Tony växer upp/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 14
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 15
Kapitel 16  →


[ 67 ]

XV.

Då och då kom en mamma till skolan för att framföra klagomål och säga till att hon ville ha det eller det ändrat. Men så fort hon stod framför skolföreståndarinnan, undrade hon endast blygt, om det gick bra för hennes lilla flicka, och efter att ha sagt något om det vackra vädret avlägsnade hon sig hastigt. Skolföreståndarinnan hade nämligen även undervisat mammorna, när de voro små, och vid minnet av handplagg och skamvrår kvävdes klagomålen.

Den jag tyckte bäst om av alla tanterna var »handarbetstanten». De flesta voro rädda för henne. Hon hade grått hår och en barsk mun, och det var synd om den flicka, som ej sydde sina efterstyng och fållar ordentligt.

Även jag var i början rädd för henne. Men en dag då jag stod framme vid katedern med min sömnad och hörde henne dundra ut över [ 68 ]en olycklig flickunge, såg jag en humoristisk glimt i de bistra ögonen, och fastän jag var för liten att dra slutsatser, förstod jag instinktivt att detta var en personlighet alldeles efter mitt sinne.

Min intuition bedrog mig icke. Jag kom upp i klass efter klass, och fastän jag fick nya ämnen och andra lärarinnor, var handarbetstimmen kvar på mitt schema och med den även »handarbetstanten», och hon blev min vän. Handarbetet var eljes inte milt älsklingsämne. Som de flesta fantasirika barn var jag opraktisk. När jag sydde tycktes fingrarna på något konstigt sätt vända sig uppåt, och en gång då jag hunnit så långt att jag fick börja med ett av de nyss omnämnda, för skolan traditionella linnena, som voro nästan fyrkantiga och så stora, att tre sådana som jag lätt kunnat få rum i dem, klippte jag av misstag rätt in i linnet i stället för att klippa en bit efter en ärm. Jag tror aldrig att det hänt i »handarbetstantens» historia, att någon av flickorna klippt sönder linnet, och först stirrade jag alldeles förfärad från mitt verk och upp i de bistra ögonen. Men åter lyste det till i dessa ögon en plötslig blixt, som hade det funnits ett litet batteri innanför ögonhinnan; och jag var räddad.

[ 69 ]Nytt tyg skaffades, och jag började omigen. Jag fick aldrig färdigt det där linnet. Vid varje skolavslutning förekom även en förevisning av elevernas handarbeten, och mitt oavslutade linne var med många gånger. För inte längesedan fann jag det och sydde glashanddukar av det. Om jag minns rätt fick jag ett halvt dussin.

Är det inte ändå något onaturligt i att ett barn skall sitta flera timmar av dagen i ett skolrum, där man är så långt från den friska luften och där det tar dagar och veckor att lära sig det som man för en privatlärarinna skulle kunna inhämta på hälften av den tiden? Fästes det något avseende vid om den ena eleven är mera begåvad än den andra? Av alla tillsammans skall det bildas en trög massa, som steg för steg skjutes fram på den knaggliga stig som leder hän till foten av kunskapens höjder! Ingen får komma fram fortare än den andra. Hur mycken tid slösas inte så! Och ändock är varje minut av vårt liv en oskattbar pärla, som då den rullat bort aldrig mer kan letas upp igen.

Jag trivdes likväl i skolan, ty allting var ännu så nytt och ovanligt för mig. Mors ögon voro nu inte längre så nära mig. Kamraterna, [ 70 ]lärarinnorna, läxorna, lekarna drogo mig bort från den tysta kvinnan vid fönstret.

Jag blev inte god vän med alla flickorna. Det fanns något förbehållsamt i min natur, som gjorde det svårt för mig att ha många vänner. Jag koncentrerade mig på en och slösade alla mina känslor på henne. Jag tror inte att den lilla nötbruna Ebba Marmén särskilt uppskattade min kärlek. Hon ville inte bara gå med en flicka utan lekte med allasammans, och mitt hjärta sved då jag såg henne hoppa omkring med någon kamrat utan att ägna mig en blick. Dock visste jag ju ännu ej, att denna min styrka och min begränsning att alltid vilja samla alla mina känslor på en utan att bekymra mig om andra sedan i livet skulle vålla mig så mycken smärta och så mycket lidande.