Tony växer upp/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 22
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 23
Kapitel 24  →


[ 113 ]

XXIII.

Jag satt vid moster Amelies skrivbord med en sagbok uppslagen framför mig; men jag läste inte.

Ampeln i taket med sin skärm av rosafärgat siden var tänd och spred ett behagligt ljus över det lilla koketta rummet. Moster Amelie själv satt nedsjunken i en stol framför ett runt bord, och mitt emot henne satt den unga fru Linden. Det var på fru Linden jag såg. Hennes ljuva, bleka ansikte fängslade mig, utan att jag visste varför. De mörka ögonen hade ett fuktigt skimmer över sig, och den lilla röda munnen såg allvarsam, nästan sorgsen ut.

De båda damerna voro sysselsatta med psykograf. I stället för en riktig psykograf hade de ett upp- och nedvänt glas, som de ställt på ett stort vitt pappersark, på vilket en cirkel var ritad, och utefter cirkeln voro bokstäver och siffror skrivna.

De satte fingertopparna på glasets botten och väntade tyst.

Plötsligt rörde sig glaset. Långsamt flyttade det sig till en bokstav.

— A, läste moster.

[ 114 ]Ett ögonblick förflöt. Åter rörde sig glaset utefter cirkeln, sakta, försiktigt, som en sovande. Jag såg fru Lindens ögonlock skälva till. Efter några minuter utropade min moster:

— Amelie! Det är alltså med mig man vill tala!

Glaset hade funnit bokstav efter bokstav, till dess namnet: »Amelie» var färdigt. Nu började det flyga över papperet i en febril ringdans, som då och då hejdades, när något ord var avslutat. Min moster hade blivit blek. Det såg ut, som om all kraft höll på att rinna ifrån henne.

En underlig stämning fyllde rummet och behärskade snart även mig. De frammumlade orden läto i mina öron som trollformler och besvärjelser. Någonting osynligt underbart grep krampaktigt om mitt bjärta. Fast jag inte själv höll mina händer på det förtrollade glaset, kände jag extasen få makt med mig, och min lättrörliga fantasi kom mig att se syner.

Jag såg en vit orörlig kvinna stå bakom min mosters stol. Hennes ögon voro sänkta, hennes händer lagda i kors över bröstet. Hennes hår var mjukt och blont och anletsdragen fint tecknade. I nästa ögonblick var hon försvunnen.

[ 115 ]Jag hörde moster Amelie tala. En god vän, som varit död i flera år, hade meddelat sig med henne.

Jag sprang fram. Mina kinder glödde, men mina händer voro iskalla.

— Såg hon inte ut så här? ropade jag. Jag tror, att jag såg henne just nu. Hon var ljus och hade ett så fint vackert ansikte och tunga ögonlock, och hon stod bakom moster Amelies stol!

Moster Amelie betraktade mig forskande.

— Jo, det var hon! sade hon stilla.

Moster Amelie yttrade ingen förvåning. Hon kände alltid andevärlden så nära sig.

— Stod hon bakom min stol? frågade hon.

Jag nickade. Hela min hud knottrades, och hjärtat slog hårt. Ingen av oss tänkte på att denna min beskrivning i själva verket kunde ha passat in på en massa kvinnor. Moster Amelie gick ett slag över rummet och satte sig åter vid bordet. Fru Linden stödde hakan i handen, och hennes svarta ögon lyste.

— Det är min tur nu! sade hon och tog glaset.

— Vill du fråga om något? sade min moster.

— Ja!

Fru Linden viskade in i glaset och satte [ 116 ]ned det på papperet. Glaset började röra sig. Men nu föreföll det, som om det ej visste åt vilket håll det skulle gå. Det flyttade sig fram och tillbaka, fram och tillbaka mitt på papperet, och fru Linden rynkade otåligt ögonbrynen. Men så gled det långsamt fram till en bokstav, och det vackra ansiktet mitt emot mig övergöts av en skär rodnad. Nästa bokstav! Fru Linden såg hastigt upp på min moster, men hennes blick var koncentrerad på glaset. Nästa bokstav! Nästa bokstav! Plötsligt griper fru Linden glaset och slungar det ut över golvet. Det går i bitar, och skärvorna dansa bort i vrårna.

