arbetade av alla krafter för att undgå henne. Omkring klockan två på morgonen landade flotten på grundet två hundra famnar ovanför öns spets, och de vadade fram och tillbaka, tills de hade fört i land sin frakt. En del av den lilla flottens utrustning bestod i ett gammalt segel, och detta bredde de ut över en öppning mellan buskarna som ett tält till skydd för sina förråd; men själva skulle de, när vädret var vackert, ligga under bar himmel, såsom det anstod fågelfria män.

De gjorde upp en eld invid en stor kullfallen trädstam tjugu eller trettio steg in i skogens mörka djup, och tillagade sedan litet fläsk i stekpannan till aftonmåltid och förbrukade hälften av det förråd på majsmjöl, som de hade medfört. Det tycktes dem vara ett det härligaste nöje att kalasa på detta vilda, fria sätt i den jungfruliga skogen på en outforskad och obebodd ö fjärran från alla människoboningar, och de sade, att de aldrig mer skulle återvända till civiliserade trakter. Den flammande elden belyste deras ansikten och kastade sitt röda sken på de pelarlika trädstammarna i deras skogstempel och på de glänsande löven och på vildvinets slingrande rankor. Då den sista fläskskivan var förtärd, och den sista portionen av majsgröten uppäten, sträckte gossarne ut sig i gräset med en känsla av outsägligt välbehag. De hade nog kunnat finna ett svalare ställe, men de kunde icke förvägra sig själva ett så romantiskt drag i sitt äventyr som att stekas av lägerelden.

»Är det inte stiligt?» sade Joe.

»Det är urstyvt!» sade Tom.

»Vad skulle pojkarne säga, om de sågo oss nu?»

[ 119 ]»Vad de skulle säga? De skulle dö av längtan att få vara här — säg, Huck?»

»Det tror jag, det», sade Huck; »åtminstone mår då jag som pärla i guld. Något bättre kan jag inte änka mig. Jag får nästan aldrig nog att äta mig mätt — och här kan ingen komma och sparka och hunsa en stackare.»

»Det här är just mitt liv», sade Tom. »Här måste man inte stiga upp om morgnarna, och inte behöver man gå i skolan och tvätta sig och alla de där välsignade dumheterna. En sjörövare, ser du, Joe, behöver inte göra nå'nting alls, när han är i land, men en eremit han måste bedja alldeles förskräckligt mycke', och inte är det nå' roligt att vara alldeles ensam för beständigt.»

»Det har du rätt i», sade Joe; »jag hade inte så noga tänkt på det, ser du. Jag vill bra mycket hellre vara sjörövare nu, se'n jag har prövat på det.»

»Och så'», fortfor Tom, »är det inte så många, som bli eremiter i våra dagar som förr i världen, men en sjörövare är alltid aktad. Och en eremit måste alltid ligga och sova på de hårdaste ställen han kan få tag i och ha säck och aska på huve' och stå ute i regnet och…»

»Vad ska' han ha säck och aska på huve' för?» frågade Huck.

»Inte vet jag. Men de måste göra det. Eremiterna gör alltid så. Du måste göra så du också, om du vore en eremit.»

»Nej, så ta mig katten, om jag det gjorde!»

»Vad skulle du göra då?»

»Jag vet inte — men det gjorde jag inte.»

[ 120 ]»Men, Huck, du måste göra det. Hur skulle du slippa från det?»

»Nej, jag stod inte ut med det — jag skulle springa min väg.»

»Springa din väg! Jo du skulle bli en riktigt snygg gammal eremitslusk! Du skulle bli en skamfläck!»

Den blodiga handen svarade icke, då han hade fått en bättre sysselsättning. Han höll på att hålka ur en majsstjälk och borrade nu in ett halmstrå i den, stoppade den med tobak, förde ett eldkol till tobaken och blåste ut ett moln av väldoftande rök; han befann sig i ett tillstånd av den mest njutningsrika belåtenhet. De andra sjörövarna avundades honom denna hans härliga odygd och beslöto i hemlighet att med det snaraste tillägna sig den. Om en stund sade Huck:

»Vad gör sjörövarna då?»

Tom svarade:

»Åh, de ha det muntert beständigt — ta fartyg och bränna dem och knipa penningar och gräva ner dem på hemska ställen på sin ö, varest det finns andar och en hel mängd annat, som håller vakt, och de döda varenda en på fartygen, låter dem springa över plankan.»

»Och kvinnorna föra de till ön», sade Joe. »De döda inte kvinnorna.»

»Nej», bekräftade Tom, »de döda inte kvinnorna — det äro de för ädla till. Och kvinnorna ä' alltid vackra också.»

»Och så ha de alltid de stiligaste kläder på sig! O, bara guld och silver och diamanter!» sade Joe entusiastiskt.

[ 121 ]»Vilka?» sade Huck.

»Sjörövarna, vet jag.»

Huck mönstrade med en vemodig blick sina egna kläder.

»Jag är rädd, jag inte är riktigt passande klädd för att vara sjörövare», sade han sorgset, »men jag har inga andra kläder än de här.»

Men de andra gossarne sade honom, att det inte skulle dröja länge, förrän han finge andra kläder, bara de hade börjat sina äventyr. De förklarade för honom, att hans eländiga trasor nog dugde att börja med, ehuru det var vanligt, att rika sjörövare började med en anständig garderob.

Efterhand dog deras samtal ut, och sömnen började tynga på de små lösdrivarnas ögonlock. Pipan föll ur Den blodiga handens fingrar, och han sov den bekymmerslöses och tröttes sömn. Havens fasa och Den svarte hämnaren på den Spanska sjön hade mera svårighet att falla i sömn. De framsade tyst för sig själva sina böner och lade sig ned, då ingen fanns där med nog myndighet att tillhålla dem att falla på knä och läsa dem högt; sanningen att säga, kände de sig frestade att inte alls bry sig om någon bön, men de drogo sig för att gå så långt, av fruktan för att härigenom nedkalla en plötslig, särskilt för dem avsedd åskvigg från himmelen. Nu kommo de med ens till gränsen av drömmarnas land och vankade en stund av och an i dess närhet — men så kom en inkräktare, som ej ville låta söva sig. Det var samvetet. De började känna en obestämd fruktan att de gjort orätt i att rymma, och sedan tänkte de på de stulna matvarorna, och nu började för dem en verklig tortyr. De försökte att resonera bort [ 122 ]det genom att påminna samvetet om, att de mångfaldiga gånger hade snattat sötsaker och äpplen, men samvetet lät icke lugna sig med så svaga skäl. Till sist tyckte de, att de icke på något sätt kunde komma ifrån den nakna, obehagliga sanningen, att det bara var att »knycka», när man tog sötsaker, men att det var simpel stöld att taga fläsk och skinka och dylika saker — och ett av budorden i Bibeln förbjöd sådant. De beslöto därför inom sig, att så länge de stannade i yrket, skulle deras sjöröverier ej mer befläckas av stöld. Nu beviljade dem samvetet ett stillestånd, och våra besynnerligt inkonsekventa sjörövare föllo fridfullt i sömn.