Tony växer upp/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 23
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 24
Kapitel 25  →


[ 127 ]

XXIV.

Från och med denna tidpunkt i mitt liv börja min värld och de storas värld att mötas.

De storas ord och handlingar väva sig in mellan skolans små händelser och mina egna fantasier. Det blir en underlig blandning av fantasi och verklighet, som gör mitt huvud tungt och mina tankar mindre snabba.

Å, mor, varför fryser du därinne i skuggan, då mitt hjärta är fyllt av ömhet för dig? Du svarar inte! Du ler inte! Dina ögon äro döda. Se inte på mig! Mitt hjärta blir så ångestfullt. Nej, se på mig gärna! Finns det inte i en liten vrå av din själ ett minne, ett minne av ett barn du höll i dina armar, ett minne av små händer som trycktes mot ditt bröst, ett minne av ett liv, vars låga du själv tänt och sedan lämnat att brinna eller slockna ensamt? Min far, han är lyckligare än jag, ty han har sett [ 128 ]dig som prinsessan i blomsterträdgården, prinsessan ined leende blickar och mun, men för mig blev intet kvar, inte ens ett minne, endast dessa ögon som se på mig utan att se mig!

I ditt rum är så tyst och stilla. Dagarna rinna ut i sanden förbi dina drömmande ögon, förbi dina trötta, vita händer. En känsla av maktlöshet griper mig därinne i ditt rum. Vad tjänar allt till? Varför röra vi oss? Varför gå vi? Varför äro vi glada? Varför äro vi ledsna? En dag blåser en storm över jorden och släcker våra fladdrande ljus. Och sedan?

Jag trycker händerna mot mina heta tinningar och försöker se in i ett land, som kanske inte finnes. Jag har lärt mig i skolan att utanför den synliga världen finnes en osynlig, närmare oss än vi ana; jag har hört talas om Gud, Jesus och Den Helige Ande och har blivit anbefalld att tro på dem alla tre. Och jag tror! Varför då denna känsla av maktlöshet? Varför då denna fruktan för mörkret och stormen?

Om kvällarna ber jag brinnande böner, men ännu medan jag ber förvirrar mig Den Heliga Treenigheten, på ett sätt som den snälla skoltanten väl aldrig drömt om. Jag ber till Gud, men under bönen griper mig tanken att jag [ 129 ]kanske gör Jesus ledsen genom att ej bedja till honom. Då ber jag till Jesus. Men Den Helige Ande då? Jag ber också till Den Helige Ande, fastän jag ej är säker på om den Helige Ande endast är en vit duva eller ett skimrande ljus, likt ett stjärnfall mellan himmel och jord. Och medan jag ber, ser jag Gud med mörk min stå högst uppe i himmelen som på en estrad och litet nedanför Jesus med de goda ögonen och med utsträckta armar, som jag sett honom på målningar. Jag tycker mer om Jesus än om Gud, och jag är rädd för att Gud som vet allt även skall läsa detta i mitt hjärta. Ibland är Gud ond på mig, och då föreställer jag mig, hur han rasar uppe i sin himmel, och jag tycker mig höra, hur han med vredgad röst ropar mitt namn. Då gräver jag ned mig bland sängkläderna och gråter av förtvivlan, ty Gud är som blixten som kan finna mig överallt, och jag kan icke fly undan Honom.

Rädslan för Djävulen är åven stark, och varje kväll innan jag somnar säger jag, i det jag vänder mig till höger:

— Godnatt, alla mina små änglar! Och därpå genast i en högljudd viskning till vänster: Gå din väg, du otäcke djävul!

En av alla himmelens änglar är min skydds[ 130 ]ängel och följer mig överallt, med vita vingar som nå ända ned till marken. I drömmen flyger jag över jorden, vilande i ängelns famn. Jag har en tavla i barnkammaren som föreställer en ängel, vilken svävar högt över jorden med ett dött barn i sina armar. Jag är det döda barnet. Jag är ängeln. Jag är med överallt, ständigt växlande gestalt, ty min fantasi känner inga gränser.

Nu är jag mera ensam än förut, ty Ebba Marmén har slutat skolan. Efter den stora skandalen, som en längre tid framåt upprörde vår stad, blev det en omöjlighet för familjen att stanna. Jag saknar henne, men ändå längtar jag ej efter henne så mycket. Fastän jag deltar i de andras lekar, är jag inte längre god vän med någon särskild.

Ibland viska flickorna ivrigt med varandra, där de stå i en klunga på skolgården, och det händer många gånger att de tystna rodnande då jag kommer närmare. Det retar mig. Vad tala de om? Varför får jag inte höra det? Jag frågar en dag en av flickorna. Hon spärrar upp ögonen och ler.

— Det är för att du ingenting förstår! säger hon.

Vad är det som jag inte förstår? Jag är väl inte så dum ändå? Nästa gång de viska till[ 131 ]sammans tystna de ej, när jag kommer. De tala om en av officerarnas jungfrur, som har fått ett barn. Jag vet mycket väl att man ej bör få barn annat än när man är gift, men jag tycker ej att det är något att skratta åt. Något hemlighetsfullt måste dölja sig under detta, eljes skulle väl inte alla flickorna se så heta och upplivade ut.

Jag får inte reda på vad det är. Men det dröjer kvar en irriterande känsla hos mig av att jag, som den där flickan sade, »ingenting förstår.