Tom Sawyers äventyr/Kapitel 28
| ← Kapitel 27 |
|
Kapitel 29 → |
XXVIII.
Dagens äventyr gingo igen i nattens drömmar och vållade Tom en svår vånda. Fyra gånger hade han haft den rika skatten i sin hand, och fyra gånger hade den försvunnit till ett intet under hans fingrar, då sömnen lämnade honom; och då han låg vaken, kunde han blott tänka på sin förfärligt grymma otur. Då han tidigt på morgonen låg där och i tankarna gick igenom händelserna i sitt stora äventyr, lade han märke till, att de föreföllo honom märkvärdigt dunkla och långt avlägsna, alldeles som om de hade hänt i en annan värld eller i en länge sedan förfluten tid. Så föll det honom in, att hela det stora äventyret måtte vara bara en dröm. Det fanns ett mycket starkt skäl, som talade för denna föreställning, nämligen att den massa slantar han sade sett var allt för stor för att kunna vara verklig. Han hade aldrig sett så mycket som femtio dollars på en gång förut, och han var lik alla gossar av sin ålder och samhällsställning däri, att han inbillade sig, att allt tal om »hundraden» och »tusenden» bara var fantastiska talesätt och att icke några sådana summor funnos till i världen. Han hade aldrig ett enda ögonblick antagit, att en så stor summa som ett hundra dollars i reda penningar kunde finns i någon människas ägo. Om hans föreställningar om dolda skatter hade kunnat analyseras, skulle man hava funnit, att de bestodo i en handfull med verkliga silverslantar och en skäppa med obestämbara, härliga, ofattliga mynt.
Men händelserna i hans äventyr framstodo märkbart tydligare och klarare, allt efter som hans hjärna bearbetade dem, och efter en stund fann han sig själv luta åt den åsikten, att saken ändå inte måtte hava varit bara en dröm. Denna ovisshet måste undanrödjas. Han ville kasta i sig frukosten i största hast och gå och söka upp Huck.
Huck satt på relingen av en pråm, tankspridd dinglande med fötterna i vattnet och seende mycket nedslagen ut. Tom beslöt att låta Huck bringa ämnet på tal. Om han icke gjorde det, vore det ett bevis, att äventyret endast hade varit en dröm.
»Tjänis, Huck!»
»Tjänis på dig själv!»
En minuts tystnad.
»Om vi hade lämnat de där fördömda verktygen vid det döda trädet, Tom, skulle vi ha knipit pengarna. Är det inte nedrigt?»
»Det är inte en dröm då! Det är inte en dröm! Jag nästan önskar, att det vore det. Ta mig sjutton, gör jag inte det!»
»Vad är det, som inte är en dröm?»
»Åh, det där i går. Jag har nästan trott, att det var det.»
»Dröm! Om den där trappan inte hade rasat, skulle du ha fått se, huru mycket dröm det var ! Jag har haft nog med drömmar hela natten, och den där spanska kanaljen med lappen över ögat har förföljt mig i dem allihopa, må den snåle ta honom!»
»Nej, det önskar inte jag — jag vill, att vi ska' söka rätt på honom och snoka opp pengarna.»
»Vi finner honom aldrig. En stackare har aldrig mer än en gång tillfälle att göra ett sådant där kap, och det gick vår näsa förbi. Jag skulle bli rysligt rädd, om jag finge si honom.»
»Det bleve jag med, men jag skulle ändå vilja si honom och följa efter honom — till hans numro två.»
»Numro två! Ja, det ja! Jag har tänkt på det, men jag är lika klok. Vad tror du det är?»
»Jag vet inte. Det är för knepigt. Hörru, Huck, kanske det är numret på ett hus.»
»Jädran, du! — Nej, Tom, det är det inte. Om det är det, är det inte den där skräphålan — de ha inte några numrer på husena här.»
»Ja, det har du rätt i. Vänta, låt mig tänka ett ögonblick. Nu har jag det. Det är numret på ett rum — på ett värdshus, begriper du.»
»Ja, just det är det! Det finnes bara två värdshus här. Det kan vi snart ta reda på.»
»Stanna här du, Huck, tills jag kommer tillbaka.»
Tom flög av som en pil. Han ville icke visa sig i Hucks sällskap på offentliga ställen. Han var borta en halv timme och hade därunder funnit, att på det bästa värdshuset hade numro två länge innehafts av en ung jurist, som bodde där än. På det anspråkslösare stället var numro två omgivet av ett hemlighetsfullt dunkel. Värdshusvärdens unge son sade, att det beständigt var stängt, och han såg aldrig någon gå in eller ut där annat än om nätterna; han visste icke något särskilt skäl för detta förhållande; han hade känt lite nyfikenhet, men den hade varit mycket obetydlig; hade gjort så mycket han kunnat av den hemlighetsfulla gåtan genom att roa sig med tanken, att det spökade i rummet; hade märkt, att det brunnit ljus där natten förut.
»Det är vad jag har fått reda på, Huck. Jag tror, att det är just det nummer två, som vi söker.»
»Det tror jag också. Vad tänker du göra nu?»
»Ge mig si.»
Tom tog sig en lång funderare. Så sade han:
»Vet du vad? Bakdörren på det där nummer två är den där dörrn, som går ut till den där lilla återvändsgränd, som är mellan värdshuset och den där gamla ruckliga tegelladan. Nu ska' du skaffa dig alla dörrnycklar du kan få tag i, och jag ska' knycka alla tants, och första mörka natt gå vi dit och försöker dem. Och laga så du håller utkik efter Indian-Joe, för han sa' han skulle komma in till sta'n en gång till för att se efter, om han kunde få ett tillfälle att hämnas. Om du får si honom, så följ efter honom, och om han inte går till det där nunmmer två, så är inte det rätta stället.»
»Ja, men, Tom, jag har inte alls lust att följa honom ensam.»
»Äh, det blir ju på natten. Han kommer kanske aldrig att se dig — och om han gör det, så kanske han inte tänker på det.»
»Nåja, om det är riktigt mörkt, ska' jag väl följa honom då. Jag vet inte — jag vet inte. Jag ska' försöka.»
»Du kan slå dig i backen på, att jag följer honom, om det är mörkt. Det kunde ju hända att han hade funnit, att han inte får någon hämnd, och då ginge han kanske genast efter pengarna.»
»Det har du rätt i, Tom! Det har du rätt i! Jag ska' följa honom — ta mig katten ska' jag inte följa honom!»
»Så ska' det låta! Men ge nu inte tappt, Huck, så ska' inte jag göra det heller.»