Min moster och jag sågo häpna på fru Linden. Ett lyckligt, brytt småleende lekte kring hennes röda mun, och hennes ögon strålade som stjärnor.

— Ack, jag tappade huvudet! utbrast hon. Ursäkta mig!

Hon steg upp och gick fram till fönstret, och när hon åter vände sig om, var det lyckliga leendet utplånat.

Händelsen berörde mig pinsamt. Varför hade hon slungat glaset i golvet? Vilket ord var det hon ej ville, att det skulle förråda? Jag tror att min moster förstod det, men hon satt där [ 117 ]tyst och allvarsam och följde blott med fingret cirkelns siffror och bokstäver.

Det blev ej någon psykograf mera den aftonen. Fru Linden kröp upp i soffhörnet och tände en cigarrett. Det var den första kvinna jag sett röka. De ljusblå rökmolnen omsvepte henne som en genomskinlig slöja, genom vilken hennes mun och ögon glänste emot mig. Jag satt fortfarande med sagboken framför mig och betraktade drömmande denna unga kvinna, som för mig ännu hade hela det okändas tjusning. Halvt som i dröm hörde jag, hur hon och mosler Amelie talade med varandra.

Nu sedan jag blivit äldre, har jag ofta tänkt på den där aftonen, då fru Linden slungade glaset i golvet. Jag förstår nu, vilket ord eller snarare vilket namn det var på väg att röja. Jag har ofta gjort henne orätt i mina tankar, men jag har ångrat mig, ty jag vet nu även, vilken makt det namnet hade fått över henne.

Hon var gift med en löjtnant vid regementet. Han var liten, rödbrusig och knubbig. Han var icke osympatisk, men sällsynt borgerlig. Belysande för hans sätt är att han ibland i sällskap kunde klappa sin vackra hustru i ryggen och säga:

— Hur står det till, min lilla gumma?

[ 118 ]»Den lilla gumman» ryckte då på axlarna och log litet föraktligt. Hon hade gift sig vid den tidpunkt i en ung flickas liv, då kärleken betyder allt och mannen endast är kärlekens likgiltige budbärare, som får ett förskönande skimmer över sig från ett flickhjärta i brand. Det där skimret försvinner mycket snart. Och vad då?

Men ännu visste och fattade jag ingenting, och fru Linden var bara för mig förkroppsligandet av den kvinnliga gracen och skönheten.

Min moster Amelie var mycket intresserad av henne. Hon brukade säga mig, att kvinnor roade henne bra mycket mera än män.

— Män, sade hon, kan man dela upp i grupper, sortera dem efter de egenskaper de ha gemensamma; men kvinnor… de ha tusen nyanser. De äro doftande blommor, silkeslena kattungar, små rasande tigerungar — vad du vill — men inte en är lik den andra. Männen kan man ibland högakta, deras solida egenskaper ligga i så öppen dag, att man skulle kunna ta på dem; men en kvinna njuter man som en stämning eller en doft. Förstår du mig?

Ack! Inte förstod jag! Jag förstod bara, att [ 119 ]man kunde räkna morbror John till de solida egenskapernas grupp och att fru Linden… nåväl, var hon inte en blomma och begagnade hon inte en parfym, som lockade mig att borra in huvudet i hennes klänning för att efter en sekund halvt rusig åter dra mig ifrån henne?

Morbror John kom in i rummet. Hans vackra ansikte var lika lugnt som vanligt.

— Tog sammanträdet slut så snart? sade moster Amelie med en suck.

Min morbror var med i något bolag, som ingenjör Marmén startat, och deras sammanträden brukade dra ut länge på kvällarna.

— Ja, sade morbror John och satte sig på en stol. Det hände något obehagligt på sammanträdet.

Moster Amelie rusade upp.

— Hände det något! Tack, älskade John! Här kommer du så lugn… så lugn som en bisonoxe, fast jag vet ej om de äro så lugna, och säger oss att det har hänt något! Jag har nu bott i den här lilla hålan i tio år, och ännu aldrig har det hänt något. Berätta! Skynda dig!

— Du låter mig ju inte tala ut, min vän, sade morbror John saktmodigt. Men skall du inte… Tycker du verkligen, att det ser trevligt [ 120 ]ut att den där blusen hänger framme över stolen därborta?

— Å, John, du är verkligen prövande! Naturligtvis har jag inte hängt den där för att det skulle se trevligt ut! Jag glömde den bara, då jag bytte om till middagen.

