Tony växer upp/Kapitel 34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 33
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 34
Kapitel 35  →


[ 185 ]

XXXIV.

En dag i slutet av september gingo Maud och jag förbi residenset.

Bo kom utspringande och tog den breda [ 186 ]stentrappan i ett par skutt. Han var barhuvad, och håret var i oordning.

— Vill ni inte komma in i trädgården och äta äpplen? ropade han.

Det ville vi gärna, och tillsammans gingo vi ned i den stora gammaldags trädgården, där nu på hösten rabatterna voro fyllda av lövkojor, astrar och höstens egna skötebarn: dahliorna.

Jag drog mig litet efter de andra för att i fred få betrakta dahliorna. Där blossade den röda dahlian med en tung blomkrona, som böjer den veka stjälken i en fin båge och vars blad ha en sammetskinds lenhet. Där gnistrade den gula, som har samma färg som solen och som tyckes andas in solstrålarna och sedan spruta ut dem över det hörn av trädgården, där den växer, där rodnade den skära, som man tror skall dofta som en ros, men som när man borrar ned näsan i den endast känns frisk och sval, med en svag doft som den lånat från luktärterna bredvid. Och där bleknade till sist den vita dahlian, som ser bräcklig och skör ut som ett sjukt barn. Mellan träden skymtade man åns glittrande vatten, men ett högt järnstaket skilde trädgården från den och staden.

Tungt av safter och övermognad föll ett rött [ 187 ]äpple ned till marken. Bo räckte det till Maud. Maud bet skrattande i den svällande frukten och delade den sedan med mig.

Vi gingo långsamt framåt gången. Den underbara septemberdagen spred ett skimmer över hela trädgården och kom varje blad att blänka, varje blomma att sträcka på sig och visa sin skönhet. Sanden knastrade under våra fötter, och då och då hörde man ljudet av ett äpple som föll till marken. Luften och himlavalvet voro en enda stor genomskinlig safir, djupnande i mörkblått över trädens kronor. Bo såg ibland beundrande på Maud, och hon slösade frikostigt med leenden.

Vad talade vi om?

Vi sade, att äpplena voro goda och att dagen var gudomlig, men att det nog snart skulle bli riktig höst; att man skulle kunna kasta ett äpple rakt in i fönsterrutan, som blixtrade på andra sidan ån, om man bara siktade riktigt och var tillräckligt stark i armen; att detta var Bos sista höst i staden; att skolpojkarna haft en fotbollstävlan på skolgården; och så återigen att denna klara septemberdag var gudomligare än alla andra dagar.

Bos två yngsta bröder kommo nu ramlande utför trappan. De hoppade omkring på gångarna, [ 188 ]skakade litet i varje träd och sade sedan »pass» för alla äpplen, som föllo till marken. De stoppade äpplen innanför blusarna, till dess att de stodo ut i alla hörn, och försökte att med munnarna fulla av frukt vissla åt duvorna, som sutto på duvslagets tak. Eddi, som nu var sexton år och ej förändrat sig mycket sedan den tid vi lekte med dockorna, stod i fönstret och uppmuntrade sina småsyskon att ta för sig så mycket som möjligt.

— De äro tokiga i duvorna! sade Bo och försökte fånga en av bröderna, som just tog ett skutt över en rabatt. I synnerhet Adam där. Jag tror att han känner till varenda duva i den här staden. När de äro så högt uppe, att han ej kan se färgen på dem, känner han igen dem ändå på flykten, och då sätter han fingrarna i munnen och visslar. Den där kärleken till duvorna förbrödrar honom med varenda buspojke i staden. De byta metkrokar och kautschuksnoddar och sådant med varandra och så säga de fula ord! Inte för att jag tror, att Adam ännu kan så många, men de andra! Och så gå de allesammans och stirra upp i luften och stöta ihop med alla de möta.

— Jag mötte ett par av dem i går, sade jag. De se verkligen ut, som om de såge syner.

[ 189 ]— Ja, inte sant? Adam kommer jämt för sent till middagen, och pappa, som är så ordentlig, blir ond på honom, men det hjälper inte. Och när Adam blir bannad, bara tiger han och sneglar ned på bordduken eller tittar ut genom fönstret. Häromdagen hände verkligen något lustigt. Vi hade redan ätit första rätten, då Adam kom. Han försökte se ogenerad ut, då han satte sig till bordet, men det gick inte. Pappa tog honom ordentligt i upptuktelse. Men hela tiden medan pappa dundrade, tyckte jag Adam såg så besynnerlig ut. Han satt alldeles stilla och höll händerna över blusen och tittade inte en enda gång upp. Sin vana trogen, svarade han ej ett ord, blev bara allt rödare och rödare i ansiktet. Plötsligt såg jag, hur det började rycka kring hans mun, och jag undrade om han skulle ta till lipen. Han lyfte litet på blusen, och upp flög en stor duva och kretsade över våra huvuden. Pappa tystnade hastigt och gick ut i salongen. Vi andra till att skratta ut! Adam hade haft duvan i blusen hela tiden, medan pappa bannat honom, och bara klämt litet på den då och då under strafftalet. Han hade nog inte tagit den med sig för att förarga någon, utan bara för att han ej stod ut att skiljas från den, om så bara för en timme.

[ 190 ]Vi skrattade och tittade på Adam, vars stadiga ben just försvunnit längre bort i trädgården. Ännu en stund gingo vi under trädens skugga. Men eftersom vi måste tillbaka till skolan igen, togo vi snart farväl. En skolflicka har vanligtvis så litet ro att njuta av livet. En skolflickas klocka är inte som andras. Med otrolig fart tyckas visarna på den ständigt glida över de få lediga stunderna och obönhörligt peka på den timme då lektionen eller läxläsningen åter börjar.

När vi en stund senare gingo framåt gatan, sade Maud:

— Bo tryckte min hand på ett särskilt sätt, när vi skildes. Jag tycker bra om honom!

Därpå började hon gnola på en bostonmelodi. I allén singlade ett gult blad och ännu ett ned över våra huvuden, och jag såg hur den mörka lövmassan skiftade i purpur och guld. Hösten hade redan begynt sitt härjningståg.