Tony växer upp/Kapitel 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 30
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 31
Kapitel 32  →


[ 166 ]

XXXI.

Åter höst! En ny skoltermin! Nytt schema! Nya böcker! Nya ämnen!

Det hade även kommit en ny elev till vår klass, Maud Borck, och hon hade placerats bredvid mig. Under lektionens gång satt jag och betraktade henne i smyg: ett friskt, rosigt ansikte, blå, svärmiska ögon, en täck mun, blossande röd och leende, och en lång blond fläta. Hon var smärt och rak och sexton år.

Denna höst fyllde jag själv sexlon, men jag kände mig inte mycket gammal.

En gång måtte den nya flickan ha känt att jag såg på henne. Hon vände ansiktet mot mig, och jag mötte hennes ögon. De voro inte [ 167 ]djupa, men de hade en lustigt glimrande och dansande blick. Det var något i hennes utseende, som kom mig att tvivla på att hon skulle passa riktigt i Melanderska flickskolan. Det var vårens jäsande oro och bergsvindens ostyriga trots i det. Stänger man så där utan vidare in en okynnig bergsvind? Jag hade hört att hon var dotter till en godsägare i Norrland och förut hade läst privat för en guvernant. Men hon föreföll inte alls förbryllad över att ha blivit placerad i en skolklass inne i en stad med en massa flickor, som oupphörligt vände på huvudena för att titta på henne.

När jag skriver detta, önskar jag att jag inte behövde skriva något mera om henne. Jag vill minnas henne som den där marssolsheta, aprilglittrande unga flickan med de glimrande ögonen och den blossande munnen, som jag lärde känna den hösten, medan vinterkylan på nytt började sluta sig omkring oss och förgångna härliga sommarmånaders ljus åter släcktes. I den tidiga vårens glans, vari hon lyste för mig den hösten, vill jag minnas henne. All den tidiga vårens ovissa ljus och förrädiska värme voro hennes. Men medan jag betraktar denna bild ur det förflutna och ännu tycker mig höra lärarinnans röst från katedern och flickornas [ 168 ]låga viskningar bakom mig eller framför mig, är det som om en grå dimma stege upp och skymde det leende flickansiktet för mina ögon. Jag vill skingra den, men den endast tätnar alltmer.

Och ändå! Den lockelse hon då fick för mig känner jag ännu, när jag tänker på henne, och med en liten rysning ser jag hur den grå dimman får en svag skiftning i rosa.