— Se där! sade morbror John tankfullt. Se där!

I detta ögonblick kom någon hastigt gående genom salen, och Pa steg in. Han såg varm och upprörd ut, och håret var i oordning, som om han oupphörligt strukit fingrarna genom det. Innan han hälsat, utbrast han:

— John har väl berättat?

— Nej, Georg! sade moster Amelie. John har ännu så länge bara talat om att jag hängt min blus över en stol. Vad är det?

Pa stödde ena armen mot den höga kakelugnsfrisen.

— Det är Marmén, sade han.

— Kunde jag inte tro det! utbrast moster Amelie och höjde händerna. Den gräsätaren! Den — — —

— Den skurken! sade min far högt.

Moster Amelie såg på Pa, och plötsligt förstodo vi alla att något allvarligt verkligen inträffat.

[ 121 ]— Berätta, Georg! sade min moster.

— Ni vet, sade Pa, att när Marmén startade det där bolaget, var det inte en av stadens mest erfarna affärsmän, som hade något emot att vara med. Det fordrades garantier. Ja visst! Marmén hade dem! Det fordrades pengar och mycket pengar. Marmén kunde skaffa dem! Och vad var det fråga om? Något lysande, något aldrig förut skådat! En uppfinning av ingenjör Marmén själv.

Pas röst var ironisk, men han log inte.

— Nå, sade moster Amelie ivrigt, John har ibland talat om det där!

— Ja, fortsatte Pa, Marmén hade uppfunnit ett sätt att bereda bomull på som gjorde bomullsbusken fullkomligt onödig i världen och mycket annat med för resten! Tack vare denna geniala uppfinning skulle man inte behöva importera bomull till Sverige. Den skulle kunna produceras i svenska fabriker. Och man kan ju tänka sig, vilket oerhört uppsving inom viktiga grenar av affärslivet det skulle medföra. Penningen skulle stanna inom landet, det vill säga i ingenjör Marméns och hans kompanjoners fickor. Det var helt enkelt en miljonaffär det var fråga om. Det är märkvärdigt vad tanken på mycket pengar kan göra klokt [ 122 ]folk yra i huvudet. Jag måste medge, att jag själv kände en smula svindel!

Pa strök över sin panna och såg på fru Linden, men jag observerade, att hon ej lyfte ögonen högre än till hans haka.

— Nåväl! Ingenjör Marmén tillkallade en annan ingenjör med stort skägg och trovärdigt utseende. Vid första bolagsstämman tjänstgjorde han som Marméns eko. Hans ögon lyste av beundran. Hans gester talade utan ord, bedyrande vilken oerhörd uppfinning hans vän gjort. Jag tror ingen av de goda herrarna i staden begrep ett ord, men de hade ju inte heller tagit någon ingenjörsexamen.

Två bomullstappar framlades. Den ena var Marméns produkt, den andra bomullsbuskens. Vi fingrade alla på de två bomullstapparna, jag såg till och med ett par lukta på dem och bita i dem. Utan tvivel var Marméns uppfinning genialisk, ty man kunde omöjligt finna någon skillnad på den äkta och den oäkta bomullen.

Ni vet hur Marméns mun ser ut! Vacker! Gossaktig! Och medan de andra fingrade på bomullen, såg jag hur den där munnen log; det förvånar mig att den inte storskrattade. Där satt borgmästaren, ståtlig och allvarsam, och klämde [ 123 ]de små bomullstapparna mellan sina händer. Där satt grosshandlare Lundberg och förde bomullstapparna upp till sina små närsynta ögon. Och allesammans dessa herrar och familjefäder, som förmodligen redan skämtande lovat sina hustrur och döttrar juveler och pälsverk om affären skulle lyckas, allesammans togo Marmén och hans skäggige vän på allvar.

Pa tystnade, och moster Amelie stampade litet med foten.

— Och sedan? ropade hon.

— Och sedan togo vi alla aktier! sade Pa lakoniskt.

— Och somliga betalade dem! tillfogade morbror John och vek mekaniskt ihop papperet, på vilket nyss moster Amelie och fru Linden låtit glaset dansa.

— I god tro? sade fru Linden.

— I god tro! upprepade Pa häftigt. Var så säker på att allt var väl förberett! När bolaget var startat, skulle man bygga den första fabriken. Efter att allting först gått med en sådan svindlande fart, var det märkvärdigt vad allt nu tog lång tid. Först var det ritningarna till själva fabriksbyggnaden. Marmén och skägget gjorde ritningarna. Helt säkert var det utmärkta och sakkunniga ritningar. När ritningarna voro [ 124 ]färdiga, sade Marmén, att han nu tänkt på saken och att det inte var värt att bygga den nya fabriken ännu. Han hade hyrt ett för detta magasin utanför staden, och med tillhjälp av ett par arbetare och provisoriska anordningar skulle man där kunna producera den första sändningen bomull.

Han visade brev från en del av landets förnämsta industriidkare, som redan gjort sina beställningar. Det där med breven var högt spel, han visste det och skyndade sig. Det var bara det, att han behövde mera pengar. Han fick dem. Flera gånger for han till huvudstaden. Vi ha nu fått veta, att det var för att sälja aktier. Ni förstår! En miljonaffär! Jag vet inte, vem det var som först började fatta misstankar om att allt ej var som sig borde. Alltnog, man lyssnade uppmärksamt på Marmén, men samtidigt frågade man sig, om man ej snart skulle få se den där bomullen. Tidigt i morse bröto sig grosshandlare Lundberg och fabrikör Holmström in i magasinet. De funno — — —

Pa gjorde ett uppehåll, och vi stirrade alla i andlös spänning på honom.

— Två tomma ölbuteljer och en hammare.

— Var det fabriken?

[ 125 ]— Det var fabriken! Jag tror ej att grosshandlarna hade väntat sig annat, ty de hade haft sina misstankar en tid. Vi andra kommo till sammanträdet utan att veta något. Vi väntade en stund på Marmén och hans trogne vän. Men ingen syntes till. Slutligen kom Marmén. Han hade tänkt resa eller rättare sagt fly den kvällen, men djärv som han är ville han titta upp till oss ett tag först. Han kom in alldeles som vanligt med sin litet lutande hållning, och han log. Grosshandlare Lundberg, som är en smula effektsökare, hade tagit med sig den ena ölbuteljen, eller kanske det var just den han hade druckit till middagen. Med en smäll satte han den på bordet framför Marmén. Vi andra trodde att han hade blivit tokig. Men Marmén förstod ögonblickligen. Han reste sig upp vit, bomullsvit i ansiktet och sade: Ursäkta, mina herrar, men ett telefonbud… Han var redan på väg mot dörren, då grosshandlare Lundberg rusade på honom. Det var som en liten arg ilsken bulldogg anfallit en rashäst. Marmén gjorde sig fri med ett hastigt grepp, tog ett par långa steg mot dörren, slog upp den och kom rätt i armarna på ett par rättstjänare. När han såg, hur lönlöst det var att strida emot, blev han med ens alldeles [ 126 ]lugn. Han tog ett tag över munnen som för att hejda läpparnas skälvning; så sade han: »Jag får tacka er, mina herrar!»

Moster Amelie log.

— En sådan människa! sade hon. Och den svartskäggige?

— Han hade hunnit med tåget söderut. Men man väcker honom väl i morgon bittida i Malmö!

Det var då jag brast i gråt. Aftonens spänning vid psykografen, min syn och historien om Ebba Marméns far, blev för mycket för mig. Pas rockuppslag skavde mot min kind, då han tryckte mig i sina armar. Moster Amelie stoppade en chokladbit i min mun, och jag kände ett ögonblick fru Lindens svala hand mot min panna. Sålunda tröstad, lät jag de stora prata som de ville, medan jag ute i salen tittade i Fänrik Ståls sägner för väl hundrade gången.

Fru Linden, Pa och jag gingo senare på aftonen hemåt över den knarrande snön. Månen hade en stor ring omkring sig, och grå skyar skymde oupphörligt den runda, gula skivan.

Pa och fru Linden sade inte mycket. Men en gång såg hon upp mot månen och hennes ansikte hade ett underligt uttryck, som jag sedan återsåg i mina drömmar samma natt.

[ 127 ]Pa lämnade mig vid trädgårdsgrinden; han skulle följa fru Linden till hennes port. Jag låg länge vaken och lyssnade efter att få höra Pas steg i trappan, men jag somnade mitt under min väntan.